Kanske har vi det för bra...

Skolan är i kris. Och så börjar förståsigpåarna yla och när det gäller skolan är ju alla såna. Mer betyg, bättre lärare, mer engagerade föräldrar, mer matematik, språk, RUT-avdrag, mer medicin och mindre läsk till barnen osv. Förklaringarna haglar och så skyller alla på varandra. Piskor och morötter, fast man piskar gärna de som redan har det svårt och belönar helst de som redan har det lätt. Ja men tjoho så bra det blir.

I mitt stilla sinne undrar jag inte om vi grundligen tänker fel ungefär allihop. Hade en rätt rejäl diskussion om det på jobbet idag. Vi skyller alla ifrån oss när det gäller barn och ungdomar och framtiden.

Skulle en åttaåring bry sig mer om att lära sig saker om hen fick betyg? Knappast. De flesta åttaåringar är rätt nyfikna och vill lära sig. Däremot vill de gärna leka och spela dator också. Sen händer det något på vägen till tonåren, framförallt med killarnas skolintresse tydligen. Men så tror jag alltid att det har varit. Tjejerna har ett bra tag lurats till att fixa höga betyg för att sen få de sämre betalda jobben...

Eleverna har antagligen inte blivit mer korkade och det är möjligt att inte ens skolan blivit sämre (även om jag har svårt för Björklund och gängets skolpolitik). Sverige har haft en väldigt bra skola och min erfarenhet är att den fortfarande är det.

Jag tror att krisen till viss del är på en annan nivå. Samhället och drivet. Man kan numera rätt lätt Googla fram allt om kriget i Poltava. Vi vuxna googlar också fram info, hela tiden. Somliga litar mer på mobilen än moln när det gäller väder till exempel. Om man redan har en platt-tv, dator och en grymt skön soffa i sitt rum, varför ska man då längta tills man tjänar egna pengar och flyttar hemifrån? Om vi fortsätter att handla billiga saker så fortsätter företag att flytta sin produktion utomlands och då har vi inte några första-flytta-hemifrån-jobb för ungdomar längre. David Eberhard har skrivit tänkvärt här. Faktum är att många av de utlandsfödda föräldrar jag träffat på är bättre än oss svenskar på det området..

Och vi gnäller på ungdomarna. Fastän det är vi som har tutat i dom att man ska få göra det man vill och som man tycker är bra. Direkt tillfredsställelse. Vi spikar altaner och tapetserar om istället för att förkovra oss, engagera oss politiskt och läsa böcker. Jobbar så in i h-e för att kunna åka utomlands (och äta, bo och handla billigt). Eftersom vi inte bryr oss om historien och om varför samhället och trygghetssystemet byggdes upp är vi rätt nöjda. Ur nöjdhet kommer inget driv.

Behöver vi (antagligen personligen) och våra barn få det sämre innan vi begriper att det är vi som bygger samhället, driver skolor och tillsammans uppfostrar barn och unga? Vi får de skolor, socialförsäkringssystem och unga som vi förtjänar...

Lida pin för att bli fin?

Lillasyster gick till skolan med stora tovor i håret idag som i stort sett alla andra dagar. Enda skillnaden var att idag var det skolfoto. Nämnde det på jobbet och det blev stor diskussion. Massor med råd fick jag angående trasselhår och flera men man måste ju... (som om inte jag har erfarenhet av lockiga trasselhår, kan säga att det är starkt genetiskt).

Va! Måste man verkligen? Historierna var många och långa om borstar, kammar, balsamspray, tvångsklippningar och framförallt tårar. Konstaterar att samma personer som skulle ha förfasat sig stort och länge över om jag luggat henne för allvarlig förseelse tydligen inte skulle ha några som helst problem om jag "tog mig samman" och slet henne i håret med hjälp av balsamspray och borste varje dag bara för att hon skulle vara fin. Fin för vem?

Är det verkligen det jag ska lära den unga damen, att man ska lida pin för att bli fin? Skulle det innebära att jag var en god mor som såg till hennes behov? För vems skull skulle vi borsta? För att jag ska kunna visa upp henne som en showunge? Likes på facebook? Extrapoäng i god-mor boken?

Ah, om hon vill ha långt hår så får hon ha det och så klipper vi bort dreadlocks som inte går att rädda sen borstar hon ibland. Hon är riktigt fin i alla fall och verkar trivas stort. Jag känner mig helt övertygad om att hon kommer att kräva borstning eller klippning om hon upplever sig retad eller så... Förresten har ben i näsan samt förmånen tack vare syskonen och deras kompisar att känna elever i skolan ända upp till årskurs nio så hon känner sig nog rätt lugn.

