Tack farsan, morsan och 80-talet...

Ve och fasa, symaskinen har varit framme i helgen. Kaosmodern som alla gånger det gick välja i skolan konstant tog träslöjd (roligare att vara sämst i träslöjd än syslöjd). Har aldrig varit kompis med symaskiner men har dock lärt mig lite. Tack vare skolan? Näppeligen. Trodde knappt att jag skulle säga det, än mindre skriva det men prisat vare 80-talets mode. Jeans som bara skulle lappas och en mor som vägrade göra jobbet. Hennes favoritfras var, det där är inget att laga, släng dom om mina favvojeans. Åh, så jag vrålade åt symaskinen i mina försök att fiffa till rekorderliga lappade slitna 80-talsjeans men det blev till slut lappar och kilar i alla möjliga färger. Blekta skulle de också vara och även det vägrade hon befatta sig med. Vips kunde jag tvätta också. Tänk vad mycket man kan lära sig när föräldrar vägrar. Hm, behöver nog fundera på vad jag ska vägra, så att barnen lär sig...

Och fars dag idag. I Kaosfamiljen har den firats lite hit och dit eftersom vi haft en aktiv dag men eftersom det inte är de stora dåden som räknas så verkar Mannen ändå nöjd. Choklad, kramar, bröd och känslan av att familjen vill vara med en och tycker att man är viktig räcker långt. De små kärleksfulla handlingarna är det bärande kittet, inte stora åthävor en gång per år. Lite som Gandalf sa i the Hobbit.

Och min pappa då, utomlands för ögonblicket. Skickade ett sms men undrar om jag inte borde ha ringt. Berättat för honom att hur det än är så är han den människa som mest av alla lärt mig att ingenting är omöjligt. Den där härligt obändiga tron på att man själv kan göra något åt saker har jag nog mest fått av honom. Och känslan av att jag som alla andra kan. Tack farsan... Eventuellt har något av barnen, som dagen till ära gjort en snö-ren fått med sig något av det där också :-).


Hoppas ni haft en fin dag. Kram

Tuff kärlek

Jo, jag tror att det är nödvändigt ibland. Ibland är det en förälders plikt att bli rasande och bära ut ett tjatande/ skrikande barn ifrån affären. Att bestämt säga att du får inte ta dockan av henne, hon hade den och sen ta av barnet dockan. Att leverera budskapet -gör vad du vill unge, det kommer ändå inte att bli så. Jag hör att du säger att alla andra får men jag tycker inte att det är lämpligt, du får inte. -Du får vänta lite, önska dig i julklapp...

Jag har sagt det förr men som jag ser det är det inte min uppgift att se till att barnen ständigt är lyckliga. Hemska tanke, vilka förväntningar går de då in i vuxenlivet med? Ibland är det tvärtom min uppgift att stå ut med att barnen är lite olyckliga. Trösta men inte försöka ordna bort allt. Det är kärlek att lära barnen att de klarar av motgångar och att de får ansvara för sina handlingar också.

Lillebror är sex år. Han är urmysig och superknäpp så som våra sexåringar brukar vara. Utbrott ett par gånger i veckan (barn med hett humör kan ha flera om dagen men då går de över snabbare). För ett tag sedan klippte han ett jättestort hål i sina favoritsockar. Han var arg och ledsen i flera timmar när jag kastade dom. Stackars stackars han men man kan ju inte ge sig till att köpa nya sockar till någon som klippt sönder sina. Så, det blir mycket tuff kärlek för Lillebror. Utbrott och så kramas, trösta och prata lite... När Storebror och Storasyster var i den här åldern kom de båda två hem och hävdade att de skulle äta godis till middag med var sitt efterföljande utbrott när nejet var ett faktum...

Och när något barn liksom "behöver" bråka lite extra, med föräldrarna eller med varann är det bra att ha jobbet där man kan vila upp sig, göra andra saker med andra människor. Då kan man leverera, inte bara tuff eller kärlek utan tuff kärlek. Kram på er