torsdag 31 januari 2013

Fin-VaB och Kaosredovisning...

Tre krassliga barn idag. Hosta, ont i huvudet och magen. Ingen är pyttis och det är inte några värstingsjukdomar så det är väldigt lugnt. Storebror har varit hemma några dagar och skulle nog kanske kunna tänka sig att spana in andra damer än syrrorna och Kaosmorsan men nej... Han är rätt grinig och imponeras inte stort av Lillasysters filmval. Dagens största problem, kommer inte ens upp i kategorin I-landsproblem... Läget är lugnt, VaB-livet innebär ju ofta att dra in handbromsen...

Desto mer har det varit i veckan och det har märkts. Jag har lyckats försnilla mitt passerkort, försökt handla utan varken visakort eller pengar, missat ett gäng bussar, glömt ett namn som jag kunnat hela hösten, beställt mat, suttit och pratat en stund för att sedan göra om min mat till take away och avnjutit maten på fotbollscup samt somnat som en stock vid tv:n (eller till och med rakt upp och ner, när jag pratat med någon) varje kväll. Så går det när man utvecklar sig, gör en massa avslut och böjer tid.

Lite stress är egentligen ingen fara. Det är naturligt. Det viktiga är att återhämta sig och nu är den dagen här. Motorn har gått för fullt, lite trimmad och med full gas så går det en del bränsle. Dags att gå in på depån och sse över maskinen, tanka lite. Göra ingenting, masa runt huset och ha lite halvtråkigt. Titta på gamla VHS filmer och bara ta det lugnt. Att stanna för att låta själen komma ikapp är viktigt för att behålla den mentala hälsan tror jag. Vad tror ni?

Kram Jenny

söndag 27 januari 2013

En halv dag i taget... med Dorisklubben...

Vanligtvis brukar man säga en dag i taget när det är mycket... En mycket bra taktik som jag just nu håller på och förfinar ännu mer. Den nya given är en halv dag i taget. Det får helt enkelt bli så eftersom jag just nu inte vill hålla mer i huvudet än en halv dag. Det är lagom när utvecklingströttheten slår till. Annars kanske man glömmer sitt personnummer, vart man bor, något av barnen eller något annat viktigt. Resultatet kan ju förstås diskuteras om man pratar planering och långsiktighet men det är inte det jag är ute efter nu. Jag vill bara att allt ska funka just nu och på ett ungefär i alla fall.

Funka ungefär innebär att man ibland får säga till folk sånt som: -Hoppsan, vilken tid det tog att prova pjäxor, och då har vi ju itne ens börjat med stavarna, vi hinner nog inte åka skidor idag men vi har ju skridskor... -Äter du lunch i pyjamas? -Nä men åh vad tråkigt, tyvärr måste du nog lösa det själv... Fika? Hm, det borde väl kanske finnas, kolla i skafferiet... -Ingen aning, det där får du nog fråga någon annan om... -Oj, jag får visst äta middag efter träningen då det är mer värt att ha hämtat nyckeln till lokalen... -Sorry, jag kommer inte ihåg lösenordet, kan ni vara hyggliga och skicka ett nytt åt mig.

Jag kramar gärna och pussar folk. Brottas, kittlas och skrattar också men mer avancerade saker än så försöker jag undvika. Det finns säkert en massa saker som kommer att trassla till sig framöver men eftersom jag agerar Doris så bryr jag mig inte ett spår. Jag har gjort det förr och fått det att fungera riktigt bra. Såg att det till och med finns en klubb. Nästan så att man blir lite rörd... Nu ska jag dricka en tekopp med en mycket tjusig karl som sitter i mitt kök ;-)... Nä men tjena, vad gör en så snygg kille som du här då? Kalla det mindfullness eller vad ni vill, Dorisminne regerar...

lördag 26 januari 2013

Vardagsmagi...

Kaosmodern har, av bara farten inmundigat en andra frukost. Ute är det ljust och kallt. Vackert. Vardagen är igång och helgen är här. Över hela huset sitter barn uppkrupna på olika ställen och läser eller blippar med telefon. Under förmiddagen har jag tänt ljus och läst lite högt. Håvat in kramar på lite olika ställen. Skrattat tillsammans med Mannen. Kittlat någon, pratat lite... Vardagsmagi...

