söndag 29 december 2013

Väder och barnuppfostran...

Regn och rått, bäcksvart och halkigt. Borde inte sånt här väder vara förbjudet, i alla fall i december någon längre tid?

Konstaterade skrattande med några kompisar att att om vi bara haft ett barn skulle vi, lite beroende på vilket barn det var, lätt ha kunnat skriva en bok om barnuppfostran. En handbok om livets i särklass svåraste uppdrag, bara så där. Hade kunnat vara hur smarta som helst. Konstaterat att man bara gör si eller så och så blir allting bra...

Men, så hejdade man sig inte utan hade äran att få fler barn. Sicken tur. Tankarna om att bli en barnguru är väldigt långt borta. Det som fungerar fint med den ena går fullständigt åt skogen med nästa. Så funkar saker ett tag och så får man hitta på något annat. Vips dyker det upp ett helt annat knix med nästa barn och ytterligare ett helt väsensskilt med någon annan. Två i övrigt (och som tidigare tyckte sig vara) hyfsat smarta föräldrar står och tänker men hallå, hur har vi hamnat här?

Alla barn är små personligheter med sina gåvor och utmaningar, de sk vuxna också. Det handlar om att lära sig leva med sig. Acceptera att det är så du, vi och jag är. Förutsättningarna är olika helt enkelt. Det en person behöver hjälp med klarar en annan med glans. På sätt och vis är det ganska skönt att jag numera, fyra barn senare, förstår att man inte begriper speciellt mycket utan får ta saker och ting eftersom de dyker upp. Vad vet man om vilka stigar ens barn behöver gå på?

Lite som vädret. Ibland får man ha broddar andra dagar skidor och andra dagar fungerar det fint att cykla. Det duger inte att tjuta om eftersom vi inte kan göra något åt det. Vi struntar i att ens försöka lagstifta om vädret, bara acceptera och göra det bästa av situationen. Eld i spisen. Läsa, spela, prata, sticka till badhuset och sen ta det lugnt igen. Var sak har sin tid. Tids nog får vi åka skidor.

Hoppas att ni har det bra med era väder och att ni också fått äran att inte längre vara så kloka ;-). Varje människa man möter lär en någonting, ibland framförallt om en själv. kram

torsdag 26 december 2013

En annan dag...

Ska jag uträtta underverk. Det är inte idag. Idag har vi varit ute och grillat, resten av tiden har jag byggt Lego. Tjoho, det gjorde jag igår också, hela dagen. Dessa underbara små puckade plastbrickor som man kan göra allt möjligt med. Bara fantasin sätter stopp. Ett otroligt effektivt sätt att slappna av på när december varit lite hysteriskt.

Jag har fastnat totalt och njuter. Visst måste det som är meningen med julledighet, att man verkligen tar ledigt från allt. Barnen kommer och går, Mannen ler och jag bygger vidare. Vuxna kan också roa sig :-). Hoppas att ni har det lika lugnt och skönt. Kram

tisdag 24 december 2013

En helg som kan innehålla allting...

Kaosmodern hade en helt fantastisk idiotidé. Lite fifty fifty om det skulle bli succe eller katastrof (som många av mina idéer är). Pepparkakshustävling inom familjen. Efter att ha hatat oss själva, skrattat otroligt högt, brännt oss, kännt oss smarta, i ilskan kastat misslyckade delar i vasken, dansat, tuggat i oss nästan allt pyntet, brytit ihop i omgångar och sjungit julmusik så var de klara. Det blev lite olika varianter.

Ett tomtegarage...

En Hobbithåla...

Saurons torn, onda ögat och hans dass...

Vi gjorde det vi kände för, det utvecklades eftersom. Och så är det med den här helgen också, det kan bli lite vad som helst. Bråk, skratt, gråt, dans och känslor av lyckande och misslyckande. Julafton kan vara enkel men praktisk som garaget, lugn och mysig som Hobbithålan eller svart som Saourons torn. Citerar en facebook vän "Dagen idag är en märklig dag - den är DIN". Tänker vi så kan vi försöka välja i allt det här och tänka att vi är en del i något större.

Idag har Kaosfamiljen tagit sig en knäck till frukost. Sen ska vi åka skridskor och göra julmat. God Jul på er och kärlek till er alla...

lördag 21 december 2013

Högst av allt är ofullkomligheten?

Julen, kraven och perfektionismens storhelg nummer ett. Som om grunden är att allt är och kan vara fullkomligt. De perfekta julkorten, vackraste granen, bästa julklapparna = annars är allt förstört.

Men är det verkligen så? Läser just nu en bok som heter inte perfekt men fri och lycklig av Christophe Andre´. Riktigt bra och befriande. Bild på två fötter med uddasockar på framsidan, bara en sån sak. Vi skickar vårt julkort där barnen ligger i en skrattande hög. Det är lite suddigt och alla syns inte så bra men vi kör. The best you can get alla älskade släktingar och vänner. De som vill ha perfekta julkort får avsäga sig till nästa år ;-).

Kommer att tänka på en man som jag pratade med som var i stor sorg. Han konstaterade att det han mest av allt saknade när hans älskade dött var inte att hon var perfekt utan de små fåniga sakerna. En del saker som han kände att han var unik i hela världen som visste om. En del saker som han hade stört sig på kände han att han knappt stod ut utan...

Och visst är det så. Det är inte det perfekta som gör att man älskar familj, släkt och vänner. Skulle Mannen dö så skulle jag bland annat sakna hans skrot runt och att stänga skåpluckor efter honom. Utan Storebrors ständiga halvliggande i sängar och soffor samt grinigt humoristiska sätt att försöka fostra familjen (i synnerhet mig) skulle jag få ett bottenlöst hål i hjärtat. Storasysters dansande och drällande av grejjer skulle göra allting trist bortom det uthärdliga. Lillebrors ljud och galna ideér skulle vara omistliga. Lillasysters ständiga hoppande men även surläppen som det inte finns like till någon annanstans skulle jag inte stå ut utan heller.

Och den här lilla ska upp i julgranen varje år, Storebrors första julpyssel. En målad trolldegsklump med gem i.
Man kan ju bli rörd för mindre. Vi älskar den och allt annat julgransjox som barnen släpat hem, allt ska upp.

Nu, snart dags att jaga hem lite ofullkomliga julklappar. Hoppas att ni har det lugnt och skönt och att ni kan ha överseens både med er själva och andra så här i jultider ;-). Störst av allt är kärleken, både till andra och sig själv, hur ofullkomliga vi än är. Vad tänker ni om det "perfekta"? Kram på er

onsdag 18 december 2013

Våga vägra julstress...

3 av fyra ungar puts väck borta, inte en lapp och inga meddelanden när jag kommer hem. Det är sex dagar kvar till julafton. Vi har inte tänkt en minut på julmat, inte skickat ett enda julkort än och inte en julklapp är inhandlad. Jag vägrar i sten att stressa upp mig. Barnen har hittills alltid kommit hem och sannolikheten att just de just den här dagen inte ska göra det är rätt liten. Julkorten skickar vi väl när vi hinner och eftersom jag inte planerat sen i juni vilka julklappar barnen ska få så får de helt enkelt något som jag hittar på stan den 23:e. Mataffären kommer antagligen att vara full med julmat också.

På jobbet har vi en falang som vill förbjuda julen då vi ser julens baksidor och får extremt mycket att göra i december. Vi träffar tyvärr många som har det som underbara Clara skriver om här. Det finns människor som har större svårigheter än att den julklapp man tänkte sig är slut. För os som möter dom är det viktigaste är att vi håller ihop oss och inte börjar fara illa själva. Se till att vi gör det vi ska för människor men att vi tar hand om oss själva också, så att vi orkar även nästa jul...

All forskning tyder på att det kommer att bli januari sen. Blir det inte det så är vi alla lika rökta ;-). Som jag sa till Storasyster igår så är all form av oro bortkastad tid. 98% av det man oroar sig för händer aldrig. 1% händer men blir inte alls så mycket bekymmer som man tänker sig. Den 1% som händer kan man hur som helst aldrig gardera sig för eftersom saker lätt kör ihop sig på mirakulösa sätt.

Vi ahr gjort det viktigaste för julkänslan= klätt granen och strött ut tomtar. Resten får bero. Just nu funderar jag mest på om middagen ska serveras på byns bästa pan-pizza restaurang, badhuset. Låter som en bra plan. Vi lever här och nu, även om det är december. Kram på er alla

lördag 14 december 2013

Varför springer vi så fort om vi inte är rädda?

Ofta går saker och ting ihop. Tittade på Magnus Betnér och Soran Ismails show "En skam för Sverige". Helt otroligt bra. Killar som definitivt inte är en skam för Sverige. Allt från föräldramöten och twitter till rasism avhandlades. Vi skrattade så att vi grät och samtidigt var det mycket tänkvärt. Här är turneplanen, och här är en recenssion, så att ni inte missar den.

De pratade bland annat om hur korkade vi blir av rädsla. När man sett en skräckfilm börjar man plötsligt fundera på vad som finns under sängen (golv). Det finns folk som tjänar otroligt mycket pengar på att vi är rädda. De finns till och med de som får pengar för att göra oss rädda eller att vi röstar på dom för att vi är rädda. Sverigedemokraterna har över 10% i opinionsundersökningar. Hur troligt är det att invandrare tar över landet? De har ju fullt sjå med att försöka lära sig svenska, få hyra sig en hyfsad lägenhet, skaffa mat på bordet och i bästa fall ett jobb (om de bytt efternamn och utseende alltså). Ja jösses.

Högst mänskligt att vara rädd förstås, framförallt när man har mycket att förlora men vill vi verkligen vara rädslostyrda? Ju räddare man blir desto mer begränsad blir man, oavsett om det handlar om spindlar, mörker, andra människor, att prata inför en grupp eller vad folk ska tycka. Ju mer man undviker saker desto räddare blir man. Och så oro... Livets mest döfödda syssla... Tänk om... Och vips har man stressat upp sig över saker som inte ens har hänt och kanske aldrig kommer att hända. Här hittade jag en bra länk om stress, ångest och att faktiskt våga utsätta sig för det man är rädd för. Här något om perfektionism och här något om stress (kan ju vara bra så här i juletider när somliga får för sig att de har ansvar för hur makens farfars papegoja firar jul).

Vad vi kan fundera riktigt noga över är varför vi springer så fort i december, vad är det vi är rädda för? Är det svärmor, facebookvännerna, chefen eller kommer trycket möjligtvis inifrån? Min vän som brände ut sig för ett par år sedan sen säger att mycket att göra kommer utifrån, stress kommer inifrån. Något att tänka på. All forskning tyder ju trots allt på att det kommer att bli januari, oavsett vad som händer i december ;-).

Ikväll tänker vi lista ut var julgranen ska stå och sen klä den. Det blir ingen tutte och troligtvis inte den charmiga allt-längst-ner varianten på klädseln i år. Tror inte att vi kommer att klä om den några gånger om dagen heller. Och därför behöver vi inte knyta fast den i taket längre. Var tid har sin tjusning ;-). Ha en trevlig kväll allihopa. Kram

tisdag 10 december 2013

Dåraktiga december..

Julångest och stress skymtar förbi i mångas ögon i dagarna. Ja jösses, så där så att man tänker att ingen är riktigt klok. Eller så är någon kanske det... Lars H Gustafsson har skrivit underfundigt och tänkvärt här.

Jul, det där magiska då allt bara ska vara såå bra. Lugnt, skönt och trevligt. Jag träffar många som inte har haft/ har det så och för dom är julen ännu jobbigare. Att inte veta. Är föräldrarna nyktra? Blir det bråk? Gjorde jag något så att allt är mitt fel? Barn som sen växer upp och bär med sig en klump i magen istället för den lilla sorg som Alex Schulman beskriver här.

För visst känner man igen det. Den där känslan av att man, även om man är vuxen önskar tillbaka lite av jul-magin... Men då kan man tänka på Nelson Mandela, vilken kamp, vilken man. Saker som förbättrats i världen sen man själv var liten. Det är rätt mycket det. Och då må det väl vara att man inte tror på tomten längre och att den stora jul-magin är död. Jag har numera både möjlighet och råd att äta skumtomtar och brända mandlar när jag vill. Det är en viss julkänsla i det också ;-). Kram på er

lördag 7 december 2013

Dagens projekt...

