Senaste nytt från Kaosfamiljen

Lillasyster läser o har gjort om hela sitt rum till en kreativ kartongverkstad där hon pysslar o läser. Blippar mycket med telefonen.

Mannen jobbar på. Han och Lillebror kör karate och har hittat "Makers space", en typ uppfinnarverkstad som roar dom väldigt. Lillebrors övriga intressen kan nog sammanfattas i dator, mobil o Lego. Näst Storebror världens lugnaste tonåring.

Storebror har flyttat hem igen o ägnar sig åt att vara en lite hjälpande hand hemma i väntan på att han ska veta vad han ska göra av sig. Målet är nog universitetet men han har en bra bit kvar då han är långt ifrån godkänd i en enda termin på gymnasiet.  Storasyster tränar, praktiserar, pluggar, dräller med kompisar o snapchatar 24/7 med unge herr jättesöt-snäll-rolig-fast-det-är-komplicerat (jösses så skönt att inte vara 16 med alla känslor som det innebär fast det är kul att se henne glimra).

Kaosmodern har ploppat in en massa pengar på Coop kortet och tagit tjänstledigt från jobbet tills 1/8 för att plugga enstaka kurser på Universitetet.  Kommer att jobba 20% och plugga resten. Skönt med en paus från jobbet då jag jobbat länge o var lite matt på målgruppen,  cheferna o delar av arbetsgruppen i höstas. Ett sätt att inte bli bitter kärring utan söka ny input. Känns mer än jättekul.

För övrigt gläds jag åt att det trots allt det galna som händer i världen (läs Trump o Putin) så finns det hopp. Världen vaknar, reagerar och sluter sig samman. Rädsla kan bara botas med kärlek 💕.

Hoppas att ni också har det bra. Kram

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång...

Storebror, denna lugna, trevliga och tjuvroliga kille som har varit vår i 18 år flyttar till en folkhögskola i helgen. Nu börjar en ny epok för Kaosfamiljen och Storebror.

Kaosmoderns känslor är blandade. De här är ett vettigt och bra steg för honom och det är verkligen dags att han gör något nytt i livet så det är glädje. Samtidigt är det ju sorgligt för oss att vår tid med honom på heltid verkar, i bästa fall, vara över. Tänk när han lindade sina småbarnstjocka armar runt min hals och sa -Mamma jag vill aldrig flytta från dig...

Förundran över livet, det häftiga i att ungen är sig lik när han helst vill ha tallrikar som matchar och är tacksam för allt han får även om det är en vitlökspress. Och så lite avundsjuka över att vara ung och 18 år och flytta till en folkhögskola, lära känna en massa folk och göra nya saker (just när jag ska tillbaka till jobbet som jag haft i snart 15 år).

Sen är det stolthet över att den unga mannen tar steget och att jag inte tvivlar på att han kommer att städa, tvätta, laga mat och handla. Jag är lite upprymd över att jag som Kaosmorsa levererar en jäkligt fin och ordningens man. Men så klart faller den stora oron över mig också. Kastar vi honom åt vargarna? Tänk om han lär känna en massa dårar och om dom inte är snäll mot vår fina kille med de stora bruna ögonen.

Men störst av allt är kärleken till denna underbara unga man som nu ska ut och pröva sina vingar.

Ja jösses så mycket känslor. Jag kommer nog att ägna helgen åt att göra som jag brukar göra vid kriser. Jo, även om det är naturligt så är det en liten kris. Jag kommer att prata med kloka vänner, doppa mig i hav och älv, skratta så ofta jag kan, kramas så ofta jag får och kanske gräva ner någon ros i trädgården. Nu ska vi bära grejer, kram på er

Kanske är vi i nuet lite för mycket...

För sisådär 10 år sedan var detta en speciell dag. Dagen då delar av Kaosfamiljen klev upp 04:15 istället för 05:15. I flera veckors tid tänkte att man kunde ringa och väcka tidningsbudet. Trött hela tiden, förkylningarna och magsjukorna avlöste varandra och vi tyckte att 04:15 var fruktansvärt hemskt. Stackars oss... Så klart att det inte är det värsta som kan hända en människa men eftersom man knappt hade näsan ovanför vattenytan i diskhon så kände man absolut så.

Nu är det ett annat läge men fortfarande är det så att vi människor är närmast oss själva. Ska vi behöva skicka maskingevär med barnen till skolan undrar en mamma som jag känner. Eh, nej. Det är inte hennes barns hudfärg som är hotade och maskingevär har väl aldrig löst några som helst problem, bara skapat fler. Det är de som kommer från krig och fasligheter på andra ställen i världen vars barn begravs och hus brinner. Dessutom har livet alltid varit farligt, världen behöver alltid mer kärlek, generositet och tillit.