Tänker, lönedagen till trots, ägna dagen åt att hitta mer gratis vardagsmagi. Den finns ju där överallt. De där små små sakerna som egentligen nästan inte räknas men som samtidigt är så stora. Och är det inte så vi människor också är? Små men samtidigt helt magiska. En kompis sa till mig igår att alla är 80% underbara och 20% utvecklingsbara. Det är en mycket intressant tanke. Det förklarar varför det ibland kör ihop sig men samtidigt att de vardagsmagiska händer oss hela tiden. Människor man avfärdat som lite korkade kan plötsligt säga glimrande saker (och tvärt om förstås). Utan att det innebär att det alltid är så. Det påminner oss också om vikten av att se oss själva och andra i rätt storlek. Ingen är varken bäst eller sämst. Ingen förtjänar världshäravälde och även den sämsta kan lyckas.

Egentligen är det nog ett rätt stort problem när man tänker på det. Oförmågan att se vardagsmagi och att se sin rätta storlek i sammanhanget. Vi är bara små kuggar i världsaltet samtidigt som att vi kan vara urviktiga. Att man bara är en liten kugge kan förstås göra en deprimerad men samtidigt kan man också välja att slappna av då. Hur vi tillbringar denna lördagkväll är antagligen inte helt avgörande för vår framtida lycka. Vill Lillasyster ha potatisburgare till lördagsmiddag kan hon få det. Vi äter nyttigare mat imorgon.
Magin finns både inom oss och nära oss. Kärlek till er alla vardagsmagiker och tack för alla kloka kommentarer. Det gör Bloggen levande och tar oss vidare i resonemangen... Kram

torsdag 24 januari 2013

Personalfest i familjen AB

Borde förstås kolla upp lite logistik framåt, ordna och grejja, strukturera i hallen eller någon annanstans men nej. Här görs ingenting sånt där, punkt. Här processas helt andra saker och så tar vi allt som det kommer. Storebror missade trummorna i veckan. Strunt i det. Han hinner spela någon annan vecka.

Nu ska Mannen och jag öppna en Twistpåse, voila´ personalfest ;-). Kram på er

onsdag 23 januari 2013

180 knyck, mammakoll och facebook...

Livet går i hundra åttio. Så där så att en vecka känns som flera. Så där så att man säger till folk, du vet när vi träffades förra veckan och de säger att det var igår. Jag har varit med om det förr och det funkar. Om man ser till att ta det EXTREMT lugnt mellan varven och inte låtsas ha koll. Fullständig öppenhet (fast med den fast-ställda tystnadsplikten). Berätta att det är otrolig snurr och att man inte har koll på allt just nu. Folk flinar och förstår. Helt enkelt.

Men lite kloka saker dyker ju på en förstås. Som det där att man som mamma får passa sig. "Det är inte så attraktivt med någon som pratar med morsan flera gånger om dagen och redovisar vad de gör." Intressant tanke. Och det klart, själv flyttade jag sisådär 100 mil när jag var 18, började jobba med "värstingar" och hörde av mig ibland, någon gång i månaden. Jösses vad man lärde sig mycket, både om sig själv och andra. Och snacka om att man blev vuxen... Gör vi våra mobilbarn till just barn längre än nödvändigt? är det inte meningen att unga människor ska göra lite misstag och sen lära sig av dom? Ringer man mamma finns risken att man får leva mammas liv med hennes begränsningar ;-)...

Och så facebook. Att folk jämför sig med alla sina bekanta och tycker att de själva har ett skitliv. Hm, slutar man inte läsa såna där åh vad vi har det vackert uppdateringar efter ett tag? Och de där hela världen är dum utom jag-grejerna tröttnar man också på... Jag tycker facebook är kul. Man kan ha den till vad man vill. Själv håller jag lite kontakt med långt bort kompisar och har kul. Att jämföra sig med andra brukar vara ungefär lika dåligt som dåligt samvete.

Nu ska jag titta lite på Sagan om Ringen med Storasyster. Kram på er allihop



tisdag 22 januari 2013

Kaosfamiljen har liksom inte fått till vardagen än. Firar lite på kvällarna, är supetrötta på morgnarna. Inte hjälper det till så värst att Kaosmodern håller på att byta jobb så där lite rekordsnabbt. Spännande och utvecklande förstås men liiite trött blir man. Utvecklingstrött. Så nu görs det inte mång knop på kvällskvisten. Skulle kunna ha en skylt med tyst, utveckling pågår.

