lördag 30 november 2013

Den färgstarka paletten...

Har varit arg i veckan. Så där vansinnigt vannvettsarg. Inte utan fog får jag säga. Ibland är det på sin plats med riktig ilska. För att bestämma "vart skåpet ska stå" och vad som inte är ok. Det är inte alltid möjligt att prata med den lugna pedagogiska rösten. Ilska är bra, det hjälper oss att skapa förändringar och ger energi till att hålla ut och få till det. För att få det att funka hyfsat har nog böcker av Harriet Goldhor Lerner och Helena Harrysson betytt absolut mest. Finns tydligen till och med på biblioteken. Kloka kvinnor vars böcker borde ingå i alla "jobba-med-människor-utbildningar" och föräldraskapskurser. Och på tal om bibiliotek, här har Jonas Hassen Khemiri skrivit väldigt fint om det.

Och känslor. När flera personer är församlade blir det mycket känslor. Jag brukar säga att ju fler människor desto färgstarkare blir livets palett. Det blir mer glädje, sorg, ilska och mer kärlek. Ganska naturligt att det blir extra plusmeny egentligen. Ju fler som betyder något, desto större möjlighet till både trassel och fröjd. Tidigare jag bott kollektivt. När vi hade kul fanns det inget ställe på jorden som kunde slå det. Orange, solgult och rött. Verkligen sprakande. När det var sorg eller bråk var det kolsvart. Höga toppar och djupa dalar. Lite samma blir det i Kaosfamiljen. Och ju mer känslor ju viktigare att vi vuxna har koll på oss. En verklig utmaning. Har det här månntro att göra med mig och det jag bär i min ryggsäck?

Nackdelen med en stor familj kan vara att det inte blir lugn och ro så ofta (fast oftare numera) och att man sällan har långtråkigt. Lillasyster har till exempel nästan alltid någon att roa sig med här hemma. Kanske blir hon förstörd. Håller med Mattias Edvardsson om att det inte är lätt att göra folk av sina barn. Vad man kan trösta sig med är att det blivit det av de allra flesta och tydligen fler och fler numera. Tvärtom mot vad man kan tro när man hänger med i media så har kriminaliteten gått ner sen 90-talet till exempel.

Det blir nog folk av de sex barn som skrattande äter pizza i köket. Nu Ha en skön helg allihop. Kram

onsdag 27 november 2013

Vad ÄR det för speciellt med julen?

Vad är det som gör att folk går igång så vansinnigt på julfixande så att de får magsår. Varför i hela friden ökar stresspåslaget redan i november över detta?

Avgör julen hur resten av året ska bli? Är julhelgen månntro ett mått på hur lyckliga/ duktiga husmödrar/ rejäla kvinnor vi är? Kan julgruppens, granens eller pyntets perfektionism kanske den yttersta garantin för att intet ont kan hända? Knappast!

Är jag galen eller är inte julen en helg som man (förhoppningsvis) tillbringar med människor man gillar. Man äter mat som man tycker är god och tindrar (i bästa fall) ikapp med granen som barnen klätt. Har man bara varit tillräckligt tydlig med sin önskelista så får man något som man vill ha av tomten också.

Personligen har jag skrivit vantar på alla platser, vantar kan jag nog aldrig få för många av eftersom jag sprider dom lite här och där under året. Trillar man allt för djupt ner i "perfekta-juldiket" över någon julstjärna eller något kan man alltid titta på bilder från krigets Syrien. Perspektiv. Eller fundera på det här (varför är det i 97% av fallen kvinnor som får migrän och magsår).

Det kommer att bli jul i år också, oavsett vad vi gör. Kram på er

måndag 25 november 2013

Vy över en Kaoshall...

