Koll på barnens mobiler och internetanvändande?

Hamnade i ett läge på en fest förra helgen där ett gäng mammor började prata om att de går igenom sina döttrars telefoner så där i smyg med jämna mellanrum. Var helt ensam i gänget som sa att tanken inte föresvävat mig. Stödde mig på argument om integritet och att jag absolut inte skulle ha velat att mina föräldrar läst mina brev när jag var tonåring. Upptäckte snabbt att jag var otroligt ensam om att ha en tio-åring som inte har mobiltelefon också. Konstaterade att både Storebror och Storasyster har datorer som vi inte har handfast koll på. MÅSTE man ha det? Att kolla i smyg, är det ok? Vad gör man med informationen? Brister inte tilliten av smygkoll? Är det meningen att föräldrar ska ha björnkoll på allt rent handfast eller ska man försöka resonera med barnen och låta dom, precis som vi själva gjorde, göra en del missar och lära sig, även om det nu är på detta vådliga internet. (Vem har inte skrivit lappar, skickat brev eller vykort eller ringt telefonsamtal som man ångrat bara såå mycket??)

Pratade med en man på bussen idag som berättade att han ska få sitt andra barn. Coolt. Fast vi konstaterade att vi är i olika faser av livet. För hans del handlar det om att hålla koll och vara tillgänglig ett par år till. För min del handlar det också om att vara tillgänglig men på ett annat sätt. Kollen får man (i viss grad) av att resonera med barnen (oftast på kvällen), inte genom att vara där allt händer hela tiden. När jag sa att det också handlar om att släppa litegrann och låta barnen prova vingarna så rös han. Jag log och sa att det fixar sig. Efter ett tag ser man anlagen till vingar och sen måste man hålla tummarna och låta dom veckla ut dom lite. Ha tillit till att de klarar att provflaxa, kanske krascha lite och sen återkomma och vila upp sig en aning innan de ger sig ut igen.

Ibland tänker jag (men det kanske är mopsigt tänkt) att det där med jättekoll handlar om avsaknad av tillit. En stor del i att låta barnen växa upp och utvecklas handlar som jag ser det om att lita på barnen och omvärlden. Världen är ungefär lika farlig som förr. Det är inte konstigt att min busskompis inte känner tillit än eftersom han inte är i det läget än men vi som har barn som ska börja ta sig ut i livet (och i mobiler och på nätet) behöver jobba på tilliten. Barn ska ut och upptäcka världen och hur den är, inte något tillrättalagt av mamma redan kontrollerad variant.

Som en liten vink om allt detta fick jag en fantastisk länk av Mannen idag, här. Jösses, den måste funderas på och spridas. Hm, kanske skulle man prata med LoL med Lillebror och kolla lite mer på Lillasyster och Storasysters damer på moviestar planet... Funderar också på att anta Storebrors erbjudande och göra sig en "gubbe" på World och Warcraft och få en personlig guidning. Han skulle tydligen till och med kunna flyga runt med mig på ryggen en stund. Kanske skulle jag precis som barnen lära mig mer engelska och det kan ju vara en upplevelse, jag menar det är ju inte direkt narkotika så varför inte? Så att man för en gångs skull vet vad man pratar om ;-). Däremot har jag inte några planer på att kolla några mobiler eller internet historik. Ha en trevlig kväll!

Tankar om natten...

Tystnaden la sig i Stökriket. Nattens projekt för Kaosmodern blev färgning och klippning av egen hårman. Man kan ju göra det själv när man är en lockigtopp :-). När håret torkar och tystnaden lägger sig börjar tankarna vandra precis som dom vill.

Nu har klimatfrågan kommit upp på tapeten igen. Bra och samtidigt så vägrar de flesta tänka i dom banorna. Varför känner jag annars fler som grubblar på hur de ska få maken att godkänna en omtapetsering än som ägnar en minut åt att engagera sig för miljön. "Vad då, det skulle väl vara skönt om det blev varmare här" säger man glatt och klurar på hur soffbordet Allan ska kunna hamna hemma hos dom (made in var som helst i världen där de kunde skapa Allan åt IKEA billigast). Undrar vad de kommer att säga till sina barn-barn. Jo, mormor läste om det där med klimatet i tidningarna men hade fullt sjå med att bestämma vilken färg på fogarna vi skulle ha i badrummet, vi bytte nyans för den första blev för mörk...

Och så kan man fundera på varför vi låtsas att vårt socialförsäkringssystem och vården inte funkar när folk räddas till livet varje dag. I Sverige kan vem som helst få hjälp (om man inte är invandrare utan uppehållstillstånd förstås eller EU medborgare men det tillhör en helt annan diskussion, inte ens BARN får det de behöver om de tillhör dessa kategorier). Alla andra får hjälp, oavsett hur fattig man är och vilka man känner.

