fredag 31 december 2010

Gott Nytt År och trevliga nyårslöften

Nytt år och nya förutsättningar brukar många tänka, nyårslöften, att man ska börja eller sluta med saker... Mina nyårslöften brukar vara lite annars. Jag brukar mer rabbla upp saker som jag är nöjd med och ska fortsätta med. Känns bra, jag gör det i år också.

1. Välja roligheter och skratta så ofta som möjligt
2. Älska barnen, Mannen och mig själv så ofta jag kan
3. Göra mig av med skor och kläder som inte är bekväma
4. Röra på mig när det känns vettigt och roligt
5. Hänge mig åt att njuta av nuet och vara nöjd och tacksam så ofta jag kan.
6. Dricka tekopp med Mannen så ofta som möjligt
7. Att i möjligaste mån tänka på miljön
8. Se till så att jag håller och inte kör slut på mig, unna mig vila
9. Låta bli att be om ursäkt för att vi har stökigt, fortsätta att göra praktisk politik av att det finns viktigare saker än ordning.
10.Att låta mig inspireras av Jean-Jaques Roussau som år 1754 sa:
Varje gång vi vill ha något vi inte har råd med, blir vi fattigare oavsett vilka resurser vi har. Varje gång vi känner oss nöjda med det vi har, kan vi betrakta oss som rika, hur lite vi än i realiteten äger.
11. Hitta min bok Hur barn förändrar ditt liv av Harriet Goldhor Lerner eller köpa två stycken (man ska ha två av sina bästa böcker, så man kan låna ut dom)
12. Försöka låta bli att bläddra i inredningstidningar

Ojsan, 12 nyårslöften, men lagom förlåtande så de funkar nog. I juni utvärderar jag och kollar så att jag inte har ställt om kursen helt åt skogen under året. Gott Nytt År på er alla söta. Kram

onsdag 29 december 2010

Behöver vi lite snöstorm ibland?

Ibland blir man nästan full i skratt. Vi människor planerar och ordnar. Stressar över massvis med saker. Ringer från mobiler och skickar efter via datorn. Tror att vi kan bestämma precis hur allt ska bli och att vi kan fixa det perfekta. Jag tänker att vi behöver lite snöstorm, magsjuka, smällkallt eller askmoln för att begripa. Begripa att vi är såå små... Att det finns en massa saker som man bara kan förhålla sig till... Att det inte finns någon som alltid kan få som den vill... Jag tänker att vi de senaste 20 åren blivit extremt korkade och dåliga på att vänta och handskas med livets överraskningar.

När jag var runt 20 så flygliftade jag ofta. Skjuts till flygplatsen och sen var man där tills man kom med, helt enkelt. Utrustad med en väska som var skön att sitta på, lite pengar och en kortlek satt man och väntade. Ville det sig illa fick man sova över. Det känns som en helt annan värld. Nu förväntar vi oss att allt bara ska funka och annars vill vi åtala någon (och det gäller även många 20 åringar har jag märkt). Vi vrålar på SJ, skriver arga mail till SAS eller anklagar någon på kommunen istället för att förlika sig med situationen, låta armarna hänga en stund och sen göra det bästa av det. Ständig uppkoppling med mobiler, bredband, GPS, Mp3 och allsköns tekniska saker samt garantier gör att vi tror att vi ska slippa utsättas för oväntade saker och oplanerad tid. Som om det skulle vara det värsta?

Ibland blir utflykten ännu bättre av att köra vilse. Många av mina absolut roligaste minnen är i samband med att saker inte blivit som jag tänkt mig. Stunder när oväntade saker och oplanerad tid dykt upp. Jag har träffat människor som för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. I många fall ger livets oplanerade krokar perspektiv på livet. Till exempel har överhängande magsjuka ofta gett friska helger och högtider en extra "skjuts". Jag funderar på att adoptera ett arabiskt uttryck som enligt Wikipedia både används av muslimer, judar och kristna är Insha-Allah, om gud vill. Klart man måste fixa en del själv och göra sitt bästa men livet är fullt av ställen där oro och planering inte hjälper, det handlar mest om att hitta humorn i det hela och flyta med. Jag hoppas på att snöa in med mina kära. Hoppas det händer er också, Insha-Allah ;-)

lördag 25 december 2010

Mm, dagen efter...


Med ett rödrutigt tyg över pingisbordet, massor med ljus och trevligt folk lurade vi hit Julfrid. Att sprida på ansvar och stress genom att göra knytkalas var strålande. 10 vuxna som hjälps åt och 10 barn som leker kan göra en rätt lugn julafton.
Även tomten lyckades vi lura hit. Kanske var det de andra barnen som drog. Storasyster hävdar nämligen skrattande alldeles bestämt att det finns en och annan i Kaosfamiljen, inklusive hon, som bråkat mer än vanligt i år.