När det ser ut så här är det troligt att det bor en aktiv, kärleksfull och stökig Kaosfamilj innanför hallen. Lägg märke till den stig som vi sparkat upp i mitten. Och den som först hittar ett par vantar får dom ;-)...
Faktum är att vi inte behöver varken lås eller larm hemma hos oss. Jag skulle vilja se den som utan rekorderlig initiering i Kaosfamiljens heliga förbund, skulle lyckas ta sig in här i beckmörker utan att luras börja brottas med jackor, snubbla över skolväskor eller svära högt över stövlarna storlek 47 som står och väntar på att få anfalla. Vilken inbrottstjuv som helst skulle vända efter en schysst riskbedömning då tandläkarräkningarna lätt skulle överstiga vinsterna när de spottat ut hela garnityret på hallmattan...

Och då har vi ändå inte börjat julpyntandet än ;-). Julpyntandet i Kaosfamiljen kommer nog för året gå av stapeln första advent. Då bär vi ner jul-lådan och de barn som känner sig manade får pynta. Föräldrarna öppnar en låda skumtomtar och ägnar sig åt att spela julmusik och vara behjälpliga. Det kan tänkas att det hamnar lite pynt i stökhallen. Inbrott är ju vanliga till jul har man ju förstått. Kanske vi ska ställa dit någon porslinstomte som extra fälla... En stökig hall är kärlek. Kram på er

söndag 24 november 2013

Nattugglar lite...

och den här gången är det inte min egen förtjänst, eller kanske lite. Harry Potter event på fritidsgården och jag peppade Storasyster lite för att gå dit. Filmmaraton och en massa annat kul. Jag inväntar henne för att höra hur hon haft det. Sånt där som föräldrar till tonåringar gör (fast vi har varit väldigt förskonade då Storebror känner att han hellre vill ha det lugnt och skönt hemma än att drälla ut någonstans).

Funderar lite på klassresan som ska ordnas i Storasysters klass. Om inte alla kan vara med och lägga pengar eller säljer sockar, blommor, kakor och godis, kan det då fortfarande räknas som en klassresa? Eller är det kanske så att projektet borde döpas om till stöd-15-lite-löst-sammansatta-ungdomar-som-vill-åka-någonstans? När det gäller hennes fotbollslag är det ju självklart att alla ska med, oavsett vilken förmåga och möjlighet man har... Klassen har ett par invandrarungdomar där jag vet att det är oerhört mycket pengar att lägga 500:- per termin och barn... Inte är det alla som har föräldrar med jobb och stort socialt nät heller så att man kan sälja korvar för 150:-. Någon har argumenterat för att man måste åka långt eftersom hans alla andra barn fått åka långt med klassen. Intressant tanke. Undrar om han verkligen har lurat i sina barn att livet är rättvist?

För livet är inte rättvist. Det kommer nog inte att bli det under en överskådlig tid heller. Här har vi rent vatten i kranar och de flesta av oss behöver inte arbeta hårt med kroppen. Vi ska aldrig glömma att vara tacksamma. Över sånt här till exempel:

Naturis på havet... Sånt här, sånt här skulle jag vilja klappa till gnälliga människor med. Kanske hänvisa till Alex Shulman av alla människor också. Jösses vad gnäll tar energi från viktigare saker. Hur säger man till en kollega som alltid hittar fel, ständigt blir bitter och sprider det omkring sig, att hon egentligen inte har ett skvatt att gny över? Framförallt eftersom hon aldrig gör något för att något ska bli bättre utan helst viskar till någon annan.

Nu hoppas jag att Storasyster kommer hem snart så att vi orkar med en skridskotur imorgon också. Ha en trevlig söndag. Kram på er



torsdag 21 november 2013

Nä men titta så rätt det är att skjuta saker framför sig...

Lillasyster väldigt förkyld och någon vuxen skulle så klart vara hemma. Det tar en stund och ställa om sig mentalt och att styra om en massa möten. Den gamla hederliga taktiken pushing forward (skjuta framför sig) kommer till pass. Ingen gör det jobb jag skulle ha gjort igår men möjligtvis kan väl något kanske lösa sig ändå. Vissa dagar ska man vara hemma med en sjuk åttaåring, så enkelt är det bara. Tvångsvila...