Blir att tova ur det här:
Vi börjar med att blöta upp det ordentligt på det lokala badhuset. Sen tova ur och få det klippt. Det är inte lätt när man har "fårhår" men det funkar. Hon är barn nummer fyra och behöver inte lida pin för att bli fin oftare än nödvändigt. Tids nog kommer hon att komma i tonåren och kanske förtvivla över sina genetiska förutsättningar, rakpermanenta sig och i värsta fall fundera på operationer för att få till en fantastisk yta. När man är 8 år kan man gott få känna sig bara fin. Hoppas ni har en trevlig lördag.

onsdag 4 december 2013

Kanske har vi det för bra...

Skolan är i kris. Och så börjar förståsigpåarna yla och när det gäller skolan är ju alla såna. Mer betyg, bättre lärare, mer engagerade föräldrar, mer matematik, språk, RUT-avdrag, mer medicin och mindre läsk till barnen osv. Förklaringarna haglar och så skyller alla på varandra. Piskor och morötter, fast man piskar gärna de som redan har det svårt och belönar helst de som redan har det lätt. Ja men tjoho så bra det blir.

I mitt stilla sinne undrar jag inte om vi grundligen tänker fel ungefär allihop. Hade en rätt rejäl diskussion om det på jobbet idag. Vi skyller alla ifrån oss när det gäller barn och ungdomar och framtiden.

Skulle en åttaåring bry sig mer om att lära sig saker om hen fick betyg? Knappast. De flesta åttaåringar är rätt nyfikna och vill lära sig. Däremot vill de gärna leka och spela dator också. Sen händer det något på vägen till tonåren, framförallt med killarnas skolintresse tydligen. Men så tror jag alltid att det har varit. Tjejerna har ett bra tag lurats till att fixa höga betyg för att sen få de sämre betalda jobben...

Eleverna har antagligen inte blivit mer korkade och det är möjligt att inte ens skolan blivit sämre (även om jag har svårt för Björklund och gängets skolpolitik). Sverige har haft en väldigt bra skola och min erfarenhet är att den fortfarande är det.

Jag tror att krisen till viss del är på en annan nivå. Samhället och drivet. Man kan numera rätt lätt Googla fram allt om kriget i Poltava. Vi vuxna googlar också fram info, hela tiden. Somliga litar mer på mobilen än moln när det gäller väder till exempel. Om man redan har en platt-tv, dator och en grymt skön soffa i sitt rum, varför ska man då längta tills man tjänar egna pengar och flyttar hemifrån? Om vi fortsätter att handla billiga saker så fortsätter företag att flytta sin produktion utomlands och då har vi inte några första-flytta-hemifrån-jobb för ungdomar längre. David Eberhard har skrivit tänkvärt här. Faktum är att många av de utlandsfödda föräldrar jag träffat på är bättre än oss svenskar på det området..

Och vi gnäller på ungdomarna. Fastän det är vi som har tutat i dom att man ska få göra det man vill och som man tycker är bra. Direkt tillfredsställelse. Vi spikar altaner och tapetserar om istället för att förkovra oss, engagera oss politiskt och läsa böcker. Jobbar så in i h-e för att kunna åka utomlands (och äta, bo och handla billigt). Eftersom vi inte bryr oss om historien och om varför samhället och trygghetssystemet byggdes upp är vi rätt nöjda. Ur nöjdhet kommer inget driv.

Behöver vi (antagligen personligen) och våra barn få det sämre innan vi begriper att det är vi som bygger samhället, driver skolor och tillsammans uppfostrar barn och unga? Vi får de skolor, socialförsäkringssystem och unga som vi förtjänar...

måndag 2 december 2013

Stjärnstunder är viktigare än julstjärnor...

Har haft den stora äran idag att hamna i en rad riktiga möten med människor. I en del av samtalen har det antagligen hittats fler frågor än svar men det har varit fint. En sån där dag som ger energi.

Söker man så finner man stöd, peppning och klokheter på de mest förunderliga ställen. Ett gäng "oneliners" som man kan spara och bevara. "Klart att man inte ordnar snöslungan innan snön kommer, man lindar ju inte in julklappar till midsommar heller". "Att vara lyckad på jobbet är hur lätt som helst. Att vara lyckad privat är däremot verkligen svårt." "Julklappar ska man inhandla senast den 24:e, annars är det för sent, men man har chans att hitta något på rea om man är lite sen." "Jag har liten jul med mig själv i år och det tycker jag är skönt, det är mest barnen som tycker att det är jobbigt att jag är inte är med någon släkt. För två år sedan köpte jag och en kompis julbordsrester från en restaurang och det var stålande. Godare julmiddag har jag nog aldrig ätit." "Ibland undrar man vem man är, det är en svår fråga. Vem är jag och vad vill jag."

Ja jösses, en hel del saker som man kan fundera vidare på. Möten att bära med sig i hjärtat. Jag är en oerhört privilegierad person som genom livet ofta har fått äran att vara med om riktiga möten. Kollegor, klienter, barn, ungdomar, släktingar, vänner, bekanta och även helt okända personer. Under rubriken okänd minns jag framförallt ett strandmöte där jag berättade för en tidigare helt okänd man att jag snart skulle in och äta frukost med en familj vars yngste troligtvis skulle dö snart. Han berättade om oron för sina tonåringar. Ett möte på en kvart och vi var oerhört lättade när vi skiljdes (betydelsefullt men jag skulle inte känna igen honom igen).


Stjärnstunder som man delar med andra är vackert. Hoppas att ni inte bara pysslar med julstjärnor utan också hittar stjärnstunder i veckan. Kram

lördag 30 november 2013

Den färgstarka paletten...

Har varit arg i veckan. Så där vansinnigt vannvettsarg. Inte utan fog får jag säga. Ibland är det på sin plats med riktig ilska. För att bestämma "vart skåpet ska stå" och vad som inte är ok. Det är inte alltid möjligt att prata med den lugna pedagogiska rösten. Ilska är bra, det hjälper oss att skapa förändringar och ger energi till att hålla ut och få till det. För att få det att funka hyfsat har nog böcker av Harriet Goldhor Lerner och Helena Harrysson betytt absolut mest. Finns tydligen till och med på biblioteken. Kloka kvinnor vars böcker borde ingå i alla "jobba-med-människor-utbildningar" och föräldraskapskurser. Och på tal om bibiliotek, här har Jonas Hassen Khemiri skrivit väldigt fint om det.

Och känslor. När flera personer är församlade blir det mycket känslor. Jag brukar säga att ju fler människor desto färgstarkare blir livets palett. Det blir mer glädje, sorg, ilska och mer kärlek. Ganska naturligt att det blir extra plusmeny egentligen. Ju fler som betyder något, desto större möjlighet till både trassel och fröjd. Tidigare jag bott kollektivt. När vi hade kul fanns det inget ställe på jorden som kunde slå det. Orange, solgult och rött. Verkligen sprakande. När det var sorg eller bråk var det kolsvart. Höga toppar och djupa dalar. Lite samma blir det i Kaosfamiljen. Och ju mer känslor ju viktigare att vi vuxna har koll på oss. En verklig utmaning. Har det här månntro att göra med mig och det jag bär i min ryggsäck?

Nackdelen med en stor familj kan vara att det inte blir lugn och ro så ofta (fast oftare numera) och att man sällan har långtråkigt. Lillasyster har till exempel nästan alltid någon att roa sig med här hemma. Kanske blir hon förstörd. Håller med Mattias Edvardsson om att det inte är lätt att göra folk av sina barn. Vad man kan trösta sig med är att det blivit det av de allra flesta och tydligen fler och fler numera. Tvärtom mot vad man kan tro när man hänger med i media så har kriminaliteten gått ner sen 90-talet till exempel.

Det blir nog folk av de sex barn som skrattande äter pizza i köket. Nu Ha en skön helg allihop. Kram

onsdag 27 november 2013

Vad ÄR det för speciellt med julen?

Vad är det som gör att folk går igång så vansinnigt på julfixande så att de får magsår. Varför i hela friden ökar stresspåslaget redan i november över detta?

Avgör julen hur resten av året ska bli? Är julhelgen månntro ett mått på hur lyckliga/ duktiga husmödrar/ rejäla kvinnor vi är? Kan julgruppens, granens eller pyntets perfektionism kanske den yttersta garantin för att intet ont kan hända? Knappast!

Är jag galen eller är inte julen en helg som man (förhoppningsvis) tillbringar med människor man gillar. Man äter mat som man tycker är god och tindrar (i bästa fall) ikapp med granen som barnen klätt. Har man bara varit tillräckligt tydlig med sin önskelista så får man något som man vill ha av tomten också.

Personligen har jag skrivit vantar på alla platser, vantar kan jag nog aldrig få för många av eftersom jag sprider dom lite här och där under året. Trillar man allt för djupt ner i "perfekta-juldiket" över någon julstjärna eller något kan man alltid titta på bilder från krigets Syrien. Perspektiv. Eller fundera på det här (varför är det i 97% av fallen kvinnor som får migrän och magsår).

Det kommer att bli jul i år också, oavsett vad vi gör. Kram på er

måndag 25 november 2013

Vy över en Kaoshall...

När det ser ut så här är det troligt att det bor en aktiv, kärleksfull och stökig Kaosfamilj innanför hallen. Lägg märke till den stig som vi sparkat upp i mitten. Och den som först hittar ett par vantar får dom ;-)...
Faktum är att vi inte behöver varken lås eller larm hemma hos oss. Jag skulle vilja se den som utan rekorderlig initiering i Kaosfamiljens heliga förbund, skulle lyckas ta sig in här i beckmörker utan att luras börja brottas med jackor, snubbla över skolväskor eller svära högt över stövlarna storlek 47 som står och väntar på att få anfalla. Vilken inbrottstjuv som helst skulle vända efter en schysst riskbedömning då tandläkarräkningarna lätt skulle överstiga vinsterna när de spottat ut hela garnityret på hallmattan...

Och då har vi ändå inte börjat julpyntandet än ;-). Julpyntandet i Kaosfamiljen kommer nog för året gå av stapeln första advent. Då bär vi ner jul-lådan och de barn som känner sig manade får pynta. Föräldrarna öppnar en låda skumtomtar och ägnar sig åt att spela julmusik och vara behjälpliga. Det kan tänkas att det hamnar lite pynt i stökhallen. Inbrott är ju vanliga till jul har man ju förstått. Kanske vi ska ställa dit någon porslinstomte som extra fälla... En stökig hall är kärlek. Kram på er

söndag 24 november 2013

Nattugglar lite...

och den här gången är det inte min egen förtjänst, eller kanske lite. Harry Potter event på fritidsgården och jag peppade Storasyster lite för att gå dit. Filmmaraton och en massa annat kul. Jag inväntar henne för att höra hur hon haft det. Sånt där som föräldrar till tonåringar gör (fast vi har varit väldigt förskonade då Storebror känner att han hellre vill ha det lugnt och skönt hemma än att drälla ut någonstans).

Funderar lite på klassresan som ska ordnas i Storasysters klass. Om inte alla kan vara med och lägga pengar eller säljer sockar, blommor, kakor och godis, kan det då fortfarande räknas som en klassresa? Eller är det kanske så att projektet borde döpas om till stöd-15-lite-löst-sammansatta-ungdomar-som-vill-åka-någonstans? När det gäller hennes fotbollslag är det ju självklart att alla ska med, oavsett vilken förmåga och möjlighet man har... Klassen har ett par invandrarungdomar där jag vet att det är oerhört mycket pengar att lägga 500:- per termin och barn... Inte är det alla som har föräldrar med jobb och stort socialt nät heller så att man kan sälja korvar för 150:-. Någon har argumenterat för att man måste åka långt eftersom hans alla andra barn fått åka långt med klassen. Intressant tanke. Undrar om han verkligen har lurat i sina barn att livet är rättvist?