Ha en bra kväll alla toviga och otoviga.

Tillbaka i skolbänken...

Var till Storasysters klass en stund på förmiddagen. Högstadiet. En nostalgitripp där jag ler och konstaterar att världen är sig lik. Det kråmas, sminkas, puttas, retas och skrattas. De flesta går till skolan för att träffa kompisar och för att kika lite på de där andra, det andra könet. Det är inte 22 tomma burkar som ska fyllas med kunskap som sätter sig i skolbänken på NO:n. Det är en hel bunt unga människor med huvuden fyllda med tankar på annat och kroppar som bara vill röra på sig. Som det brukar vara alltså och Björklund får säga vad han vill, jag tror inte att det skulle hjälpa med mer betyg och piska på elever/ lärare/ föräldrar/... Det bara är så...

Och på tal om kunskaper så pratade vi gymnasiet på jobbet för någon dag sedan. Jag vete fåglarna om jag lärde mig något så där hard-core kunskapsmässigt i gymnasiet. Däremot hade jag oerhört intensiva år och lärde jag mig EXTREMT mycket om livet, relationer, vänskap, kärlek, svek, känslor och människor. Saker som jag har haft bra mycket mer användning av än skillnaderna mellan rosenkvarts och fältspat. Stenar kan jag googla fram när jag vill. Livskunskapen fick jag inga betyg i men oj vad det har hjälp mig i livet framåt.

Jag tänker att det är mycket kunskap (framförallt i nuvarande it samhälle) som man inte behöver men att den gamla vanliga livskunskapen aldrig någonsin kommer att gå ur tiden. Jag träffar fortfarande nya lärare och får nya lektioner och hoppas att jag ska fortsätta utvecklas i ämnet livskunskap. När jag tänker på saken tycker jag nog att det viktigaste med den traditionella skolan är att man lär sig att söka fram kunskap, tycka om sig själv och andra och att klara sig socialt. Vad tänker ni om det?

Kriser, förändringar, skolan och att stå i vindögat...

Det krisas en del runt och i Kaosfamiljen. Det där med att livet obönhörligen förändras och händer en känner både vi och släkt och vänner till. Så mycket så att det klumpar ihop sig. Förändringar är aldrig lätta, inte ens förändringar som man har valt och vill ha. Min gamla guru Harriet Goldhor Lerner säger att det är två saker man kan vara helt säker på. Det ena är att folk vill ha förändringar, det andra är att folk vill att allt ska vara som förr. Och mycket av vill förändring/ vill ha som förr är det som folk i och utanför Kaosfamiljen brottas med. Inte lätt alls och en del kriser är lite åt krigshållet, handlar bara om att överleva.

Tack vare mitt brinnande intresse, ja nästan som en hobby, för människor och relationer blir det många tekoppar och mycket olika snack på olika ställen. Alla möjliga samtal, med de som vill förstås. De andra får man allt vänta in och låta dom göra sina "moves", eller inte. Vuxna kan ju faktiskt aktivt välja att stagnera, praktiskt fokus, göra som de alltid gjort och krampaktigt bli som förr om de vill. Kruxet är bara att det så lätt biter en i svansen sen. Taskig beredskap för förändringar, få äkta vänner och lite smårisiga relationer till vuxna barn.

När det gäller barnen däremot så händer det saker oavsett. En sjuåring kan inte välja att stanna i den åldern direkt även om de just i den åldern brukar vilja ha små garantier för att de aldrig ska behöva flytta. Det är vi vuxna som är ansvariga för tonen här hemma, att hålla koll på oss själva och för att guida dom när känslorna stormar. Hänga med (om vi får) i relationsträningar men även släppa lite och lita på att de kommer att komma hem lite tufsiga ibland men klara det. I veckan har vi en bunt utvecklingssamtal. Med risk för att reta upp någon funderar jag på att ha approachen (vilket jag hemligen alltid tänkt) att skolan INTE är det viktigaste som finns. Det viktigaste är att det blir bra folk av barnen. Vuxna som kan prata om saker och som klarar sig i livets stormar. Pluttifikationstabellen, USAs alla stater och sånt kan man lära sig när man vill, miniräkna fram eller googla på det ;-). Kan bli spännande utvecklingssamtal...

