Den färgstarka paletten...

Har varit arg i veckan. Så där vansinnigt vannvettsarg. Inte utan fog får jag säga. Ibland är det på sin plats med riktig ilska. För att bestämma "vart skåpet ska stå" och vad som inte är ok. Det är inte alltid möjligt att prata med den lugna pedagogiska rösten. Ilska är bra, det hjälper oss att skapa förändringar och ger energi till att hålla ut och få till det. För att få det att funka hyfsat har nog böcker av Harriet Goldhor Lerner och Helena Harrysson betytt absolut mest. Finns tydligen till och med på biblioteken. Kloka kvinnor vars böcker borde ingå i alla "jobba-med-människor-utbildningar" och föräldraskapskurser. Och på tal om bibiliotek, här har Jonas Hassen Khemiri skrivit väldigt fint om det.

Och känslor. När flera personer är församlade blir det mycket känslor. Jag brukar säga att ju fler människor desto färgstarkare blir livets palett. Det blir mer glädje, sorg, ilska och mer kärlek. Ganska naturligt att det blir extra plusmeny egentligen. Ju fler som betyder något, desto större möjlighet till både trassel och fröjd. Tidigare jag bott kollektivt. När vi hade kul fanns det inget ställe på jorden som kunde slå det. Orange, solgult och rött. Verkligen sprakande. När det var sorg eller bråk var det kolsvart. Höga toppar och djupa dalar. Lite samma blir det i Kaosfamiljen. Och ju mer känslor ju viktigare att vi vuxna har koll på oss. En verklig utmaning. Har det här månntro att göra med mig och det jag bär i min ryggsäck?

Nackdelen med en stor familj kan vara att det inte blir lugn och ro så ofta (fast oftare numera) och att man sällan har långtråkigt. Lillasyster har till exempel nästan alltid någon att roa sig med här hemma. Kanske blir hon förstörd. Håller med Mattias Edvardsson om att det inte är lätt att göra folk av sina barn. Vad man kan trösta sig med är att det blivit det av de allra flesta och tydligen fler och fler numera. Tvärtom mot vad man kan tro när man hänger med i media så har kriminaliteten gått ner sen 90-talet till exempel.

Det blir nog folk av de sex barn som skrattande äter pizza i köket. Nu Ha en skön helg allihop. Kram

Kalasandet är över och en ovanlig vecka har tagit vid...

Vi blev begåvade med en ny tonåring då Storasyster fyllde 13. Känns kul. Länge sen vi bar henne och sen hon kröp runt och bannade trösklar. Mycket vatten har flutit under Kaosbroarna sen dess så det är helt ok. Tiden har ju sin gång men när man tänker tillbaka på barnens första år så tänker jag att vi var duktiga, även om vi inte klarade allt jämnt. En hel flock barn och så alla krav. Tänk så mycket klokare jag hade varit om jag fått bebisarna med den erfarenhet jag har nu. Så mycket mindre jag skulle ha krigat. Nåja, det var väl inte meningen att man skulle vara klokare än så. Barn har ju de föräldrar de får och perfekta föräldrar skulle säkert också vara skadliga, hur skulle barnen annars lära sig att vara människor?

Nu har en underlig vecka tagit vid. Mannen har åkt till Skåne med de tre yngre. Kvar hemma är Storebror och jag. Jag jobbar men är ju verkligen inte van att vara den som blir hemma. Så tyst och lugnt vi har det. Inget hoppande, sjungande, visslande, bråkande, tjatande, skrattande eller ylande om inte Storebror eller jag drar igång det (och det är svårare när man är två, framförallt när den ena är en trött tonåring ;-)). Däremot så pratar vi till långt in på nätterna och det är ju också mysigt.

