Den magiska lyckoformeln...

Lunchade med en kompis och fick ett par kloka ord till livs. Kloka ord som hon kom ihåg att jag fick från klok man vid namn Hasse från ett behandlingshem för ett gäng år sedan.

Den magiska lyckoformeln:
* Sluta gnälla
* Sluta ljuga
* Sluta skylla ifrån dig

Jobbiga ord som kan "träffa mitt mellan ögonen" men ack så sanna. Så där så att man blir full i skratt. Det är många som skulle kunna bli lite nöjdare i livet om de bara tittade på en av punkterna... Det är bara jag som kan ta ansvar för min egen lycka och i det ligger det att utifrån förutsättningarna göra min situation så bra som möjligt och då kan ju formeln vara en hjälp.

I veckan har vi funderat oss nästan tokiga på om vi ska åka tidigare från fjällen till begravning av kloka kärleksfulla kollegan/ vännen. Det hör till saken att begravningen är ungefär 90 mil härifrån enkel väg. Åh, men vi är ju i fjällen med goa kompisfamiljen då. Ska vi göra alla besvikna som vill fortsätta fjällresan till fredag? Hur gärna vill vi åka, för och emot? Hur ska vi resa? Flyg för en halv miljon med hotell? Bil, buss och tåg? Och vad gör vi då med skidorna, pjäxorna och barnen?

Efter många om och men har vi kommit fram till att Mannen och jag åker. Vi är lediga för sportlov så vi kan välja att ta ett ordentligt farväl. Hittills har jag aldrig ångrat någon begravning som jag varit på men har några som jag ångrar att jag inte var på. Det är inte någon som kräver att vi ska komma men det blir bra, så bra som nu begravningar är. Man kan ju inte säga att man vill dit, eller jo, det kan man på tal om att inte ljuga. Jag väljer att åka för att det känns viktigt att göra bra avslut och då är begravning oftast bästa tillfället att göra det. Som Lillebror sa så är begravning jättesorglig men det känns bättre efteråt.

Livet är ju så att det inte blir som man tänkt sig alltid. Inget att gnälla över, det händer alla förr eller senare. Vi har det otroligt bra och lever i kärlek även om det ibland innebär sorg. Vi åker med goa kompisfamiljen till fjällen först men avbryter vår fjällresa lite tidigare. Barnen är besvikna över att det blir kortare men det får vara så. Efter sommarens begravning har de förståelse för att vi vill åka (fast beslutet är vårat, vi skyller inte ifrån oss och lastar över ansvar). Barnen åker buss hem och vi tar med skidor, pjäxor, hjälmar osv på begravning.

Funderar på att ringa upp Hasse om jag har kvar hans nummer någon dag och tacka för den magiska lyckoformeln. Den funkar kanske inte på allt men den funkar på mycket. Ha en kärleksfull och härlig helg alla fina. Kram

Nattugglar lite...

och den här gången är det inte min egen förtjänst, eller kanske lite. Harry Potter event på fritidsgården och jag peppade Storasyster lite för att gå dit. Filmmaraton och en massa annat kul. Jag inväntar henne för att höra hur hon haft det. Sånt där som föräldrar till tonåringar gör (fast vi har varit väldigt förskonade då Storebror känner att han hellre vill ha det lugnt och skönt hemma än att drälla ut någonstans).

Funderar lite på klassresan som ska ordnas i Storasysters klass. Om inte alla kan vara med och lägga pengar eller säljer sockar, blommor, kakor och godis, kan det då fortfarande räknas som en klassresa? Eller är det kanske så att projektet borde döpas om till stöd-15-lite-löst-sammansatta-ungdomar-som-vill-åka-någonstans? När det gäller hennes fotbollslag är det ju självklart att alla ska med, oavsett vilken förmåga och möjlighet man har... Klassen har ett par invandrarungdomar där jag vet att det är oerhört mycket pengar att lägga 500:- per termin och barn... Inte är det alla som har föräldrar med jobb och stort socialt nät heller så att man kan sälja korvar för 150:-. Någon har argumenterat för att man måste åka långt eftersom hans alla andra barn fått åka långt med klassen. Intressant tanke. Undrar om han verkligen har lurat i sina barn att livet är rättvist?

För livet är inte rättvist. Det kommer nog inte att bli det under en överskådlig tid heller. Här har vi rent vatten i kranar och de flesta av oss behöver inte arbeta hårt med kroppen. Vi ska aldrig glömma att vara tacksamma. Över sånt här till exempel:

Naturis på havet... Sånt här, sånt här skulle jag vilja klappa till gnälliga människor med. Kanske hänvisa till Alex Shulman av alla människor också. Jösses vad gnäll tar energi från viktigare saker. Hur säger man till en kollega som alltid hittar fel, ständigt blir bitter och sprider det omkring sig, att hon egentligen inte har ett skvatt att gny över? Framförallt eftersom hon aldrig gör något för att något ska bli bättre utan helst viskar till någon annan.

