Juljakt....

En dag som innehållit alla möjliga känslor, tårar, ilska, skratt. Dock inte en gnutta julstress. Funderar lite på alla (företrädelsevis kvinnor) som ägnar december åt att se ut som jagade rådjur på grund av julen. En högtid förknippad med lugn o ro ger en dryg månads stress. Känns egentligen väldigt bakvänt.

Påminner lite som historien om fiskaren som satt o vilade mitt på dagen. En man kom förbi o målade upp en bild av att han skulle kunna fiska mer, skaffa större båt, anställda, fler båtar osv för att till slut kunna ta det lugnt. Fiskargubben konstaterade att han redan tog det lugnt :-).

Vad är det vi jagar o varför. Är det möjligtvis så att vi försöker ansvara för att alla runt omkring oss ska tindra med ögonen en hel dag. Som om det egentligen skulle vara möjligt... En del kommer att tjura, gnälla och bråka oavsett hur mycket mamman har sprungit en månad. Ibland gråter någon bara för att ladda ur lite spänning helt enkelt. Ingenting som ens världens godaste mor kan rå på alltså, inte med mindre än att riskera att bränna ut sig ;-).

Så, känn lugnet. Det blir jul oavsett vad. Ha en fin kväll allihop. Kram på er

Våga vägra julstress...

3 av fyra ungar puts väck borta, inte en lapp och inga meddelanden när jag kommer hem. Det är sex dagar kvar till julafton. Vi har inte tänkt en minut på julmat, inte skickat ett enda julkort än och inte en julklapp är inhandlad. Jag vägrar i sten att stressa upp mig. Barnen har hittills alltid kommit hem och sannolikheten att just de just den här dagen inte ska göra det är rätt liten. Julkorten skickar vi väl när vi hinner och eftersom jag inte planerat sen i juni vilka julklappar barnen ska få så får de helt enkelt något som jag hittar på stan den 23:e. Mataffären kommer antagligen att vara full med julmat också.

På jobbet har vi en falang som vill förbjuda julen då vi ser julens baksidor och får extremt mycket att göra i december. Vi träffar tyvärr många som har det som underbara Clara skriver om här. Det finns människor som har större svårigheter än att den julklapp man tänkte sig är slut. För os som möter dom är det viktigaste är att vi håller ihop oss och inte börjar fara illa själva. Se till att vi gör det vi ska för människor men att vi tar hand om oss själva också, så att vi orkar även nästa jul...

All forskning tyder på att det kommer att bli januari sen. Blir det inte det så är vi alla lika rökta ;-). Som jag sa till Storasyster igår så är all form av oro bortkastad tid. 98% av det man oroar sig för händer aldrig. 1% händer men blir inte alls så mycket bekymmer som man tänker sig. Den 1% som händer kan man hur som helst aldrig gardera sig för eftersom saker lätt kör ihop sig på mirakulösa sätt.

Vi ahr gjort det viktigaste för julkänslan= klätt granen och strött ut tomtar. Resten får bero. Just nu funderar jag mest på om middagen ska serveras på byns bästa pan-pizza restaurang, badhuset. Låter som en bra plan. Vi lever här och nu, även om det är december. Kram på er alla

Varför springer vi så fort om vi inte är rädda?

Ofta går saker och ting ihop. Tittade på Magnus Betnér och Soran Ismails show "En skam för Sverige". Helt otroligt bra. Killar som definitivt inte är en skam för Sverige. Allt från föräldramöten och twitter till rasism avhandlades. Vi skrattade så att vi grät och samtidigt var det mycket tänkvärt. Här är turneplanen, och här är en recenssion, så att ni inte missar den.