Och plötsligen, när den mentala omställningen är klar, så var den där, vilodagen. Vi knölade in oss under filtar och såg på film, ringde sjukvårdsrådgivningen, smörjde ögon, läste Harry Potter, spelade spel, byggde med Lego och såg på film igen. En riktig mysdag. Stressless in november.

På kvällen hittade jag Visa kortet, i plånboken. Ja men då så. Verkligen tydligt att det behövdes vila. Idag är jag ledig men Lillasyster är fortfarande sjuk. En vilodag till alltså :-). Eftersom det inte finns något som jag måste ha gjort känns det här som en bonusdag.

Och tro nu för all del inte att jag har börjat julpynta, det här har bott i krukan sen förra julen. Vi puttade tydligen avjulandet framför oss när det gällde den. Visst måste det innebära att jag vunnit årets ja-jag-var-då-klar-med-alla-mina-julklappar-i-juli-tävling? Jasså, ja jag hade julpyntat redan i januari ;-). Äh, jag skojar bara, jul är fortfarande ingen tävling. Däremot kan det nog vara bra med en 365 dagar om året tomte som påminner en om att livet är alla dagarna och inte bara en julhelg. Nu, dags att spela lite spel och se på film igen. Hoppas att ni har det bra. Kram

tisdag 19 november 2013

November rain...

Väldigt mycket november nu. Snön tinar på grund av regn, alla vägar är såphala. Sjukt mycket på jobbet, det brukar vara det i november, ändå blir man nästan förvånad. Brukar möjligtvis lugna ner sig innan jul, annars blir det i januari lugnet lägger sig lite. Hemma kan man också säga att det rör på sig.

Åt lunch med en kompis idag och pratade om utbrändhet. Kom fram till att mycket kan förebyggas om man kan hålla ordning på vem som är problemägare. Om någon bråkat med en kompis, valt kalla jackan eller inte trivs i skolan så är det naturligtvis något man kan prata om och eventuellt hjälpa till att hantera, om personen vill det. Annars är det inte ens eget problem, inte ens om det är ett lite yngre barn...

Lite mycket ja. När jag skulle shoppa lunch upptäckte jag att jag hade Visa kortet hemma. När jag hoppade på bussen upptäckte jag att jag glömt plånboken på jobbet. Hurra! Som tur var hade Mannen hoppat på samma buss så jag tog mig hem.

Väl hemma hittar jag inte Visa kortet. Borta, puts väck, syns inte- finns inte. Kollade ekonomin i söndags och sen har korteländet tydligen fått ben. Ja men jippie. Den galopperande dropphanden har slagit till igen. Det kan vara ungefär var som helst i hela huset... AAAAAGGGHHHH, man kan ju bli galen för mindre...

Frågan är nu om jag ska springa runt som en yr höna och söka på samma ställen ett par gånger till eller om jag bara ska ge upp och tänka att det återkommer väl, kanske. Flinar lite över dagens tankar om utbrändhet. Är man bara tillräckligt rörig i huvudet kan man nog bränna ut sig alldeles själv. Läste ett citat från Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar. " vilan har hamnat i vanrykte. vi ursäktar den som vore den en synd. Vi försvarar den som vore den en brottsling. Och vad värre är, vi hanterar den som om den vore något vi egentligen klarade oss lika bra utan". Hm, tror det är dags att vila huvudet lite (som faktiskt varit på högvarv ett tag).

Filt, vila och fotboll. Låter som en plan. Kommer inte kortet fram så spärrar jag det väl. Allt annat borde ordna sig på något sätt.
Har erbjudit Mannen en möjlighet att backa ur detta äktenskap med denna galna fru men han framhärdar. Jag fick ett leende och en stor kram. Det är kärlek. Kram på er alla

söndag 17 november 2013

Förändringar, stress och olikheter...