Någon försökte lära mig segla för en miljon år sedan. Jag kommer inte ihåg mycket men det där med att i vindögat är det lugnt kommer jag ihåg. Lite av den känslan har jag, som att jag står i vindögat. Där är det lätt att sortera vad som är viktigt och inte. Människor är alltid viktiga. Kram på er

Hit med lite vanligheter!

Saker och ting verkar ordna sig även om det är en hanterar-höst. Livet i Kaosfamiljen forsar förstås vidare, nästan oavsett vad så stannar vi inte. Det är så Kaosfamiljen fungerar.

Hösten är här. Famijerådslagen och middagarna urartar ofta eftersom Storasyster och Storebror har som hobby att käfta. Lillebror och Lillasyster försöker skipa ordning. Mannen och jag har svårt att hålla oss för skratt. Det är ett sånt levande liv vi har... Föräldramötena står som spön i backen. Mannen och jag klunsar (sten sax påse) om vem som ska gå. Alltid bäst av tre. Har länge varit ett bra sätt att avgöra såna där tråktvister om vem som ska byta rekord-blöjan, ta skjutsen eller gå på föräldramötet. I tisdags var Mannen och jag "tyvärr" upptagna av viktig logistikträff precis när rektorn pratade. Äh, vi hade ju en representant som lyssnade på honom förra veckan...

Mailboxen svämmar över av information som vi ungefär inte vill ha. Planeringar från olika håll och saker som folk vill att vi ska göra. Bland annat får vi mail titt som tätt om att Storebrors klass ska sälja sockar. Vi har inte sett röken av listan och ids inte tjata. Har förresten inte delat ut alla sockar som vi sålde i våras heller, fast då var det till förmån för Storasysters fotbollslag. Jösses vilket penga-byte allt sånt där är. Köper du korv av oss så shoppar vi alla våra småkakor/plastpåsar/tulpaner/ toapapper av er... Klassresor, sportklubbar och lag, alltid är det någon som vill att man ska ha någon liten försäljning på gång för att tjäna pengar.

Sand och löv fulla hallen. Smockfullt med kläder på hall-pallen. Logistiken kräver sitt men någonstans är det skönt med höst också. Rutiner, det är skönt med lite vanligheter.När det är höst finns det inte så mycket krav, förrutom allt utanför som drar igång, hemma behöver man inte göra mycket. Man kan kura ihop sig i soffan och läsa lite. Tända ljus. Cykla ut i fin-skogen. På med tjocktröjorna och stövlarna. Unna sig att vara trött. På hösten får man ta det lugnt. Inget måste grilla/ åka till stranden/ hälsa på någon. Man kan stanna hemma och värma köttfärssås i micron. Varje årstid har sin tjusning. Jag är en sån som gillar väderomslag och nya fräscha årstider... Äntligen höst.

En hanterar-höst där vi prioriterar. Vi svarar faktiskt inte på alla lockrop, loggar inte in överallt, säger nej till vissa saker och skjuter upp annat. Rätt skönt. I år blir det inte mycket till sylt, mos och saft och sånt heller. Sorry skola och fritids, se det som total tillit att vi inte kollar kursplaner, veckoblad, läser in oss på scheman och annat. Vi litar på att våra barn och ni ordnar det mesta, tänker dessutom att ni gör det väldigt bra. Det är härligt med höst, även om den här verkar bli lite speciell. När saker runt omkring är lite galna är det skönt med lite vanligheter. Vad tänker ni om hösten?

Sköt om er

Hur viktig är skolan egentligen?

Ja nu har skolan kommit igång på allvar och hela bunten Kaosbarn går i skolan. När jag följde Lillasyster till ettan infann sig en liten fundering som säkert kan göra en och annan lärare galen. Varför jobbar man emot barn istället för med barn i skolan?

Scenariot var att det var 22 elever som för första gången i livet fått sig en bänk med lock. Fröken presenterade sig och allt möjligt, läste bok och tänka sig att under hela den tiden så satt det barn och försökte smyg-glo i bänken varvid hon sa till... massor med gånger. Varför i hela friden säger man inte bara Hej och välkommna, jag heter Gunnel och nu kan ni titta i era bänkar??? Hade kunnat bespara mycket trassel och hon hade fått ungarna med sig på ALLT hon skulle ha sagt om de bara fått titta i tre minuter först...