Julafton är en spännande dag. Dagen efter, väldigt dagen efter. Idag är vi trötta och det är fullt med godis och julklappspapper överallt. I hallen hittade jag nyss en extremt kladdig fläck där hela släkten skulle kunna fastna i. En julda´precis som den ska va´. Kanske bäst att sanera fläcken innan några ur Kaosfamiljen fastnar samtidigt. Visst är det julstämmning om vi tänder levande ljus (för att slippa se stöket) och visst gillar vi varandra men så här dagen efter är det bäst att vi håller oss mätta och en bit ifrån varandra för att minimera explosionsriskerna ;-). En del del retas mer än vanligt och somliga har också väldigt lätt till tårar en dag som denna. Först ska jag gå på julkonsert i köket som jag nyss fick biljett till, sen fläck väck och efter det ska jag nog erbjuda mig att läsa högt för någon. Ibland kan man njuta av dagen efter ;-) Ha en trevlig juldag.

onsdag 22 december 2010

Kaosfamiljen har tomtar på loftet...


På facebook och bloggar vimlar det av duktiga nu-har-jag-jagat-och-själv-slaktat-grisen- typer. Och allt är vackert och strålande... Men det är ju inte en sån Blogg ni har kikat in på...

Julmaten är inte inhandlad och vi har inte skickat alla paket och julkort. Vi tror att släkt och vänner vet om att vi älskar dom, även om vi inte fått iväg allt i tid (annars får vi informera dom). Ibland har man så fullt upp med att kräkas, betvinga snö eller jobba så man får inte till det bara, det handlar inte om bristande kärlek. Vi glädjer oss över att ha en riktig affär i samhället och tänker handla upp resterna senast julafton.

Imorgon kommer kusinerna och vi har lovat kusinerna barnens sängar om barnen inte städar på golven (kan blir lite bråkigt). Tomte-eländet har vägrat dyka upp med madrasserna så det får jag ordna själv. En kompis föreslog att vi skulle börja ha gumboda-madrasserna i sängarna direkt från och med nu. Jag vet inte det... de är rätt halkiga och en del här har svårt att hålla sig i sina sängar med vanliga madrasser... men det klart, det skulle bli mindre tvätt. Undra om Gumboda-folket kan börja göra gosedjur och hur populära de skulle bli?

Vi kör inte vitt och stilfullt i år heller men vi har det riktigt bra ändå. Vi har mer en charmig jul. Vår julgran har alla färger och julkrubban har som synes tomtar på loftet. Imorgon kanske den ser annars ut. Jag har ärvt den av min farmor och vi fick alltid leka med den, alldeles underbart var det. Imorgon skickar vi det sista, sticker till badhuset, bakar pepparkakor med kusinerna och sen kör vi... Tänder ljus och luktar pepparkakor. Vi tvingar hit Julfrid oavsett om han vill eller inte. Julmyys...

Just nu undrar jag om Mannen gick in i en tvättpsykos efter att försökte bekämpa tvättens Killimanjaro som vi hade i källaren. Tror ni att tvättpsykoser visar sig genom ohejdat skottande på ställen där det inte behövs? Jag måste kolla honom... Nu ska jag nog göra en brasa och utmana honom i något spel...

Hoppas att ni får en fin jul där ni vilar upp er, gör snöänglar och strålar mot varandra... Hoppas ni också lyckas tvinga Julfrid att hälsa på er också. jag tror att enklaste sätter är att sätta sig ner ;-) Julkram

söndag 19 december 2010

Rekord, julstress och vad värre är..

Hipp hurra, Någon har slagit REKOORD!!! Den här gången behövde fem gosedjur, täcke, två kuddar, madrassen, golvet, Lego och hela Någon själv en riktigt seriös tvagning... Undrar om de tar emot kräksrekord på rekordbyrån? Kaosmodern drack "mors dricka" och åt vitpeppar i fem dagar, oroade sig för att hinna bli gravt alkoholiserad innan magsjukan gick över.. Lite bitter var jag ett tag, det ska erkännas. Mannen låg som en slips och klev upp lagom till att åka till jobbet. Nåja, sjukan är över. Det finns ingenting som går upp emot att familjen helt plötsligt blir frisk igen.

När familjen tillfrisknat så återkommer humorn och energin. Så det har hoppats runt och julpyntats. Julgodis har vi gjort både idag och igår. Nu är det inte något större problem, syskonen Stor gjorde egna projekt och syskonen Lill går ju numera att prata med så att man inte behöver oroa ihjäl sig för att skålla dom. När det gäller julstöket är det helt lugnt. Vi ska vara här i jul, en hel tomtearmé men det är bara "känt" folk som inte kräver krusade örngott. Knytkalas som vi samordnar via Facebook. Heja tekniken och heja att hjälpas åt. Julgodis och trevligt sällskap, vad kan gå fel? Världen kommer antagligen att finnas även efter den 24:e.

På tal om julgodis funderar jag på att försöka muta hit Jultomten lite före jul. För något år sedan önskade jag mig hela hinkar i julklapp och födelsedagspresent. Nu önskar jag mig madrasser... Gärna i teflon så att de är lätta att torka av när "rekordbarnet" slår till igen.

Under tiden som vi varit i karantän har jag läst Pia Hintzes fortsättning på Baby Blues och så har det hänt en del i världen. Det finns värre saker än magsjuka. Självmordsbombaren, tänk om han skulle ha lyckats. Och tänk i trygga Sverige? Vänd på frågan, varför inte i Sverige och menar vi på fullt allvar att det ska sitta massor med SÄPO folk beredda hela julhelgen? För att det finns galningar. Vi glömmer väl inte bort att de flesta muslimer också är upprörda. Även i Irak där någon sprängde sig själv och massor med människor till döds senast i söndags är de upprörda. Den här artikeln är fin och här ett hoppfullt reportage. Jag tror på Amos Oz, det är inte religionen som är farlig, det är fundamentalismen. Och rädslan, måtte vi inte låta den övermanna oss. Mer om det en annan dag. Magsjuka, julpynt och sånt blir rätt futtigt i det här perspektivet. Nu ska jag surra med Mannen som gått av sitt skift och jobbar kväll imorgon också. Kram på er

torsdag 16 december 2010

Vårt nya husdjur...


