Kanske har vi det för bra...

Skolan är i kris. Och så börjar förståsigpåarna yla och när det gäller skolan är ju alla såna. Mer betyg, bättre lärare, mer engagerade föräldrar, mer matematik, språk, RUT-avdrag, mer medicin och mindre läsk till barnen osv. Förklaringarna haglar och så skyller alla på varandra. Piskor och morötter, fast man piskar gärna de som redan har det svårt och belönar helst de som redan har det lätt. Ja men tjoho så bra det blir.

I mitt stilla sinne undrar jag inte om vi grundligen tänker fel ungefär allihop. Hade en rätt rejäl diskussion om det på jobbet idag. Vi skyller alla ifrån oss när det gäller barn och ungdomar och framtiden.

Skulle en åttaåring bry sig mer om att lära sig saker om hen fick betyg? Knappast. De flesta åttaåringar är rätt nyfikna och vill lära sig. Däremot vill de gärna leka och spela dator också. Sen händer det något på vägen till tonåren, framförallt med killarnas skolintresse tydligen. Men så tror jag alltid att det har varit. Tjejerna har ett bra tag lurats till att fixa höga betyg för att sen få de sämre betalda jobben...

Eleverna har antagligen inte blivit mer korkade och det är möjligt att inte ens skolan blivit sämre (även om jag har svårt för Björklund och gängets skolpolitik). Sverige har haft en väldigt bra skola och min erfarenhet är att den fortfarande är det.

Jag tror att krisen till viss del är på en annan nivå. Samhället och drivet. Man kan numera rätt lätt Googla fram allt om kriget i Poltava. Vi vuxna googlar också fram info, hela tiden. Somliga litar mer på mobilen än moln när det gäller väder till exempel. Om man redan har en platt-tv, dator och en grymt skön soffa i sitt rum, varför ska man då längta tills man tjänar egna pengar och flyttar hemifrån? Om vi fortsätter att handla billiga saker så fortsätter företag att flytta sin produktion utomlands och då har vi inte några första-flytta-hemifrån-jobb för ungdomar längre. David Eberhard har skrivit tänkvärt här. Faktum är att många av de utlandsfödda föräldrar jag träffat på är bättre än oss svenskar på det området..

Och vi gnäller på ungdomarna. Fastän det är vi som har tutat i dom att man ska få göra det man vill och som man tycker är bra. Direkt tillfredsställelse. Vi spikar altaner och tapetserar om istället för att förkovra oss, engagera oss politiskt och läsa böcker. Jobbar så in i h-e för att kunna åka utomlands (och äta, bo och handla billigt). Eftersom vi inte bryr oss om historien och om varför samhället och trygghetssystemet byggdes upp är vi rätt nöjda. Ur nöjdhet kommer inget driv.

Behöver vi (antagligen personligen) och våra barn få det sämre innan vi begriper att det är vi som bygger samhället, driver skolor och tillsammans uppfostrar barn och unga? Vi får de skolor, socialförsäkringssystem och unga som vi förtjänar...

Tankar vid ett sandslott...

Nu har vi semester-bråkat-ihop-oss och kan ägna oss att njuta o ta det lugnt. Oerhört skönt. Igår tillbringad jag heela dagen med att bygga sandslott. Vi byggde utopia, ett samhälle där alla.får plats o hjälptes åt. Eftersom allt inte byggde på att shoppa o producera mer grejer så hade man massor med tid för att umgås, dansa, sjunga o roa sig. Med.jämna mellanrum blev vårt snäckland utsatt för tidvattnet så då kämpade invånarna tills någon ropade överge stan, ta snäckorna så bygger vi någon annanstans...

No hard feelings. Inget oj oj oj vi som just satt.upp nya tapeter eller köpt ny soffa. Förbättrad stad och så fest igen:-). Ja jösses, ibland tänker man att vi människor skulle må bra av lite katastrof, vi har det så bra så att vi blivit dumma i huvudet. Har läst lite ur Nina Björks lyckliga i alla sina dagar. En riktigt tankeväckande bok. Hur kan det vara att vi inte ifrågasätter mer när det gäller hur vårt samhälle fungerar? Vem fan är tillväxt? Ska hen verkligen avgöra vår lycka? Är hen månntro släkt med Julfrid?

En del sånt funderar jag på mellan simturerna. Kram på er allihop <3

Om hundra år bryr sig ingen om du oljade altanen i år eller inte...

Igår på valborgsmässoafton pratade vi engagemang. Svårigheten att få folk till styrelser och att skidbacken och folkets hus lagt ner sina verksamheter. Vi ojade oss en hel massa och tyckte att det var synd. Efter en stund blev kontentan att saker helt enkelt dör ut om folk inte engagerar sig...

Var på demonstration i stan idag. Ett hundratal vänsterpartister och några hundra socialdemokrater. Gemensamt för båda tillställningarna var att medelåldern var väldigt hög. Vart är alla i vår ålder kan man ju undra? Svaret är nog rätt enkelt. De är hemma och fixar med sina altaner, köper prylar på Blocket, ordnar vinprovningskvällar och trerättersmiddagar med fina dukningar istället för att fundera på och engagera sig i framtiden. (Ringde dessutom en vän på väg från demonstrationen som just höll på med sin altan så den tesen funkar ju hittills).

Dagen till ära var det en pappa som började prata klassresa med mig. En klassresa för Storasyster som går i sexan alltså. -Visst är du klassförälder, hög tid att börja jobba för 9:ans klassresa, alla kommer ju att vilja till Göteborg, kostar ju fem tusen per barn så nu måste ni... Vore ju katastrof om det inte blev av...


Väl hemma började jag fundera lite. Diskuterade med Mannen. Vad är det med folk egentligen? Är vi den korkade historielösa generationen? De som tror att saker bara blev och sen löser sig självt. Som helt enkelt inte fattar att det går fortare att riva än att bygga upp? Som får panik när vi ska skicka mat med barnen till skolan EN dag och samtidigt fnyser åt politik och tittar rakt in i vårt egen friska välordnade tillvaro när vi (om vi nu orkar) går till valurnorna.

Så, härmed har jag tänkt kliva in i ett politiskt parti, gå i maj-tåg varje år och stå för att jag inte tycker att man MÅSTE till Göteborg som klassresa. De kan göra en mindre sak. Vi kan gott ge pengar till Vi-skogen, Röda korset eller bli världsföräldrar eller något annat samhällsvettigt istället för att sälja sockar för att skicka klassen till Göteborg.

Vi får den värld vi förtjänar. Ha en fin första maj! Kram