måndag 30 september 2013

När allt går åt skogen...

För att göra en lång historia kort så har varje resplan spolierats under helgen. Fram kom vi men inte en enda gång på det sätt vi trodde i förväg. På vägen hem rasade bilen ihop och behövde bärgas varvid vi till slut lyckades kasta oss och packningen ur bärgningsbilen för att hugga ett tåg och sen en buss. Fick rabatt på tåget och sen också på bussen (kan tänkas att Kaosfamiljen såg aningens tufsiga ut). Man blir rörd i hjärtat av att träffa trevliga konduktörer och busschaufförer. Tänker från och med nu i ännu högre grad sjunga kollektivtrafikens lovsång.

Och på tal om rörd så rör det om en hel del när planeringar går upp i rök. Jobbigt men samtidigt kan det vara väldigt nyttigt. Om man vågar kan det innebära att man får syn på sig själv och sina relationer. Varför gör/ känner jag så här och vad ska jag göra av det? Viktiga känslomässiga saker blottas om man stannar upp och tänker till lite. Saker som är bra mycket viktigare än det faktum att vi har en trasig obesiktad bil en massa mil härifrån. Sånt är när allt kommer till kritan rätt världsligt. När allt går åt skogen kan man i bästa fall lära sig något om sig själv.

Hoppas att ni haft en trevlig helg allihop. Kram

lördag 28 september 2013

65 mil i strilande hällregn...

Det har inte hunnit bli humor än att jag först skickade sponsorpengar till
Sj o sen ändå körde bil de 65 milen. En vacker dag kan vi säkert le åt att jag stod i spöregnet o försökte hålla bussen medans de tre barn jag skulle ha med satt fast i bilkö med maken.

Kanske kommer vi någon gång att nästan skratta ihjäl oss åt beskrivningen av hur jag
lånar en telefon av en tonåring (min var i fastköade bilen) o sen får den darlianta idén att flaxande springa iväg och försöka hitta bilen bland alla tusen bilar o vattenpölar.

Våra befängda uträkningar om chanserna för att köra ikapp bussen o sen när vi förstod att det var klippt börja om med samma beräkning om det där tåget som skulle gå från grannstaden skulle nog också göra sig som god historia i något slutet sällskap.

Att vi sen gav upp o tog bilen med risk för tinnitus från de skrapande vindrutetorkarna kommer jag nog själv att skratta högt åt framöver men det är inte idag. Det var definitivt inte igår.

Igår hade det varit bra att ha en flyttnyckel till ett varmt o torrt ställe... Molly Weasley, var är du när man verkligen behöver dig?


Mirakulöst hur många olika sätt saker gå åt skogen på. Vissa misslyckade saker.kräver distans för.att bli humor. Ha en trevlig helg alluhop (att posta saker från mobilen kräver också både humor o tålamod o det ärnågot jag inte lider av idag;-))

onsdag 25 september 2013

Lite svårt att bara vara lugn och motiverande...

när det ser ut så här när man kommer hem.

Fast det går och det kan till och med gå riktigt bra. Framförallt om man känner att man träffat peppande personer. Lärt sig mycket och gjort bra saker och kommer hem med fart. Har man känslan att det finns andra saker som är viktigare än rinnigt smör, går det bra att säga till barnen på samma sätt som man skulle ha sagt till en vän som haft lite otur med tänkandet.

Imorgon har jag bjudit hem en mycket trevlig tjej på lunch som inte har varit här förr. Jag kommer inte att hinna städa och det känns helt ok. Jag tror att hon kommer för att träffa mig, inte kontrollera antalet skor i hallen. Livet är större än så och vårt hem är ingen show, det är ett äkta Kaoshem med dess begränsningar och förtjusningar. Hoppas att ni har det bra. Kram

måndag 23 september 2013

Friday night is going to be alright...

Här är kortet från fredagens sockmys.