Praktiskt till tusen är det, vårt nya husdjur. Lillasyster har länge tyckt att vi behövt ett. Vis av tidigare erfarenheter och allt jag vet om Kaosfamiljen har gjort att jag varit tämligen skeptisk. Nu har vi tydligen skaffat ett, och inte vilket som helst. Vi har skaffat ett riktigt roligt husdjur. Det är en jättestor röd larv med snöre fram. Trivs bäst i backar men fungerar även på gator och trottoarer. Kan ha flera ungar på ryggen utan att tjura ihop. Så lätt så att barnen själva kan dra den. Äter själv gör djuret också, snö (och det har vi mycket av).På sommaren äter det inte alls och behöver ingen som helst stimulans, det verkar som om den går i idé då. Det perfekta husdjuret alltså.

Den enda nackdelen som Lillasyster upptäckt är att det är lite svårfostrat. Det "larvar sig" gärna och blir lycklig när det får bära någon i en liten backe. Så lycklig så att det försöker sladda och kasta av en. Jag fick den av Mannen i julklapp för några år sedan, Mannen tyckte att han varit oromantisk, jag tyckte att han var underbar. Jag förstod att den var bra redan då men inte att den var det bästa husdjuret man kan ha. Tydligen har de avlat fram fler: gumbodamadrassen... (Det var den jag skrev om för någon dag sedan Mångmamma)

Nu ska vi nog rasta husdjuret en stund igen. Ha en bra dag...

tisdag 14 december 2010

Och där fick vi logistik-ledigt...


Just idag är livspusslet inga problem att få ihop. Inte blev jag lyckligare för det. Kruxet är att pusslet just idag har en extremt tråkig färg. Magsjuka.... Och det är ju något som aldrig någonsin passar. Jag menar hade man haft ett helt oviktigt jobb hade man ju varit arbeslös... Och idag skulle jag egentligen ha gjort en jätterolig grej på jobbet... Nåja, vad är väl en bal på slottet? Nu kan jag ju passa på att lägga in Katarinas award och skriva 3 saker om mig.

1. Jag tycker att det är löjligt roligt med blommor och barn

2. Jobbar med vuxna missbrukare och trivs för det mesta riktigt bra med det

3. Tycker alltid att människor är intressantare än saker

Tack Katarina. Ok, och svårt att välja men jag skickar vidare till

Harpasione för att hon är en underbar sannningssägare.
Bina
som har bloggen Jag kommer aldrig överleva med livet i behåll (bara bloggnamnet är härligt).
Och så Eva för att hon skriver, funderar och reser. Det skulle jag också vilja göra när jag blir "större".

Ha det så fint allihop och ta hand om varandra. Nu ska jag njuta av min logistikfria dag. Kanske ska jag åka lite madrass med Lillasyster (hon och jag är friska, än) Kram

söndag 12 december 2010

Var vore vi utan Nördar och personer med ADHD?

I fredags var Storebror, Storasyster, Mannen och jag på bio. De mindre syskonen var med mormor och morfar. Vet inte om det någonsin hänt förr att vi gjort något med bara syskonen stor. Häftigt att ägna sig åt bara syskonen stor och ärligt, det är ingen sak att gå på bio med en 12 åring och en 10 åring när man är van att ha två till, vara en flock.

Vi såg Harry Potter och den var jättebra. Och så tänkte jag på alla miljoner människor runt om i världen som läst böckerna och att det finns en och annan Harry Potter nörd... Hm, undrar om inte alla samhällen behöver nördar? Människor som verkligen kan snöa in på saker och inte ge sig förrän det vet ALLT om någonting. Vi har väldigt mycket av samhällets utveckling att tacka nördarna för. Människor som har vigt sitt liv åt att fundera på enskilda saker och vidareutveckla sina ideer. Människor som inte slutar bara för att folk säger att det är fånigt eller omöjligt. Såna som precis som Edison är beredda att misslyckas extremt många gånger innan de lyckas en endaste gång. Heja nördarna helt enkkelt...

Och så kan jag väl passa på att slå ett slag för alla personer med ADHD också. Jag tror inte att ADHD är något nytt fenomen. Det har nog alltid funnit personer som inte är lagom. Det är de som har tillräckligt mycket energi för att bli entreprenörer, egna företagare och nybyggare. Vi har nog allvarligt talat en hel del och tacka ADHD personerna för också. Är det inte såna personer som tar i, tänker "utanför boxen" och för samhället framåt?

Och när jag tänkt de tankarna klart ser jag att jag fått en Award från Katarina. Mysigt, Jag blev jätteglad, nästan lite rörd men tyvärr får den vänta tills imorgon. Nu ska jag sy upp ett lucialinne, dricka te med Mannen och prata om veckans logistik... Kram på er

torsdag 9 december 2010

Plötsligt händer det...