Och så över till läxor... Varför??? Det där med att det är förberedande för högre studier är ju rätt patetiskt... När man pluggar högre studier gör man det för att man själv vill och är intresserad... I vuxenvärlden pratar ju alla möjliga om att man ska hålla isär jobb och fritid medans man i skolan, när man växer och utvecklas som mest som människa ska ha läxor hängande över sig hela tiden... Urknasigt...

Och så kan jag tycka att skolan tar sig själv på lite för stort allvar. Som om allt är kört om man inte får höga betyg. Jag var ute och åt med två kompisar ikväll och två att tre konstaterade att vår förmåga att roa oss i skolan och på fritiden och inte bara plugga, räddade oss från något som kunnat bli rätt tragiska livsöden. Själv valde jag frisör i första hand på gymnasiet men betygen räckte tack och lov inte till att komma in där. Alla som känner mig brukar först bli otroligt förvånade och sen skratta när de hör det eftersom de håller med om att det inte finns NÅGON som skulle passa sämre i det skrået. Totalt ointresserad...

Genom jobbet var jag en gång på ett möte på en skola. En tjej tänkte hoppa av skolan, lärarna och rektorn var helt galna. Tjejjen var i gråten och alla de andra var överens, det skulle gå åt h-e för henne om hon inte fortsatte skolan och fick G helt enkelt. Lite försynt konstaterade jag att jag, om jag gått gymnasiet idag inte skulle ha fått G i alla ämnen och jag tycker att det gått rätt bra för mig ändå. Rektorn blev tyst en stund och sen berättade han att han hoppat av skolan vårterminen i trean och att han tyckte att han också klarat sig hyfsat.

Och då är det väl någon som säger att jo, men det var ju då, för länge sen. Nu är det så mycket viktigare. Jag håller med om att det var då, innan mobiltelefonerna och internet. Då när kommundatorn var stor som ett klassrum och kunde mindre än en Mp3. Däremot så vet varken jag eller någon annan hur viktigt det är. När jag gick gymnasiet visste ingen vad it-support var och inte ipad heller. Vad vet vi om de jobb eller internet-tjänster som våra barn ska syssla med, kanske inte alls kräver något G eller annan bokstav i alfabetet heller... Kanske är det en stor fördel om man spelat WoW eller LoL, har en miljon vänner på facebbok, bloggar eller lägger ut saker på Youtube... Om framtiden vet vi som vanligt ingenting...

Så jo, skolan är viktig men det handlar mest om att det ska bli folk av barnen. Sen slumpar det sig så att de för det mesta hamnar på lite olika ställen i livet, förhoppningsvis hyfsat rätt. En del trots skolan, en del tack vare skolan...

Nu har jag nattsuddat igen... Ha en trevlig söndag, kram på er

Irl möten och ordning med Napalm...

Kompisen och jag konstaterade att genom facebook, bloggar och sms så vet man mer men samtidigt mycket mindre. Man ringer inte varandra så ofta och träffas irl mer sällan. Risken finns att man bara redovisar den ytliga världen för varandra, en show av facebook moments...

Klart att nätet är bra. I bloggen kan man skriva av sig och hitta själsfränder. Kontakt med gamla kompisar via facebook kan göra en riktigt glad i hjärtat men det är häftigt med möten in real life... Senaste veckorna har bestått av många såna äkta "hjärta mot hjärta-möten" som går förbi projekt och den ytliga världen. Gamla vänner, nya vänner och några som bara liksom glider förbi en stund... Ibland dyker människor upp när man behöver dom...

Det mest otippade mötet var i Piteå i fredags då jag tog en tidig barfota morgonpromenad på stranden och råkade på en riktig kostym-kille med finskor och allt. Eftersom vi var på väg åt samma håll slog vi följe en stund. Inte för att jag någonsin sett honom förr eller skulle känna igen honom nu men vi hann avhandla några av livets svåra, viktiga och roliga saker. Förvånande bra, så där så att vi båda log och tackade varandra när vi skiljdes åt...

Och fler strandmöten, en kvinna som gjorde ett lyckat byte med via en bytessida på facebook. Hon fick min ramryggsäck och jag fick en älgstek :-). Och så den gamla vännen vars fru tydligen ofta tänker på mig. Vi träffades för några år sedan och då sa jag att vi skulle kunna ha någon som jobbade heltid med att städa toan och det skulle ändå aldrig märkas. De har numera två barn och hon förstår precis...