Och dylik skylt skulle nog fler i familjen behöva. Ett par stycken som har en massa funderingar, växer så det knakar och så. Då märks det på att det blir lite mer Kaoseri, men också mer hemma och ta det lugnt. Vi har någon som stack till badhuset med pjäxor i väskan i lördags. Och så har vi en annan som håller på att nöta ut ett par tjasa-runt-hemma-tofflor.

Just nu känner jag mig lite osäker men för en stund sen läste jag en krönika om att värna osäkerheten. Krönikören hävdade att de intressantaste samtalen utgår från osäkerhet. Det är naturligt att vilja ha kontroll, det är naturligt att vara osäker också. Ni är underbara! Kram på er

lördag 19 januari 2013

Månggifte, egentid och närhet?

Märkligt hur saker och ting går ihop. Var på trevlig middag med arbetskompisarna igår. Skratt och sång men samtidigt var det några diskussioner som började gnaga lite så där efteråt. Svårt att sätta fingret på men jag blev lite fundersam när en av kvinnorna med lite hysterisk röst sa sig vara beredd att göra vad som helst för att få ett vitt kök. Problemet var att hennes man verkligen gillade deras furu-kök. En annan kvinna sa sig ha lurat i sin man att han skulle få bestämma allt när det gäller toarenoveringen så skulle hon få bestämma allt i köket. Hon hade sedan med varsam hand styrt hans toaval men var nu våldsamt upprörd när han kom med köksförslag. De här paren har en massa barn tillsammans och har följts länge, lite förvånande att de tänker vinna eller försvinna på något sätt...

Lunchade med en kompis och pratade om relationer. Att de går upp och ner och att man i vuxna relationer behöver vara både stark och svag. Skifta, både ta hand om och bli omhändertagen. Vila hos varandra, vara ett men samtidigt åtskilda. Respekt. Få tycka och känna som man vill. Berätta om vad som är viktigt och sen resonera sig fram till saker, inte på bekostnad av varandra. Tänka efter på vad som är den kompromisslösa kärnan.

Gick in hos Kalebass där han skrivit om månggifte. Alltid intressant att se någon annans perspektiv på saker. Rent teoretiskt skulle det ju förstås kunna vara något om alla fick gifta sig med flera men praktiskt skulle det nog bli rätt trassligt. Svårt att få till riktig närhet också om man kan gifta sig med fler om det krisar. Och så gillar jag tanken på att efter femton år tillsammans fortfarande vara Mannens favoritfru ;-)...Kollektivliv med fler vuxna och fler barn vore väl inte så dumt. I dagens samhälle får man forma sin familj som man vill. Själv trivs jag ypperligt med att vara monogam men att ha en öppen familj. Idag har vi till exempel 6 barn som sover här hemma och jag blir uppriktigt glad när någon annan vuxen pratat med någon av mina barn om viktiga saker.

Och så funderar jag på där med egentid som alla småbarnsföräldrar pratar om också. Ibland blir det nästan otrevligt, som om barnen är ett jobb och sen behöver man fritid, så mycket som möjligt. Konstigt att vi gör problem av småbarnstidens närhet. Tror att dagens samhälle skulle behöva mer närhet, inte mindre. Är det inte egentligen ett underligt när man värderar ytliga bekanta och snygga hem framför kärlek, respekt och riktig närhet? Jag vet att man behöver ut hemifrån ibland för att inte bli hembränd men ändå... Varför måste vi bo på hotell för att mysa till det med Mannen/ Vännen/ Lekkamraten på kvällskvisten?

Ikväll bläddrade jag lite i en bok som jag läst under veckan. En bok om anknytning. Inte en sån där "all skuld till mamman bok" utan en bra bok. Hemligheten heter den och har en hemsida här. Den tar upp allas vårt behov av närhet och vår förmåga att skapa nära varaktiga relationer. Vänskapsrelationer i allmänhet men kärleksrelationer i synnerhet. Att vi går tillbaka till våra anknytningsmönster när vi hamnar i kris och lite sånt där smått och gott.