Veckan har gått i alligatorns tecken, lite mindre soligt och varmt bara. Så fort jag inte haft något jätte-måste på överlevnadsnivån för mig har jag lekt alligator. Ofta vet jag det men jag gör det inte, nu har jag lyckats. När jag koncentrerat mig på att göra det jag riktigt måste och sen bara vara, kommer energin smygandes på mig igen. Naturligtvis kräver det verkligen sin kvinna att bara gå förbi trivselhögar och dammråttor på väg till soffan men jag gillar resultatet. När jag vilat mig i form är jag nöjd med både mig själv och tillvaron (även om det råkar vara aningens stökigt). Och när jag är i balans är jag bättre på att sortera ut vad som är viktigt/ mitt problem osv. Då bränner jag inte en massa energi på saker som jag inte kan göra något åt till exempel.

Riktigt roligt är det med vår lilla samarbetshärva också. Så här i lusse och tomtetider är den riktigt aktuell. Vi har några kompisar som vi liksom byter allt möjligt med. Allt från salvor och sjörövarlappar till kryckor, skidor och barn. Jättekul att kunna bidra i härvan och guld värt när man själv har behov av något.

Så, hoppas att ni också kan leva lite alligatorliv mitt i decemberhetsen.

måndag 6 december 2010

Vardagskvalité?


Känslan av att gå barfota på en sandstrand har känts lite avlägsen ett tag ;-). Resan var alldeles underbar men vardagen tar över när man kommer hem. Naturligtvis, det är som det ska vara. Semester i alla ära men det duger inte att gå och ha en värdelös vardag och bara längta till nästa semester. Jag skulle vilja vurma för ett nytt ord, vardagskvalité... De där små små sakerna i vardagen som betyder så mycket...

I samma veva som jag tänker vardagskvalité så börjar jag tänka på det där med vuxentid. Det där att man ska boka in tid för att vara vuxen och partid utan barn. Känner på ordet, ett underligt ord, vuxentid... Jag får för mig att jag är vuxen hela tiden och att jag prioriterar vad jag ska göra med min tid. Visst är det trevligt att sticka på bio eller äta något utan barn men det blir som en parentes. För mig spelar det tusen gånger större roll hur vi har det i vardagen. Hur mycket vi lyssnar på varandra, skrattar, skojar och bryr oss om varandra en vanlig tisdag Mannen och jag. Har vi det inte bra i vardagen så blir det lätt pannkaka av en middag. Vuxentiden finns för det mesta även i vardagen, någonstans, även om vi har fyra barn. Någon gång sover de eller är hos kompisar...


Och så julafton, denna dag då "det smäller". Stora delar av världen laddar för en enda dag. Som om det viktigaste var vilka julklappar man lyckas skrämma ihop... När det kommer till kritan är Julafton faktiskt också en engångsföreteelse, en parentes. Julhelgen och stämningen är det viktigaste. Och lagom till jul kan det ju passa att bli tacksam över att man inte tillhör dom som är utan och utanför... Då vore det inte roligt varken med ledighet, vuxentid eller jul...

Sköt om er och hoppas ni har en hyfsad vardagskvalité, hoppar fram bakom kylskåpet och skrämmer er kära eller bara kittlas lite. Har ni inte gjort snöänglar eller några hoppsasteg i veckan så är det kanske dags... Kram på er gott folk

onsdag 1 december 2010

Aktivt lat...

Jag tror att det finns olika sorters lathet (eller sätt att vara utpumpad på). Ibland är man passivt "lat". Sitter och hänger armarna och tänker att man borde allt möjligt. Jobbigt till tusen.

Andra gånger, som ikväll är man aktivt lat. Man känner sig utpumpad, vet om att man är det och väljer aktivt att inte göra ett skvatt. Tänker att om jag bara vilar upp mig så återkommer energin. Jag tror mycket på aktiv lathet och brukar dra med mig Mannen i "det aktiva lat-träsket". -Hörrö, nu gör vi ingenting, vi orkar inte...

Ikväll är en sån kväll... Vi gör ingenting mer än den absoluta extrema måstenivån. Imorgon har nog energin återkommit, eller i övermorgon... Jag tror stenhårt på att aktiv lathet är nyttig både för kropp och själ..
Kram på er

tisdag 30 november 2010

Usel sen och stressad...


Vad är motsatsen till good eunough mother? Tänker att jag som motvikt till alla perfekta vita hem med leende äppelkindade lussekattsbakande lugna vackra familjer kan beskriva min kväll. Håll till godo. Planen var busenkel... Ja men nu kunde väl ta mig ... ingenting gå fel...

Jag skulle ju:
Sluta tidigt, ungefär runt halv fyra från jobbet. Hämta Lillebror och Storasyster. Strosa runt på Lillasysters Vernissage på dagis. Hem och äta restbuffé med potatis som Storebror kokat. Lugnt och beskedligt skjutsa Storebror och Storasyster till trummorna respektive dansen. Ta med mig Lillebror och Lillasyster till affären och storhandla och sen hämta de stora barnen. Hem, kvällfika och så en liten chokladbit till mamman på kvällskvisten.

Så här blev det:
Naturligtvis började min arbetssituation löpa amok klockan tre. Ringde sista jobbsamtalet i bilen på väg hem från jobbet och sen till Storebror. Berättade för honom att det nog skulle bli pulvermos till middag. Han blev väl sisådär förtjust.