Som den sanna Kaosmor jag är ser jag ändå till att ordna en liten aning hålligång. Igår bjöd jag hem ett några tjejer på soppa. Och jag förnekar mig inte. Trots att jag egentligen inte hade något giltigt skäl (förrutom att jag roat mig kungligt på en strand) så hann jag inte ens hälften av det jag tänkte mig innan gästerna kom. En stund tänkte jag i mitt stilla sinne att jag nog inte borde bjuda hem folk någonsin. Kaosbron så ut ungefär så här, minus pjäxorna.
Maten var definitivt inte klar men allt ordnade sig förstås. Vuxna roliga, kloka, härliga kvinnor. Då kan egentligen ingenting gå fel. Tror inte att de funderade så mycket på mina trivselhögar. Som min "Master" Storebror sa vid kvällsfikat. -Jag tror inte att karlarna hade gjort det, funderat på skulle jag ha städat mer, varit färdig med maten och kanske bjudit på något annat än soppa. Tack Storebror, tjejerna känner mig och det var inte för att få en show de kom. I själva verket var jag väldigt nöjd och tror att det var fler som var det. Vi skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord. Lite Caitlin Morans bok, fotboll, klassresor, hus, datorer och hur ska framtiden bli. Kanske blev det i slutänden egentligen fler frågor än svar. Eftersom min Master inte vaknat än ska jag se om jag hittar någon annan som vill bada med mig. Kärlek till er alla...

Mamma-padwan

15 år som föräldrar firar vi idag. Livet blir aldrig mer sig likt sen den här dagen för femton år sedan då Storebror gjorde entré i Mannens och mitt liv. Lugna kloka och riktigt roliga Storebror.

För några dagar sedan så sa han:
- Mamma eftersom jag är första barnet så är jag ju som ett experiment. Du hade ju aldrig varit mamma förut så då fick du ju mig och då kan man ju säga att jag lärt dig att vara mamma. Man kan säga att jag liksom är din master...

Full i skratt kan jag inte annat än konstatera att han har rätt. Han vet ju mer om hur det är att vara sig än vi vet hur det är/ ska bli att vara förälder. I sin enfald trodde man ju när man väntade bebis att vi skulle få en bebis och fostra den. Ha, det vete fåglarna om det inte är så att han lärt oss mer än vi lärt honom. Vilken tur att vi fick en så bra Master då... och att vi begåvats med ännu fler.

Att bli förälder är på samma gång något som är oerhört unikt för en själv men samtidigt så är man bara en i en kedja av tusentals generationer. Varje barn lär en oerhört mycket som människa och om livet. Nya lektioner hela tiden med varierande svårighetsgrad. Det är som att de har små uppdrag till omgivningen redan när de kommer till en. Som att de landade i rätt hus för att klokgöra sina föräldrar ;-). Och det har Storebror verkligen gjort (gör fortfarande).

Stolt Mamma-padwan alltså. När man tänker på hur länge sen det känns sedan man höll hans lilla rumpa i sin hand kan jag inte annat än säga att tiden inte alls går speciellt fort. Vår Master har hunnit lära oss oerhört mycket. Grattis till oss alltså som har en Master som har stått ut med oss i femton hela år. Nu ska jag bjuda Mannen på lite choklad och fira vår Master, som själv helt lugnt och fint sitter vid datorn i källaren och lanar tillsammans med en kompis och väldigt mycket godis. Kram på er

Fotbollsfredag...

Sitter just uppe för att hålla en utslut fotbollshjältinna sällskap tills hon somnar. Det blir ju så ibland, när man tagit ut sig, att man inte kan sova.

Ler lite över dagens fotbollskris. De hade bara det exakta antalet spelare och Storasyster hade glömt fotbollsskorna. Ja men tjoho... Både Storasyster och jag hade rört dom men ingen tog dom. Kom på att jag har goda vänner som inte bor så långt från bollhallen. Studsade in hos dom mitt i middagsbjudning och fick låna ett par prima 37:or. Jippie, problemet löst, precis enligt den norska problemlösningen.

Ibland tänker man att vi inte kommit så långt med jämställdheten eftersom det fortfarande är karlar som "gäller" överallt på en massa sätt som jag inte ids rabbla upp nu. Samtidigt kan man vara nöjd över att vi ändå tagit oss så här långt. Tänker på Irland och deras abortlagar. Skönt att mina små fotbollsdamer kommer att få bestämma över sina kroppar. Härligt att de troligtvis kommer att ha egna pengar så att de kan försörja sig och sina barn själva (läs inte behöver stanna hos vilken tokstolle som helst). Kul att så många tjejer kan välja att spela fotboll en fredag kväll och att det troligtvis kommer att kännas naturligt för dom att ha egna intressen när de blir stora.
Riktigt härligt att se hur allvarligt 90-talist papporna tar på sin fadersroll också, de är verkligen beredda på att dela. Många av de här sakerna hade varit helt omöjliga för 50 år sedan och i stort sett all tid innan dess.

