Den magiska lyckoformeln...

Lunchade med en kompis och fick ett par kloka ord till livs. Kloka ord som hon kom ihåg att jag fick från klok man vid namn Hasse från ett behandlingshem för ett gäng år sedan.

Den magiska lyckoformeln:
* Sluta gnälla
* Sluta ljuga
* Sluta skylla ifrån dig

Jobbiga ord som kan "träffa mitt mellan ögonen" men ack så sanna. Så där så att man blir full i skratt. Det är många som skulle kunna bli lite nöjdare i livet om de bara tittade på en av punkterna... Det är bara jag som kan ta ansvar för min egen lycka och i det ligger det att utifrån förutsättningarna göra min situation så bra som möjligt och då kan ju formeln vara en hjälp.

I veckan har vi funderat oss nästan tokiga på om vi ska åka tidigare från fjällen till begravning av kloka kärleksfulla kollegan/ vännen. Det hör till saken att begravningen är ungefär 90 mil härifrån enkel väg. Åh, men vi är ju i fjällen med goa kompisfamiljen då. Ska vi göra alla besvikna som vill fortsätta fjällresan till fredag? Hur gärna vill vi åka, för och emot? Hur ska vi resa? Flyg för en halv miljon med hotell? Bil, buss och tåg? Och vad gör vi då med skidorna, pjäxorna och barnen?

Efter många om och men har vi kommit fram till att Mannen och jag åker. Vi är lediga för sportlov så vi kan välja att ta ett ordentligt farväl. Hittills har jag aldrig ångrat någon begravning som jag varit på men har några som jag ångrar att jag inte var på. Det är inte någon som kräver att vi ska komma men det blir bra, så bra som nu begravningar är. Man kan ju inte säga att man vill dit, eller jo, det kan man på tal om att inte ljuga. Jag väljer att åka för att det känns viktigt att göra bra avslut och då är begravning oftast bästa tillfället att göra det. Som Lillebror sa så är begravning jättesorglig men det känns bättre efteråt.

Livet är ju så att det inte blir som man tänkt sig alltid. Inget att gnälla över, det händer alla förr eller senare. Vi har det otroligt bra och lever i kärlek även om det ibland innebär sorg. Vi åker med goa kompisfamiljen till fjällen först men avbryter vår fjällresa lite tidigare. Barnen är besvikna över att det blir kortare men det får vara så. Efter sommarens begravning har de förståelse för att vi vill åka (fast beslutet är vårat, vi skyller inte ifrån oss och lastar över ansvar). Barnen åker buss hem och vi tar med skidor, pjäxor, hjälmar osv på begravning.

Funderar på att ringa upp Hasse om jag har kvar hans nummer någon dag och tacka för den magiska lyckoformeln. Den funkar kanske inte på allt men den funkar på mycket. Ha en kärleksfull och härlig helg alla fina. Kram

En nit i livets lotteri...

Så hände det som inte fick hända. Goa grannen, 39 år, förlorade igår natt kampen mot cancern. Ett varmt hjärta har slutat slå, ett härligt leende har slocknat och två vackra busiga blå ögon har slutits. Kvar är underbara kämpande frun och två tappra söner på 11 och snart 13 år. Så jävla orättvist rent ut sagt.

Goa grannen och frun skulle ju bli gamla tillsammans. Sönerna skulle ju få ha sin pappa. Stora garaget byggdes ju för att ägaren skulle ha gott om svängrum för att grejja med saker. Hallå, då får cancern liksom inte komma och sno honom nu, mitt i livet. Mitt på parkeringen stod pojkarnas mormor och sa att hon gärna hade gjort ett deal om att han där uppe kunde ta henne istället eftersom hon kände sig klar.

Sorgen är oerhört stor. Krisvännerna har förlorat sin pappa. Omistlig. Goa grannen kommer aldrig mer att skoja, skratta eller krama sin familj. Orden tar slut. Så orättvist, varför just han?

Vår familj sörjer men i lite olika grad och på olika sätt. Storebror och Storasyster var inte så nära men har ändå en massa minnen som bubblar fram. För Lillasyster har han verkligen alltid funnits eftersom de flyttade hit innan hon föddes. Hon tycker absolut att det borde ha varit regn idag. Lillebrors sorg är nästan fysisk. Han är barndomskompis med deras yngsta. Han står inte ut med att goa grannen inte finns längre. Kommer att bära med sig Goa grannens glädje och bus i hjärtat hela livet. Barnen tacklar sorgen på olika sätt. En del gråter högt, andra funderar och sörjer mer i stillhet. Vi kramas och pratar en hel del.

Själv är jag som en levande sprinkler. Försöker backa upp goa grannfrun med lite mat och sånt men gråter så det skvalar mellan varven. Gråter, pratar och doppar mig i havet. Orättvist är ett ord som ofta dyker upp.