De pratade bland annat om hur korkade vi blir av rädsla. När man sett en skräckfilm börjar man plötsligt fundera på vad som finns under sängen (golv). Det finns folk som tjänar otroligt mycket pengar på att vi är rädda. De finns till och med de som får pengar för att göra oss rädda eller att vi röstar på dom för att vi är rädda. Sverigedemokraterna har över 10% i opinionsundersökningar. Hur troligt är det att invandrare tar över landet? De har ju fullt sjå med att försöka lära sig svenska, få hyra sig en hyfsad lägenhet, skaffa mat på bordet och i bästa fall ett jobb (om de bytt efternamn och utseende alltså). Ja jösses.

Högst mänskligt att vara rädd förstås, framförallt när man har mycket att förlora men vill vi verkligen vara rädslostyrda? Ju räddare man blir desto mer begränsad blir man, oavsett om det handlar om spindlar, mörker, andra människor, att prata inför en grupp eller vad folk ska tycka. Ju mer man undviker saker desto räddare blir man. Och så oro... Livets mest döfödda syssla... Tänk om... Och vips har man stressat upp sig över saker som inte ens har hänt och kanske aldrig kommer att hända. Här hittade jag en bra länk om stress, ångest och att faktiskt våga utsätta sig för det man är rädd för. Här något om perfektionism och här något om stress (kan ju vara bra så här i juletider när somliga får för sig att de har ansvar för hur makens farfars papegoja firar jul).

Vad vi kan fundera riktigt noga över är varför vi springer så fort i december, vad är det vi är rädda för? Är det svärmor, facebookvännerna, chefen eller kommer trycket möjligtvis inifrån? Min vän som brände ut sig för ett par år sedan sen säger att mycket att göra kommer utifrån, stress kommer inifrån. Något att tänka på. All forskning tyder ju trots allt på att det kommer att bli januari, oavsett vad som händer i december ;-).

Ikväll tänker vi lista ut var julgranen ska stå och sen klä den. Det blir ingen tutte och troligtvis inte den charmiga allt-längst-ner varianten på klädseln i år. Tror inte att vi kommer att klä om den några gånger om dagen heller. Och därför behöver vi inte knyta fast den i taket längre. Var tid har sin tjusning ;-). Ha en trevlig kväll allihopa. Kram

Nä men titta så rätt det är att skjuta saker framför sig...

Lillasyster väldigt förkyld och någon vuxen skulle så klart vara hemma. Det tar en stund och ställa om sig mentalt och att styra om en massa möten. Den gamla hederliga taktiken pushing forward (skjuta framför sig) kommer till pass. Ingen gör det jobb jag skulle ha gjort igår men möjligtvis kan väl något kanske lösa sig ändå. Vissa dagar ska man vara hemma med en sjuk åttaåring, så enkelt är det bara. Tvångsvila...

Och plötsligen, när den mentala omställningen är klar, så var den där, vilodagen. Vi knölade in oss under filtar och såg på film, ringde sjukvårdsrådgivningen, smörjde ögon, läste Harry Potter, spelade spel, byggde med Lego och såg på film igen. En riktig mysdag. Stressless in november.

På kvällen hittade jag Visa kortet, i plånboken. Ja men då så. Verkligen tydligt att det behövdes vila. Idag är jag ledig men Lillasyster är fortfarande sjuk. En vilodag till alltså :-). Eftersom det inte finns något som jag måste ha gjort känns det här som en bonusdag.

Och tro nu för all del inte att jag har börjat julpynta, det här har bott i krukan sen förra julen. Vi puttade tydligen avjulandet framför oss när det gällde den. Visst måste det innebära att jag vunnit årets ja-jag-var-då-klar-med-alla-mina-julklappar-i-juli-tävling? Jasså, ja jag hade julpyntat redan i januari ;-). Äh, jag skojar bara, jul är fortfarande ingen tävling. Däremot kan det nog vara bra med en 365 dagar om året tomte som påminner en om att livet är alla dagarna och inte bara en julhelg. Nu, dags att spela lite spel och se på film igen. Hoppas att ni har det bra. Kram

Vad är det för fel på sista minuten-taktiken?