Ringde fritids och bad att de skulle be Lillebror klä på sig och gå ut. Ringde först till den av tre fritidsavdelningar där jag inte har ett enda barn. Börjar se att vi nog inte skulle hinna med något pulvermos och ringde hem för att meddela det. Storasyster svarade. Jag sa till henne att hon och Storebror skulle göra sig klara för att bli upphämtade om ett par minuter. Storasyster jublar när hon hör att min nya plan är att vi äter i "stan".

Lillebror gör det bra och går ut men vi går om varandra lite. Nåja, in i bilen och hem. Storebror sitter vid datorn men avslutar direkt och går ut och börjar gnälla om att vi har en skrotbil eftersom en del dörrar gärna fryser ihop. Idag måste man gå en omväg in om man ska till passagerarsätet. Storasyster håller på att klä om sig och söker tröja. -Skynda -Skynda... När alla barnen är ute kommer jag på att jag inte har riktigt koll på mina nycklar (typ borta). Storebror säger att han har sina i ryggsäcken. Ägnar dyrbara minuter åt att söka nycklar. Till slut måste Storebror krångla sig ut för att hämta nycklarna.

I bilen till dagis försöker jag att skylla ifrån mig och lägga skulden på någon annan men det blir så fånigt så jag måste ta tillbaka det. Detta är mitt fel helt enkelt, när jag erkänner det så håller barnen bara med, inget mer med det men de ser också fördelen med det här, att vi kan äta i "stan". Lyx... Ett par minuter innan hela vernissaget slutar sladdar vi in på dagis. Suck och förlåt förlåt...

Lillasyster strålar av glädje och personalen är underbar. Kaosmodern och hennes avkomma kikar på alla gubbarna, teckningarna, ljusstakarna och fikar av sockerkakan som världens bästa 5 åring varit med och bakat. Vi har ett tight schema men ett Vernissage kan inte ta hur kort tid som helst. I dagishallen bråkar vi lite och tjatar ännu mer. "Sluta hoppa runt, PÅ MED SKORNA!!!"

Storebror konstaterar surt när vi kommer ut till Skrotbilen att vi behöver tur med rödljusen eftersom vi brukar åka tidigare och hans trumlektion bara räcker i 20 minuter. Lillebror skrapar rutorna på insidan. Storebror och Storasyster blir rörande överens om att Lillebrors skrapande är det värsta ljud som världen hört och därför försöker de skrika för att han ska sluta. Lillebror känner att han har hittat sin livsuppgift. Lillasyster börjar sjunga på en julsång.

Halvvägs till Stan konstaterar Kaosmodern att vi inte hinner äta före dans och trummor.

Ah, nu jag börjar svettas bara av att beskriva eländet.. Det fortsatte så där ungefär... Ni som vill ha the extended version kan lämna er mailadress. Pizza som vi åt på restaurang en stund och sen tog vi resterna som vi inte hann äta upp i kartong... Men på något sätt så samarbetar barnen med en när det kör ihop sig på detta sätt... Och jag tänker att ibland är man inte ens good eunough... Ibland är man bara usel sen och stressad... Genom att erkänna att man är lite usel, sen och stressad, både för barnen och sig själv så blir man lite mindre usel sen och stressad. Det blir inte värre i alla fall.

Men, det är verkligen inte varje tisdag vi äter Pizza till kvällsfika så de glömmer de nog inte. Och den lilla chokladbiten, hm, ja det blev 100 gram... För jag är värd det...

Choklada mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest

söndag 28 november 2010

Smart organisatör eller fuskare?

Kaosmodern har pratat med folk eller tagit det lugnt mest hela dagen och ändå är jul stämmnigen på topp. Har Kaosmodern haft framförhållning? Knappast, då skulle det liksom inte vara Kaosmodern.

Kaosmodern tackar klass 5a för Anisgrisar och knäck, klass 8b (tror jag) för kransen samt konsum för pepparkaksdegen och julmusten. Tjoho vad lätt det går att få julstämmning när man shoppar loss på skyltsöndagen. Slänger man sen in Absolut Christmas i cd:n och ställer fram jullådan med alla tomtarna och låter barnen få fria händer går själva pyntandet som en dans. Kvällen avslutades med en timmes pepparkaksbak. Vissa av peparkakorna ser verkligen inte aptitliga ut. En del idéer ska helst inte omsättas i pepparkaksbak. Lillasyster vet om att vulkanerna är hennes, Lillebror kommer nog inte glömma att de huvudlösa, de utan ben och öron är hans. Jag måste medge att rullmackorna ser alldeles särskilt äckliga ut. Nåja, förhoppningsvis kommer de gladeligen att äta upp sina konstiga kakor själva.

Jag tror att årets julförberedelser ska bli min melodi varje år. Julstämning utan någon större ansträngning. Fortfarande lika vackert ute och nu har vi tomtar överallt inne. Julmyys... Hoppas att ni också har det mysigt... Kram på er

lördag 27 november 2010

Hej och välkommna till årets gnällföreställning...


Denna obekväma tanke slog mig som en blixt i huvudet för någon dag sedan. Vilken gnäll-kärring jag är, nej, inte ens det, en liten gnällig unge är vad jag är. Utan någon egen förskyllan och utan några som helst möjligheter att välja (?).