Och jo, idag på badhuset lånade jag en sax och så gjorde vi klippet. Bort med två dreadlocks från Lillasysters nacke. Jag är av den bestämda uppfattningen att om man har masor med hår så behöver man inte allt. Vi startar trend när det gäller kort underhår i nacken på småtjejer. Hon är löjligt söt ändå, vilket retar henne mer än allt annat, när man är yngst vill man INTE vara söt, hon står ut med nästan vad som helst utom att någon kallar henne söt. Det och liten är som skällsord.

Ibland hinner man inte allt...

Och det är väl inte meningen heller... I veckan har vi prioriterat vissa saker och skippat andra. Bara man gör det viktigaste först. På Fredagkväll blev det tvunget med lite sockbingo, en variant som ungefär gick till historien. Visste inte ens att vi hade så mycket sockar. (Här hade jag tänkt lägga in en bild av köksbordet fullständigt överbelamrat av sockar... 32 nyanser av svart, 20 sorters blå, 11 varianter av rosa, lila, rött, blommigt, randigt och prickigt åt olika håll osv. Dock ville inte datorn och mobilen samarbeta så ni får se den någon annan dag.)

Sånt är livet. Saker och ting funkar inte alltid. Helt enkelt. Nåja, detta är ju åtminstone glädjande för oss stökisar och jag kan inte annat än att hålla med. Det är de stökiga jag känner som är duktiga på att tänka outside the box ;-)... En kollega har begåvats med ett stökigt barn. Hon håller tummarna för att hen ska överleva. Jag säger att det ordnar sig. Hon säger att hon nästan blir förbannad för att det gör det, "för mig skulle det aldrig ordna sig."

Intressant tanke men samtidigt så brukar ju det mesta ordna sig (och man har ändå inte fantasi nog att lista ut vart det ska köra ihop sig nästa gång så det mesta av ens oro är helt onödig). När det gäller osorterade sockar till exempel så gör man det förr eller senare. Om det blir senare kan det hända att flera i familjen finner intresse av att hjälpa till med sorteringen, i alla fall om de har klagomål. Har väl hänt att vi sorterat sockarna lite random. Lillebror har visst råkat få hjärtiga, Storasyster såna med hål i, Lillasyster någon svart lite stor och Storebror tyckte att han nästan inga alls fått. Det är roligt att vara flera som sorterar, ännu ett argument för att inte vara så duktig ;-). Hoppas att ni har haft en lagom stökig helg. Kram

torsdag 19 september 2013

Att bjuda när man har är både klokt och vackert...

I ett bra tag nu har hemsituationen varit mer kaotisk än vanligt. Bara det att närvara på 4 föräldramöten tar tid. Sen har det varit fotbollsträningar, dans, karate och de vanliga hemma-måstena ovanpå det. Den där tiden när saker inte har slutat men det nya redan har börjat. Varenda kväll har vi kommit hem och glott på varandra som får: Har du någon matplan?

Med anledning av detta har vår tvättsituation börjat bli lite prekär. Panikköpte trosor på konsum och så kom vi på det här: Så klart att man kan torka fotbollsstrumpor i ugnen. Nåja, nu har vi haft en kväll utan åtaganden så nu är vi på gång igen.

Och på tal om på gång så blir jag riktigt glad av medelklassupproret (går tydligen inte att länka till men googla). Sorgligt är det att Kristian Gidlund avlidit. Här är hans vackra blogg och här (funkar tydligen inte heller men googla på landet jag lämnar) har han skrivit en mycket tänkvärd debattartikel. Frid över Kristian, må hans tankar finnas med oss jämnt.

Jag säger som Caitlin Moran, tax me hard. Det är möjligt att det beror lite på att när man som jag har fyra barn så blir man, om man tänker efter, otroligt medveten om vilken tid och vilka pengar det skulle kosta att ha barn om vi till exempel inte hade bra skolor med fri lunch (även om allt alltid kan förbättras). Sjukvård, tandvård och äldreomsorg. Såna där saker som man inte vill lägga alltigenom från egen ficka när det är dags. Bara det att vi fick åka ambulans när Lillebror svalde en tiokrona utan att det kostade oss en krona är värt mycket. Min glädje för att bli beskattad handlar inte heller om att min fasta lön kommer från kommunala skattepengar.