För livet är inte rättvist. Det kommer nog inte att bli det under en överskådlig tid heller. Här har vi rent vatten i kranar och de flesta av oss behöver inte arbeta hårt med kroppen. Vi ska aldrig glömma att vara tacksamma. Över sånt här till exempel:

Naturis på havet... Sånt här, sånt här skulle jag vilja klappa till gnälliga människor med. Kanske hänvisa till Alex Shulman av alla människor också. Jösses vad gnäll tar energi från viktigare saker. Hur säger man till en kollega som alltid hittar fel, ständigt blir bitter och sprider det omkring sig, att hon egentligen inte har ett skvatt att gny över? Framförallt eftersom hon aldrig gör något för att något ska bli bättre utan helst viskar till någon annan.

Nu hoppas jag att Storasyster kommer hem snart så att vi orkar med en skridskotur imorgon också. Ha en trevlig söndag. Kram på er



torsdag 21 november 2013

Nä men titta så rätt det är att skjuta saker framför sig...

Lillasyster väldigt förkyld och någon vuxen skulle så klart vara hemma. Det tar en stund och ställa om sig mentalt och att styra om en massa möten. Den gamla hederliga taktiken pushing forward (skjuta framför sig) kommer till pass. Ingen gör det jobb jag skulle ha gjort igår men möjligtvis kan väl något kanske lösa sig ändå. Vissa dagar ska man vara hemma med en sjuk åttaåring, så enkelt är det bara. Tvångsvila...

Och plötsligen, när den mentala omställningen är klar, så var den där, vilodagen. Vi knölade in oss under filtar och såg på film, ringde sjukvårdsrådgivningen, smörjde ögon, läste Harry Potter, spelade spel, byggde med Lego och såg på film igen. En riktig mysdag. Stressless in november.

På kvällen hittade jag Visa kortet, i plånboken. Ja men då så. Verkligen tydligt att det behövdes vila. Idag är jag ledig men Lillasyster är fortfarande sjuk. En vilodag till alltså :-). Eftersom det inte finns något som jag måste ha gjort känns det här som en bonusdag.

Och tro nu för all del inte att jag har börjat julpynta, det här har bott i krukan sen förra julen. Vi puttade tydligen avjulandet framför oss när det gällde den. Visst måste det innebära att jag vunnit årets ja-jag-var-då-klar-med-alla-mina-julklappar-i-juli-tävling? Jasså, ja jag hade julpyntat redan i januari ;-). Äh, jag skojar bara, jul är fortfarande ingen tävling. Däremot kan det nog vara bra med en 365 dagar om året tomte som påminner en om att livet är alla dagarna och inte bara en julhelg. Nu, dags att spela lite spel och se på film igen. Hoppas att ni har det bra. Kram

tisdag 19 november 2013

November rain...

Väldigt mycket november nu. Snön tinar på grund av regn, alla vägar är såphala. Sjukt mycket på jobbet, det brukar vara det i november, ändå blir man nästan förvånad. Brukar möjligtvis lugna ner sig innan jul, annars blir det i januari lugnet lägger sig lite. Hemma kan man också säga att det rör på sig.

Åt lunch med en kompis idag och pratade om utbrändhet. Kom fram till att mycket kan förebyggas om man kan hålla ordning på vem som är problemägare. Om någon bråkat med en kompis, valt kalla jackan eller inte trivs i skolan så är det naturligtvis något man kan prata om och eventuellt hjälpa till att hantera, om personen vill det. Annars är det inte ens eget problem, inte ens om det är ett lite yngre barn...

Lite mycket ja. När jag skulle shoppa lunch upptäckte jag att jag hade Visa kortet hemma. När jag hoppade på bussen upptäckte jag att jag glömt plånboken på jobbet. Hurra! Som tur var hade Mannen hoppat på samma buss så jag tog mig hem.

Väl hemma hittar jag inte Visa kortet. Borta, puts väck, syns inte- finns inte. Kollade ekonomin i söndags och sen har korteländet tydligen fått ben. Ja men jippie. Den galopperande dropphanden har slagit till igen. Det kan vara ungefär var som helst i hela huset... AAAAAGGGHHHH, man kan ju bli galen för mindre...

Frågan är nu om jag ska springa runt som en yr höna och söka på samma ställen ett par gånger till eller om jag bara ska ge upp och tänka att det återkommer väl, kanske. Flinar lite över dagens tankar om utbrändhet. Är man bara tillräckligt rörig i huvudet kan man nog bränna ut sig alldeles själv. Läste ett citat från Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar. " vilan har hamnat i vanrykte. vi ursäktar den som vore den en synd. Vi försvarar den som vore den en brottsling. Och vad värre är, vi hanterar den som om den vore något vi egentligen klarade oss lika bra utan". Hm, tror det är dags att vila huvudet lite (som faktiskt varit på högvarv ett tag).

Filt, vila och fotboll. Låter som en plan. Kommer inte kortet fram så spärrar jag det väl. Allt annat borde ordna sig på något sätt.
Har erbjudit Mannen en möjlighet att backa ur detta äktenskap med denna galna fru men han framhärdar. Jag fick ett leende och en stor kram. Det är kärlek. Kram på er alla

söndag 17 november 2013

Förändringar, stress och olikheter...

Workshop i att hjälpa människor att förändras. Riktigt kul. Tankarna snurrade rätt rejält, både hos deltagarna och oss som höll i workshopen. Stora och små diskussioner under de 25 timmar vi hade tillsammans. Hur gör man för att hjälpa andra, hjälpa sig själv... Om att vara hjälpnödig, både på jobbet och hemma. Vill man alltid själv ha tips, hjälp och ideer utan att ha bett om dom?

Och så det där med förändring. Min workshopkompis konstaterade att han förhoppningsvis ska bli morfar i vinter. En sån där förändring som livet ger. Han hade inte riktigt vant sig vid tanken. Allt förändras, hela tiden. Barnen blir större, Mannen och jag förändras och allt eftersom saker förändras behöver vi tänka på nya sätt. Svårt och utamande ja, men samtidigt en del av livet. Går man genom livet och försöker undvika förändring blir det rätt förstås rätt tufft (fast det är inte konstigt eftersom förändring också är ruskigt jobbigt, framförallt om man inte bestämt den själv).

En annan sak som nästan ständigt är lite aktuellt är det där med att vara extrovert och introvert. Personligen är jag så extrovert så jag förstår verkligen bara teoretiskt hur de underbara introverta typerna jag känner fungerar. Jag har fått en guide över hur man interagerar med dom här. Tack Facebook. Jag tycker verkligen på fullt allvar att olikheter berikar och vet att det skulle bli katastrof om vi var fler Jennysar, både hemma och på jobbet men i tider av stress och förändring kan olikheter bli lite påfrestande. Och säg när det inte är lite förändring eller stress på gång ;-).

Vad tänker ni om förändringar, stress och olikheter? Ha en fin söndag, kärlek till er alla!

torsdag 14 november 2013

Vad är det för fel på sista minuten-taktiken?

Det är över en månad kvar till jul och folk har redan börjat prata julklappar. Stressar upp sig. Varför sån hype runt storhelger egentligen? De andra 364 dagarna bör väl räknas minst lika mycket? Nej då, snart börjas det springas runt med stirriga blickar. Allt ska hinnas och bli perfekt. För det mesta är det mödrarna som regisserar de perfekta julhelgerna (och så är julhelger precis som andra dagar, ibland är det kul och bra, ibland inte). Underligt egentligen att det kan bli ett sådant ståhej, oftast träffar man ju folk som man känner väldigt väl på julen. Så varför hela denna långa checklista och denna strävan mot perfektionism?

En teori som jag och en kompis hade under dagens lunch var att det till viss del beror på att man har trassel i relationer, skev ansvarsfördelning och orealistiska tankar om sin egen makt. Man låtsas som om man verkligen kan ordna en perfekt dag och som om man verkligen kan köpa/ baka/ duka/ planera sig till långvarig lycka. Vem ansvarar för att faster, barnen och maken har det bra? Svaret borde väl rimligtvis vara de själva, eller?

Här har vi precis som vanligt tänkt ta det lugnt och göra det vi känner för. Det lär väl bli pepparkaksbak och julpynt. Julklapparna ordnar vi som vanligt i sista minuten, har funkat mycket bra hittills. Julmaten ordnar vi som firar ihop tillsammans och i samråd. Den som tycker att något är viktigt ordnar det helt enkelt.

Så, jag tänker vägra julstressa. Det är nog mycket på jobbet i november och december. Min kvalité som mamma, maka, dotter, syster osv bestäms inte av hur dyra julklapparna blir. Kärlek och omtanke bör visas årets alla 365 dagar och eftersom vi inte är julgrisar har vi ju chanser både före och efter jul ;-).


Vad tror ni om julstressen? Vad beror den på och är det månntro så vi vill ha det?
Kram på er

söndag 10 november 2013

Tack farsan, morsan och 80-talet...

Ve och fasa, symaskinen har varit framme i helgen. Kaosmodern som alla gånger det gick välja i skolan konstant tog träslöjd (roligare att vara sämst i träslöjd än syslöjd). Har aldrig varit kompis med symaskiner men har dock lärt mig lite. Tack vare skolan? Näppeligen. Trodde knappt att jag skulle säga det, än mindre skriva det men prisat vare 80-talets mode. Jeans som bara skulle lappas och en mor som vägrade göra jobbet. Hennes favoritfras var, det där är inget att laga, släng dom om mina favvojeans. Åh, så jag vrålade åt symaskinen i mina försök att fiffa till rekorderliga lappade slitna 80-talsjeans men det blev till slut lappar och kilar i alla möjliga färger. Blekta skulle de också vara och även det vägrade hon befatta sig med. Vips kunde jag tvätta också. Tänk vad mycket man kan lära sig när föräldrar vägrar. Hm, behöver nog fundera på vad jag ska vägra, så att barnen lär sig...

Och fars dag idag. I Kaosfamiljen har den firats lite hit och dit eftersom vi haft en aktiv dag men eftersom det inte är de stora dåden som räknas så verkar Mannen ändå nöjd. Choklad, kramar, bröd och känslan av att familjen vill vara med en och tycker att man är viktig räcker långt. De små kärleksfulla handlingarna är det bärande kittet, inte stora åthävor en gång per år. Lite som Gandalf sa i the Hobbit.

Och min pappa då, utomlands för ögonblicket. Skickade ett sms men undrar om jag inte borde ha ringt. Berättat för honom att hur det än är så är han den människa som mest av alla lärt mig att ingenting är omöjligt. Den där härligt obändiga tron på att man själv kan göra något åt saker har jag nog mest fått av honom. Och känslan av att jag som alla andra kan. Tack farsan... Eventuellt har något av barnen, som dagen till ära gjort en snö-ren fått med sig något av det där också :-).


Hoppas ni haft en fin dag. Kram

onsdag 6 november 2013

Underbemanning och att vara privilegierad

En kollega pratade med mig idag om sin frustration över att ha en ett och en snart två-åring som hinner allt. Log och erinrade mig då Lillasyster var bebis och Lillebror inte riktigt två. Då när man passade dygnet runt. La ner stolarna på golvet så fort man ställt sig upp, inte för att förhindra Lillebror från att klättra utan för att fördröja honom. Frågan var inte om utan varifrån han skulle trilla när man stod med Lillasyster i Babybjörn och släppte honom med blicken för att vända korven i stekpannan...

Tröstade henne med att det blir bättre, det blir bättre när barnen är äldre. Log lite och tänkte att vi inte är underbemannade nu. Väl hemma så åt vi middag och Mannen åkte och tränade. Lillasyster att jag skulle läsa, 1000 sidor Harry Potter som hon tycker ska plöjas snarast, eftersom läget var lugnt så lovade jag läsning. Plötsligen hade Storasyster ett grand-mal läxsammanbrott i köket och i samma veva säckade Lillebror ihop fullständigt (feber). Mitt i allt detta ringde det på dörren för att någon skulle hämta upphittade nycklar och mobilen ringde om fotboll. Tjoho, den gamla bekanta känslan av underbemanning dök upp igen.