Kanske är svaret där. Rädsla för riktig närhet gör att vi tjafsar om kök, skaffar älskare och ylar om egentid när vi egentligen skulle behöva gå närmare andra människor. Relationer behöver inte hålla livet ut, de kan ju ha varit bra ändå... Är det rädsla som gör det fult med samarbete och närhet?? Vad tänker ni?

torsdag 17 januari 2013

Undrens tid är inte förbi...

Hur gör man för att få med tonåringen i julgrasdansen? Det underlättar förstås väldigt mycket om han varit sjuk och uttråkad i nästan en vecka. Har han dessutom knappt ätit något gott på den tiden och man lockar med godis har man ökat chanserna till deltagande med ett par hundra procent...

Julgranen nermonterad, jultomtarna nattade och pepparkaksdasset sönderslaget och noggrannt uppätet. Bara amaryllisarna kvar av julen. Ja men då så...

Och så uträttar jag en del underverk (men nej, Bloggen kommer inte att byta namn till skrytbloggen). På jobbet gör jag någon slags rekordsnabb transformering. Hemmavid har vi dansat ut julen och ikväll lyckades jag mota en fotbollskris. Så livet är spännande till tusen men aningen stressigt. Inte konstigt att man inte har ordning på tankarna. Känns dock som att jag kommit på att det i de här lägena när allt annat snurrar måste se till att ta det oerhört lugnt mellan varven. Skippa allt som inte måste göras och tänka mig för.

Pratat en del om förlåtelse idag. Riktigt intressanta diskussioner. Om att förlåta sig själv och andra. Att förlåt inte bara är ett ord som man bör haspla ur sig. För att det ska bli bra behöver man se sin egen del i alltihop innan man säger förlåt. Det är nog det som gör att jag är så emot när man lär barn att säga förlåt "bara så där". Och ibland behöver det gå tid innan man kan förlåta och ändå är det viktigt att göra det. Förlåter man inte hänger man kvar och låter det ta energi. Går inte vidare, fastnar.

En annan sak som jag diskuterat en del är tonåringar och skillnaden som blir för oss som föräldrar. Att fostran till stor del är slut och att man får se på sig själv som ett erbjudande.

Dags för snabb tekopp med Mannen innan jag rasar ihop i en liten hög (förhoppningsvis i sängen). Livet flyter så snabbt så att det känns som en vecka sen det var tisdag. Kram på er

tisdag 15 januari 2013

Kaoseri och Kaosera...

*Spänningen är olidlig. Vinnaren i årets sura-handuks-producent-tävling håller på att koras. Vi är stora på sura-handdukar och ligger verkligen i startgroparna för att köra igång på bred front. Så fort det blir efterfrågan kommer vi att kunna börja leverera omgående. Lillebror, som numera har eget årskort på badet, ligger mycket bra till för att vinna äran av bästa sura-handduks leverantör. Sändes mot postförskott över hela världen...
*Antingen har hallmattan gjort det eller också har vi tappat bort ett par skor här hemma... Jag upprepar, HÄR HEMMA! Hur är det möjligt undrar man men vi har vänt upp och ner på hela huset. Finns inte, syns inte. Nu återstår bara att ge Lillebror uppdraget, det inte han hittar finns verkligen inte.
*Storebror är fortfarande krasslig så julgranen står fortfarande orörd. Dock har jag börjat smyga ner julstjärnor och sånt. När går gränsen från att vara sist til att man blir först med julpyntet?
*Igår blev det klart att jag byter arbetsuppgifter ungefär från och med måndag. Jössses, förändring i världens fart. Som jag sa till någon kollega, antingen utvecklas man eller krossas... Nåja, Kaosmodern har ju, i ett tidigare liv (läs innan de två sista barnen), varit känd för sina seriöst snabba och rekorderliga kovändningar. Även om det var länge sen har jag gjort det förr och vet. De närmaste veckorna lär jag fundera mycket över om jag är idiot eller modig eller möjligtvis både och. Det brukar ordna sig, även om man brukar bli lite darrig av kovändningar. Och trött, men det brukar bli mer utveckling än kross så vi får se hur allt blir när det börjar falla på plats. Ibland måste man lossa förtöjningarna och bege sig ut på havet. Over and out... Kram på er

söndag 13 januari 2013

Fortfarande grön och grann i stugan och konfliktlösning...