Svaret på varför jag gärna beskattas är nog ändå mest att jag tycker att det är rätt att dela med sig och att om alla som kan gör det får vi ett bättre samhälle. Det är nämligen så att de barn som inte får fotbollsskor/ kläder så att de slipper frysa/ läxhjälp/ sommarjobb via kontakter osv kommer att jämföra sig med andra och bli arga. Precis som det alltid har varit när någon blir utan...

Så, när någon kommer hem från kalas i Kaosfamiljen gör de klokast i att bjuda. Inte bjuda bort allt förstås eftersom det är de som har "varit på kalasjobbet ;-)". Men litegrann, för det är inte roligt att titta på när någon annan har massor och man själv ingenting. Eftersom det händer att barn inte vill bjuda frivilligt får föräldrarna (= staten) ibland gå in och övertala lite.

När jag ser mig omkring så är Sverige inte ett fattigt land. Vi har både med det ena och det andra (ibland lite väl mycket) och därför borde vi ha råd att bjuda också. Att bjuda när man har är både klokt och vackert.

Ha en trevlig dag allihop.

tisdag 17 september 2013

Lida pin för att bli fin?

Lillasyster gick till skolan med stora tovor i håret idag som i stort sett alla andra dagar. Enda skillnaden var att idag var det skolfoto. Nämnde det på jobbet och det blev stor diskussion. Massor med råd fick jag angående trasselhår och flera men man måste ju... (som om inte jag har erfarenhet av lockiga trasselhår, kan säga att det är starkt genetiskt).

Va! Måste man verkligen? Historierna var många och långa om borstar, kammar, balsamspray, tvångsklippningar och framförallt tårar. Konstaterar att samma personer som skulle ha förfasat sig stort och länge över om jag luggat henne för allvarlig förseelse tydligen inte skulle ha några som helst problem om jag "tog mig samman" och slet henne i håret med hjälp av balsamspray och borste varje dag bara för att hon skulle vara fin. Fin för vem?

Är det verkligen det jag ska lära den unga damen, att man ska lida pin för att bli fin? Skulle det innebära att jag var en god mor som såg till hennes behov? För vems skull skulle vi borsta? För att jag ska kunna visa upp henne som en showunge? Likes på facebook? Extrapoäng i god-mor boken?

Ah, om hon vill ha långt hår så får hon ha det och så klipper vi bort dreadlocks som inte går att rädda sen borstar hon ibland. Hon är riktigt fin i alla fall och verkar trivas stort. Jag känner mig helt övertygad om att hon kommer att kräva borstning eller klippning om hon upplever sig retad eller så... Förresten har ben i näsan samt förmånen tack vare syskonen och deras kompisar att känna elever i skolan ända upp till årskurs nio så hon känner sig nog rätt lugn.

Ha en bra kväll alla toviga och otoviga.

söndag 15 september 2013

Det där med läxor...

Är just nu inbegripen i en rätt het debatt på facebook om det där med läxor. Det var när jag länkade till den här som debatten startade. Bra skrivet. När debatten fortsatte halkade jag på den här. Också grymt tänkvärt.

Storebror är helt klar i sin analys. Han tycker att tonåringar har nog med att utvecklas på alla möjliga sätt och därför inte skulle behöva göra läxor eller tänka framtid så där kanonhårt innan de blivit mogna för det... Också en spännande tanke. När jag tänker på saken lärde jag mig nog mer och hellre om annat än skolämnen. Samma kille har tydligen lärt Lillebror varför människor världen över säger schh till små barn för att lugna dom (!). Dessutom diskuterar han gärna politik och annat på kvällskvisten.

Lite beklämmande att de största läxivrarna liksom hävdar att det är kört om man inte lär sig saker som ung. Är inte livet ett evigt lärande? Jag började umgås seriöst med datorer efter 30 och även om jag kan säga att Storebror är bra mycket bättre så kan jag ändå en del (trots att jag är teknisk idiot). Ska man inte kunna vara nöjd även om man inte är bäst?