Nåja, lite prioritering så hanns det mesta med och lugnet la sig. Halv helg ikväll eftersom jag är ledig imorgon. Snön har kommit så det är ljust och vackert ute. Det må vara som det vill med min lilla underbemanning. Det är bara att öppna vilken tidning som helst så förstår jag att jag är oerhört privilegierad. Jag är frisk, har ett land i fred, tak över huvudet, mat i kylskåpet, kärlek och en kamin. Det finns många som inte har ens hälften av allt det.
Kram på er


måndag 4 november 2013

Pax vara Bellatrix

Idag är en sån där dag då jag bara känt för att visa mitt rätta jag och svinga min trollstav. Vad ger det att leva på Hogwarts om man inte kan viska wingardium leviosa och få saker att flyga? Hur skönt skulle det inte vara att vråla SILENCIO och få lite blixtsnabb tystnad ibland?

För det är lite Hogwatrzkänsla. Saker och ting flyttar runt sig och de mest makalösa saker händer, eller händer inte. Det hade varit otroligt skönt att kunna göra en fungerande imperioförbannelse också, att bara få någon att lyda ett litet tag...

Fast när det gäller familjen går känslan förstås över. Till slut går man runt bland de små och stora trollen och säger god natt. Småpratar lite, klappar om och kramar. Strålar lite mot varandra med ögonen och säger det ska bli en fröjd att ses imorgon. Däremot önskar man sig ofta en trollstav och magi när det gäller resten av världen. Mat, rent vatten, fred, rättvisa, bra miljö och kärlek till alla... Sköt om er allihop, kram

söndag 3 november 2013

Funderingar på morgonkvisten...

Uppe lite innan tuppen, alldeles ensam. Tydligen fullt möjligt till och med i en Kaosfamilj med besök av en familj med lite yngre barn. Är detta ett tecken på att helgens aktiviteter slitit ut barnen fullständigt, att jag börjar vara gammal/ bör diagnostiseras eller att Kaosfamiljen nu mera inte alls är Kaos? Spelar ingen roll då jag är nöjd.

Har fått en rad påminnelser under helgen om att Kaosfamiljen inte är så där fullständigt Kaos längre. Till och med min mormor säger att det är väldigt lugnt och tyst här hemma numera (vilket antagligen innebär att hon tyckt annat innan). Är Bloggen månntro falsk numera då om vi inte har samma Kaos som det var när jag startade Kaosblogg på Vi föräldrars hemsida? Nja, inte egentligen. Att ha små barn är Kaos på massor av sätt och att ha fyra barn är det definitivt ännu mer. Vi har av naturliga skäl inte lika mycket Kaos längre. Däremot har mormor aldrig berömt mig för ordning (för tillfället har jag tappat bort mina nycklar, födelsedagsvantarna, en mössa och ett örhänge). Jag själv kommer nog alltid att vara lite Kaosartad och samma saker som var viktigast då är det nu. Lite Kaos är inte det värsta som kan hända en människa, det mesta ordnar sig...

Fick en komplimang av Storasyster för någon dag sedan. Hon konstaterade att hon är jätteglad över att vi inte har ett sånt där "där-kuddarna-i-soffan-ligger-rätt-jämt-hus. Vi har så mycket mysigare mamma". Jag blev förvånad men samtidigt väldigt varm i hjärtat. Och jag förstår precis vad hon menar. Till exempel så har hon en kompis där barnen aldrig får gå barfota eftersom det blir så mycket städning. En låt om barfota här. Det är min världens bästa syster som sjunger, hon har skivrelease på ny skiva idag. Syskon är något alldeles speciellt. Livets förhoppningsvis längsta relation. Personer som man skrattat, bråkat, gråtit och lekt med har en speciell plats i ens hjärta. Klart jag är stolt och rörd innan jag hört den.

Ha en bra söndag alla fina. Kram

fredag 1 november 2013

Bäst att passa på...

Igår fick jag den underbara äran att agera häxa på ett Halloween kalas. Roligt utan att ens behöva betala för det, vilken ynnest. "Klä upp sig" o skrämma ett gäng elvaårs tjejer, klart jag tog chansen. Att bjuda på lite kalla kokta nudlar ur en godispåse också å. Jag förstår inte varför de skrek så ;-)...

Min fasta princip är att man aldrig ska låta bli att ha kul om man kan. En annan övertygelse är att man ska sprida kärlek o goda ord omkring sig så ofta man kan också. Livet är ändå så allvarligt o och smiskar upp en och slutar ju ändå med döden så det är bäst att passa på så länge man kan...

Och på tal om att passa på så erbjöd sig just fem barn mellan 8 och 13 år att göra taccos till allihop. Den här skylten smälldes upp blixtsnabbt och nu har vi ingen koll.

Lilla undertexten är att om ni ändå kommer in kan vi inte ansvara för era liv... Spänningen är olidlig men vi planerar inte att gå in innan middagen så vi kommer garantrat att överleva :-).


Så ha nu en riktigt härlig helg alla fina. Kram

söndag 27 oktober 2013

Och så säger folk att det är svårt med stora barn...

Att ställa om klockan till exempel funkar ju fint när man har stora barn. Barn som själva vrider till dygnet. Såna som sover många timmar i sträck och klarar av att göra frukost till sig själva utan att rosta hårklämmor, köra konstiga grejer i micron eller trilla ner från köksbordet. Aldrig har vi majonäs över hela golvet eller toasprej, vitlökspulver och gurkmeja över all disken eller någon som har "bytt på sig" på morgonkvisten numera heller...

Annat var det förr då denna dag kändes som jordens längsta. Då när vi ställde om klockan på kvällen efter alla andra eftersom vi inte ville tvingas stiga upp och vrida tillbaka klockan till ungefär fyra. Och ett par månader efter denna dag hade man känslan VARJE morgon att man ville ringa och skrika upp och hoppa nu för om en timme är du sen, till tidningsbudet.

Ja, jag veet att man kan ha problem med stora barn men man får åtminstone sova någon gång ;-). Hoppas att ni haft en trevlig helg. Kram

lördag 26 oktober 2013

Vy över rest-fest...



Som motvikt till alla kolla-vad-fint-jag-dukar kort som sprids. Rest fest eller micro buffé. Upphottade namn på veckans rester...

När vi börjar springa runt och yla om våra i-landsproblem kan vi vända oss till nätet för att få perspektiv. Halkar in på den här oerhört vackra och tänkvärda bloggen. En påminnelse om att vi bara kan vara här och nu och njuta av det vi har så länge vi har det. Och så fina kloka Malala, som säger att "När man är omgiven av terrorister kommer man ändå att dö. Då kan man lika gärna göra sin röst hörd - och sedan dö."

Så, vi kommer att ha en alldeles underbar lördagkväll. Det viktiga är att vi har kärlek och varandra men frågan är om man kanske skulle slå till och göra mer för världen... Kärlek till er alla

torsdag 24 oktober 2013

Passande hällregn?

Ovanligt hektisk höst, till och med för att vara i Kaosfamiljen. Aktiviteter, läxor, jobb, utveckling, frånveckling och avveckling pågår ständigt. Naturligtvis är en och annan i familjen lite sliten, några är till och med småkrassliga. Och vad kan då passa bättre än en dag med dimma och hällregn?

Att jobba 75% innebär att man har 25% mindre lön än sina kollegor men inte så värst mycket mindre jobb. Deltid är som allt annat ett val man gör, med dess för och nackdelar. Vad som för min del väger tyngre än pengar och att man får vara effektiv de dagar man jobbar är chansen till återhämtning, framförallt om man är ledig en dag i veckan. Vips har man kvantitetstid, skrotartid ;-).

Idag har jag följt med vår ineffektiva T-Rex till tandregleringen, sovit lite, eldat i kaminen, läst och ätit upp en del av födelsedagschokladen. Vissa dagar är det rätt att inte göra mer än så, återhämtning. Att komma ikapp sig lite. Nu är det dags att göra middag för att sen frottera sig med ett helt fotbollslag bedårande 13-års tjejer. Ha en trevlig kväll allihop.

söndag 20 oktober 2013

Puh, vilken tur man har att folk inte kan missta en för att vara 20...

Fyllde år i torsdags. 43 hela år gammal. Frukost och skönsång vid sängkanten. Fick choklad, lakrits och vantar, som jag aldrig kan få för många av eftersom jag brukar lämna dom överallt. Ledig hela dagen och kom fram till att jag ska vara det varje år. Har man ett knasigt jobb där man aldrig vet vad som kan hända är det skönt. Tårta med familj och släkt på kvällen. Massor med folk som grattat mig på facebook. Kan låta fånigt men jag blev jätteglad. Att få om tanke av människor som kommit och gått genom livet där somliga betytt oerhört mycket under en period värmer ens hjärta.

Igår hade jag födelsedagsmiddag. Den gick ut på att jag bjöd in årets trevligaste på middag helt enkelt. Efter att vi skrattat, ätit och lekt blev några kvar och pratade. Kom in på det där om man skulle bli 20 igen. För och emot. Någon tyckte att det skulle vara kul.

I natt drömde jag att det var en ung jättefin liten nörd-kille som började tråna efter mig. Så där första kärleken tråna. Nä men så mycket hemskt... Det blev jordens trassel. Jag sa till honom att jag var 43 och lyckligt gift med fyra barn och han blev enormt sårad. Så där vansinnigt olycklig så jag kunde inte lämna honom och missade jobbträffar. Sen var vi plötsligen på ett hotellrum med två livliga fina ungar. Golvet var fyllt med massa Lego och 2 miljarder pärlor som skulle plockas ihop. Den sårade ynglingen satt på sängen och såg jätteledsen ut. Jag undrade vad i hela världen jag skulle säga som ursäkt till alla jobbträffar. Just när barnen började bråka kom de som bokat rummet och de från receptionen och försökte prata med mig...

Jösses så nöjd jag var när jag vaknade i mitt hus och allt var frid och fröjd. Så, pax inte se ut som 20 ;-)...

Eftersom man inte är inblandad i något kärlekstrassel kan man läsa Mia Skäringer. Klokt skrivet. Eller också kan man lyssna på bra texter av Magnus Uggla, Pärlor åt svin lyckas jag itne länka till men den här är fin (varsågod Maria).

Hoppas ni har en underbar söndag. Kärlek till er alla...

onsdag 16 oktober 2013

Varför sysslar man med oro?

När det mesta av det man oroar sig aldrig händer och framförallt inte på det sätt som man tänkte sig... Kanske är det lite släkt med att vi (läs mest kvinnor) fostras till att bry oss massor om saker som vi egentligen inte kan påverka (typ om barnen har på sig nog med kläder när de är på skolan). Det ansvaras och försöks styra upp saker som inte är vårt problem (om den sjuka anhöriga går till doktorn eller inte) och så kluras det på saker vi inte har att göra med...

Däremot så funderas det på tok för lite på vad man själv ska göra av livet när barnen inte behöver ständig passning. Saker som vi faktiskt själva kan styra över är vi inte fostrade att ta hand om. Vårt eget förhållningssätt till olika saker funderas det mycket mindre på än tapeter och hur man får ner antalet skor i hallen. De viktiga frågorna sätts åt sidan för alla "måsten". Mycket märkligt. Eller också inte.

Läser än en gång Harriet Goldhor Lerners bok kvinnors vrede. Hur vi både vill och inte vill förändras. Beskrivningarna av ineffektiva krig/ skylla ifrån sig metoder eller att man drar oss undan när det blir trassligt är nästan roliga. Jösses, vi gör nog alla en del av de sakerna och det enda som händer är ingenting, inte egentligen.

Har sagt det nu ett tag men det som inte Caitlin Moran, Magnus Uggla, Pia Sundhage eller Harriet Goldhor Lerner kan förklara är verkligen oförståerligt. Och då är det Harriet som förklarar det mesta.

Hoppas att ni har en trevlig kväll.

söndag 13 oktober 2013

Misskötsamhet som lönar sig...

Har träffat många som misskött sig i mina dagar. På alla möjliga sätt och kan säga att jag hittills inte träffat på någon som det lönat sig för i längden (känner i och för sig inte några högdjur, för dom kan det ju löna sig om de har puckade avtal). Under helgen har jag dock insett att jag själv är ett undantag som bekräftar regeln. Efter att ha idkat total misskötsamhet med grönsakslandet har jag nu två år på raken fått ihop till ett potatiskok per år på grund av att jag satte potatis för tre år sedan.