Något barn som är lite jobbigt just nu. Snöyra, jul och en massa annat. Ja men jösses... Är jag vuxen och tar ansvar för mina egna handlingar och val?

Om vi börjar med barnet så är det just ett barn med all rätt att göra fel eftersom barn ska träna sig på saker, på att leva livet. Jag däremot är den vuxna i kråksången. Jag är den som levt x antal år före barnet föddes och därför bör kunna visa allt jag lärt mig och be om ursäkt om jag inte lyckas. Ansvaret är alltid mer mitt än barnets när vi hamnar i konflikt.

Snöyran är som den är och den är åtminstone rättvis, den drabbar alla och får oss att än en gång inse att vi är små och att det finns saker som är större som vi inte kan påverka, bara förhålla oss till. Men snö förenar också. Plötsligt byter man ett par ord med andra som strävar på i snöyran. Vips har man bytt en hel massa ord med morsan och farsans grannar. På affären ler alla mot varandra, pratar lite och har inte alls bråttom ut ;-).

Och så tänker jag att julen liksom snön är en händelse, inget problem. Det är något att förhålla sig till och som man kan välja att njuta av. Så trots att vi håller på att fullständigt snöa över och julen är i antågande så är det rätt lugnt. När vi tittar ut genom fönstret ser det ut som ett julkort, inne är det lugnt och skönt. Nä, men hej och välkommen Julfrid...

onsdag 24 november 2010

Och ibland ångrar man sig...

så in i nordens och tänker att man inte klarar av det här med barn. Alla konflikter och alla beslut som ska fattas. Är det inte vansinne att utsätta sig? Och så många gånger? Och med varje barn är det något "knix". Alltid något som nästan driver en från vettet... Och vi som bakade pepparkakor igår. Borde vi inte ha blivit snällare då? Kanske skulle man ha haft den där ettan med kokvrå och en färdigpackad ryggsäck i hallen om utifall att man vill hitta på något kul. Då skulle man besparas allt detta prövande av vett och tålamod. Jösses...

Taktiken inför julen blir att vi ska äta kilovis med pepparkakor varje dag. Förhoppningsvis får vi då både julstämmning utan någon större ansträngning och blir snällare... Kram på er alla ni andra prövade tappra hjältar ;-)

söndag 21 november 2010

Vackert men sen då?


Ibland blir man lite förvånad över sina tankar. Har just konstaterat att detta antagligen är den absolut vackraste årstiden. Årstiden då till och med en parkering kan vara vacker. Och visst, det är vackert, om man bara tittar ut genom fönstret alltså. Börjar man däremot skärskåda den eländiga årstiden så kan man så att säga trycka på ogilla-knappen många gånger. Inte för att det ger något eftersom det här är som det är, något att förhålla sig till. Kallt och idiot mörkt. För lite snö för att det ska kunna vara riktigt kul. Vackert men urtråkigt och inte speciellt mysigt.

Och är det inte så rätt ofta. Såna där glittrande prinsesskronor och balklänningar är vackra men sen då. De där perfekta matchande jularna med barn med stärkta kläder är vackra men sen då. Vitt golv är också vackert men sen då.

Det tänker jag är en tanke som jag ska ha med mig in i julstöket. Hellre roligt än vackert om man måste välja. Jag lär plocka fram hela jul-lådan i år igen och låta barnen pynta av hjärtans lust. Granen ska traditionsenligt ha alla färger och former och kläs om minst en gång om dagen till julafton. Hellre skratta än att slita med "hur saker och ting måste vara". Vad tänker ni?

torsdag 18 november 2010

Morgon-frustration

Morgonens tankar var inte tacksamma utan arga. Plötsligt stod vi där, Mannen och jag. Lätt röda i ansiktet med förhöjd puls. Böjda över ett totalvägrande barn hade vi diamentralt olika åsikter om hur det vettlösa barnet skulle hanteras. Jag hörde själv att en del saker jag sa till Mannen och vettlösa barnet inte var smarta men jag kunde inte hejda mig, frustrationen rök ur öronen. Mannen hade kanske inte heller några Nobelpristankar och vanvettiga barnets vokabulär höll sig till något enstaka upprepat vägrar-ord. En stund tänkte jag att situationen i allra bästa fall kunde sluta med en serie samarbetssamtal på familjerätten.

Shit, detta sa de inte ett ljud om på föräldrautbildningen vi gick när vi väntade Storebror. Nä nä, då pratade de om naveln och amning... Inte sa de något på bvc heller, nej där var det vikt och längdkurvor för hela slanten.

Efter många om och men löste det sig men när man ser ett barn sova har man svårt att förstå hur vansinnigt frustrerande de kan vara. Ibland tror jag att anledningen till att barn är så söta är att man inte ska göra sig av med dom i något frustrations-il... Sköt om er...

onsdag 17 november 2010

Krasslig skrattar efter besök i magiskt värld

Hostig, inget smaksinne, inte färdig med upp packningen, småfrusen, hes, trött och enögd (ögoninfektion). Men jag skrattar högt ändå och det beror inte på att jag slagit i huvudet eller druckit vansinnesextrakt.