Workshop i att hjälpa människor att förändras. Riktigt kul. Tankarna snurrade rätt rejält, både hos deltagarna och oss som höll i workshopen. Stora och små diskussioner under de 25 timmar vi hade tillsammans. Hur gör man för att hjälpa andra, hjälpa sig själv... Om att vara hjälpnödig, både på jobbet och hemma. Vill man alltid själv ha tips, hjälp och ideer utan att ha bett om dom?

Och så det där med förändring. Min workshopkompis konstaterade att han förhoppningsvis ska bli morfar i vinter. En sån där förändring som livet ger. Han hade inte riktigt vant sig vid tanken. Allt förändras, hela tiden. Barnen blir större, Mannen och jag förändras och allt eftersom saker förändras behöver vi tänka på nya sätt. Svårt och utamande ja, men samtidigt en del av livet. Går man genom livet och försöker undvika förändring blir det rätt förstås rätt tufft (fast det är inte konstigt eftersom förändring också är ruskigt jobbigt, framförallt om man inte bestämt den själv).

En annan sak som nästan ständigt är lite aktuellt är det där med att vara extrovert och introvert. Personligen är jag så extrovert så jag förstår verkligen bara teoretiskt hur de underbara introverta typerna jag känner fungerar. Jag har fått en guide över hur man interagerar med dom här. Tack Facebook. Jag tycker verkligen på fullt allvar att olikheter berikar och vet att det skulle bli katastrof om vi var fler Jennysar, både hemma och på jobbet men i tider av stress och förändring kan olikheter bli lite påfrestande. Och säg när det inte är lite förändring eller stress på gång ;-).

Vad tänker ni om förändringar, stress och olikheter? Ha en fin söndag, kärlek till er alla!

torsdag 14 november 2013

Vad är det för fel på sista minuten-taktiken?

Det är över en månad kvar till jul och folk har redan börjat prata julklappar. Stressar upp sig. Varför sån hype runt storhelger egentligen? De andra 364 dagarna bör väl räknas minst lika mycket? Nej då, snart börjas det springas runt med stirriga blickar. Allt ska hinnas och bli perfekt. För det mesta är det mödrarna som regisserar de perfekta julhelgerna (och så är julhelger precis som andra dagar, ibland är det kul och bra, ibland inte). Underligt egentligen att det kan bli ett sådant ståhej, oftast träffar man ju folk som man känner väldigt väl på julen. Så varför hela denna långa checklista och denna strävan mot perfektionism?

En teori som jag och en kompis hade under dagens lunch var att det till viss del beror på att man har trassel i relationer, skev ansvarsfördelning och orealistiska tankar om sin egen makt. Man låtsas som om man verkligen kan ordna en perfekt dag och som om man verkligen kan köpa/ baka/ duka/ planera sig till långvarig lycka. Vem ansvarar för att faster, barnen och maken har det bra? Svaret borde väl rimligtvis vara de själva, eller?

Här har vi precis som vanligt tänkt ta det lugnt och göra det vi känner för. Det lär väl bli pepparkaksbak och julpynt. Julklapparna ordnar vi som vanligt i sista minuten, har funkat mycket bra hittills. Julmaten ordnar vi som firar ihop tillsammans och i samråd. Den som tycker att något är viktigt ordnar det helt enkelt.

Så, jag tänker vägra julstressa. Det är nog mycket på jobbet i november och december. Min kvalité som mamma, maka, dotter, syster osv bestäms inte av hur dyra julklapparna blir. Kärlek och omtanke bör visas årets alla 365 dagar och eftersom vi inte är julgrisar har vi ju chanser både före och efter jul ;-).


Vad tror ni om julstressen? Vad beror den på och är det månntro så vi vill ha det?
Kram på er

söndag 10 november 2013

Tack farsan, morsan och 80-talet...