Lite grus i maskineriet. Vi brukar klä av granen och äta upp julgodiset så där någon gång när vi har tid runt tjugondag Knut. Idag är den dagen här men Lillasyster har kräkts. Stackars henne. Yttersta trotyren vore väl om resten av familjen började dansa ut granen då... När hon hänger över en hink och önskar att "det" åtminstone hade en bättre färg... Granen blir kvar tills alla är friska. En dag eller två hit eller dit spelar ingen roll...

VAB för någon imorgon då. Föräldrarna tittade i almanackorna, det såg inte bra ut. Säg när det gör det, hade man inte haft ett viktigt jobb hade man förstås varit arbetslös. Klunsen (= sten, sax, påse) fick som så många gånger förr avgöra. En klart underskattad metod som vi brukar köra med lite nu och då. Både Mannen och jag, barnen och i fotbollslaget klunsas det. Bäst av tre, alltid. Sen är det avgjort. Idag förlorade eller vann jag, det beror på hur man ser det. Det blir jag som VAB:ar imorgon.

Faktum är att vi har löst ganska kniviga konflikter genom klunsning. Är det helt omöjligt att ordna upp med logiska argument som rättvisa, turordning eller behov så återstår egentligen bara kluns. Allt från riktigt tråkiga blöjbyten till vem som ska spela först eller dela kakan har vi fått rätt på. Till och med ganska små barn kan hänga med på "klunsgaloppen". Kanske är det något att tipsa FN om?

Erfarenheten är att när folk inte ställer upp på Kluns handlar det ofta om att man inte vill lösa konflikten. Ibland VILL folk ha en konflikt. Händer i de bästa familjer att någon är uttråkad, vet inte vad de ska göra med livet, har lite skoskav, är trött, less på någon, har en dålig hårdag, ätit för lite osv osv och då tycker att det är rätt skönt/ praktiskt att bråka lite. Eftersom det händer oss händer det säkert byar, städer, provinser och länder också... Om jag inte missminner mig så gjorde tex Clinton någon militär aktion i samband med Lewinsky-affären ;-).

Annars har det varit en helg fylld av fotboll, skidåkning, sparkturer, god mat, skratt och kramar. Vi får räkna morgondagen som en bonusdag med Lillasyster...

fredag 11 januari 2013

Både bra och dålig fru...

Igår var jag ledig och det såg 10 gånger värre ut hemma när Mannen kom hem än när han for. Jag just inne i en seriös diskussion med Storebror om Bechdel testet då jag kom på att jag hade ett möte som jag höll på att bli sen till, hurra. En dag när jag var en rätt dålig fru men ett bra barn och barnbarn och en jättegullig mamma då jag pysslat om Storebror en hel del. Andra dagar är jag (om jag ödmjukt får säga det själv) en helt strålande som fru men har lite brister på andra områden.

Och det är ju det där som är det jobbigaste med oss människor, vi är så komplexa. Ingen är bara bra och ingen är bara dålig. Till och med den knasigaste kan glimta till och till och med den klokaste kan vara dum. Man vill ju gärna själv vara en god mor, en bra fru, underbar vän, trevlig arbetskamrat, fantastisk fotbollstränare osv. Och så är det smidigt om vi kan säga att dom andra är onda, dåliga. Kruxet är att alla egentligen som max kan komma upp i att vara både och, både bra och dålig.

Det gäller att inte ha så höga krav, varken på sig själv eller andra. Förlåta sig själv och andra för att man inte är perfekt. Om man hamnar på mer plus än minus i längen så är det bra. Perfektionism är av ondo, det är inte meningen att någon ska vara perfekt. Kram och trevlig helg

torsdag 10 januari 2013

Tok-tänkar-torsdag

Genom tv, tidningar, datorn och i samtal med andra människor kommer det till en i en rasande takt numera. Världen är totalt vanvettig. Missförstå mig rätt. Jag tror att det är väldigt viktigt att man tar in omvärlden utanför, vad blir man annars för människa? En som allenarådande förstår och tänker på sig och sitt blir nog i slutänden rätt rigid och ensam...