Faktum är att det verkar vilja bo brännässlor, krusbär, hallon, vinbär och oerhört mycket ogräs där också. Ser fram emot nästa års odlingssäsong...

Att min lilla misskötsamhet har givit utdelning må vara, det är liten skala och skadar ingen. Sånt här irriterar mig mer. Störande att det ungefär bara är en notis också. Hjälp gärna till att sprida länken. Fortsatt bojkott mot IKEA för Kaosmorsan alltså. Pratade med en kompis om det idag. Att man aldrig kan veta om saker man köper är "schysst" gjorda. Vad man däremot kan veta är att billiga saker rimligtvis inte kan vara det och om jag betalar mer för koftan så finns det åtminstone en liten chans att de som gör sakerna får sin del av kakan och inte bara den stora kedjan som säljer.

Hoppas att ni haft en bra helg. Kram

onsdag 9 oktober 2013

LIte typiskt är det...

Att just när man skickat ner potatismoset i burken inser man att det är en av de där, en av de som borde ha sorterats in här:

Hyllan för de hopplösa! Stället där vi slänger in lock utan burkar och burkar utan lock. Att burkar smyger iväg har jag full förståelse för eftersom någon behöver samla ihop kulor och daggmaskar eller något. Lock däremot ställer jag mig hyfsat förundrad inför. Varför i hela friden springer medlemmar ur Kaosfamiljen iväg med singel-lock?

Och på tal om hopplöst så kan det kännas så ibland. När man lyssnar på kollegor, läser tidningar eller ser på tv. Allsköns elände. Det rapporteras inte lika mycket om vad vi kan göra åt det, för att bekämpa eländet. En som har tankar om det är den här killen. Riktigt bra. Det är så allt det negativa ska tas, med gammal hederlig lovebombing. Och det görs varje dag på alla möjliga ställen, även om det inte rapporteras så mycket om i tidningar eller vid fikabord. Det finns gott om meningsfulla kärlekshandlingar också. Tillsammans kan vi sprida ännu mer kärlek, snällhet och vänliga handlingar. Kram på er




måndag 7 oktober 2013

Intensiv helg och det där med telefoner...

Passade på att fira dagen då vi nästan gifte oss i helgen. Sex år sedan vi lovade varandra i kyrkan med brudnäbbar (lite snabbt påkommet) och allt, för att sedan få reda på att äktenskapet inte gällde då man glömt hindersprövning. Nåja, eftersom vi bott ihop i över tio år och redan hade fyra barn så ordnade det till sig, även om de på pastorsexpeditionen blev lite svettiga...

När vi ändå inte planerat något större firande än att åka iväg någonstans passade det ju ypperligt att vi åkte och hämtade bilen 40 mil bort. Eller, ja, eftersom vi blev blixtinkallade till skolträff mitt på fredagen kunde ju en av oss göra det. Sen möttes mitt emellan. Tog in på hotell, badade på äventyrsbad och åt på restaurang för att sen klättring. Skönt att skratta göra något annat ibland när vardagens höst-galenskap håller på att äta upp en. Skratta högt, leka som barn och bara vara. Och plötsligen på lördagen kände vi oss helt nöjda och ville hem. Hem till fullt hus med kusiner och de där underbara ungarna vi har.

Firade "bröllopsdagen" med pizza och tända ljus tillsammans med barnen. Hur mysigt som helst en hel kvart, kanske nästan en halvtimme. Kortspel, läsning, skjuts till dans och vanliga söndagssaker... Funderar lite på datorer och telefoner. Vi har ju precis som den här killen skriver bra här, blivit helt knasiga. Har vi månntro nästlat oss in i ett telefonelände? Så att vi inte ens kan vara ute och cykla när det ser ut så här utan att rycka upp telefonen?

Kanske läge att, precis som Storasyster gör, låta telefonen ladda ur sig ibland. Njuta av nuet utan uppkoppling... Hoppas att ni har det bra. Kram

fredag 4 oktober 2013

Förändring

Hösten är här o naturen byter skepnad. Förändringar sker också i Kaosfamiljen. Barnen blir större med allt vad det innebär av mer frihet o ansvar men också nya diskussioner. Kaosföräldrarna ställs inför utmaningen att transformeras från hyfsat duktig barbapappa/ barbamamma med långa fixande armar till personer som står bredvid o stödjer när barnen i allt högre utsträckning brottas med sig själva.

Som förälder till växande barn händer det saker inom en också. Man känner igen sig i barne n, eller inte och kastas tillbaka till sin egen skoltid och sina tonår.Har man turen att
leva tillsammans med någon är den också i process med jämna mellanrum. Det är ett äventyr som är både är spännande och naturligt men samtidigt svårt att leva i en familj där minst en person, oftast fler, är i utveckling. Ibland är det enda man kan göra att visa att man tycker om.

Jag tror det är viktigt att man själv tar ansvar för sitt och låta bli att försöka rädda älskade familjemedlemmar från sina beskärda delar av motgångar o tuffa perioder. Att inte börja bära andras problem utan inse att det enda man kan påverka är sitt eget sätt att förhålla sig till saker. Fortsätter man bära fixa riskerar man att bränna ut sig. Dessutom är man inte hjälp på längre sikt och får man ingen fart på sitt eget liv. Risken blir istället att alla leds in i känslan att in i känslan att vi mönstrat på hos Davy Jones (Pirates of the Caribean) för all evighet.

Intressant också hur lätt vi som smarta människor kan fortsätta att göra mer av samma saker som inte fungerar (tjat, dra sig undan, gräl osv) och tro att vi ska få nya resultat. Som en sjukt ineffektiv dans som alltid leder in i hörnet.
Stannar man till o tänker efter har man en chans att göra en annan dans.

Även om förändring kan kännas hotfull och jobbig så är den naturlig. Nåja,nog tänkt om det. Nu har Mannen o jag hämtat bilen o tänker ägna oss åt lite äventyrsbadande på tumanhand. Trevlig helg allihop kram

måndag 30 september 2013

När allt går åt skogen...

För att göra en lång historia kort så har varje resplan spolierats under helgen. Fram kom vi men inte en enda gång på det sätt vi trodde i förväg. På vägen hem rasade bilen ihop och behövde bärgas varvid vi till slut lyckades kasta oss och packningen ur bärgningsbilen för att hugga ett tåg och sen en buss. Fick rabatt på tåget och sen också på bussen (kan tänkas att Kaosfamiljen såg aningens tufsiga ut). Man blir rörd i hjärtat av att träffa trevliga konduktörer och busschaufförer. Tänker från och med nu i ännu högre grad sjunga kollektivtrafikens lovsång.

Och på tal om rörd så rör det om en hel del när planeringar går upp i rök. Jobbigt men samtidigt kan det vara väldigt nyttigt. Om man vågar kan det innebära att man får syn på sig själv och sina relationer. Varför gör/ känner jag så här och vad ska jag göra av det? Viktiga känslomässiga saker blottas om man stannar upp och tänker till lite. Saker som är bra mycket viktigare än det faktum att vi har en trasig obesiktad bil en massa mil härifrån. Sånt är när allt kommer till kritan rätt världsligt. När allt går åt skogen kan man i bästa fall lära sig något om sig själv.

Hoppas att ni haft en trevlig helg allihop. Kram

lördag 28 september 2013

65 mil i strilande hällregn...

Det har inte hunnit bli humor än att jag först skickade sponsorpengar till
Sj o sen ändå körde bil de 65 milen. En vacker dag kan vi säkert le åt att jag stod i spöregnet o försökte hålla bussen medans de tre barn jag skulle ha med satt fast i bilkö med maken.

Kanske kommer vi någon gång att nästan skratta ihjäl oss åt beskrivningen av hur jag
lånar en telefon av en tonåring (min var i fastköade bilen) o sen får den darlianta idén att flaxande springa iväg och försöka hitta bilen bland alla tusen bilar o vattenpölar.

Våra befängda uträkningar om chanserna för att köra ikapp bussen o sen när vi förstod att det var klippt börja om med samma beräkning om det där tåget som skulle gå från grannstaden skulle nog också göra sig som god historia i något slutet sällskap.

Att vi sen gav upp o tog bilen med risk för tinnitus från de skrapande vindrutetorkarna kommer jag nog själv att skratta högt åt framöver men det är inte idag. Det var definitivt inte igår.

Igår hade det varit bra att ha en flyttnyckel till ett varmt o torrt ställe... Molly Weasley, var är du när man verkligen behöver dig?


Mirakulöst hur många olika sätt saker gå åt skogen på. Vissa misslyckade saker.kräver distans för.att bli humor. Ha en trevlig helg alluhop (att posta saker från mobilen kräver också både humor o tålamod o det ärnågot jag inte lider av idag;-))

onsdag 25 september 2013

Lite svårt att bara vara lugn och motiverande...

när det ser ut så här när man kommer hem.

Fast det går och det kan till och med gå riktigt bra. Framförallt om man känner att man träffat peppande personer. Lärt sig mycket och gjort bra saker och kommer hem med fart. Har man känslan att det finns andra saker som är viktigare än rinnigt smör, går det bra att säga till barnen på samma sätt som man skulle ha sagt till en vän som haft lite otur med tänkandet.

Imorgon har jag bjudit hem en mycket trevlig tjej på lunch som inte har varit här förr. Jag kommer inte att hinna städa och det känns helt ok. Jag tror att hon kommer för att träffa mig, inte kontrollera antalet skor i hallen. Livet är större än så och vårt hem är ingen show, det är ett äkta Kaoshem med dess begränsningar och förtjusningar. Hoppas att ni har det bra. Kram

måndag 23 september 2013

Friday night is going to be alright...

Här är kortet från fredagens sockmys.

Och jo, idag på badhuset lånade jag en sax och så gjorde vi klippet. Bort med två dreadlocks från Lillasysters nacke. Jag är av den bestämda uppfattningen att om man har masor med hår så behöver man inte allt. Vi startar trend när det gäller kort underhår i nacken på småtjejer. Hon är löjligt söt ändå, vilket retar henne mer än allt annat, när man är yngst vill man INTE vara söt, hon står ut med nästan vad som helst utom att någon kallar henne söt. Det och liten är som skällsord.

Ibland hinner man inte allt...

Och det är väl inte meningen heller... I veckan har vi prioriterat vissa saker och skippat andra. Bara man gör det viktigaste först. På Fredagkväll blev det tvunget med lite sockbingo, en variant som ungefär gick till historien. Visste inte ens att vi hade så mycket sockar. (Här hade jag tänkt lägga in en bild av köksbordet fullständigt överbelamrat av sockar... 32 nyanser av svart, 20 sorters blå, 11 varianter av rosa, lila, rött, blommigt, randigt och prickigt åt olika håll osv. Dock ville inte datorn och mobilen samarbeta så ni får se den någon annan dag.)

Sånt är livet. Saker och ting funkar inte alltid. Helt enkelt. Nåja, detta är ju åtminstone glädjande för oss stökisar och jag kan inte annat än att hålla med. Det är de stökiga jag känner som är duktiga på att tänka outside the box ;-)... En kollega har begåvats med ett stökigt barn. Hon håller tummarna för att hen ska överleva. Jag säger att det ordnar sig. Hon säger att hon nästan blir förbannad för att det gör det, "för mig skulle det aldrig ordna sig."

Intressant tanke men samtidigt så brukar ju det mesta ordna sig (och man har ändå inte fantasi nog att lista ut vart det ska köra ihop sig nästa gång så det mesta av ens oro är helt onödig). När det gäller osorterade sockar till exempel så gör man det förr eller senare. Om det blir senare kan det hända att flera i familjen finner intresse av att hjälpa till med sorteringen, i alla fall om de har klagomål. Har väl hänt att vi sorterat sockarna lite random. Lillebror har visst råkat få hjärtiga, Storasyster såna med hål i, Lillasyster någon svart lite stor och Storebror tyckte att han nästan inga alls fått. Det är roligt att vara flera som sorterar, ännu ett argument för att inte vara så duktig ;-). Hoppas att ni har haft en lagom stökig helg. Kram

torsdag 19 september 2013

Att bjuda när man har är både klokt och vackert...