Och så studsade denna artikel fram. Kanske dags för homerun istället för homework. Om man dessutom klättrar i träd tillsammans i familjen skulle samhället tjäna pengar då sjukvården lägger ner en hel del pengar på vård av välfärdssjukdomar. Vuxna rör sig nämligen inte heller automatiskt numera...

Och det är inte konstigt att vi är lite handfallna inför det som händer. Inga generationer har suttit så stilla som vi och våra barn. Detta anser jag behöver stötas och blötas i storgrupp och mindre grupper lite här och var så att man inte sitter själv och tänker att man är knasig. Ungdomar som tycker att grafiken på livet är fantastisk men storyn värdelös. Vuxna som åker bil och hiss. Datorer som blir både frälsning och förbannelse. Ett samhälle där man inte säger till andras ungar. Vem ska läsa läxan med de som inte har någon (eller kan betala någon) som kan hjälpa dom? Är vi inte tillsammans ansvariga för barnen och framtiden längre? Vad är det för samhälle vi vill ha? Jag tycker att såna frågor fortfarande är viktiga, hela tiden.

Jösses, det här skulle jag kunna skriva mycket om, vad tycker ni?

Ps Och för övrigt anser jag att alla som kan bör rösta idag...

torsdag 12 september 2013

Vardagsmirakel...

Semester, bröllop, 40-årsfester, after work och allsköns olika tillställningar i all ära men jag slutar aldrig förundras över de vardagsmirakel som vi har omkring oss varje dag. Såna där små vanliga saker som gör en helt varm i hjärtat. Pärlande skratt från vardagsrummet. Pärlsockerchock på golvet i köket när två åttaåringar stolt ordnat efterrätt i form av chokladbollar. En kram i hallen bland alla skor, ryggsäckar och vattenpistoler (nej, vi har inte höstsanerat). Eller bara det här:
Att gena genom skolgårdens lilla skog och upptäcka att det skapats en sån här häftig ny koja får mig att le. Att brottas med Storebror eller någon av fotbollstjejerna leder lätt till gapskratt. Och så böcker och internet som kan vidga perspektiven och få in en i världar man aldrig kan besöka. Men frågan är om inte våra vanliga kvällar toppar vardagsmirakel-listan. Och nu pratar jag inte om Mannens och mina tekoppar för de har börjat konkurreras ut men det må vara. Med fyra barn mellan 8 och 15 så fikas det i köket i stort sett hela kvällarna. Hänger man runt köket kan man få vara med om och höra allt möjligt. Det är babbel, tjafs, dans, skratt, gråt, sång och diskussion om allt från relationer till universum, myror och politik. Lägger man också märke till alla kärleksfulla handlingar (som görs mellan retningarna och tjafsen) har man vardagslyckan i som i en liten ask. Livet är fullt av små vardagsmirakel världen över. Kram på er



tisdag 10 september 2013

När livet blir tungt...

Livet går upp o ner på olika sätt.Som vuxen vet man det o logiskt sett förstår man att barnen inte kan gå fria heller. Ändå önskar man det av hela sitt hjärta. Att de aldrig ska vara olyckligt kära, alltid trivas i skolan o tycka att livet leker...
Hoppsa fram genom livet...

Orealistiskt? Jovisst! Möjligt? Naturligtvis inte! En fråga är om det ens skulle vara önskvärt.... De människor som inte mött på något som helst motstånd i livet får det rätt tufft när motgångarna kommer. För det vet man ju, logiskt sett, att alla på något sätt kommer att bli bortvalda, utsatta för sjukdomar, dödsfall o eländigheter. Ingen går fri, om man inte dör ung förstås och det vill man ju minst av allt att ens barn ska göra...

Och som förälder får jag försöka leva med den kontrollförlust det innebär att ha äldre barn vars skråmor inte kan lindras med plåster och en kram. Bäst gör jag det genom att prata med barnet och sen dela med mig av mina känslor med andra... Men det är inte lätt (men vem har lovat en att livet ska vara enkelt? Det hade blivit trist;-))

Kram på er

söndag 8 september 2013

Tänka sig så lätt det är att tappa bort saker...