Världen är galen, så klart. Tänker mycket på balans mellan tagande och givande. I -världens känsla av att ha rätt att ta/ köpa och ha tolkningsföreträde och inte behöva bemöda sig till att tänka sig in i någon annans situation. Jul-proppmätta människor som lever i fred och ibland bara så där kan byta ut ett väl fungerande kök/ badrum pratar om att "vi inte har råd" att ta emot invandrare. Helt kritvita människor hävdar bestämt sin rätt att säga ordet negerboll. Svenskar, som helst inte pratar med invandrare, säger att "vi" är så dåliga på att ta emot dom (undrar om man menar Reinfeldt då eller?). Då blir man nästan lite yr men det är förstås skönt att kunna hänvisa till Lars H Gustafsson och hans tankar om att vi behöver varandra.

Lite vet man om hur det hade varit om det varit annorlunda. Bodde jag i Afganistan, Sudan eller någon av de här länderna kanske jag också skulle skicka iväg min 14-åring (om jag kunde) istället för att låta honom gå ut i krig. Jag tror inte att jag skulle uppskatta att något bakverk blev kallat vit om ordet var förknippat med apartheid, slaveri, svårare att få jobb med vitt namn osv. Och om vi hade lite mindre av allt kanske vi inte skulle vara så in i nordens missunsamma.

En sak har jag i alla fall klurat ut (med hjälp av nätet, förstås). När människor tycker att jämställdheten gått för långt kommer jag från och med nu att flina och fråga om deras favoritfilmer klarar Bechdel testet . En hel bunt av mina gör inte det och det tål att funderas på eftersom det inte ens handlar om feminism utan mer om hur man ser på ca 50% av världens befolkning.

Visst, världen är galen men det är vi som ÄR världen och våra barn som ska ta över. Vad än vi pratar om, skola, vård, värderingar, vapen och till och med politik så är världen vår och vi är en del av den och kan göra något åt det. Vi kan ge från vårt överflöd och göra vår del för att världen ska bli bättre.

Vad tänker ni om detta? Kram på er

onsdag 9 januari 2013

Vardagslyx...

Ibland kan man låta det ta en eon av tid att göra middag. Som idag till exempel, när tonåringen plötsligt tar sig tid med lite kvalitéts-tid med sin mor (läs brottas fastän vi egentligen skulle slänga ihop middag). Helt oförhappandes roade vi oss kungligt med ett par stickor, en duk och grillvantar. Vi hade så roligt så att Lillasyster började misströsta om det någonsin skulle bli middag. Får man en chans att skratta så bör man göra det ;-).

Målet för min eftermiddagsrush var som vanligt snabb-bussen (varför vänta på bussar när man kan motionera till dom). Mannen hade också lyckats så hips vips blev det en bussdate. En liten lätt känsla logistik-föräldrarnas variant av speed-dating dök dock upp då temat för träffen blev "vad vet du om dina och andra familjemedlemmars förehavanden under veckan. Den romantiska date- känslan erhölls då vi delade på en daim. Är det inte kärlek så säg?

Nu håller barnen på och bakar pepparkakor. Det är rätt lugnt att baka peppaarkakor i Januari. Granen sår fortfarande grön och grann i stugan. Nu hör jag att barnen börjat hota varandra med mig och att ordet sluta börjat vara väldigt frekvent använt.

Jag tillhör den där skaran människor som absolut inte kan vänta till semester/ nästa ledighet/ helgen. Jag tror att man behöver glans i vardagen. Om man tar sig tid och stannar upp hittar man många små guldkanter i vardagslivet. Även om julen, nyår och loven är över. Kärleksfulla blickar, bra musik, omtänksamhet, vacker natur och skratt. Sånt förgyller tillvaron.


Dags att grädda lite pepparkakor och börja fösa barn mot lite olika sängar.
Hoppas ni får en gyllene kväll!!



tisdag 8 januari 2013

Transformering pågår...

Å där ljöd ändå vardagsklockan och Kaosfamiljen började försöka snurra igång vardagshjulen. Väldigt tröttsam process det här. Och så det här att man intalar sig att det är skönt med vardag, det är det inte ALLS.

Idag har jag både ätit och skrattat mig sanslös. Middag någon annanstans än hemma med galna damer är aldrig fel. Massa tankar som snurrar i huvudet. Hittade ägaren till damjackan och en massa tankar angående läxor, bävrar, barnuppfostran, vad in i h-e mycket ansvar vi föräldrar tar, livets föränderlighet, bilar och relationer. Puh, det tar vi en annan dag. Julen är fortfarande kvar. Det tar vi också en annan dag. Nu behöver Kaosmodern sova. Att transformera sig kräver energi. Vad tänker ni på nu när vardagshjulen börjar snurra? KRAM på er alla hjältar

söndag 6 januari 2013

Räddade av noll-koll!