I ett bra tag nu har hemsituationen varit mer kaotisk än vanligt. Bara det att närvara på 4 föräldramöten tar tid. Sen har det varit fotbollsträningar, dans, karate och de vanliga hemma-måstena ovanpå det. Den där tiden när saker inte har slutat men det nya redan har börjat. Varenda kväll har vi kommit hem och glott på varandra som får: Har du någon matplan?

Med anledning av detta har vår tvättsituation börjat bli lite prekär. Panikköpte trosor på konsum och så kom vi på det här: Så klart att man kan torka fotbollsstrumpor i ugnen. Nåja, nu har vi haft en kväll utan åtaganden så nu är vi på gång igen.

Och på tal om på gång så blir jag riktigt glad av medelklassupproret (går tydligen inte att länka till men googla). Sorgligt är det att Kristian Gidlund avlidit. Här är hans vackra blogg och här (funkar tydligen inte heller men googla på landet jag lämnar) har han skrivit en mycket tänkvärd debattartikel. Frid över Kristian, må hans tankar finnas med oss jämnt.

Jag säger som Caitlin Moran, tax me hard. Det är möjligt att det beror lite på att när man som jag har fyra barn så blir man, om man tänker efter, otroligt medveten om vilken tid och vilka pengar det skulle kosta att ha barn om vi till exempel inte hade bra skolor med fri lunch (även om allt alltid kan förbättras). Sjukvård, tandvård och äldreomsorg. Såna där saker som man inte vill lägga alltigenom från egen ficka när det är dags. Bara det att vi fick åka ambulans när Lillebror svalde en tiokrona utan att det kostade oss en krona är värt mycket. Min glädje för att bli beskattad handlar inte heller om att min fasta lön kommer från kommunala skattepengar.

Svaret på varför jag gärna beskattas är nog ändå mest att jag tycker att det är rätt att dela med sig och att om alla som kan gör det får vi ett bättre samhälle. Det är nämligen så att de barn som inte får fotbollsskor/ kläder så att de slipper frysa/ läxhjälp/ sommarjobb via kontakter osv kommer att jämföra sig med andra och bli arga. Precis som det alltid har varit när någon blir utan...

Så, när någon kommer hem från kalas i Kaosfamiljen gör de klokast i att bjuda. Inte bjuda bort allt förstås eftersom det är de som har "varit på kalasjobbet ;-)". Men litegrann, för det är inte roligt att titta på när någon annan har massor och man själv ingenting. Eftersom det händer att barn inte vill bjuda frivilligt får föräldrarna (= staten) ibland gå in och övertala lite.

När jag ser mig omkring så är Sverige inte ett fattigt land. Vi har både med det ena och det andra (ibland lite väl mycket) och därför borde vi ha råd att bjuda också. Att bjuda när man har är både klokt och vackert.

Ha en trevlig dag allihop.

tisdag 17 september 2013

Lida pin för att bli fin?

Lillasyster gick till skolan med stora tovor i håret idag som i stort sett alla andra dagar. Enda skillnaden var att idag var det skolfoto. Nämnde det på jobbet och det blev stor diskussion. Massor med råd fick jag angående trasselhår och flera men man måste ju... (som om inte jag har erfarenhet av lockiga trasselhår, kan säga att det är starkt genetiskt).

Va! Måste man verkligen? Historierna var många och långa om borstar, kammar, balsamspray, tvångsklippningar och framförallt tårar. Konstaterar att samma personer som skulle ha förfasat sig stort och länge över om jag luggat henne för allvarlig förseelse tydligen inte skulle ha några som helst problem om jag "tog mig samman" och slet henne i håret med hjälp av balsamspray och borste varje dag bara för att hon skulle vara fin. Fin för vem?

Är det verkligen det jag ska lära den unga damen, att man ska lida pin för att bli fin? Skulle det innebära att jag var en god mor som såg till hennes behov? För vems skull skulle vi borsta? För att jag ska kunna visa upp henne som en showunge? Likes på facebook? Extrapoäng i god-mor boken?

Ah, om hon vill ha långt hår så får hon ha det och så klipper vi bort dreadlocks som inte går att rädda sen borstar hon ibland. Hon är riktigt fin i alla fall och verkar trivas stort. Jag känner mig helt övertygad om att hon kommer att kräva borstning eller klippning om hon upplever sig retad eller så... Förresten har ben i näsan samt förmånen tack vare syskonen och deras kompisar att känna elever i skolan ända upp till årskurs nio så hon känner sig nog rätt lugn.

Ha en bra kväll alla toviga och otoviga.

söndag 15 september 2013

Det där med läxor...

Är just nu inbegripen i en rätt het debatt på facebook om det där med läxor. Det var när jag länkade till den här som debatten startade. Bra skrivet. När debatten fortsatte halkade jag på den här. Också grymt tänkvärt.

Storebror är helt klar i sin analys. Han tycker att tonåringar har nog med att utvecklas på alla möjliga sätt och därför inte skulle behöva göra läxor eller tänka framtid så där kanonhårt innan de blivit mogna för det... Också en spännande tanke. När jag tänker på saken lärde jag mig nog mer och hellre om annat än skolämnen. Samma kille har tydligen lärt Lillebror varför människor världen över säger schh till små barn för att lugna dom (!). Dessutom diskuterar han gärna politik och annat på kvällskvisten.

Lite beklämmande att de största läxivrarna liksom hävdar att det är kört om man inte lär sig saker som ung. Är inte livet ett evigt lärande? Jag började umgås seriöst med datorer efter 30 och även om jag kan säga att Storebror är bra mycket bättre så kan jag ändå en del (trots att jag är teknisk idiot). Ska man inte kunna vara nöjd även om man inte är bäst?

Och så studsade denna artikel fram. Kanske dags för homerun istället för homework. Om man dessutom klättrar i träd tillsammans i familjen skulle samhället tjäna pengar då sjukvården lägger ner en hel del pengar på vård av välfärdssjukdomar. Vuxna rör sig nämligen inte heller automatiskt numera...

Och det är inte konstigt att vi är lite handfallna inför det som händer. Inga generationer har suttit så stilla som vi och våra barn. Detta anser jag behöver stötas och blötas i storgrupp och mindre grupper lite här och var så att man inte sitter själv och tänker att man är knasig. Ungdomar som tycker att grafiken på livet är fantastisk men storyn värdelös. Vuxna som åker bil och hiss. Datorer som blir både frälsning och förbannelse. Ett samhälle där man inte säger till andras ungar. Vem ska läsa läxan med de som inte har någon (eller kan betala någon) som kan hjälpa dom? Är vi inte tillsammans ansvariga för barnen och framtiden längre? Vad är det för samhälle vi vill ha? Jag tycker att såna frågor fortfarande är viktiga, hela tiden.

Jösses, det här skulle jag kunna skriva mycket om, vad tycker ni?

Ps Och för övrigt anser jag att alla som kan bör rösta idag...

torsdag 12 september 2013

Vardagsmirakel...

Semester, bröllop, 40-årsfester, after work och allsköns olika tillställningar i all ära men jag slutar aldrig förundras över de vardagsmirakel som vi har omkring oss varje dag. Såna där små vanliga saker som gör en helt varm i hjärtat. Pärlande skratt från vardagsrummet. Pärlsockerchock på golvet i köket när två åttaåringar stolt ordnat efterrätt i form av chokladbollar. En kram i hallen bland alla skor, ryggsäckar och vattenpistoler (nej, vi har inte höstsanerat). Eller bara det här:
Att gena genom skolgårdens lilla skog och upptäcka att det skapats en sån här häftig ny koja får mig att le. Att brottas med Storebror eller någon av fotbollstjejerna leder lätt till gapskratt. Och så böcker och internet som kan vidga perspektiven och få in en i världar man aldrig kan besöka. Men frågan är om inte våra vanliga kvällar toppar vardagsmirakel-listan. Och nu pratar jag inte om Mannens och mina tekoppar för de har börjat konkurreras ut men det må vara. Med fyra barn mellan 8 och 15 så fikas det i köket i stort sett hela kvällarna. Hänger man runt köket kan man få vara med om och höra allt möjligt. Det är babbel, tjafs, dans, skratt, gråt, sång och diskussion om allt från relationer till universum, myror och politik. Lägger man också märke till alla kärleksfulla handlingar (som görs mellan retningarna och tjafsen) har man vardagslyckan i som i en liten ask. Livet är fullt av små vardagsmirakel världen över. Kram på er



tisdag 10 september 2013

När livet blir tungt...

Livet går upp o ner på olika sätt.Som vuxen vet man det o logiskt sett förstår man att barnen inte kan gå fria heller. Ändå önskar man det av hela sitt hjärta. Att de aldrig ska vara olyckligt kära, alltid trivas i skolan o tycka att livet leker...
Hoppsa fram genom livet...

Orealistiskt? Jovisst! Möjligt? Naturligtvis inte! En fråga är om det ens skulle vara önskvärt.... De människor som inte mött på något som helst motstånd i livet får det rätt tufft när motgångarna kommer. För det vet man ju, logiskt sett, att alla på något sätt kommer att bli bortvalda, utsatta för sjukdomar, dödsfall o eländigheter. Ingen går fri, om man inte dör ung förstås och det vill man ju minst av allt att ens barn ska göra...

Och som förälder får jag försöka leva med den kontrollförlust det innebär att ha äldre barn vars skråmor inte kan lindras med plåster och en kram. Bäst gör jag det genom att prata med barnet och sen dela med mig av mina känslor med andra... Men det är inte lätt (men vem har lovat en att livet ska vara enkelt? Det hade blivit trist;-))

Kram på er

söndag 8 september 2013

Tänka sig så lätt det är att tappa bort saker...

Lillasyster skulle vilja ha gardiner igen. Eftersom vi ordnade ett rum till henne i ungefär oktober ifjol så kanske det är dags nu. Tyg finns och viljan är det heller inget fel på. Det enda lilla kruxet är att vi har tappat bort gardinstängerna. Puts väck borta. Finns inte, syns inte. Inte en endaste gardinstång har jag hittat trots att jag sökt från källare till taknock. Det borde finnas två stycken någonstans men icke. Tycker mig komma ihåg att jag såg någon i somras och tänkte jasså står den där här, det ska jag komma ihåg till sen när vi behöver den. Nu minns jag inte var eller också har den promenerat iväg någonstans. Man blir lite förvånad.

Nåja, det är en världslig sak. Ingen mer energi på det. Manjana manjana, vi fixar det väl när gardinstången dyker upp då. Nu ska jag studsa iväg på fotboll och sen skjutsa på dans. Ha en fin söndag allihop. Kram

lördag 7 september 2013

Hinner du verkligen med alla barnen?

Ibland får jag den frågan och den vållar mig alltid lite huvudbry. Det beror nämligen på hur man ser på saken. Tänker man att jag som mamma med stort M är den enda som kan "ge barnet allt vad hen behöver" så blir svaret förstås nej, jag hinner inte med att ge alla barnen allt vad de behöver. Mannen är på resa med jobbet ett par dagar och då hinner jag förstås med ännu mycket mindre. Som ensamstående med fem barn (en av barnens fina kusiner har gjort oss äran att komma hit) blir det mycket praktiskt pyssel. Men man ska inte förglömma att barn är lojala och att det i en flock barn nästan alltid finns någon som för tillfället kan tänka sig att ge ett handtag. Genom att knäcka några ägg, åka och handla nya ägg om de råkat hamna på golvet, baka chokladbollar, hålla koll på sina gympatider eller följa ett småsyskon till fotboll växer barn och utvecklas. Praktiska saker brukar lösa sig (eller inte men det brukar ordna sig).

Jag är imponerad av ensamstående föräldrar men tror att min urgamla tes när det gäller killar stämmer. Man kan för det mesta lugnt flytta ihop med en son till en ensamstående förälder direkt, om gossen bott med båda föräldrarna gör tjejen klokast i att låta honom bo själv en stund först innan sammanboendet om hon har önskan om hyfsad praktisk jämställdhet... Barn till ensamstående föräldrar blir ofta riktigt duktiga. Har funderat lite på hur det blir med varannan veckas barnen. Om båda föräldrarna tvättar, städar, lagar mat, umgås med vänner och gör roliga saker under de "barnfria veckorna" finns risken att de också behöver lite "karantän" i egen lägenhet ett tag när de blir stora...