Samtidigt så fortsätter uppropen för att ingen ska "ta våra" luciatåg och pepparkaksgubbar ifrån oss och att det är våran rätt att fortsätta kalla chokladbollar för något annat.

Vi har inte råd att ta emot flyktingar säger vi och sen åker vi på all inclusive och badar i det hav där familjer dör för att fly till en bättre tillvaro.

Rätt intressant egentligen att man kan hata människor som man inte ens känner, som inte ens har gjort varken en själv eller någon man känner något. Tänk om det hade handlat om skostorlek 36 istället som "varför ska dom ha mat och tak över huvudet" drevet hade gått mot.

Det finns mycket galna saker i världen och en del av dom sysslar vi med helt oreflekterat för att vi tänker på oss. Ibland tänker jag att vi inte alls har problem med att vara i nuet, kanske är vi nuet och vi:et lite för mycket.

Vi är en del av den här världen även om lyckan ler mot oss så pass att vi har pengar, ren luft och rent vatten,i stort sett alltid har mat på bordet, värme och torra fötter just nu.

Ikväll ska barnen och jag se the Hobbit igen. Det onda mot det goda. Ondska finns om än vi är rätt skyddade i den här delen av världen. Petter har skrivit fint här. Vi behöver alla försöka göra vår del så att det goda vinner både nu och framåt. Kram på er

Tok-torsdag...

Nya grannar och då vill de förstås titta på Kaoshuset då det är lite som deras fast ändå inte. När Kaosfamiljen i veckor flängt runt, jobbat och roat sig är det förstås stökigt. Äh, det är ett hus där vi lever i kärlek, då blir det stökigt. I alla fall om det finns en Kaosmoder i huset. En sån som hellre badar och åker slalom i skogen än viger sitt liv åt ordning.

Jodå, jag har levt med mig själv i 45 år till hösten. Jag vet mina nackdelar och förtjänster, fram och baksidor av samma mynt. Som idag till exempel. Ledig och vaknar med massor av energi. Kör förstås igång på bredden. Börjar dammtorka bokhyllan, hittar saker som ska ner i förrådet, river ut lite saker från förrådet och hittar saker som barnen vuxit ur som ska bort, slår igång en tvättmaskin, slänger några döda blommor och sätter om några andra, vädrar lite kläder, stökar ihop lite på altanen på baksidan, funderar på att putsa balkongdörren med tidningspapper, slänger ut mattorna för att kanske dammsuga. Förresten, borde jag inte cykla till mormor för att få hjälp med att tänka till om Lillebrors tröja som jag stickar lite utanför mönstret. Det här är nackdelen med att tänka utanför boxen och att nästan aldrig tänka att någonting är omöjligt...

Ska bli spännande att se om det ser värre ut här hemma ikväll eller om jag lyckas avsluta saker. Oddsen är ungefär 50-50. Kan ju tänkas att nya grannarna gick hem från fikat här igår kväll och tänkte att så där ska vi aldrig ha det. Det är förstås möjligt att de tycker att vi är galna och aldrig mer vill komma hit. Då må det vara så. Annars finns chansen att vi blir lite motvikt mot allt det jösses-så-viktigt-varje-val-är som väller in över ett ungt par som nyss köpt hus. Vårt hus är ingen show, det är ett ställe där vi lever, slappnar av, bråkar, skrattar och älskar. Om det är något jag önskar att barnen får med sig härifrån är det att värdesätta människor och relationer med än pengar och saker.

Läser Underbara Claras blogg, bra skrivet om typ världens mest omtalade böcker. Jag har inte läst en rad av dom, varför? Inte ett spår intresserad helt enkelt. Känns inte som en kärlekshistoria alls. Att leva i kärlek är en ynnest. Kan säkert se väldigt olika ut men för mig handlar det inte om makt, styrning, kontroll. Konstaterade för ett tag sedan med en gammal vän att en god relation sällan behöver diskuteras speciellt mycket och tar inte energi...

Ojsan, nu sjönk oddsen för att det ska bli fint inne. Tittade ut genom fönstret och det är fint ute. Kan bli att titta till vårlökarna lite. Damma kan jag göra en annan dag. Gå i kärlek mina vänner oavsett vilka nyanser ni har på väggarna ;-). Kram

Varför all denna misstro?