Det är över en månad kvar till jul och folk har redan börjat prata julklappar. Stressar upp sig. Varför sån hype runt storhelger egentligen? De andra 364 dagarna bör väl räknas minst lika mycket? Nej då, snart börjas det springas runt med stirriga blickar. Allt ska hinnas och bli perfekt. För det mesta är det mödrarna som regisserar de perfekta julhelgerna (och så är julhelger precis som andra dagar, ibland är det kul och bra, ibland inte). Underligt egentligen att det kan bli ett sådant ståhej, oftast träffar man ju folk som man känner väldigt väl på julen. Så varför hela denna långa checklista och denna strävan mot perfektionism?

En teori som jag och en kompis hade under dagens lunch var att det till viss del beror på att man har trassel i relationer, skev ansvarsfördelning och orealistiska tankar om sin egen makt. Man låtsas som om man verkligen kan ordna en perfekt dag och som om man verkligen kan köpa/ baka/ duka/ planera sig till långvarig lycka. Vem ansvarar för att faster, barnen och maken har det bra? Svaret borde väl rimligtvis vara de själva, eller?

Här har vi precis som vanligt tänkt ta det lugnt och göra det vi känner för. Det lär väl bli pepparkaksbak och julpynt. Julklapparna ordnar vi som vanligt i sista minuten, har funkat mycket bra hittills. Julmaten ordnar vi som firar ihop tillsammans och i samråd. Den som tycker att något är viktigt ordnar det helt enkelt.

Så, jag tänker vägra julstressa. Det är nog mycket på jobbet i november och december. Min kvalité som mamma, maka, dotter, syster osv bestäms inte av hur dyra julklapparna blir. Kärlek och omtanke bör visas årets alla 365 dagar och eftersom vi inte är julgrisar har vi ju chanser både före och efter jul ;-).


Vad tror ni om julstressen? Vad beror den på och är det månntro så vi vill ha det?
Kram på er

Stress-less in december...

Åh, så här i jultider kan man stressa hur mycket som helst. Flänga runt och göra allt möjligt. Ha dåligt samvete och typ ångest över allt som man inte hinner. Stöpa ljus, hur kul är det med barn? Hänga upp julgardiner, för vems skull? Här snöar det ändå HELA tiden så alla skottar istället för att glo i fönster och undra över just jag har julgardiner... Köpa hela önskelistan till alla barnen (och behöva ta lån på kuppen och riskera att de alltid är lite missnöjda vidare i livet då de är vana vid att få och få och få och så ser ju livet oftast inte ut)...

Nix pix, jag vägrar. Mitt i allt det här stressiga finns det ju en massa saker som vi borde tänka på. Saker som rimligtvis borde göra att vi lugnar ner oss och tänker på vad som verkligen är viktigt. Kristian, Harpasione och så om skolskjutningen. Vad vet vi om vi ens ses imorgon och om det är så, vad är det då som spelar roll? Grejen är att vi egentligen aldrig, även om vi inte vill tänka på det, vet om vi ses imorgon.

I ljuset av det kan vi helt enkelt göra det vi känner för och njuta av tillvaron. Idag är det enda vi säkert vet att vi har. Stanna upp och tänk efter. Reta inte upp dig på facebookuppdateringar (alla andra har det bättre) eller kvasi-dsikussioner som pepparkaksgubbar/ disneys beslut att klippa i Kalle Anka. Välj ut de saker du och de människor du vill ha omkring dig vill göra och gör det. Helt enkelt. Kliv ur din lilla jösses-jag-har-inte-hunnit-stryka-juldukar-värld och bli den du föddes till att bli. Gör bra saker, sprid glädje och godhet även utan för din innersta krets så ger det ringar på vattnet. Det finns många på nätet också som sprider ringar på vattnet om livet, bland annat: Livstid Punctum Saliens, kalebass. Om några dagar skickar vi mellandagskort, inte för att vi måste utan för att vi vill skicka hälsningar. Krama varandra och Kram på er

Ett Luciautbrott...