Livets lotteri kan inte beskrivas som annat än orättvist. Det har varit en ynnest att få lära känna Goa grannen och vi får bära honom med oss. Men ändå, han gick på tok för tidigt. Värst är det förstås för hans familj då de verkligen skulle ha behövt honom ett bra tag till. Det borde inte få hända men det hände ändå. Man ska vara tacksam ju färre nitlotter man får i livets lotteri för en del får en hel bunt och man kan aldrig vara säker på hur nästa lott man drar ser ut.

Det absolut enda man kan trösta sig med är att Goa grannen inte har ont längre.

Ta hand om varandra kram

Livet och vad man gör av sin tid...

Mm, de senaste veckornas händelser runt omkring oss ger perspektiv. Tre familjer som kämpar med cancer. Föräldrar i två fall och ett barn i det tredje. Otroligt tufft. Mycket tankar och känslor "all over the place". Om man får säga så, både positiva och negativa. Glädjen över att någon får komma hem igen, om än hårt medicinerad. Sorgen över att några måste åka till avdelning och vara kvar länge. Är det miljön, något vi äter eller har det alltid varit så här?

Känslan av att livet är outhärdligt orättvist är stark. Det här är saker som man vanligtvis inte brukar vilja tänka på ens lite. Att det plöstligt bara händer. Att vi ska vara extremt glada så länge vi har våra nära och kära och de är friska. Vi vet alla att allt har ett slut...

Vad som än sägs i braskande rubriker i tidningen så har vi en grymt bra sjukvård. De gör verkligen allt de kan. Vi andra kan bara hålla tummarna och njuta av tillvaron så länge det går. Inte skjuta upp stunder av närhet och skratt. Inte tänka att vi gör det roliga sen.

Vi har inte hur mycket tid som helst så det gäller att prioritera. Göra det viktigaste först och skippa det som inte är viktigt. Kanske är det för att jag länge haft den känslan som jag blir lite beklämd över tidningar med ljust och fräscht/ vi har vigt vårt liv åt inredning osv. Jag tror inte att någon kommer att ligga på sin dödsbädd och ångra att de inte byte tapeter i hallen. Den abslolut enda fördelen med sjukdomar är att man får sig tankeställare om livet. Vad är det som på riktigt är viktigt? Vad vill jag/ vi verkligen göra?

Vi har vår tid i vår hand. I helgen ska jag och syrran ge bort oss själva i 40 årspresent till brorsan. Skidor i fjällen bara vi tre syskon. Roa oss för allt vad tygeln håller. Vilken ynnest. Hoppas ni har en underbar helg och njuter av tillvaron. Kärlek till er alla...

Ibland stannar livet till...

Det enda man kan göra är att ordna lite mat och finnas där. Mitt i gråten finns även skratt, livet kommer nära. Vad är det som egentligen är viktigt? Såna saker blir oerhört påtagligt när någon är riktigt sjuk. Stannar man inte upp och tänker efter finns risken att man kommer att ångra sig... En dag kommer allt att vara för sent. Där tog orden slut, kram på er...

Vy över rest-fest...

Som motvikt till alla kolla-vad-fint-jag-dukar kort som sprids. Rest fest eller micro buffé. Upphottade namn på veckans rester...

När vi börjar springa runt och yla om våra i-landsproblem kan vi vända oss till nätet för att få perspektiv. Halkar in på den här oerhört vackra och tänkvärda bloggen. En påminnelse om att vi bara kan vara här och nu och njuta av det vi har så länge vi har det. Och så fina kloka Malala, som säger att "När man är omgiven av terrorister kommer man ändå att dö. Då kan man lika gärna göra sin röst hörd - och sedan dö."

Så, vi kommer att ha en alldeles underbar lördagkväll. Det viktiga är att vi har kärlek och varandra men frågan är om man kanske skulle slå till och göra mer för världen... Kärlek till er alla

Vad är detta för höst???

Ännu en påminnelse om hur skört livet är och att vi bara kan ta vara på den tid vi har tillsammans.

Man önskar att vissa saker aldrig skulle behöva hända. Den här hösten verkar ha klarare och mer av alla färger, även de svarta. Livet är grymt men också ändlöst vackert.

Ta hand om varandra Kram

Bråk o perspektiv

Sista etappen på resan. Alla är trötta och det bråkas hela tiden så fort vi inte tuggar på något. Jag bryr mig inte, tittar kärleksfullt på min knasiga familj men svär inombords åt helt andra saker. Har just pratat med vännen som har en mycket sjuk 5 åring. Läkarna har pratat om att det här antagligen är början till slutet för den lille gossen. Orden tar slut, livet borde inte få vara så. Fel ordning. Föräldrar ska inte begrava barn, syskon inte en liten bror. Det där med bråk, stök, väder och saker blir fullständigt ointressant...Ta hand om varandra... Kram

Ibland stannar livet upp...

Fick besked igår om att min hittills absolut bästa chef gått ur tiden. Ett stort varmt rött hjärta har slutat slå. På tok för tidigt.

Döden är nära livet. Sorgen är kärlekens pris. Klart att man blir ledsen när en så klok, varm och härlig person dör. Finns inte mer. Alla dom där frågorna man velat ställa, alla de där sakerna man borde ha sagt lite mer av. Visste han till exempel att han enligt mina mått fortfarande är den bästa chef som jag någonsin har haft? En person som jag tänker på ofta och som jag hade som förebild när jag själv var chef.