Media, samhället och vi själva ägnar oss gärna åt seriös misstro. Tankar om att lärarna, läkarna, sjuksköterskorna, föräldrarna, socialtjänsten, politikerna, grannarna, invandrarna, poliserna, släktingarna, cheferna, tonåringarna, de arbetslösa, sjukskrivna osv inte gör sitt bästa, inte gör det de ska.

Antagligen för att det är praktiskt. Man känner sig lite bättre själv om man skriver ner alla andra. Tänker att saker måste göras på mitt sätt, annars blir det inte rätt.

Så klart det finns människor som inte gör sitt bästa i alla lägen (vem orkar det) och klart det finns de som gör fel. Det är djupt mänskligt att fela.

Kruxet är hur vi tänker. Att vi inte litar på att oerhört stora delar av världens befolkning vill väl och känner kärlek, empati och omtanke till andra. Att vi så gärna vill dra alla över en kam. Bra skrivet om det här. Hör jag talas om en otrevlig kvinna från säg Skövde så innebär det faktiskt inte att alla kvinnor därifrån är otrevliga. Tillit.

Tänker också på det här. Kanske är det också så att vår tillit påverkas av att vi läser och får till oss så otroligt mycket elände som händer. Om en chef någonstans i vårt avlånga land lurat till sig pengar så får vi veta det. Om någon på något ställe i världen rövat bort ett barn vet vi det också.

Jag tänker att grunden behöver vara mer tillit och att vi behöver tänka mer kärleksfullt om misstag när de begås. Det är inte lätt att vara människa, har aldrig varit och kommer antagligen aldrig att bli det heller. Har man kärlek borde man ha råd med tillit. De känslor vi ger ut kommer tillbaka.

Kärlek till er alla <3

Varför så arga på tiggare och rädda för Ebola?

Jodå, som i alla andra städer med lite aktning har vi stadshus, bibliotek, sjukhus och numera också tiggare. Det sistnämnda har många väldigt mycket åsikter om. Rätt intressant egentligen att människor som sitter/står med en pappmugg kan få oss att gå igång så. Det är ju inte direkt så att de flyger på oss och kräver men ändå pratas det och funderas. Åker mercedes säger någon, som själv inte heller vill promenera upp längs norrlandskusten. Har mobiltelefon säger någon annan som numera känner sig naken utan I-phonen. Inte så skadad som det verkar säger en tredje som en stund senare glatt konstaterar sig ha sålt skräp för hutlösa priser på Blocket. Förbjud tiggeri, de ska inte vara här säger en fjärde och åker sen på all inclusive hotell där den billiga arbetskraften fått lämna in sitt pass till ägaren vid anställningen...

Och så har vi Ebola. Vågar man åka till Barcelona nu säger någon efter att en i spanien har dött. Bläddrar snabbt förbi nyheterna på smartphonen om att många fler dött utanför Spaniens kust genom drunkning på väg från afrika. Om man bara tar reda på lite mer, som här, så borde man känna lugnet men icke. Borde vi inte stänga gränserna säger en annan och klickar sig fram till en sista minuten till Egypten.

Vad är det som gör att annars trevliga rätt kloka människor börjar vräka ur sig konstiga saker och vidarebefordra floder av nonsens på facebook? Kan det vara så att tiggarna påminner oss om att det finns människor i världen som inte har det bra (oavsett hur det är med just den tiggaren). Människor som verkligen lider och kämpar. Då kan man ju tänka sig att Ebolan påminner oss om att vi är dödliga. Inga nyheter för oss egentligen men vi blir arga av att bli påminda när vi handlat godis för 50:- och känner oss obekväma med att lägga eller inte lägga en liten peng i muggen. Vi har det så skönt i den här åh-vad-man-sliter-och-släpar-till jobbet-säljer sockar till fotbollslaget-skjutsar till ridning-tränar-utför hjälteshopping-inreder livsnödvändigt-osv-bubblan.

Om man tänker så är det inte det minsta konstigt om folk är arga på tiggare och rädda för Ebola. Här kan man undra vad folk i USA tänkte om svenskar i slutet av 1800-talet? Är inte det alltid en fråga vi bör ställa oss, hur klok och kärleksfull vill jag vara, även om jag inte tjänar på det personligen just nu? Stänger vi gränserna blir vi förr eller senare förlorade. Hur ska vi annars lära oss nya saker om vi bara träffar de som gör och tänker som oss? Foreigner. Ha en trevlig kväll allihopa <3

11/9

För ett par år sedan flyttade Lillasysters absolut bästa kompis. Sorgen var stor och det tog ett bra tag att komma över. Nu har hon haft en ny bästa kompis ett tag, som flyttar den 1/10. Sorg igen lär det ju bli men hon klarar det. Livet är ju större än så och det är Lillasyster numera rätt medveten om. Ingenting kan få fortsätta för alltid och det finns andra barn, böcker och syskon.