Ve och fasa, symaskinen har varit framme i helgen. Kaosmodern som alla gånger det gick välja i skolan konstant tog träslöjd (roligare att vara sämst i träslöjd än syslöjd). Har aldrig varit kompis med symaskiner men har dock lärt mig lite. Tack vare skolan? Näppeligen. Trodde knappt att jag skulle säga det, än mindre skriva det men prisat vare 80-talets mode. Jeans som bara skulle lappas och en mor som vägrade göra jobbet. Hennes favoritfras var, det där är inget att laga, släng dom om mina favvojeans. Åh, så jag vrålade åt symaskinen i mina försök att fiffa till rekorderliga lappade slitna 80-talsjeans men det blev till slut lappar och kilar i alla möjliga färger. Blekta skulle de också vara och även det vägrade hon befatta sig med. Vips kunde jag tvätta också. Tänk vad mycket man kan lära sig när föräldrar vägrar. Hm, behöver nog fundera på vad jag ska vägra, så att barnen lär sig...

Och fars dag idag. I Kaosfamiljen har den firats lite hit och dit eftersom vi haft en aktiv dag men eftersom det inte är de stora dåden som räknas så verkar Mannen ändå nöjd. Choklad, kramar, bröd och känslan av att familjen vill vara med en och tycker att man är viktig räcker långt. De små kärleksfulla handlingarna är det bärande kittet, inte stora åthävor en gång per år. Lite som Gandalf sa i the Hobbit.

Och min pappa då, utomlands för ögonblicket. Skickade ett sms men undrar om jag inte borde ha ringt. Berättat för honom att hur det än är så är han den människa som mest av alla lärt mig att ingenting är omöjligt. Den där härligt obändiga tron på att man själv kan göra något åt saker har jag nog mest fått av honom. Och känslan av att jag som alla andra kan. Tack farsan... Eventuellt har något av barnen, som dagen till ära gjort en snö-ren fått med sig något av det där också :-).


Hoppas ni haft en fin dag. Kram

onsdag 6 november 2013

Underbemanning och att vara privilegierad

En kollega pratade med mig idag om sin frustration över att ha en ett och en snart två-åring som hinner allt. Log och erinrade mig då Lillasyster var bebis och Lillebror inte riktigt två. Då när man passade dygnet runt. La ner stolarna på golvet så fort man ställt sig upp, inte för att förhindra Lillebror från att klättra utan för att fördröja honom. Frågan var inte om utan varifrån han skulle trilla när man stod med Lillasyster i Babybjörn och släppte honom med blicken för att vända korven i stekpannan...

Tröstade henne med att det blir bättre, det blir bättre när barnen är äldre. Log lite och tänkte att vi inte är underbemannade nu. Väl hemma så åt vi middag och Mannen åkte och tränade. Lillasyster att jag skulle läsa, 1000 sidor Harry Potter som hon tycker ska plöjas snarast, eftersom läget var lugnt så lovade jag läsning. Plötsligen hade Storasyster ett grand-mal läxsammanbrott i köket och i samma veva säckade Lillebror ihop fullständigt (feber). Mitt i allt detta ringde det på dörren för att någon skulle hämta upphittade nycklar och mobilen ringde om fotboll. Tjoho, den gamla bekanta känslan av underbemanning dök upp igen.

Nåja, lite prioritering så hanns det mesta med och lugnet la sig. Halv helg ikväll eftersom jag är ledig imorgon. Snön har kommit så det är ljust och vackert ute. Det må vara som det vill med min lilla underbemanning. Det är bara att öppna vilken tidning som helst så förstår jag att jag är oerhört privilegierad. Jag är frisk, har ett land i fred, tak över huvudet, mat i kylskåpet, kärlek och en kamin. Det finns många som inte har ens hälften av allt det.
Kram på er


måndag 4 november 2013

Pax vara Bellatrix

Idag är en sån där dag då jag bara känt för att visa mitt rätta jag och svinga min trollstav. Vad ger det att leva på Hogwarts om man inte kan viska wingardium leviosa och få saker att flyga? Hur skönt skulle det inte vara att vråla SILENCIO och få lite blixtsnabb tystnad ibland?

För det är lite Hogwatrzkänsla. Saker och ting flyttar runt sig och de mest makalösa saker händer, eller händer inte. Det hade varit otroligt skönt att kunna göra en fungerande imperioförbannelse också, att bara få någon att lyda ett litet tag...