Och så det där det pratas om ibland, att föräldrar pratar så lite med sina barn. Jösses, som om inte föräldrar redan har en massa dåligt samvete. Det klart, om det ser ut så här så bör man ju fundera över sina prioriteringar. Numera finns det fikamöjligheter i Kaosfamiljen nästan hela kvällarna. Först fikar Lillasyster, sen Lillebror, sen Storasyster och sist fikar Storebror. De kvällar man hänger i köket blir det snack ibland och ibland inte. Men jag är inte hela deras värld, den enda som kan ge något. De har kompisar, lärare, tränare, kompisars föräldrar, släktingar och internet. Det är bra att träffa lite alternativa vuxna, se andra familjer och relationer. Jag tror hårt på tesen "it takes a village to raise a child." Om ett par veckor ska vi låna ut Storebror till min syster med familj. Då får han vädra sina vingar och leva i en alternativ familj i en vecka. Prata om andra saker än vi gör, äta annan mat och träffa andra människor än de vi känner.

Så svaret på frågan i rubriken är nog att tillsammans hinns barnen med och i takt med att de blir äldre behöver de själva få bättre och bättre koll på vad de känner/ behöver/ vill ha och varför så att de kan ta ansvar för att för att driva sina frågor. Svårt som bara den men ju bättre man blir på det desto lättare blir det i relationer med andra.





måndag 2 september 2013

Koll på barnens mobiler och internetanvändande?

Hamnade i ett läge på en fest förra helgen där ett gäng mammor började prata om att de går igenom sina döttrars telefoner så där i smyg med jämna mellanrum. Var helt ensam i gänget som sa att tanken inte föresvävat mig. Stödde mig på argument om integritet och att jag absolut inte skulle ha velat att mina föräldrar läst mina brev när jag var tonåring. Upptäckte snabbt att jag var otroligt ensam om att ha en tio-åring som inte har mobiltelefon också. Konstaterade att både Storebror och Storasyster har datorer som vi inte har handfast koll på. MÅSTE man ha det? Att kolla i smyg, är det ok? Vad gör man med informationen? Brister inte tilliten av smygkoll? Är det meningen att föräldrar ska ha björnkoll på allt rent handfast eller ska man försöka resonera med barnen och låta dom, precis som vi själva gjorde, göra en del missar och lära sig, även om det nu är på detta vådliga internet. (Vem har inte skrivit lappar, skickat brev eller vykort eller ringt telefonsamtal som man ångrat bara såå mycket??)

Pratade med en man på bussen idag som berättade att han ska få sitt andra barn. Coolt. Fast vi konstaterade att vi är i olika faser av livet. För hans del handlar det om att hålla koll och vara tillgänglig ett par år till. För min del handlar det också om att vara tillgänglig men på ett annat sätt. Kollen får man (i viss grad) av att resonera med barnen (oftast på kvällen), inte genom att vara där allt händer hela tiden. När jag sa att det också handlar om att släppa litegrann och låta barnen prova vingarna så rös han. Jag log och sa att det fixar sig. Efter ett tag ser man anlagen till vingar och sen måste man hålla tummarna och låta dom veckla ut dom lite. Ha tillit till att de klarar att provflaxa, kanske krascha lite och sen återkomma och vila upp sig en aning innan de ger sig ut igen.

Ibland tänker jag (men det kanske är mopsigt tänkt) att det där med jättekoll handlar om avsaknad av tillit. En stor del i att låta barnen växa upp och utvecklas handlar som jag ser det om att lita på barnen och omvärlden. Världen är ungefär lika farlig som förr. Det är inte konstigt att min busskompis inte känner tillit än eftersom han inte är i det läget än men vi som har barn som ska börja ta sig ut i livet (och i mobiler och på nätet) behöver jobba på tilliten. Barn ska ut och upptäcka världen och hur den är, inte något tillrättalagt av mamma redan kontrollerad variant.

Som en liten vink om allt detta fick jag en fantastisk länk av Mannen idag, här. Jösses, den måste funderas på och spridas. Hm, kanske skulle man prata med LoL med Lillebror och kolla lite mer på Lillasyster och Storasysters damer på moviestar planet... Funderar också på att anta Storebrors erbjudande och göra sig en "gubbe" på World och Warcraft och få en personlig guidning. Han skulle tydligen till och med kunna flyga runt med mig på ryggen en stund. Kanske skulle jag precis som barnen lära mig mer engelska och det kan ju vara en upplevelse, jag menar det är ju inte direkt narkotika så varför inte? Så att man för en gångs skull vet vad man pratar om ;-). Däremot har jag inte några planer på att kolla några mobiler eller internet historik. Ha en trevlig kväll!

söndag 1 september 2013

Höst-pimpning

Nu när hösten står på tröskeln är facebook och fikaraster fulla av bilder och historier om höst-pimpande. Vi vill ju absolut inte vara sämre men vi gjorde som vanligt. Vi fixade till trägaffeln i höstfärger med hjälp av krusbär. Fint. Vi är jättenöjda. Den kommer att hålla sig så här ungefär tills vi plockar fram julgranen :-).
Så, höstpimpningen a´ la Kaosfamiljen är klar. Nu kan vi fortsätta med att ägna oss åt att hoppa över skor i hallen, flina åt tvättberget och leva i kärlek med allt vårt stök. Hösten är här. Ha en trevlig kväll

lördag 31 augusti 2013

Mat och prat...

Hemma efter en mat och prat-rik kväll hos en kompis. Vi var några kvinnor som såg filmen Ångrarna. Klart sevärd. Handlar om två karlar som gjorde könsbyte och sen ångrade sig. Filmkvällen utmynnade i riktigt givande diskussioner om relationer, mens, våld, skolan, heder och livets olika faser. Möten i verkliga livet när de är som bäst.

Det är mycket med det verkliga livet just nu. Veckan har varit full av givande möten. Både med gamla och nya bekantskaper. Mycket prat om Lundsberg. Smart skrivet av Johanna Frändén här. och som om det vore det värsta som kunde hända ett barn att det skulle behöva gå till en kommunal skola? Av allt jag vet om skolor så är det få rektorer som skulle avfärda att någon blivit strykt med strykjärn som ett pojkstreck... Klart att vi alla har vår heder och att hederskultur finns mer eller mindre överallt. Det blir lite värre när kulturen är inbyggd på ett ställe där barn bor hela tiden och när de som höhö:ar "du skulle se när jag gick där" har väldigt mycket pengar och makt... Kanske den värsta sortens hederskultur...

Och så krig. Syrien. Vem kan någonsin får för sig att krig kan krigas bort? Faller det inte på sin egen orimlighet?

Johanna Frändén har skrivit fler läsvärda saker, här bland annat. Måste säga att det är en ynnest att få vara kvinna, bo där jag bor, vara mor till en massa barn och få möjlighet till alla dessa spännande och givande möten. Ha en härlig helg allihop. Kärlek till er alla...

söndag 25 augusti 2013

Om...

Mm, ja om man skulle titta riktigt noga inne i vårt sovrum skulle man se att maskeringetejpen runt dörren är kvar sen vi målade om för sisådär 6-7 år sedan. Man skulle också märka att det är olika nyanser på två av väggarna och att vi råkat måla i den andra nyansen en bit in på nästa vägg. Men, eftersom vi har roligare och bättre saker för oss i sovrummet så kunde vi inte bry oss mindre. Det verkar inte vara någon annan som bryr sig heller...

Och om man skulle ta till sig vad ett barn som jobbar på att uttrycka sin ilska verbalt istället för vansinnesutbrott säger skulle man antagligen bli rädd. Det började med att jag förtjänade att bli kräkt på varvid det fanns en viss förhoppning om att jag skulle gäspa just då. Sen skulle det följas upp av att gosedjuren och leksakerna skulle anfalla på de mest gräsliga sätt varvid jag till slut skulle bli överkörd. Dock skulle "klia på ryggen armen" räddas igen när jag låg som en spik i asfalten ute på gatan... Efter en stund framkom det att det fanns ett "faster Ellas fläckborttagningsmedel" som visst skulel läka mina sår och få mitt hår att växa ut igen otroligt snabbt. Sicken tur. Puh, det kan rymmas mycket känslor inne i ett barn och om barnet börjar beskriva dom har det kommit halvvägs till att hantera dom...

Och så tänker jag att om man i förhållandet tvingar varandra att vara vi på alla tillställningar och stolleprov som bara den ena tycker var kul så finns risken att det inte blir så roligt för någon. Det är skönt att veta att man kan vara ett "vi" även om man inte alltid gör samma saker. Dags att börja masa sig till sovrummet med nyanserna och maskeringstejpen. Hoppas att ni har det bra. Kram

fredag 23 augusti 2013

Tar du aldrig med dig jobbet hem?

Eftersom jag i jobbet träffar vuxna, ungdomar i barn som har det oerhört jobbigt brukar i stort sett alla praktikanter ställa den frågan. Det finns tydligen någon tanke på utbildningen om att man är professionell om ma l ämnar jobbet på jobbet. "Mitt svar brukar alltid vara detsamma. Klart som korvspad att man ibland tar med sig jobbet hem och även hemmet till jobbet. Vi är ju, hur mycket utbildning o böcker vi än löser, först och främst människor. Om Mannen skulle.dumpa mig skulle.det så klart påverka mitt dygnet.runt. Om barnen har det jobbigt också.

Jag vet inte vem som har kommit på att det ens skulle vara önskvärt att jag bara skulle skaka av mig o stänga av om träffat någon som gråtit en hel eftermiddag, begravt sitt barn eller om jag själv blivit sviken, oavsett om det händelserna varit på jobbet eller hemma .. Sen att jag behöver lära mig att hantera jobbiga saker så att det inte går ut över andra är en annan sak. Det är ändå något som livet, oavsett om vi vill det eller ej, försöker få oss att lära oss. Oavsett var vi jobbar...

onsdag 21 augusti 2013

Ut ur Matrix...

Sitter på bussen från grannstan. Människor hoppar på och av. Mest kvinnor o invandrare. De andra åker väl bil. Vilsamt är det att åka buss, lite känsla av rymdfärja.Hann träffa modiga brorsan en stund på busshållplatsen. Han bjöd på hamburgare och vi pratade om Matrix.... Den där världen av måsten och borden som vi, de flesta av oss kliver in i på höstkanten. Jobbar en massa för att ha råd att göra en massa kanske egentligen rätt ovidkommande saker...

Brorsan har hoppat av Matrix. Tjänstledig utan lön, a-kassa eller andra bidrag. Ett avbräck, med korta vikariat och kolla upp och försöka fånga alternativen till det fasta jobb han har. I tomrummet händer något. Han konstaterar att många blir stressade å hans vägnar, fru och barn o bara hoppa av hamsterhjulet? Samtidigt stressar vi och bränner jordens resurser. Åker bil överallt, slänger saker som funkar för att? Borde vi inte stanna upp oftare? Vad är det som hindrar oss att kliva ur Matrix?

Nu är bussen framme, färdigfunderat... Kram på er

tisdag 20 augusti 2013

Men ååååhhh

Omfamna hösten, bah. En sån här morgon är det mycket imponerande att man inte slår sina barn...

måndag 19 augusti 2013

Mot omfamnandet av vardagen...

Sista lediga dagen imorgon på en lång sommar. Dags att fösa ihop trasiga vattenpistoler, plastgrunkor och sparkcyklar som dräller runt på gården. Spana in höstens åtaganden och börja packa sig i säng på kvällarna. Läge för att kolla vilka inneblommor som överlevt sommarens ökenklimat. Stuva undan och summera.