11/9 är en historiskt sett väldigt tragisk dag. Det är många världen över som tänkt att detta går inte att leva sig igenom men det har gått.

Det enda bestående från Ana Gavaldas bok jag älskade honom är den här:
Livet, även när du nonchalerar det, även när du vägrar medge det, så är livet starkare än du. Starkare än allt. Människor har återvänt från koncentrationslägren och fått nya barn. Män och kvinnor som har torterats, som har sett sina nära och kära dö och sina hem brinna ner har återigen börjat springa efter bussen, kommentera vädret och gifta bort sina döttrar. Det är ofattbart men så är det. Livet är starkare än allt annat.

Trösterikt. Men samtidigt behöver vi göra vår del för att världen ska bli så bra som möjligt. Hedrar 11/9 genom att pyssla med äpplen och minnas att demokrati, fred, kärlek och solidaritet inte bara finns av sig självt... Rädsla leder oss ingen vart. Med tillit och kärlek till omvärlden kommer man långt och även om galna saker händer får vi inte glömma det.

Här har Underbara Clara beskrivit fint om varför man ska rösta på söndag. För demokratin, miljön, barnen och framtiden. Vilket samhälle vill vi att inte bara våra barn utan alla barn ska växa upp i? Magnus Betnér har skrivit riktigt bra här.
Nu till äpplena. Kärlek till er alla <3

Vy över rest-fest...

Som motvikt till alla kolla-vad-fint-jag-dukar kort som sprids. Rest fest eller micro buffé. Upphottade namn på veckans rester...

När vi börjar springa runt och yla om våra i-landsproblem kan vi vända oss till nätet för att få perspektiv. Halkar in på den här oerhört vackra och tänkvärda bloggen. En påminnelse om att vi bara kan vara här och nu och njuta av det vi har så länge vi har det. Och så fina kloka Malala, som säger att "När man är omgiven av terrorister kommer man ändå att dö. Då kan man lika gärna göra sin röst hörd - och sedan dö."

Så, vi kommer att ha en alldeles underbar lördagkväll. Det viktiga är att vi har kärlek och varandra men frågan är om man kanske skulle slå till och göra mer för världen... Kärlek till er alla

Hjärtans dag...

Ber om ursäkt för mitt nästan välordnade kort som jag la ut sist. Det var verkligen på gränsen till ett åh-vad-vi-har-det-mysigt-jämt-kort. Ber er att lägga märke till tidningen under tulpanerna samt den knöliga duken. Nåja, jag pliktar omedelbums med ett varför är det så svårt att öppna micron kort som plåster på eventuella "jamen om till och med hon den där hopplösa Kaoskvinnan kan ha det stämningsfullt omkring sig så är det kört för mig" såren ;-)... Håll till godo... En kompis la ut på facebook "en säck kärlek till alla härliga människor och fem säckar till dom som inte är så härliga just nu för dom behöver det nog ännu mer." Kloka hon, en aldeles underbar tanke och ack så sant. Visst kan man köpa guld och blommor en sån här dag. Uträtta storverk och ösa gosedjur och kärlek över de som redan har... Verkligen något att tänka på, vad vet vi om vart livet kullrar iväg oss. Vips kanske vi förlorar det som vi ser som självklart, kärlek, vänner, ekonomi, hälsa. Kanske råkar man gå och bli inte så härlig alls längre vid något dödsfall/ separation eller annan livskris, då är det kanske plötsligt jag som behöver de där fem säckarna ;-). Som den här hjärtans dag katastrofen. Inte lätt att veta vad som hänt men jag joppas jag aldrig blir så rädd så att jag ens riskerar dylika händelser/ inte behöver leva i ett land med massa vapen/ inte behöver vara med om att någon blir galen och mördar...