Jag hoppas och tror att han visste det. Jag skickar tankarna till honom, övertygad om att om det finns en himmel så är han där och har just valt ställets rödaste och snabbaste vingar. Sorgen är kärlekens pris. Det tröstar mig idag. Det är tack vare att man har så många som man tycker om som man blir ledsen. Tyvärr är döden en naturlig del av livet men det är alltid läge att stanna upp lite och berätta för folk det de bör veta. Du fattas mig, världen blir inte densamma, vila i frid Danne.

Det är dom små vinsterna som gör det ;-)

För ett tag sedan fattade jag ett principbeslut om att inte uppröras när jag råkar få någon liten parkeringsbot. Idag tjänade jag 350 kronor eftersom jag hann när en P-Lisa stod och stirrade på bilen, det blev ingen böter. Tjoho, vinst...

Och så det där med tid. Som flera av er kloka kommenterade så har vi alla lika mycket tid och det handlar om prioriteringar. Att ifrågasätta sina och familjens måsten. Och det är alltid dags att göra prioriteringar. Varje dag, här och nu. Tänk om man snart dör, vad vill man då ha gjort?

På något sätt är nog tricket med att vara nöjd att se alla små vinster (istället för att räkna förlusterna) av de val man gjort. Idag stod det till exempel fullständigt klart Wacko Wolfram hänger med ett tag till. Ombesiktningen avklarades en hel dag innan vi hade fått körförbud på den. Att vi inte ska köpa en annan bil vinner vi massor på, det borde väl kunna betraktas som en högvinst ;-). Titta så fin WW:n är...



Hej hopp, dags för tekopp... och kanske fundera lite på vad vi vill göra innan vi dör... Delad lycka är dubbel lycka. För att inte tala om vilken vinst det är att vi har varandra idag igen (och att jag är mindre snuvig). Kärleken får jorden att snurra. Kram på er

Det är inte en fråga om om, frågan är när...

Idag har varit en sån där dag när jag blivit påmind igen. Egentligen går jag nog runt och vet hela tiden. En av fördelarna med att ha träffat på döden på alla möjliga sätt i många år är att man blir medveten. Det är inte frågan om om det händer hemska saker, frågan är när. Det går itne gardera sig mot, livet är liksom en historia utan happy ending. På sätt och vis gör det att man vandrar med döden bredvid sig att man uppskattar livet mer. Färgerna på paletten blir skarpare när man inte ha slängt på något rosa låtsasmoln av att allt alltid kommer att fortsätta så här. Här och nu.

Kärlek och människor är viktigt. Njuter man av varje dag och ser den som en ynnest behöver man inte vara så rädd. Vi andas och strålar mot varandra, nu. Nuet är det enda vi äger, morgondagen vet vi ingenting om, vi vet inte hur den blir eller om den ens kommer. På tal om det, här är antagligen det klokaste som sägs i hela Sagan om ringen triologin.

Läste en historia om när telefonen nyss hade kommit. En liten kille satt och pratade med sin morfar när telefonen ringde. Morfadern svarade inte. Killen frågade varför morfar inte svarade varpå morfadern svarade de kan ringa igen, nu pratar jag med dig... Det kallar jag ett äkta möte, såna ska jag börja samla på...

Ps. Det enda som är aningens positivt med söndagens valresultat är att jag aldrig varit med om att det diskuteras så mycket politik överallt. Det blir många äkta möten. Ds

Samma fast ändå annorlunda...

Då var det dags igen. Jag har gjort det otaliga gånger, viktigt men ändå så jobbigt. Med Storebror ett par gånger och med Storasyster otroligt många gånger. Nu var det Lillebrors tur.

- Mamma jag vill inte dö...

Och så tog vi snacket. Helst vill man förstås aldrig tänka på att någon ska dö men ändå kan man inte kliva förbi att det är det enda som är rättvist i livet, att vi alla ska dö.

- Mmm, Lillebror vet du vad, du är snart sju år och har kanske 70 eller 80 år framför dig.

Och så pratade vi om det en stund. Och att det kanske finns en gud och vad som händer efter att man dör och vad händer med dom som blir brända...

Mina snack om döden brukar sluta med att vi planerar. Att vi pratar om att det kanske finns en stor walk-in-closet där alla mysiga man känner som har dött står och väntar och visar en hur man väljer vingar. Och så pratar vi en stund om möjliga färger och former på vingar och hur de vi helst skulle vilja ha skulle se ut. Idag kom jag på att eftersom jag inte är så van att flyga vore det kanske bäst om jag utrustades med en tuta i början.

Jag blir helt gråtfärdig av tanken men det känns som om en väldigt viktig fråga att inte väja för. Och vågar man bara hålla i så får man ändå lite perspektiv på livet. Då kan vi njuta av livet och glömmer inte bort att köpa jordgubbar bara för att det kostar lite... Här och nu...