Nu hoppas jag att Storasyster kommer hem snart så att vi orkar med en skridskotur imorgon också. Ha en trevlig söndag. Kram på er

Rätt långt ifrån glamour och party...

Det hostas, snörvlas och gnälls här hemma. Och så är vi trötta och bryter ihop förstås. Bråkar lite. Hostar igen. Någon skriker över läxor som borde göras. Vårsolen kommer med sin obarmhärtighet och påminner oss om dammtorkning och fönsterputsning som vi inte orkar/ tänker göra. Undrar varför det ser ut som om någon har spytt på mitt tangentbord? Familjelivet är inte fyllt av gapskratt alla dagar...

Eventuellt har vi hittat en bil. Reg nummret är RUT. Trots att jag principiellt är emot både RUT och ROT funderar jag på att försöka ordna RUT avdrag för den. Visst borde det gå? Förstå mig rätt, jag är inte emot RUT och ROT tjänsterna. Vill man byta kök, tak eller få städat av någon annan är det helt ok. Vem vill inte att någon annan ska städa ;-)? Att det däremot ska gå skattepengar till det tycker jag är helt vansinne. Skattepengar tycker jag ska gå till skola, barnomsorg, vård och äldreomsorg. Helst kommunal då det lätt blir galet när folk ska tjäna pengar på människor som inte alltid kan uttrycka sig... Nåja, själva renoverar vi köksluckorna med tejp ;-)...
Nu ska jag nog försöka ha ett litet lugnt snöbollskrig med de krassliga killarna. Ha en trevlig dag allihop...

Gnäll-funktion

Storebror är lite krasslig. 38° sådär lagom inte frisk men inte jättesjuk heller. Storebror har dötråkigt och har legat på soffan i två dagar. Imorgon tänker han nog strunta i att prova febern för han vill inte bli ihjältråkad. 12 år och ensam hemma en stor del av dagen. TV...

När vi andra kommer hem från jobb, skola och dagis är han väldigt understimulerad. Försöker få igång oss genom att retas, tjata och gnälla... Stackars stackars han och oj vad han har tråkigt och är inte Storasyster rätt ful och dum och Lillebror, ska han verkligen få och varför vill Lillasyster ha smöret? Lyckas förstås och alla blir galna på honom... Å då börjar han ju gnälla igen... Men åh, och varför och Åh...

Och då tänker jag på en diskussion vi hade på jobbet idag. Gnällets funktion. Ibland behöver man bara gnälla helt enkelt. Tycka synd om sig och tänka att man är oskyldig till att allsköns elände ramlar i huvudet på en... Jag tror att det är nyttigt att höra sig själv vara onyanserad, fånig och futtig. Det är först då man kan "komma på sig" och vända.

Tricket är att man helst bör gnälla till rätt person. Någon som bara lyssnar och inte kommer med tusen råd. Någon som inte är i samma situation så att man drar ner varandra (kräks man på någon i samma livboj börjar ju bara båda lukta illa). Och samma med att vara ledsen. Måste vara ledsen ibland, man får inte alltid som man vill och livet blir rätt sällan som man tänker. Jag tror att det är viktigt att "träna" på negativa känslor som liten så att man som vuxen kan hantera dom. Undrar hur det blir om jag bara bejakar det och tänker att gnäll är bra, gråt är bra, bråk är bra, tjat är bra och ret är bra. Kanske ska pröva det imorgon. Kram på er

En sån där obeskrivlig dag

Vad tror ni om att förändra både världen och mig själv med lite Nitroglyserin? Idag har jag varit trött på att vara mej, har tänkt aldrig, orättvist och alltid massor med gånger. Det är mycket som både varit toppen och botten de senaste dagarna och sånt tär lite på krafterna. Ikväll hade jag tillsammans med Storebror och trött Lillasyster (gullungar) släpat hem 9 kassar mat. Vi kände oss som rika kungar. Duktiga till tusen. När jag lyckats pussla in maten i vårt pyttelilla kylskåp (värre än ett 1000 bitars puzzel eftersom det är tredimentionellt) ville barnen ha kvällsfika av det som låg lite längst in i kylskåpet. Tjoho, bara att börja pussla ut igen då...

Shit, jag ser ju själv hur gnällig jag är. Mycket av det kan jag inte ens skylla på någon annan. Som att vi ska åka iväg imorgon och åka skidor ett par dagar, om vi nu håller oss friska. De barn som är friska har sportlovat sig så de är helt färdiga. De barn som varit sjuka är eftertrötta. Mannen behöver plugga eftersom barnen ägnat stor del av veckan åt att vara sportlovslediga/ sjuka. Skulle vi nog ha tänkt på liite tidigare... Det lär bli nattpackning... Tur att vi köpte en riktigt rekorderlig godispåse...

Och mitt i alltihop träffar man också på en massa trevliga människor, ibland där man minst anar det. Kanske inte nitroglyserinläge ändå då... Nu känns det bättre, nog med snackande, dags för packande... Kram på er