I mitt stilla sinne tänker jag att heltidstjänsten numera inte skulle behövas på toan utan bland skivor, dvd filmer, böcker, tidningar, pussel som inte har alla bitar och spel som tappat tärningarna och en hel del spelpjäser. Ivar-hyllan som gud glömde (jodå, vi har varit till IKEA, då när vi också trodde att förvaring var the shit). Inte någonting ligger där det ska i den hyllan. Vi söker ihjäl oss hela tiden. Man öppnar ett fodral och hittar något HELT annat. Öppnar nästa och där finns ingenting. Både Mannen och jag är rädda för att bli anfallna när vi går förbi den och gränsar till att bli psykotiska när vi tänker på att ordna upp eländet. Sisifosarbete. Funderar starkt på att kasta en filt över alltihop/ be Lillebror ordna kamouflage med sin skruvdragare. Går nog inte att få till hylleländet med något annat än Napalm tror jag... Och sen, när vi gjort det så kan vi släcka alltihop och bjuda hem lite folk med taskigt luktsinne på ordnigsfest. Jo, här har vi vårt svarta projekt ;-). Ett annat alternativ är att göra som den här tjejjen, sälja irriterande grej på Blocket (och kanske vinna pengar). Napalm-hyllan... Om vi vinner kan vi ju ha ett ännu större kalas... Hm...

I annat fall lägger jag ut den på bytessidan. Napalmhylla med allt innehåll mot något ätbart. Nu måste jag smyga mot sängen. Imorgon bitti ska jag hänga med vår yngsta till ettan. Kram på er

En äkta påskkärring...

Japp, i veckan har jag varit som ett aprilväder, ömsom sol och ömsom oväder. Tacksam och glad men i vissa fall fräst åt lite alla möjliga håll. Försökt hålla mig från att trycka på stora röda världskrigsknappen. Och så besinnar man sig i ilskan. Tittar in i huvudet på sig själv och hittar vad det egentligen handlar om. Kanske inte så konstigt att jag blir arg. Som mamma, fru, fotbollstränare och med ett arbete där jag ofta automatiskt blir ansvarig för vad andra gjort eller inte gjort kanske det behövs att man blir arg ibland. Jag ofta tvingas brottas med den underordning, negligering och beroendeställning som kvinnor och flickor världen över i generationer varit (är) i. Det är därför viktigt att jag är tydlig i mina gränser eftersom det annars automatiskt blir som det brukar. Och varför är vi kvinnor så rädda för att vara arga egentligen? Rädsla för att bli ansedda som hysteriska, löjliga eller manshaterskor? Dömda till ensamhet? Den här artikeln om en av mina favoritförfattare är sen -99 men boken Kvinnors vrede, från självutplåning till självinsikt är fortfarande aktuell. Tyvärr har jag lånat ut boken till någon men här är en som Bloggat bra om den.

Så här i påsktider blir jag lite lur på att samhället behöver fler häxor. Att vara arg är en styrka och frustration grunden för de flesta förändringar. De små häxor som vi målar fräknar på i påsk borde få växa upp och själva få bestämma om de ska vara glada eller arga. De borde inte behöva sitta och vänta på att stökiga klasskompisar ska bli tysta och belönas med ärtor i röret om HELA klassen varit tysta när de kämpat och varit tysta hela tiden (Storasyster har väntat i 6 år). Har försökt peppa henne till stort frispel men hon vill helst inte visa sitt raseri. Vi blir nervösa av arga tjejer, kvinnor. När jag jobbade med tonåringar var det de arga tonårstjejerna som vuxna tyckte var svårast. Framförallt blir vi oroliga och vill inte identifiera oss med kvinnor som är arga på män. Säger ifrån och vill ha förändring på något sätt. Inser att jag eventuellt förlorat ett gäng läsare på att vara rasande förra inlägget (noterar att det inte var någon som kommenterade något men det kanske bara var en slump). Nåja, förhoppningsvis är ni några som hänger med ändå och annars får jag väl leva med det.

Ikväll tänker jag ta kvasten och åka med Lillasyster, Lillebror, Storasyster och en kompis till henne till Blåkulla för att fira påsk på skidor. Storebror och Mannen blir kvar hemma. Vi provar att dela upp familjen efter intresse, spännande att se hur det blir. Vi kan konstatera att vi nästan saknar varandra redan men saknad kan nog också vara nyttig :-). Livet är vackert och kärleken är ljuset. Kram och glad påsk på er

Skola mig hit och skola mig dit...