Är vi månntro familjen Jack Sparrow? Någon av oss måste gjort ett schysst jobb i förhandlingarna (eller också är det den här dåren). Känns som om vi fick till ett alternativ som egentligen inte fanns. Hips vips så är det här dagen före ingenting... Som genom ett under har vi förstått att skolan har K-dag imorgon. På riktigt alltså, barnen är lediga en extra dag. Är det inte magi så säg? Tack alla sjörövare, trollkarlar, häxor, hobitar, alver, rektorer, troll, tomtar, osv som gjort detta möjligt. Det räddade oss och det bästa med det var att vi inte hade koll på det förrän idag...

Storebror avfyrade ett SÅNT leende när jag meddelade att det tyvärr inte blir skola förrän på tisdag. Då fick han ju plötsligt en ärlig chans att vrida till dygnet. Storasyster vann en dag på badhuset+ att hon nog hinner göra klart en skolgrej. Lillebror väljer att vara hemma från fritids så han får en såsardag till. Möjligtvis sällskapar han med Storasyster till badhuset men troligt är också att det blir Lego för hela slanten. Det är som att de vunnit en bonusdag tack vare vår okoll...

Den enda som gnölar lite är Lillasyster. OM hon ska hemifrån skulle hon åtminstone vilja gå i skolan. Inte för att skolan än så länge har lärt Lillasyster så mycket men ändå... Som barn nummer fyra blir det tydligen lätt så att man har ett häftigare fritids hemma (storasyskon och deras kompisar) och att man då också lär sig saker snabbt som blixten, hemma. Så vi kör iväg henne för att hon ska få frotteras lite med jämnåriga helt enkelt...

Det har sina för och nackdelar att vara äldst, mitten och yngst i en barnaskara. Att ha föräldrar med koll eller noll-koll också. Den här gången är det fördel storasyskon och föräldra-noll-koll :-). Sköt om er... Kram

Ps. Vi har inte kastat ut julen än heller...Ds

No more parlay....

På måndag smäller det... Vardagen slår till igen. Vi försöker förbereda oss men det gårsådär... Alla är vakna till på tok för sent o det mesta är lite hip hap o manjana manjana... Ju längre lov desto ok lösare konturer får vi... Gör lite vad vi vill... Äter lite hur som helst och låter inte familjepiskan vina över någon... Tar med oss den som vill för att göra något, de andra får stanna hemma. Snackat på kvällarna tills någon gång, sett en massa bra filmer och åkt skidor i skogen...Gått ner i varv och vänt på dygnet så mycket så att vi inte förstår hur vi ska klara vårt eget liv från och med måndag...

Det har varit skönt med lugnt tempo o lov men samtidigt har det bråkas en del och människor är inte gjorda för så mycket slappande, gör vad du vill o godsaker... Det tär lite med lov också. Barnen har hur mycket tid som helst för att slita fram pyssel, vara ivägen för varandra och tjafsa. Blippa med telefoner, sitta blick stilla med hörlurar, vända på dygnet, skaffa konstiga vanor och klaga över alla möjliga saker. Så pass så att jag ett tag undrade om vi inte skulle säga nej till nästa lov-erbjudande. (Nej tack, vi vill inte ha något sportlov. Betalar vi inte skatt för att barnen ska gå i skolan? Ledig på lovet? Nej, då går jag upp i tid chefen...)

Det ska också bli skönt att komma igång med det vanliga. Rutiner istället för förhandlingar. Mm för matsedel och iväg allihop på dagarna. Jippie input utifrån till alla. Och hurra för att somliga kan börja reta upp sig på andra än sina syskon. No more Parlay... Vardagen förhandlar inte. Den kommer bara att ställa sig mitt i huset klockan halv sju på måndag och kräva lydnad. Det kommer att bli tufft men... Litegrann av tempot kan man nog behålla. En del saker som vi stressar till skulle vi egentligen inte behöva stressa till och somliga saker som oroar oss borde vi kunna släppa... Och det där med att åka längdskidor tänker jag fortsätta lite med...

Skogen är fantastisk...Välkommen vanliga vardag...

torsdag 3 januari 2013

Kanske lite Hogwartz eller möjligtvis Kråkboet..

