Funderingar på morgonkvisten...

Uppe lite innan tuppen, alldeles ensam. Tydligen fullt möjligt till och med i en Kaosfamilj med besök av en familj med lite yngre barn. Är detta ett tecken på att helgens aktiviteter slitit ut barnen fullständigt, att jag börjar vara gammal/ bör diagnostiseras eller att Kaosfamiljen nu mera inte alls är Kaos? Spelar ingen roll då jag är nöjd.

Har fått en rad påminnelser under helgen om att Kaosfamiljen inte är så där fullständigt Kaos längre. Till och med min mormor säger att det är väldigt lugnt och tyst här hemma numera (vilket antagligen innebär att hon tyckt annat innan). Är Bloggen månntro falsk numera då om vi inte har samma Kaos som det var när jag startade Kaosblogg på Vi föräldrars hemsida? Nja, inte egentligen. Att ha små barn är Kaos på massor av sätt och att ha fyra barn är det definitivt ännu mer. Vi har av naturliga skäl inte lika mycket Kaos längre. Däremot har mormor aldrig berömt mig för ordning (för tillfället har jag tappat bort mina nycklar, födelsedagsvantarna, en mössa och ett örhänge). Jag själv kommer nog alltid att vara lite Kaosartad och samma saker som var viktigast då är det nu. Lite Kaos är inte det värsta som kan hända en människa, det mesta ordnar sig...

Fick en komplimang av Storasyster för någon dag sedan. Hon konstaterade att hon är jätteglad över att vi inte har ett sånt där "där-kuddarna-i-soffan-ligger-rätt-jämt-hus. Vi har så mycket mysigare mamma". Jag blev förvånad men samtidigt väldigt varm i hjärtat. Och jag förstår precis vad hon menar. Till exempel så har hon en kompis där barnen aldrig får gå barfota eftersom det blir så mycket städning. En låt om barfota här. Det är min världens bästa syster som sjunger, hon har skivrelease på ny skiva idag. Syskon är något alldeles speciellt. Livets förhoppningsvis längsta relation. Personer som man skrattat, bråkat, gråtit och lekt med har en speciell plats i ens hjärta. Klart jag är stolt och rörd innan jag hört den.

Ha en bra söndag alla fina. Kram