Och så ler jag lite för mig själv när jag tänker på alla föräldrar som förväntar sig att barnen ska hålla sams. Varför ska just barn hålla sams? Är inte barn också människor? Krigar inte vuxna överallt? I världen, på jobb, i släkter, på parkeringsplatser, hockeymatcher osv. Kanske bråkas det en liten aning mellan vuxna där hemma också...

Och så har vi pratat lite med Storebror om dataspelandet. Egentligen är vi nog inte så mycket emot, bara det inte blir för mycket stillasittande. I skolan säger de att oneline spel är bra för att utveckla sin engelska och vi kan konstatera att det blir en stor portion av social träning också. Nu ikväll när jag dök på den här artikeln blev det riktigt hopplöst att vara emot. World of Warcraft är bra.

Och så undrar jag varför jag aldrig ser någon annan mamma som dyker på badhuset eller hoppar i snöhögar. till sist så funderar jag faktiskt lite över vem som har ätit kakor inne på toan... Eller också flinar jag lite, struntar i det och går och lägger mig. Sov gott på er

Tonåringar och lögnar-tanter...

Har just avslutat ett litet nattligt samtal med tonårs-sonen. Ett sånt där om livet och tingen. Mm, jo, det är sent på natten och jajjamän, jag vet att det var de gratis chipsen som först lockade (han har nyss börjat med månadspeng) men vad då? Ibland får man ta chansen helt enkelt och ibland dyker den upp precis efter en WoW raid. Eftersom det är sommarlov, helg och redan var rätt sent behövde vi inte stressa till något utan kunde vi ta det lugnt... Prata om en massa olika saker, både lite i de lite större sammanhangen och om lite mer personliga saker...

Vi berättar väl förstås inte de allra hemligaste grejjerna för varandra. Ömsesidig respekt... men vi vet ändå lite mer om livet och även mer finurliga, lustiga och skojiga saker om varandra nu än innan. Intressant att höra hur han resonerar om saker. Det är så häftigt att det håller på att bli vuxna egna människor av de där 4 kilos knytena som vi fick äran att få hem till oss. Och de där tanterna man träffade på när man hade bebis som sa att tiden bara säger swosh och sen är dom vuxna, dom ljög. Jag tycker att det känns oerhört länge sen jag hade Storebrors lilla rumpa i min hand och bar honom "dunt dunt".

Klockan 07:15 åker Storasyster och jag på fotbollscup. Det blir inte så mycket sömn men jag kommer ändå inte att ångra mig. Att prata med någon om livet och tingen, att mötas hjärta mot hjärta är alltid spännande, utvecklande och värt lite trötthet. Dessutom är det roligt att agera lite motpol till internet och filmer... Mamma irl ;-) Ha en trevlig helg...

Ibland blir det inte som man har tänkt sig...

När man kommer hem efter att ha utnyttjat kvällsljuset och jobbat sent vill man gärna ha stående ovationer. Helst tycker jag nog allt att Mannen kan stå i hallen och berätta hur vacker jag är och hur han har saknat mig. Efter fyra barn och 14 år tillsammans kanske det inte är riktigt rimligt, även om jag tycker att det borde vara naturligt (?). Vad hände? Jo, han sa ungefär hej, satt och spelade WoW... en lååång stund. Ja men tjoho!!!

Nå, då kan jag se ungefär fyra olika scenarion:

1. Jag tiger och lider och hoppas att han ska begripa att han är en idiot (innan jag lagt in om skilsmässa).

2. Jag går ut och går rakt fram/ tar in på hotell tills han ringer och säger att han upptäckt att något fattas honom och vad.

3. Jag bloggar om det lite tvärt och startar sen ett litet nätt krig.

4. Jag går och sätter mig besvärande nära honom, stirrar på honom tills han tittar tillbaka och så kittlar jag honom tills han ber om nåd och sen kräver jag att han ägnar lite uppmärksamhet åt mig (det sista alternativet kom jag på när jag sökte lämplig bild, det leks för lite i världen)

På tal om världen så kan jag inte låta bli att uppröras över Israel. Jösses... så det får gå till... och har gjort i många år. Enda fördelen är att någon kanske snart begriper att det inte är en framkomlig väg att kriga. Om krigshetsarna först gör ett lämpligt antal hoppsa-steg och sen sätter sig vid förhandlingsbordet så borde det gå vägen. Ha en trevlig kväll