Jesper Juul må säga vad han vill men om jag inte minns fel så har han bara ett barn och antagligen ett lugnt sådant. Karl'n har rätt på sätt och vis. Klart barn vill samarbeta men ibland vill barn även bråka, retas och "lätta på trycket". (Faktum är att även vi vuxna ibland gör det men det låtsas vi inte om). En sån där logistik-peaks vecka och final med Lucia. När det har varit Lucia hela dagen, på längden och på tvären, mysigt och vackert och kanske lite spännande... Då kan det vara så att det börjar bubbla av känslor i kroppen och då passar det bra med ett litet utbrott om man inte får ur sig dom på annat sätt...

Full respekt för att barn är olika. Våra barn är väldigt olika. Somliga gråter och andra skriker och slåss så att rutorna skallrar. En del har inte just några utbrott alls medans en del andra behöver pysa ur sig hur ofta som helst. Vi vuxnas uppdrag runt omkring blir mest att ta det lugnt, se till att saker inte går fullständigt över styr och låta barnet hantera sig. Prata om det efteråt så att de blir bättre och bättre på sig. Svårt men viktigt. Och jo, nu när vi går in i julveckorna kan vi nog lugnt räkna med lite "julspel" också. Faktum är att julspel nog kan räknas till en släkt-tradition. I min ursprungfamilj vet jag till exempel att vi brukade göra ett julspelsarrangemang på julafton modell stort (inte hela världen, vissa saker kan vi le åt än).

Just ja, en liten julrapport också. Ungefär hälften av adventsgrejjerna ligger fortfarande i lådan. Tomtarna bor också där än. Julklapparna har jag och en kompis gjort upp om att vi köper nästa torsdag. Det vi hittar då får dom ;-). Barnen har gjort ett juldass...

Ta det lugnt i julstöket mina vänner... Kram

Tvång är aldrig ok (om det inte gäller bakning då???)

Fick ett mail om att ett gäng barn i en klass inte vill baka och att det är för j-ligt. Det var ett sånt där långt mail, ett sånt där om uppfostran och som ifrågasatte oss som rår om en av vägrarna och vår föräldrakapacitet. Väldigt många är tydligen vägrarna också och det kändes som om vi föräldrar skulle straffas/ bötfällas/ klä skott för detta gräsliga hemska...

Hm, jag vet inte det... Få se nu... är det här inte en diskussion som vi brukar ta med barnen, väldigt noga? På längden och tvären har vi pratat om att man måste få säga nej och att det ska respekteras. Både pojkarna och flickorna är itutade detta. Och då undrar man ju, går klassresor över allt annat vett? Finns det något som säger att om en vill baka så måste alla göra det. Vill vi att våra barn ska lära sig uttrycka vad de vill och känner och stå för det? Jag vet inte, regeln här hemma är i alla fall att den som säger nej till kram eller lek är den som bestämmer. Då blir det inte varken kram eller lek. Hur kommer det sig att det inte kan gälla bakning. Det kanske inte ska bli något bakande alls då om folk inte vill. Då får man göra något annat helt enkelt. Kanske hela klassen får göra något annat. Nåja, Mannen och jag ska författa något tjusigt ang detta... Kan ju vara så att personen med vad är ni för föräldrar-mailet hade lite otur med tänkandet bara ;-).

För övrigt så har jag inte köpt en enda julklapp och är faktiskt inte det minsta stressad för det. Jag hinner, det ordnar sig. I detta hushållet är julklappar inte århundradets händelse, vi köper lite lämpligt mycket från önskelistan (de tre översta önskningarna brukar vara för dyra) och så är det bra med det. Julmaten finns på konsum och det mesta annat löser sig. Jag vägrar lägga på mig själv något "tvångsok" när det gäller julen. Det blir inget julbak (så det kan vara genetiskt) och jag vägrar att julstressa. Kram på er

Good enough Christmas?