Alla hjärtans dag och stordåd i all ära men jag tycker att scenen i the Hobbit när Gandalf pratar med Galadriel är oerhört sann och fin. "Saruman believes it is only great power that can hold evil in check, but that is not what I have found. I found it is the small everyday deeds of ordinary folk that keep the darkness at bay. Small acts of kindness and love." Jag tror också att det är de små varje dag dåden som räknas. De små små sakerna här och nu. Att vi tittar på varandra med kärlek och vill varandra väl. En del människor betyder mycket för många, som den här killen eller den här kvinnan. Nätet är fullt av fina saker och kärlek, alla kan göra något lite bra. I mitt jobb har jag förmånen att ibland kunna göra skillnad för andra människor. Det är en ynnest. Nu tänker jag försöka få krassliga tonårssonen att se någon relationsfilm med mig... Han jublar inte... Ha en fin alla hjärtans dag allihopa... Kram

Hat, gnäll och kärleksvåg...

Kollar runt en liten stund och hittar en massa bra på nätet om detta eländiga näthat. Här har Bina visat vad det handlar om. Ketchupmamman har skrivit bra här. Och här har Eva skrivit vad vi kan göra åt det.

Och lite grann går det ihop med vad jag pratat med vänner om de senaste dagarna. Gnäll. Ibland är det helt på sin plats att gnälla men ibland gnäller folk för att gnälla, blir aldrig nöjda. Att man, när man kommer på sig med att vara gnällig ett längre tag behöver ta sig en funderare på vad det egentligen handlar om. Är man på rätt ställe i världsaltet och gör rätt sak eller behöver man kanske göra en förändring? Tankarna som väckts är att när man är på rätt plats och utnyttjar sin potential har man inte något större behov av att gnälla och älta... Antagligen inte av att hata heller...

Och det leder oss tillbaka till hatet. Det må vara missnöjda människor som sitter och vräker iväg gräsliga mail. Det försvarar ändå inte handlingen. Eftersom vi bor i ett land som vi anser vara civiliserat bör vi reagera på hot och hat. Det kan aldrig vara ok att hota, oavsett hur korkade vi må tycka att människor är. INGENTING blir bättre av hat, någonsin.

Vad vi kan göra är att försöka sprida kärlek. Underlåt aldrig att berömma någon, visa omtanke och tystna inte. Om alla ser sig själva i spegeln två gånger innan de börjar sprida skit omkring sig skulle det få bort en hel del. Klart att de som näthatar mest hatar sig själva men det hjälps inte. Hot är ändå inte acceptabelt. Själv har jag haft turen att få möte väldigt mycket kärlek, både i vardagen och på nätet. Underbara ni.

Låt oss starta en kärleksvåg som aldrig stannar utan bara växer och växer... Ljus kan utplåna mörker. Kram på er alla

If this is the end...

Lets make it such an End... Sparkling and filled with LOVE, like this one ;-). (Och sen jag tog kortet har det nog hunnit komma till ett par prydnader till).

What goes around comes around...

Livet snurrar på rätt bra. Idag har varit en sån där dag då jag i stort sett varje stund känt att jag är precis där jag ska vara. Oerhört härligt att känna så och det händer rätt ofta att man är rätt person på rätt plats och det finns mycket man kan göra för människor runt omkring.

Funderar lite på uttrycket som de hade i Australien, what goes around comes around. Ett uttryck som är lite vidare än som man bäddar får man ligga... Tycker att det antyder att det inte bara "går så där rakt" och det tycker jag stämmer. En del människor har det sämre än de förtjänar men vad vi kan göra är att försöka sprida det goda. Om vi aktivt försöker motverka bitterhet, missunnsamhet, mota oro och rädsla och istället göra bra saker för varandra så kommer hela världen att tjäna på det. En positiv snurr.

Och på tal om hela världen så håller jag med Jonas Gardell. Eftersom hela världen kommer att påverkas att om det blir Romney eller Obama så borde hela världen få rösta. Hm, undrar om världen skulle vara beredd på det. Kanske klokt om vi försökte prata lite med "hela världen" om det där uttrycket what goes around comes around innan omrästningen. Vi behöver inte mer krig, misstänksamhet och hat utan mer omtänksamhet, tillit och kärlek i världen. Fler världesrekord i kramar tack :-).

Nu ska jag smälla i mig en Pollypåse tillsammans med Mannen. Kram på er

Kärlek, gråt och tacksamhet...

Igår kväll tog bara orden slut... Det finns inga svärord i världen som kan beskriva vissa saker. Då när man inget annat kan göra än att hålla tår och tummar och vänta.

Mjölk på golvet, Wacko Wolframs startande eller inte startande, stökig hall, bråkande barn osv. Alla såna saker är egentligen små helt ointresanta detaljer.