Lillasyster skulle vilja ha gardiner igen. Eftersom vi ordnade ett rum till henne i ungefär oktober ifjol så kanske det är dags nu. Tyg finns och viljan är det heller inget fel på. Det enda lilla kruxet är att vi har tappat bort gardinstängerna. Puts väck borta. Finns inte, syns inte. Inte en endaste gardinstång har jag hittat trots att jag sökt från källare till taknock. Det borde finnas två stycken någonstans men icke. Tycker mig komma ihåg att jag såg någon i somras och tänkte jasså står den där här, det ska jag komma ihåg till sen när vi behöver den. Nu minns jag inte var eller också har den promenerat iväg någonstans. Man blir lite förvånad.

Nåja, det är en världslig sak. Ingen mer energi på det. Manjana manjana, vi fixar det väl när gardinstången dyker upp då. Nu ska jag studsa iväg på fotboll och sen skjutsa på dans. Ha en fin söndag allihop. Kram

lördag 7 september 2013

Hinner du verkligen med alla barnen?

Ibland får jag den frågan och den vållar mig alltid lite huvudbry. Det beror nämligen på hur man ser på saken. Tänker man att jag som mamma med stort M är den enda som kan "ge barnet allt vad hen behöver" så blir svaret förstås nej, jag hinner inte med att ge alla barnen allt vad de behöver. Mannen är på resa med jobbet ett par dagar och då hinner jag förstås med ännu mycket mindre. Som ensamstående med fem barn (en av barnens fina kusiner har gjort oss äran att komma hit) blir det mycket praktiskt pyssel. Men man ska inte förglömma att barn är lojala och att det i en flock barn nästan alltid finns någon som för tillfället kan tänka sig att ge ett handtag. Genom att knäcka några ägg, åka och handla nya ägg om de råkat hamna på golvet, baka chokladbollar, hålla koll på sina gympatider eller följa ett småsyskon till fotboll växer barn och utvecklas. Praktiska saker brukar lösa sig (eller inte men det brukar ordna sig).

Jag är imponerad av ensamstående föräldrar men tror att min urgamla tes när det gäller killar stämmer. Man kan för det mesta lugnt flytta ihop med en son till en ensamstående förälder direkt, om gossen bott med båda föräldrarna gör tjejen klokast i att låta honom bo själv en stund först innan sammanboendet om hon har önskan om hyfsad praktisk jämställdhet... Barn till ensamstående föräldrar blir ofta riktigt duktiga. Har funderat lite på hur det blir med varannan veckas barnen. Om båda föräldrarna tvättar, städar, lagar mat, umgås med vänner och gör roliga saker under de "barnfria veckorna" finns risken att de också behöver lite "karantän" i egen lägenhet ett tag när de blir stora...

Och så det där det pratas om ibland, att föräldrar pratar så lite med sina barn. Jösses, som om inte föräldrar redan har en massa dåligt samvete. Det klart, om det ser ut så här så bör man ju fundera över sina prioriteringar. Numera finns det fikamöjligheter i Kaosfamiljen nästan hela kvällarna. Först fikar Lillasyster, sen Lillebror, sen Storasyster och sist fikar Storebror. De kvällar man hänger i köket blir det snack ibland och ibland inte. Men jag är inte hela deras värld, den enda som kan ge något. De har kompisar, lärare, tränare, kompisars föräldrar, släktingar och internet. Det är bra att träffa lite alternativa vuxna, se andra familjer och relationer. Jag tror hårt på tesen "it takes a village to raise a child." Om ett par veckor ska vi låna ut Storebror till min syster med familj. Då får han vädra sina vingar och leva i en alternativ familj i en vecka. Prata om andra saker än vi gör, äta annan mat och träffa andra människor än de vi känner.

Så svaret på frågan i rubriken är nog att tillsammans hinns barnen med och i takt med att de blir äldre behöver de själva få bättre och bättre koll på vad de känner/ behöver/ vill ha och varför så att de kan ta ansvar för att för att driva sina frågor. Svårt som bara den men ju bättre man blir på det desto lättare blir det i relationer med andra.





måndag 2 september 2013

Koll på barnens mobiler och internetanvändande?