Eventuellt blir väl detta som att svära i kyrkan men ibland blir jag trött på allt det här skoleriet. Känslan när man går på skolmöten att det är nu eller aldrig. Jag tänker att en del barn är som skapta för skolan och en del är det INTE (jo, vi har lite av båda sorter). Det är alldeles underbart att vissa är som är som skapta för skolan och det är alldeles underbart att det finns vissa som inte är det också.

Ibland tycker jag att skolan får för mycket skäll.Barn som har svårt att sitta stilla, inte gillar att bli tillsagda, som har egna ideer på hur saker ska lösas och behöver argument för varendaste litet nåt om de ska idas lagra det i hjärnan är inte alls lätta att lära saker. En del barn ska bara ta sig igenom skolan utan att ha blivit allt för vingklippta. Helt enkelt. Sen kan man väl sätta diagnos eller vara utan. Vissa kommer inte att plocka en massa högskolepoäng men det finns gott om plats för dom i samhället ändå. Vem ska annars lyfta tanter och med varm hand styra in tjuriga farbröder i duschar om inte Emil i Lönneberga tar sig an det? Vem ska uppfinna sakerna som vetenskapen räknat bort som omöjliga om inte Pippi Långstrump gör det?

Det viktigaste egentligen är att vi i samhället tittar på våra ungar och hjälper dom att lära sig så mycket som möjligt av det de behöver kunna och finna sina platser. Träffade för ett par år sedan en rektor på en gymnasieskola som domderade och gick an med en elev om skolans absolut yttersta viktighet. När jag konstaterade att jag kände mig nöjd med livet trots en rolig gymnasietid med ytterst genomsnittliga betyg berättade han att han själv hoppat av gymnasiet vårterminen i 3:an. Han tyckte när han tänkte på saken att han ändå klarat sig hyfsat. Behöver jag säga att tonen på mötet ändrades? Kan vi dessutom behålla ett välfärdssystem som gör att man kan vuxenplugga så det inte är helt kört för en om man "råkat glömma" att välja tyska inför högstadiet eller inte orkade allt för mycket teori i gymnasiet så blir det nog alldeles strålande.

Visst borde det vara vi vuxna som bestämmer vad som är viktigt i vårt samhälle. Har vi råd med/ kan vi verkligen stå ut med att vi pressar och stressar. Går vi med på att barn "spottas ut" från skolan och känner sig odugliga med ett F eller icke godkänd (eller what ever)? Kanske barn som vet allt om vänskap eller cyklar snabbt, har ett extremt fint lokalsinne eller är praktiskt begåvade, har sinne för detaljer eller skulle kunna sälja sand i Sahara. Och så låtsas vi som om det är det där "skolan". Vaddå skolan, ekonomi, resurser... Är det inte vi som ÄR samhället? Eller har vi så fullt upp med jobb, träning, charter-resor, inredning, skjutsa till aktiviteter och sånt så vi har glömt det?

Nu, dags för tekopp med Mannen. Ha en trevlig kväll

Hösthjulet...

Packning av gympaväskor och frukt. Sockar i skorna och mer kläder än vanligt. Allt ska igång nu. Gigantisk tvätthög eftersom det från rötmånaden och ett tag framåt funkar rätt dåligt att torka kläder i vår källare. Hatar kläder som surnat så därför undviker vi helt enkelt att tvätta (eller torkar i vardagsrummet). Håller man bara ut lite så ordnar det sig.

Småsegt att sparka igång hösthjulen i Kaosfamiljen men det går. Alla barnens steg går numera mot skolan. Lillasyster hade väntat i flera år. De trippar olika lätt men ingen är svår att få iväg. Mörka kvällar med te och tända ljus (äh, nu skojar jag, Mannen tycker att man ser så dåligt). Nåja, tjocksockar och tjocktröjor. Mys, filt och bok. Det är ok att hösten smyger sig på och hösthjul kan få gå lite sakta. Kanske är det den stora fördelen med hösten, inte så mycket krav och så högt tempo.

Förunderligt är det att vår bärbara telefon som varit fullständigt omöjlig att använda i över ett halvår liksom återuppstått... Bara så där... Känns nästan lite magiskt... Vad vet man om framtiden? Plötsligt händer det, att någonting börjar funka av sig själv. Gnetar vi bara på lite så gäller det förhoppningsvis fler områden ;-). Dags för tekopp med Mannen. Höstkram på er