Och jo, jag gråter men det är helt ok. Mer än ok, faktiskt helt som det ska vara. Tårar är underskattade, när livet är sorgligt är det skönt att gråta. Kanske skulle världen se annorlunda ut om fler grät oftare. Om de även hade folk som kunde hålla om dom så behövde människor kanske inte vara så rädda heller.

Så, planen för dagen är att tänka på vännerna och försöka skicka änglar åt det hållet, gråta, krama de i familjen som vill bli kramade, tugga i trädgården, prata, åka på fotbollsmatch, cykla och kanske bada lite i älven samt laga mat. Men över hela dagen kommer det att ligga ett tacksamhetens täcke. Tacksamhet över att vi får ha varandra och att det finns så mycket kärlek i världen. Kristian är en kille som skriver jättefint om sin obotliga sjukdom. Harpasione har jag länkat till förr, en underbar kvinna som också kämpar.

Tacksamhet över att ni finns också så att man kan skriva av sig lite. Kärlek till er!

Irriterande och viktig hostpaus...

Ok då, kroppen säger till. Börjar med feber och sen kommer hostan från hell. Två dagar denna vecka har jag tvingats vara helt stilla. Sovit sittandes i soffan flera nätter på raken. Den här hostan har jag haft förr. Den som gör att man helst inte ska gå i trappor alls utan bara helt ta det lugnt. I annat fall straffar det sig om man blir ståendes någonstans kämpandes för att inte hosta ut lungorna. Hostan som man ungefär bara kan vila sig ifrån... Oaaghhh... Att ta det lugnt är egentligen inte min paradgren men det är nog lika bra att lyssna på sin kropp. Annars får man väl cancer eller något till slut (och nu inte sagt att man inte kan bli riktigt sjuk ändå).

När man ligger där under filten utan att kunna röra en fena blir det mycket tid för funderande och det har varit riktigt bra. Själen behöver stanna upp ibland. Jag tror man skulle "unna sig" ordentlig paus oftare. När man stannar så där på riktigt kan de riktigt viktiga tankarna hinna fara genom huvudet. Vem är jag och vad har jag gjort av den person som är jag? Vilka människor har jag träffat som betytt mycket för mig? Vad är meningen med att jag finns till? Frågor som man aldrig blir helt färdig med men som, om man tittar till dom då och då gör att man inte springer vilse i livet.

I Torsdags hade jag ett långt samtal med en man som betytt mycket för mig, min morfar. Min morfar glömmer bort att vi fikade för fem minuter sedan och har inte längre så stor aning om så mycket annat heller. Han säger att han nött ut livet men ler och säger att det är ok, som det ska vara. Han har kvar sin humor och strålar fortfarande mot människor. Förmedlar mirakulöst nog fortfarande kärlek och livsglädje, har som alltid förmågan att få en annan människa (men framförallt barn) att känna sig alldeles underbara med bara blicken. En gåva som man kan bära med sig och försöka förmedla vidare... En sån där sak som aldrig tar slut...

Visst finns det mycket galet här i världen men det finns mycket gott också. Människor som betytt och betyder mycket, som gör skillnad för varandra. Vi kan göra skillnad för andra och varandra. Hosta är en del av livet, kanske en viktig del av litet. Det mesta som vi flänger runt med är rätt oviktigt, det är kärlek som gör livet värt att leva. Nu, dags att hosta lite och läsa något för Lillasyster. Jag är nöjd med min själs-paus... Funderar på att sticka till skogs med ett tält i sommar. Vad tänker ni om själs-pauser? Kram på er

Relationsteori...

Genom barnen funderar jag på vänskap och relationer i ännu andra perspektiv än mina vanliga. Oavsett hur man är och hur man gör så behöver människan relationer. Vänner kommer och går. En del människor träffar man en kort tid och andra fortsätter att betyda mycket för en över tid. Personer kan betyda oerhört mycket för en under en period och på något sätt är det naturligt även om det är alldeles nyligt jag börjat tänka så.

Syskon är den längsta relation man har och samtidigt måste man även som syskon välja varandra igen. Som vuxna kan vi, i motsats till när vi är barn, kapa de relationer som ger för lite eller tar för mycket energi (kan ju vara vettigt för oss som föräldrar att tänka på, vi KAN faktiskt bli bortvalda sen). Inga relationer varar för evigt... Nä men så klart, ingen av oss tar oss ju ur detta livet levande ;-).