Hamnade i ett läge på en fest förra helgen där ett gäng mammor började prata om att de går igenom sina döttrars telefoner så där i smyg med jämna mellanrum. Var helt ensam i gänget som sa att tanken inte föresvävat mig. Stödde mig på argument om integritet och att jag absolut inte skulle ha velat att mina föräldrar läst mina brev när jag var tonåring. Upptäckte snabbt att jag var otroligt ensam om att ha en tio-åring som inte har mobiltelefon också. Konstaterade att både Storebror och Storasyster har datorer som vi inte har handfast koll på. MÅSTE man ha det? Att kolla i smyg, är det ok? Vad gör man med informationen? Brister inte tilliten av smygkoll? Är det meningen att föräldrar ska ha björnkoll på allt rent handfast eller ska man försöka resonera med barnen och låta dom, precis som vi själva gjorde, göra en del missar och lära sig, även om det nu är på detta vådliga internet. (Vem har inte skrivit lappar, skickat brev eller vykort eller ringt telefonsamtal som man ångrat bara såå mycket??)

Pratade med en man på bussen idag som berättade att han ska få sitt andra barn. Coolt. Fast vi konstaterade att vi är i olika faser av livet. För hans del handlar det om att hålla koll och vara tillgänglig ett par år till. För min del handlar det också om att vara tillgänglig men på ett annat sätt. Kollen får man (i viss grad) av att resonera med barnen (oftast på kvällen), inte genom att vara där allt händer hela tiden. När jag sa att det också handlar om att släppa litegrann och låta barnen prova vingarna så rös han. Jag log och sa att det fixar sig. Efter ett tag ser man anlagen till vingar och sen måste man hålla tummarna och låta dom veckla ut dom lite. Ha tillit till att de klarar att provflaxa, kanske krascha lite och sen återkomma och vila upp sig en aning innan de ger sig ut igen.

Ibland tänker jag (men det kanske är mopsigt tänkt) att det där med jättekoll handlar om avsaknad av tillit. En stor del i att låta barnen växa upp och utvecklas handlar som jag ser det om att lita på barnen och omvärlden. Världen är ungefär lika farlig som förr. Det är inte konstigt att min busskompis inte känner tillit än eftersom han inte är i det läget än men vi som har barn som ska börja ta sig ut i livet (och i mobiler och på nätet) behöver jobba på tilliten. Barn ska ut och upptäcka världen och hur den är, inte något tillrättalagt av mamma redan kontrollerad variant.

Som en liten vink om allt detta fick jag en fantastisk länk av Mannen idag, här. Jösses, den måste funderas på och spridas. Hm, kanske skulle man prata med LoL med Lillebror och kolla lite mer på Lillasyster och Storasysters damer på moviestar planet... Funderar också på att anta Storebrors erbjudande och göra sig en "gubbe" på World och Warcraft och få en personlig guidning. Han skulle tydligen till och med kunna flyga runt med mig på ryggen en stund. Kanske skulle jag precis som barnen lära mig mer engelska och det kan ju vara en upplevelse, jag menar det är ju inte direkt narkotika så varför inte? Så att man för en gångs skull vet vad man pratar om ;-). Däremot har jag inte några planer på att kolla några mobiler eller internet historik. Ha en trevlig kväll!

söndag 1 september 2013

Höst-pimpning

Nu när hösten står på tröskeln är facebook och fikaraster fulla av bilder och historier om höst-pimpande. Vi vill ju absolut inte vara sämre men vi gjorde som vanligt. Vi fixade till trägaffeln i höstfärger med hjälp av krusbär. Fint. Vi är jättenöjda. Den kommer att hålla sig så här ungefär tills vi plockar fram julgranen :-).
Så, höstpimpningen a´ la Kaosfamiljen är klar. Nu kan vi fortsätta med att ägna oss åt att hoppa över skor i hallen, flina åt tvättberget och leva i kärlek med allt vårt stök. Hösten är här. Ha en trevlig kväll