Jösses, nu börjar det. Stresstäcket som brukar lägga sig över december och fladdra verkar vara på gång redan. Suck! På jobbet pratar de byta gardiner och på Bloggarna verkar folk också vara duktiga. In i jul-hamster-hjulet och börja springa... skynda skynda... Griljera bröd och lägga in grisfötter, stryka julstjärnor och gratinera gardiner, mata julkrubban och , stöpa korv och stoppa ljus... Svarta julgranskulor eller jösses, är det grediskärt i år månntro? Drottning-gran och julklappar från långt-bort-i-stan. Det finns inga gränser för hur mycket man kan (h)jula om man vill. Själv får jag allergiska utslag av att tänka på att stressa för att det ska bli jul. Julafton kommer, oavsett vad vi gör och man kan välja vad och hur mycket man vill göra. Det går att välja bort julstress.

I Kaosfamiljen brukar julen bli ungefär så här. 1:a advent brukar vi hänga upp julstjärnor i de flesta fönster. I köket är vissa saker givna, sen får barnen välja. Det som blir över puttar Mannen och jag upp i övriga fönster. Första knäcken inhandlas första advent och eventuellt bakar vi pepparkakor med köpedeg. Ett par veckor före jul plockar vi fram jul-lådan och då slår vi på julmusik och så springer barnen runt och pyntar av hjärtans lust. Sen klär vi julgranen med allsköns olika bollar, änglar, saker från dagis och fritids, glitter, smällkarameller och övrigt jul-jox. Har vi barn i "rätt" ålder kläs sedan julgranen om minst en gång om dagen varenda dag fram till jul. Jag skulle nog säga att julmusik, pepparkaksbak och massor med ljus är receptet för vår jul. Julen är inget krigstillstånd, inget problem. Det är framförallt en mysig helg.

För mig känns det som om det där ytliga julandet är oviktigare än någonsin då vi har kompisar som har en liten pojke som är väldigt sjuk. Människor är viktiga, julgardiner inte. Vad tänker ni om julen och hjulandet? Kram på er

Jakten på den perfekta julen

Hade förmånen att få göra studiebesök idag. Ett lussetåg med små barn skulle gå av stapeln. Det var inte mina barn som skulle styras ut så jag kunde bara lugnt titta på.

Bredvid mig var det en liten familj som fixade med sin lilla tjej som väl var ungefär sex år. Det var håret, klänningen, bandet i midjan och glittret... Mamman hade en absolut åsikt om hur det skulle bli perfekt och pappan kämpade på... Mamman sa älskling (med den där jösses vad du är dum i huvudet tonen) till pappan hela tiden. Dottern ville helst springa iväg till sina kompisar men hejdades ständigt eftersom glittret inte satt som det skulle och det röda magbandet inte var slätt. Till slut var tjejen gråtfärdig...

Säkert var detta kloka och trevliga föräldrar men vad gör jul och stress med oss? Vad händer i jakten på den perfekta julen? Någonstans skulle man vilja säga (framförallt till mamman i wannabe perfekt familjen) "spela roll om hundra år", tror ni det är någon utom ni själva som bryr sig om magbandet inte är helt slätt? Och så undrar jag om vi vet om att det finns barn och föräldrar som lever i krig, som inte har mat för dagen och tak över huvudet när vi tror att livet hänger på om vi fått upp julstjärnorna i tid?

December borde inte behöva vara en panikmånad. Visst är det mycket som händer men vi borde kunna sitta ner och ta det lugnt. Njuta av advent. Nästa gång någon frågar hur det är ska jag säga att det är lugnt för det är det egentligen. Det blir julafton om 19 dagar oavsett vad. Bilden ovan är Tomtemaraccasen som jag skrev om för någon dag sedan. Den är gjord med kärlek och en stor portion kreativitet...