En ny kompis till någon dök upp här hemma idag. En sån där som inte verkar vara så van vid Kaoskultur... Plötsligt dök det upp en hel del frågor...

- Vad mycket av allt ni har i hallen, blir inte eran morsa galen?
- Du, den där lappen inne på handfatet där det stod, bli inte arg, det kunde ha varit värre, VAD betyder den?
- Va, har ni tappat bort låset till toan uppe?
- Får man gå runt och äta frukt?
- Borde ni inte ha kommit till 24 på den där?
Ja, vad säger man? Är man 42 år och drottning i Stökriket så skrattar man och säger: -Ha Ha, i den här hallen blir ALLA galna... Inträde sker på egen risk. Hallmattan äter vantar. Jackor och skor flyttar på sig/ leker kurra gömma. Mössor försvinner och de svarta övredragsbrallorna förökar sig. Ingen hittar någonting. Fast ibland hittar man konstiga saker. Vi har hittat en svart damjacka som inte någon verkar äga. Den ligger i upphittat-lådan...
-Åh, den där lappen, den har Lillasyster skrivit som ett skämt för någon kväll sen, bry dig inte om den...
-Jepp, Lillebror skulle göra vi vet inte vad så han skruvade lös låset och sen tog han av någon underlig anledning med det till sin mormor och morfars stuga och tappade bort det. Storasyster självantänder nästan varje gång hon tänker på det men nu har Mannen ordnat ett nytt...
- Jajjamän, man får gå runt och äta frukt, ingen orkar motarbeta gå-runt-och-tugga-fenomenet...
- Nix pix, detta är ett magiskt hus, det har du väl märkt. När vi bränt ner till 24:an firar vi jul...

tisdag 1 januari 2013

Vissa dagar är det rätt att vara trött...

Nyårsdagar brukar tillhöra den kategorin. Varit uppe till 27000 och roat sig minsann. Om den akuta tröttheten håller i sig längre än över Ivanhoe bör man dock fundera över sitt liv en aning. Hur tar man hand om sig själv och sin kropp, det eventuella förhållandet och barnen. Helst i den ordningen också eftersom man inte får någonting att funka om man inte tagit hand om sig själv och förhållandet till barnens far/mor.

Ibland blir man lite förvånad över hur gärna man gör resor och förändrar hemma men hur ogärna man gör en inre resa och gör förändringar när det gäller måsten och borden.

När det gäller nyårslöften har jag ändrat mig. Jag tar dom jag hade ifjol, lite modifierade, eftersom de var bra, lätta och trevliga att lyckas med.

1. Ha roligt så ofta som möjligt och visa för barnen att det är roligt och bra att vara vuxen. Ha med andra i den mån de vill, i annat fall ha trevligt själv :-).
2. Ta det lugnare, inte kriga och ta saker personligt utan försöka använda kärlek och humor.
3. Ta mig tid med de "stjärnstunder" med barnen, Mannen, släktingar, vänner och andra människor som jag får...
4. Njuta av mat o godis samt att röra på mig när det är kul
5. Släppa personer, saker och företeelser som jag inte behöver eller som behöver gå vidare mot nya äventyr.
6. Dricka tekopp med Mannen så ofta som möjligt
7. Att tänka på miljön, inte till vansinne men att dra mitt strå till stacken
8. Se till att vara i balans så ofta som möjligt, blogga, unna mig vila och att tanka genom att bege mig ut i naturen eller prata med någon klok.
9. Fortsätta att prioritera ordning i relationer framför all annan ordning.
10. Vara nöjd i större utsträckning men ändå ta möjligheterna till nya utmaningar och utveckling. Hjälpa andra, om de vill det. Försöka undvika att automatiskt tänka förbättring och att tävla.
11. Inte kräva att jag ska kunna allt, ta hjälp när det behövs (ingen klarar allt), leva mitt uppdrag i världen helt enkelt, utan att tänka så mycket på mig (egot).

Förhoppningsvis kommer jag att känna att jag lyckats även nästa nyår. Ivanhoe har jag redan sett, han väljer nog fel tjej i år igen. Tror nog att det är bättre att jag läser min Blogg ett varv och se om jag haft något klokt att säga till mig under året ;-). Tack allihop för att ni finns. Av hela mitt hjärta önskar jag er en god fortsättning... Kram