Somliga personer har man de djuplodade utvecklingssamtalen med och andra bara trivs man med. Relationer går upp och ner, fram och tillbaka. Närhet och avstånd avlöser varandra. Ibland förändras balansen, man utvecklas åt olika håll och kanske är det så det ska vara, man kan inte hålla igång massor med bra relationer samtidigt. Ibland behöver man släppa taget lite för att kanske återkomma.

Livet är föränderligt, förändring utvecklar och utveckling förändrar. Om kärleken är störst så är vänskapen kärlek i sin yttersta form. Jag tänker att det egentligen inte kan vara kärlek värd namnet om det inte finns med ett visst mått av vänskap, att jag vill dig väl och du vill mig väl. Vänskap är vackert. Att personer strålar mot varandra, pratar ärligt med varandra och trivs är vackert. Vänskap kan i bästa fall utveckla, puffa framåt, stötta, få en att skratta, gråta och trivas med sig själv. Flera av er läsare som kommenterar har jag "känt" i flera år, häftigt med någon sorts "nätrelationer"... Jag läser just nu Ana Gevaldas Tillsammans är man mindre ensam. Mycket bra bok. Vad tänker ni och vänskap och relationer?
Kram på er vänner

Ibland stannar livet upp...

Fick besked igår om att min hittills absolut bästa chef gått ur tiden. Ett stort varmt rött hjärta har slutat slå. På tok för tidigt.

Döden är nära livet. Sorgen är kärlekens pris. Klart att man blir ledsen när en så klok, varm och härlig person dör. Finns inte mer. Alla dom där frågorna man velat ställa, alla de där sakerna man borde ha sagt lite mer av. Visste han till exempel att han enligt mina mått fortfarande är den bästa chef som jag någonsin har haft? En person som jag tänker på ofta och som jag hade som förebild när jag själv var chef.

Jag hoppas och tror att han visste det. Jag skickar tankarna till honom, övertygad om att om det finns en himmel så är han där och har just valt ställets rödaste och snabbaste vingar. Sorgen är kärlekens pris. Det tröstar mig idag. Det är tack vare att man har så många som man tycker om som man blir ledsen. Tyvärr är döden en naturlig del av livet men det är alltid läge att stanna upp lite och berätta för folk det de bör veta. Du fattas mig, världen blir inte densamma, vila i frid Danne.

Lite funderingar om livet...

Lunchade med en kompis för någon dag sedan och pratade lite om livet. Vi kom nog i stort sett fram till att man har två uppdrag. Uppdrag ett är att vara förälder till sina barn, ge dom tid, kärlek och försöka rusta dom för livet. Förrutom det tror jag att tanken är att vi alla ska bidra till samhället på något sätt. Sen kan det vara att laga bilar, sköta gamla eller barn eller uppfinna något eller vad som helst men jag tror att människan behöver göra något som betydelsefullt för att vara nöjd. Annars är risken att livet blir lite andefattigt.

Och det är ju förstås svårt att få till balansen mellan uppdrag ett och två. Vi känner nog alla personer som lyckats med ett av uppdragen men inte med båda på något sätt. Inte för att jag känner henne, men Anna Wahlgren verkar vara en som lyckats med uppdrag två men inte ett fullt ut. Inte för att jag känner henne heller men stackars Sarah Burge verkar vara en som inte lyckas med varken uppdrag ett eller två och hon vet inte ens om det.

Och så har jag fått en Award, från mammaxtre. TACK för uppmuntran mammaxtre. Ibland funderar jag precis som du över Bloggens vara eller inte vara men det är kul med Blogg. Att skriva lite om sina funderingar ibland och få respons. Någon som tycker som jag eller inte. Precis som när man pratar med någon så kan man få nya vinklar på saker. Jag skickar Awarden Liebster Blog (jag får inte in bild eländet på min blogg så ni får hämta den hos mammaxtre) vidare till ett par tjejer som kämpar på med livet och balansen och verkar göra det bra:
Bina
Mångmamma
Cayennes vardag
Livstid
Katarina
Fem i tio
Manos händer
Pia Plupp
Förhoppningsvis skickas Awarden vidare till 5 stycken som har mindre än 200 följare, kan ju inte vara bara Blondin vad dom nu heter och alla dom vita inrednings Bloggarna som får uppmuntran;-). (Självklart skickar jag till åtta, regler kan alltid tänjas och framförallt när det gäller att peppa tjejer som skriver bra grejer)... Vad tror ni om det där med uppdrag i livet? Balansera vidare och Kram på er allihop