Fast när det gäller familjen går känslan förstås över. Till slut går man runt bland de små och stora trollen och säger god natt. Småpratar lite, klappar om och kramar. Strålar lite mot varandra med ögonen och säger det ska bli en fröjd att ses imorgon. Däremot önskar man sig ofta en trollstav och magi när det gäller resten av världen. Mat, rent vatten, fred, rättvisa, bra miljö och kärlek till alla... Sköt om er allihop, kram

söndag 3 november 2013

Funderingar på morgonkvisten...

Uppe lite innan tuppen, alldeles ensam. Tydligen fullt möjligt till och med i en Kaosfamilj med besök av en familj med lite yngre barn. Är detta ett tecken på att helgens aktiviteter slitit ut barnen fullständigt, att jag börjar vara gammal/ bör diagnostiseras eller att Kaosfamiljen nu mera inte alls är Kaos? Spelar ingen roll då jag är nöjd.

Har fått en rad påminnelser under helgen om att Kaosfamiljen inte är så där fullständigt Kaos längre. Till och med min mormor säger att det är väldigt lugnt och tyst här hemma numera (vilket antagligen innebär att hon tyckt annat innan). Är Bloggen månntro falsk numera då om vi inte har samma Kaos som det var när jag startade Kaosblogg på Vi föräldrars hemsida? Nja, inte egentligen. Att ha små barn är Kaos på massor av sätt och att ha fyra barn är det definitivt ännu mer. Vi har av naturliga skäl inte lika mycket Kaos längre. Däremot har mormor aldrig berömt mig för ordning (för tillfället har jag tappat bort mina nycklar, födelsedagsvantarna, en mössa och ett örhänge). Jag själv kommer nog alltid att vara lite Kaosartad och samma saker som var viktigast då är det nu. Lite Kaos är inte det värsta som kan hända en människa, det mesta ordnar sig...

Fick en komplimang av Storasyster för någon dag sedan. Hon konstaterade att hon är jätteglad över att vi inte har ett sånt där "där-kuddarna-i-soffan-ligger-rätt-jämt-hus. Vi har så mycket mysigare mamma". Jag blev förvånad men samtidigt väldigt varm i hjärtat. Och jag förstår precis vad hon menar. Till exempel så har hon en kompis där barnen aldrig får gå barfota eftersom det blir så mycket städning. En låt om barfota här. Det är min världens bästa syster som sjunger, hon har skivrelease på ny skiva idag. Syskon är något alldeles speciellt. Livets förhoppningsvis längsta relation. Personer som man skrattat, bråkat, gråtit och lekt med har en speciell plats i ens hjärta. Klart jag är stolt och rörd innan jag hört den.

Ha en bra söndag alla fina. Kram

fredag 1 november 2013

Bäst att passa på...

Igår fick jag den underbara äran att agera häxa på ett Halloween kalas. Roligt utan att ens behöva betala för det, vilken ynnest. "Klä upp sig" o skrämma ett gäng elvaårs tjejer, klart jag tog chansen. Att bjuda på lite kalla kokta nudlar ur en godispåse också å. Jag förstår inte varför de skrek så ;-)...

Min fasta princip är att man aldrig ska låta bli att ha kul om man kan. En annan övertygelse är att man ska sprida kärlek o goda ord omkring sig så ofta man kan också. Livet är ändå så allvarligt o och smiskar upp en och slutar ju ändå med döden så det är bäst att passa på så länge man kan...

Och på tal om att passa på så erbjöd sig just fem barn mellan 8 och 13 år att göra taccos till allihop. Den här skylten smälldes upp blixtsnabbt och nu har vi ingen koll.

Lilla undertexten är att om ni ändå kommer in kan vi inte ansvara för era liv... Spänningen är olidlig men vi planerar inte att gå in innan middagen så vi kommer garantrat att överleva :-).


Så ha nu en riktigt härlig helg alla fina. Kram