Jag håller på att smälta resan och inser att jag har så mycket att vara lycklig över. Fyra friska barn, ett litet rött stökigt hus med kamin, Man som jag vill dela resten av mitt liv med. Släkt och vänner både när och fjärran och ett omväxlande jobb som jag trivs med. Såna bas-saker men ack så viktiga.

Tänk bara att få bo i ett land där man inte behöver var försäkrad för att få annat än akut sjukvård. Ett land där vi har föräldraledighet, där barnens möjlighet till utbildning inte bestäms av föräldrarnas ekonomiska situation och vilja och där vi troligtvis inte kommer att bli tvungna att skicka ut våra söner i krig.

Och här hemma rasar Harry Potter feber. Alla barnen plus båda föräldrarna är smittade. Storebror läser på andra varvet. Storasyster har snart läst ut sista boken. Lillebror läser vi andra boken för och Lillasyster har till sin lycka fått oss att börja läsa första för henne. Inte för att jag vet om det är någon lämplig bok för en femåring men med tre äldre syskon blir man rätt för sig kommen och vill definitivt vara stor. Mannen är inne på sitt andra varv och jag har läst vissa böcker tre gånger. Och de som inte har läst alla försöker ständigt "pumpa" de som har läst mer på information. Till USA hade vi med oss 3 böcker och så slumpade sig så att vi kunde göra ett besök på The Wizarding World of Harry Potter i Orlando. Det var jättehäftigt, kanske njöt jag mest. Hm, försökte nyss länka dit men det är tydligen inte så lätt, kanske beror det på att jag är enögd ;-).

Så, nu ska jag ta min krassliga kropp och packa mig i säng för det ska ju vara bra medicin har jag hört. Kanske trycker jag i mig lite av de äckliga chipsen, det passar ju bra när man inte har något smaksinne ;-) Kram på er

Ps. För övrigt anser jag att det varit ett väldigt pådrag runt Mona Sahlin, hon är ju bara en tränare för ett av tre fotbollslag som alla förlorat. Hade det inte varit intressant att få in S kvinnornas Nalin Pekgul som partiledare? Fart och fläkt... Då hade ju Sd blivit tvungna att ställa sig upp och gå ut och protestera mot något nästan jämnt... Ds

söndag 14 november 2010

Känner mig som en Transformer som fastnat lite


Jodå, nu är vi hemma igen och försöker transformera oss tillbaka till vårt vanliga liv. Ställa om dygnet, dricka annat än läsk och äta annat än hamburgare. Att pressa ner oss i overaller istället för shorts och sparka istället för snorkla är också en av utmaningarna. Listan skulle kunna göras lång och på en massa sätt är det förstås urhemskt. Vi har haft det hur bra som helst. Jag känner mig extremt tacksam över att vi har kunnat åka, lyckliga mig. Och så alla intryck, alla trevliga människor... På andra sätt är det lite skönt. Lite vardagslunk kan nog sitta fint och det ska bli skönt att hinna smälta allt...

Men innan vardagslunken slår till har mitt Transformers-jag några problem. Jag blir stum av förundran över att 2 dl Cola kan göra två skor och två ryggsäckar fullständigt kladdiga. Jag funderar inte längre över anledningen till att man ska packa havregryn väldigt noga i plastpåsar (om man nu inte kan kasta dom), att packa upp en resväska kläder blandat med par dl havregryn är inte humor alls. Och jösses, snäckor... Vad gör man av de stinkande tingestarna när man packat ur dom ur sina fyra-påsar-och-en-plastask höljen? Vi kanske kan limma fast snäckor på fasaden istället för att måla om? Först får vi nog ställa om dygnet, "snäckningen tar vi till sommaren".

Nå, inga världsproblem direkt... Nu ska jag försöka Transformera mig till en te drickande och sen en sovande kvinna. Glömde jag säga att det är min tur att ha feberslängen? Varken vi eller barnen lär ha lyckats fullt ut med Transformeringen fullt ut. Jag kan nog säga att ni kan känna er nöjda som inte är Mannen eller jag imorgon bitti. Kram på er

måndag 8 november 2010

Cirkusliv...

Jodå, Kaosfamiljen har det hur bra som helst. Samtidigt förnekar vi oss inte. Vart vi än går har vi oss själva med oss. Som någon väl initierad uttryckte det idag, "omgivningen blir ofta bjuden på gratis cirkus". Jag fattar igenting, eller hm, jo... Vart vi än går har vi liksom oss själva med oss.

Det är ytterst sällan hela Kaosfamiljen är i samma läge. Någon får ett utbrott, en annan får en släng av feber, en tredje tycker att livet är underbart och vill sjunga lite en fjärde försöker stävja utbrottet, den femte vill hemskt gärna gå på armar och den sjätte söker Ipren och känner sig lätt rymmningsbenägen...

Lägger man dessutom till ovan mat, begränsad garderob, boende på mindre yta och kollektiva aktiviteter så är variablerna för träto-ämnen nästan oändliga. Och,jo,Möjligheterna att samsas, skratta och höra en riktigt dråplig historia är förstås minst lika stora. Familjen extra plusmeny av allt. The more the merrier... Undrar vad chefen skulle säga om att bevilja någon veckas semester för att vila upp sig ifrån semestern?