Det känns riktigt skönt. Var sak har sin tid och ingenting kan vara för evigt. Hög tid att dra igång vardagen igen och det känns som om Kaosfamiljen är beredd. Mannen och jag konstaterade i sommar att vi definitivt har gått ifrån småbarnstiden. Nu är vi en familj med tonvikt på lite större barn och tonåringar med dess för och nackdelar. Alla kan numera ta sig mat själva och det är bra mycket tystare i huset. Å andra sidan jublar sällan alla åt samma förslag, allt från filmer till vistelser utanför huset kan ifrågasättas och diskuteras. Dessutom har mina och Mannens testunder fått en annan karaktär då sällan alla barnen gått och lagt sig. Däremot kan vi numera få en lång stund efter middagen alldeles själva.

Grunden för att ha ett fungerande storbarnsliv verkar vara flexibilitet. Man tar inte större barn under armen och bär iväg dom men samtidigt är det mycket som underlättas av att man inte behöver rädda dom från att trilla ihjäl sig och att de numera kan resonera om saker.

Imorgon hämtar vi hem Storebror från klassresa. Storasyster har aviserat att hon på grund av fotbollshelgen behöver sova ungefär hela dagen. Lillebror och Lillasyster har både ett stort legoprojekt, en tygvärld och ett pussel på gång. En mamma i en familj med så stora barn kan nog lugnt hitta på något eget. Känns riktigt spännande att se vad hösten har i sitt sköte för Kaosfamiljen. Ooups, dagsatt gå och lägga sig. Blir nog sovmorgon imorgon. Det är också en av fördelarna med att barnen blivit större. Vi kan sova länge utan att riskera att någon gör underverk med majonäs, vitlökspulver och toasprej i köket ;-). Välkomna stora barn och välkommen hösten. Kram på er

fredag 16 augusti 2013

Vi vägrar igen...

Efter morgonens konferens har Mannen och jag än en gång bestämt oss. Det må vara att golvet är oerhört brunt, att vi lagar köksluckorna med tejp, att vi har det minsta kylskåpet av alla vi känner och hela köket är lite opraktiskt. Känslan i kroppen och lite inspiration från våra vänner i USA (av alla ställen) som faktiskt bara BOR i sina hus, på riktigt, gör att vi säger nej, det blir inte någon köksrenovering nu heller. Det är skönt att vara så rörande överens. Vi fortsätter hellre med att jobba 75% och ha det lugnt och skönt än att dra på oss byggstök, ta lån och välja lister, kranar, tapetsera och fundera över färger och nyanser...


Och så måste jag få uttrycka min tacksamhet över att få ha så många riktiga möten med olika människor. Möten där det inte är "showen" och ytan som är det viktiga utan människor och relationer. Tack för att ni finns och går igenom mitt liv, både irl och här. Kram på er alla underbara

onsdag 14 augusti 2013

Äntligen ordning eller ny farlig hobby?

Precis så här i de sista dagarna av sommarlovet har Kaosfamiljen skaffat sig en ny hobby. En sån där som verkligen tar tid, samt kräver tålamod, kroppskontakt och samarbete. Efter att Kaosfamiljen i åratal har haft spretiga, fluffiga, toviga, yviga och lockiga hår har vi nu unisont bestämt oss för att backslick är den officiella frisyren. I undantag kan några millimeters stubb också godkännas. Vi oljar in oss och tok-kammar. I vår nya image ingår också att slänga allt tygaktigt i tvätten så fort vi misstänker att någon rört i det...

Upprinnelsen till denna nya hobby är att vi för ett par dagar sedan upptäckte att sex av sju personer i hushållet löss (vi funderar starkt på att sluta kramas). Så de närmaste 14 dagarna kommer Kaosfamiljens kännemärke vara extremt välkammat hår, sen utvärderar vi vår nya hobby.

Hobbyns framtid är troligtvis hotad då vi alla begåvats med tjockt och mer eller mindre lockigt hår plus att några är rejält hårömma. Något som också talar emot är den ekonomiska aspekten då det inte är gratis att hälla avlusningsmedel över en hel Kaosfamilj med tillhörande kusin. Tålamodet, önskan till kroppskontakt samt förmågan till samarbete torde också kunna ifrågasättas då vi haft ett helt sommarlov och nu försöker få igång oss i någon sorts vanlighet. Men vad som mest talar emot hobbyns framtid är att vi numera börjar bete oss som bambi på hal is då vi kommer in i köket eller andra utrymmen där Kaospersoner som fått en hink oljigt avlusningsmedel i fluffhåret vistats. Det blir olja överallt vilket gör att det här helt enkelt är för farligt att hålla på med.

Så, kom igen hösten med dans, fotboll, föräldrar på byn, planeringsdagar, utflykter, läxläsning, tidiga morgnar, föräldramöten och rutiner. Får vi bara bort oljan från köksgolvet så vi inte trillar ihjäl oss innan frukost är vi beredda...

Nu är det dags att gå och lägga sig, kammning, tvätt och avfettning av golv imorgon. Tur att jag har semester. Kärlek till er alla, men inga kramar förrän om 14 dagar...





fredag 9 augusti 2013

Önskar jag att jag var mer ordningssam?

Klockan är före tio. Ute är det regntungt. Mannen och jag sitter framför var sin dator. Tonårsvarning. Barnen hänger framför tv:n. Facebook svämmar över av människor som uppdaterar källarröjningar och andra underverk. Vi verkar inte vara nära att uträtta något dylikt. Vi tar tillfället i akt och tar det lugnt.

Drömde i natt att jag blev intervjuad av en tidning som frågade om jag skulle önska att jag var lite mer ordningssam. Jag sa ja, klart det skulle vara kul att vara en hejjare på att bringa ordning. Skinande diskbänk, trivselhögar insorterade på sina platser och inga sura handdukar. Vackert överallt, hela tiden.

Och sen vaknade jag, flinade och började fundera. Klart det hade varit praktiskt att vara mer ordningssam. Men OM jag hade varit kvinnan med kollen hade jag nog inte haft så många barn (de hade åtminstone varit yngre), jag hade antagligen inte tagit på mig att träna ett fotbollslag och troligtvis inte trivts med mitt knasiga jobb. Hade nog sällan bjudit hem någon helt oplanerat heller...

När jag tänker på saken så hade jag nog varit grymt nära utbrändhet om jag hade varit kvinnan med kollen. Det skulle krävas mycket "hårddisk" och energi. Jag tror inte att jag hade varit en så bra Kaospilot heller. Min styrka är att jag kan bli presenterad för ett problem och lösa det snabbt. Oavsett om det gäller konflikter, körlistor som havererar, snabbfixa fotbollsskor, utflyktsfika eller att dagens jobb kastas över ända så brukar det ändå ordna sig på något sätt. Ställtiden kan reduceras till ungefär noll.

Den stora anledningen till att jag inte bränner ut mig är nog förmågan att inte kräva underverk av mig själv hela tiden, det är ok att bara hänga. Dessutom försöker jag hålla oron stången och oroar mig oftast inte förrän saker är ett faktum. Klart att saker sällan går som man tänkte sig men det är oftast slöseri både med både tid och fantasi att innan försöka lista ut hur det kommer att köra ihop sig. Igår tog det till exempel mirakulöst nog ungefär tre timmar längre än beräknat att ta sig från stugan trots att vi hade minimal packning.

Så, när jag tänker på saken så är svaret nej. Jag tror inte att jag skulle vara mej och ha lika kul om jag "ordnade till mig" och blev ett koll-troll. Så jag fortsätter att göra politik av att jag är som jag är och så låter jag andra vara som de är. Hur skulle samhället bli om alla var morgonpigga, eftertänksamma, strukturerade, lugna och ordningssamma? Motsatserna behövs också, hejja mångfalden!

Hoppas att ni har det bra. Kram


måndag 5 augusti 2013

Hur uppgraderar man sitt logistikprogram?

Fotbollen har dragit igång och i veckan är det dansläger. Oväntat längväga besök och så den där känslan av att sommaren håller på att ta slut och att vi förstås "måste" njuta av varje sekund. Den där nä men åh- känslan. Har vi hunnit med allt?

Svaret är precis som alla andra somrar nej, vi har inte hunnit träffa dom och dom och inte göra det och det. Inte har vi tagit tag i något av det där vi skulle göra på regniga dagar heller.

Samma regler gäller för semester som för alla andra dagarna. Undvik att tänka måste och var nöjd med det vi har gjort/ inte gjort istället. Livet är ingen tävling och vi kan träffa vänner i höst eller något annat år. Så och med röjningen i källaren. Årets konserter, lästa böcker, skrotardagar och mys med familj och vänner har varit bra, punkt. Det går inte att hinna allt. Framförallt inte när man är en Kaosfamlj där det kan ta 2,5 timmar bara för att få ihop fyra personer med rätt badkläder för frakt till bad. Inte har vi tagit bort schampoflaskor ur duschen heller. Hm, då ville vi väl inte det då...
Hur många av de här tror ni är tomma?

Nu måste jag gå och lägga mig (även om det känns ovant, jisses vad vi vänt på dygnet). Jag ska skjutsa till Storasysters dansläger imorgon bitti och sen ska vi till goa mosters stuga. Mannen underhåller våra långväga gäster på annat håll men vi möts kanske med flytvästar någonstans. Tror att jag behöver uppgradera mitt logistikprogram litegrann eftersom det känns ringrostigt nu när vi kör någon variant av light-vardag och sista semesterryck samtidigt.

Sköt om er, kram

fredag 2 augusti 2013

Niqab för hemmabruk- äktenskapsförbättraren?

Kaosfamiljen är hel igen. Hoppandet, tjatandet, käftandet och de pärlande skratten är tillbaka i huset. Hallgolvet blev naturligtvis helt belamrat igen. Mm... Massor med kramar och ret, så klart att vi behöver tjafsa ihop oss igen. En vecka är lång tid. Kanske någon har gått och blivit helt annars? Bäst att kolla för säkerhets skull...

P-böterna är betalda. Sedan 10 år tillbaka har jag bestämt mig för att inte jaga upp mig över såna detaljer. Det har hänt att jag har lyckats gratisparkera också. Min lilla halsbands-kosa som jag haft borta i säkert fem år är tillbaka. Kul. En tjej har hittat min ring. My precious... Helt underbart det också. Ringde henne nyss. En ung tjej som vägrar ta emot hittelön, i sten. Världen är vacker. Saker kommer och går. Så länge det inte är relationer och människor man vill behålla så är det lugnt. Fast sånt händer också och det är ju en del av livet...

För övrigt funderar på att försöka övertala Mannen att börja ha Niqab. Han är väldigt läcker och jobbar på en kvinnodominerad arbetsplats men det är inte därför. Nej nej, på jobbet får han förstås klä sig hur han vill. Jag tänkte mest att han skulle ha den hemma i vissa situationer. Då, när vi diskuterar OM och eventuellt hur vi ska röja i springrummet. Det där rummet som ingen kan springa i längre utan att få rejält ont. Sedan ungefär ett år tillbaka består det nämligen av halva fjolårets vardagsrum, 75% av Lillasysters saker samt allsköns olika bråte som Kaosfamiljen inte vet vad vi ska göra med. När Mannen och jag diskuterar såna saker vore det otroligt praktiskt om han hade Niqab. Då skulle jag nämligen slippa se hans ansiktsuttryck när jag resonerar om hyllor, skor, piltavlor, lampor, fotoalbum och böcker. Eftersom det skulle bli heroiskt mycket tyg och ingen av oss gillar att sy får det bli så här.


Då Mannen i denna utformning får en Yoda-look skulle det nog anses som bra för äktenskapet som helhet vid diskussioner... Kanske vore det något att trycka på barnen vid middagstid/ bilfärder och andra kritiska situationer också. Fast då tror jag mer på Burka, en åkpåse för äldre skulle nog kunna sälja bra ;-)... Jag tror att dylika klädesplagg kan vara praktiska ibland men för övrigt håller jag med Caitlin Moran där också. Funderar på att starta en fan-club till hennes ära. Det bör inte lagstiftas om kläder. I så fall tycker jag att först skulle man i så fall stängeligen förbjuda tighta cykelbyxor för karlar "in public"... Inget förbud, däremot är det vettigt att ta diskussion om kläder och lämplighet men vi är ett fritt land och det ska vi vara stolta över...
Det blir nog ingen röjning av springrummet, ska nog bygga lego med Lillebror och Lillasyster istället. Mycket enklare och roligare. Kärlek till er alla.