Jag vet att jag sagt det förr men jag säger det igen. Jag tror verkligen att hela samhället tjänar på att mammorna och papporna delar skötseln av hem och barn. Jag tror till exempel att pappor som klivit in i det magiska i att ta hand om barn har mycket svårare att starta krig (om de fått sova klokt förstås). Rimligtvis har ett samhälle där HELA den vuxna befolkningen får rösta, tänka och uttrycka sina tankar bättre dynamik och fler uppfinningar. Tänker man så ser ju framtiden väldigt ljus ut.

Nu är det nog dags att sova lite... Ha en trevlig helg på er

Avslappnat på slutet?

-Vad det är skönt med sista veckorna innan skolan sa Storasyster. -VA, vad säger du??? (Storasyster är inte direkt känd för att njuta av skolan).
- Ja men nu på slutet är allt liksom så avslappnat... När jag tänker på saken håller jag med och förstår precis vad hon menar. De får välja vilken mat de vill på dagarna och även när och om de vill äta. För någon dag sedan frågade Lillasyster om hon fick ta limpmacka med banan och jordgubbar på till lunch. Svaret var varför inte. Middagen blir som ett uppsamlingsheat... Synd att jag inte anammade det här avslappnade redan i början av sommaren men det kanske hör till sakens natur på något sätt. Ska dock försöka komma ihåg det nästa sommar i alla fall...

Lite åt det här håller men kanske mer tänker jag att mitt mammeri har utvecklats också. Jag är OTROLIGT mycket lugnare jämtemot Lillasyster. Funderar, fiffar och tricksar inte hela tiden och tänker manjana manjana oftare. Tids nog ordnar sig det mesta liksom. Jag fostrar inte så mycket och tror inte att hon försöker styra mig/ driva mig från vettet när hon inte vill äta/sova eller vägrar att åka hem från stranden. Det är mycket enkelt att undvika maktkamper eftersom jag tänker att hon helt enkelt är ett barn som vill gräva mer i sanden. Jag tror inte heller att dagens utbrott kommer att påverka hennes chanser att ha vänner, pojkvän och behålla jobb när hon är 22... Inte oroar jag ihjäl mig över saker heller utan jag har stor tilltro till att hon kommer att klara sina prövningar och i annat fall komma hem och få sina vingar lite omplåstrade...

Jag märker att jag är mycket mindre brydd om Lillasysters små egenheter också. Jag sjunger och skrattar mer, i stort sett låter jag henne vara som hon är och tycker om henne. Det är möjligt att jag behöver tänka på att även ha lite krav på Lillasyster också men annars är jag nog i stort sett en underbar mamma till Lillasyster. Tyvärr kan man inte börja med barn nummer fyra men faktum är att jag även blir en mer avslappnad mamma till de andra. Allt oftare har jag börjat tänka kommer vi att tjafsa med Lillasyster om det där? Är svaret nej så... Att jag ställer en sån fråga till mig själv tjänar alla upp till Storebror på... Imorgon blir sista avslappnade dagen innan vardagen kör igång på riktigt... Ha det gott

Uppdrag granskning- det moderna föräldraskapet

Förr i tiden uppfostrade man barn till att kunna samma saker som man själv kunde och ofta även till att helt enkelt bli samma sak som man själv var.

Dagens föräldraskap kräver helt andra saker. När det gäller vissa saker lär sig barnen mer och det tidigt. Vi har ingen aning om vad som behövs i samhället om 10 år. Jag tänker mig att vi, dagens föräldrar har som uppdrag att visa barnen saker som man inte kan googla fram. Vänskap, kärlek, möten och aktiviteter i verkliga livet, saker som är "på rikt". När allt ligger ute på you-Tube eller visas i dokusåpor, retuscheras och photo-shopas så är det vi som är de vanliga operfekta vuxna som ibland klantar till det och pratar om värderingar och andra viktiga saker. Så, ja, jag ser det som en av mina plikter att inte vara perfekt och att kunna skratta åt det. Riktigt befriande! Vad tänker ni om det moderna föräldraskapet?