Köpsstoppsrapport och lite tankar om rädsla

För mig själv är det inga större bekymmer med köpstopp men idag dök ett litet etiskt dilemma upp. Lillasyster hade sitt sjuttio-sjuttonde sammanbrott över sina ärvda överdragsbyxor. Hon hatar dylika tingestar passionerat och framförallt dessa som hon anser vara höjden av pösighet som inte bara misspryder hennes kropp utan även är stört omöjliga att leka i. Vanligtvis brukar jag inte falla för dylika påtryckningar men nu har hon varit djupt olycklig ett längre tag över detta. Så olycklig så att hon till och med kostat på sig ett jättestort utbrott i sin älskade förskoleklass innan lovet. Efter att ha överlagt med mig själv en stund ringde jag Mannen och bad honom handla ett par överdragsbyxor åt henne. Jag har hittills bara köpt mat och ett litet litet garnnystan som bara råkade slinka med men det kändes tungt att bara låta den stickningen ligga i en månad men måste nog allt fundera ut ett lämpligt straff åt mig. Annars måste jag säga att det är skönt att inte ägna tid åt att handla eller ens tänka handla. Befriande på något sätt...

Och så har jag tänkt en del på rädsla. Barnens olika rädslor men också mina egna gamla rädslor som jag kastat bort. Att ha fyra barn och en man som man tycker mycket om gör också att man har väldigt mycket att förlora. Och om man tänker på allt som skulle kunna hända kan man lätt tappa andan och vettet. Och ändå tror jag inte att världen är farligare idag än den varit förr, vi vet bara mer. Varenda tv kanal är full med mord och hemskheter. Varje nyhetssändning rapporterar olycka och elände. Stroasyster har helt slutat se på nyheter, hon säger att hon bara blir rädd. På många sätt är världen säkrare än den varit förr men det har alltid varit farligt och kommer alltid att vara lite farligt att leva. Läser här vad Harpasione skriver och här vad Lars H Gustafsson skriver i ämnet. Hittar dessutom kloka ord på facebook. There is nothing wrong with being afraid---but there is nothing more wrong than allowing that to be your master . Ja, där satt den. Klart att man är rädd, man ska vara lite rädd men vi ska inte låta det styra oss. Världen är underbar och människor är för det mesta hjälpsamma och älskar människor. Kärlek finns överallt. Kram på er

Drottningen i Stökriket fyller år

Min hela flock människor kom in och sjöng för mig på morgonen. Sen fylldes min säng (även om den är stor) till brädden av armar, ben och kramar. Jag fick två inslagna enkronor, några teckningar och ett armband i papp av Lillasyster. En hem-målad mugg fick jag av Storasyster. Lillebror gav villigt bort ett helt gäng kramar. Storebror drog, dagen till ära, igång middagen på kvällen fastän det inte var hans hjälpardag. Och så fick jag löfte om ett väggväxthus från Mannen. Triss lott fick jag från min moster, ljus från mormor samt urgod tårta (som jag beställt) av mormor och mamma. Allt detta + att Kaosfamiljens alla medlemmar sa grattis till mig och kramade mig vart än vi sågs. Dessutom har man ALLTID rätten att under hela denna sin födelsedag hävda sin födelsedagsbarns-status och avnjuta födelsedags-priviligier. Oftast är det någon annan som kommer på rätten till privilegier. Dessa kan vara typ bråka inte nu för mamma fyller år eller något annat som någon kommer på att man gillar och borde få mer av eller ogillar och inte ska behöva se röken av ;-). Det bästa i livet är gratis och med en flock ungar och en Man som jag trivs ypperligt med känner jag mig som en mycket rik kvinna.

Angående ålderspanik vill jag bara säga att om jag vore EN dag yngre än mina 41 år så kanske jag skulle ha missat någon av alla er underbara, roliga, spännande, irriterande, klyftiga, charmiga och tokiga människor som lärt mig så mycket i livet hittills. Tack för att ni finns och jag ser verkligen fram emot mina 41 nästa år. Halvt 82 alltså!!! Kram på er

Veckans vackraste...

är inte någon inredningsdetalj. Inte heller en människa eller ens den underbara fest jag bevistade i lördags utan en textrad som jag läst i en bok. "Ibland är det största vi kan göra för någon vi älskar att släppa den fri". Tänkvärt, kan nog gälla lite var stans.

Imorgon börjar skola och jobb om på allvar, på tal om att inte vara fri... men mest tänker jag att textraden handlar om att släppa de vi älskar fria att vara de som de föddes till att bli. Vad tänker ni?