Ett par dagar till och sen försöka jet-laga sig tillbaka till vanliga vardagen. Jag skickar lite värme o en kram till er

söndag 31 oktober 2010

Nyttiga krockar

Massor av intressanta krockar blir det på resor. Utvecklande till tusen. Hjärnorna kokar nästan. Spännande att se andra saker och samtidigt få syn på sig själv och sin kultur. Massor med frågor blir det. Har bland annat träffat folk som bara bryr sig om hur deras hus fugerar, som skrattande diskuterar med sina föräldrar hur mycket stryk de fått och förtjänat. Jösses, världen är bra stor. Mer om det senare, jag skickar en massa värme till er. Kram

tisdag 26 oktober 2010

Framme i det foerlovade landet :-)

Klockan 03.18 slog Lillebror och Lillasyster upp sina klara. 03.30 hade de lyckats se till att Storasyster vaknade. Storebror och Mannen har eget rum (eftersom de inte sov en sekund under resan). Resan gick fint. Barnen var hur duktiga som helst men det klart, stora flygplatser och mycket folk... 1,2,3,4... 1,2,3... shit, Lillebror kom hit... 1,2,3,4 puh, 1,2,3 shit Storasyster, vaenta... 1,2,3,4 puh...

En av de riktigt roliga sakerna med att resa aer att man traeffar roligt folk. Jag hade min plats brevid en Steven from San Diego. En mycket trevlig bekantskap. Vi pratade politik och allt mellan himmel och jord. Och som vanligt, av att traeffa andra laer man sig saker. Steven sa att han inte har "healthinsurance", han reser hellre. Hans farmor hade laert honom att resa. Jag beraettade att vi hellre reser aen fixar hemma. Steven skrattade och sa att barnen troligtvis kommer att minnas resor bra mycket mer aen vardagsrumstapeter. Mm, redan hittills har vi sett saker som vi kommer att minnas. Storebror och Storasyster, som annars krigat i sinne ett par veckor har som favoritgrej att tumbrottas. Sams... jag njuter.

Stevens farmor hade fler kloka saker i lager. Hon hade en skylt (sign) daer det stod:
My home is eunough clean to be healthy
and eunough dirty to be happy

Nu ska jag rasta de mindre resenaererna. Vi har ju suttit en del stilla och det maerks. Vi ser naer jag hittar internet igen. Jag skickar vaerme naer jag hittar den. Den haer delen aer inte varm, alls. Kram allihopa

söndag 24 oktober 2010

Vad då låta udda vara jämt???

Nä men vaaad... uddasockar må ju vara men uddavantar. Jösses vad vi har uddavantar... Och som vanligt är det bara de fula ofavoriterna som är kvar som hela par... Vem i hela friden kommer hem med bara en vante? Jag står och muttrar i hallen. Mannen skrattar rått. Av någon outgrundlig anledning tycker han att det är jätte-mycket humor att jag blir galen över uddavantar.

Plötsligt blir jag helt tyst (tillhör inte vanligheterna). Rodnar lite lätt när jag kommer på att jag är kvinnan som med nöd och näppe lyckades undvika att tappa säsongens första vante i AUGUSTI. Kvinnan vars släkt bevisat att Charles Darwin hade fel. Hade människan kunnat utvecklas i rätt takt hade Kaosmoderns ättelinje för länge sedan gjort en radikal genetisk förändring. Vi borde ha begåvats med små fickor på magen för plånböcker och viktiga papper, magnetiska krokar på insidan av armarna för nycklar och en liten varnings-vimpel som fälldes ut från skallen vid risk för hunger.

Med eller utan hunger-vimpel. Imorgon åker hela familjen på vår första riktiga utlandssemester. Mm, jag vet, för Kaosmoderns del har höst schemat varit tämligen hektiskt. Kaosmodern brukar gilla fart och fläkt men här gick nog gränsen. Det lär väl ta tills jul innan jag har kommit ikapp mig. Känns kul att komma iväg allihop. Barnen är pirriga och vi är pirriga. Nåja, en viss resvana finns ju och en av fördelarna med att tillhöra Kaosmoderns ättelinje är att man vet att det mesta brukar ordna sig på något sätt.

Jag vet inte hur nätet funkar dit vi ska så antagligen lär det bli lite Bloggsemester så ni får sköta om er så länge. Nu måste jag gå och röja en aning så att de som ska vattna blommor och mata fiskarna inte trillar ihjäl sig redan i hallen. Känns roligt att åka men det kommer att bli skönt att komma hem igen också. Gosa in sig framför brasan med tjocksockar, ylletröja, filt, levande ljus och en god bok... Mmmm Kram på er allihop

lördag 23 oktober 2010

Liten mental härdsmälta

Ibland klumpar livet ihop sig. En massa roliga saker på rad är ju kul. Förvånande nog så dyker det ändå upp stunder när man kliver ner i en svacka lite tvärt. Blir så där extremt less, så att armarna bara hänger längs kroppen.

Less:
På allt som skulle behöva sökas.
På allt som behöver göras
På att vara positiv och go och gla´ kexchokla´.
På att varenda affär man kommer in i vill erbjuda en ett nytt plastkort för bonus.
På att de plastkort man verkligen behöver är borta
På att allt känns så olönande, jobbigt och tråkigt
På att det ska bråkas och diskuteras om allting, jämt.
På jobbet och på allt och alla.

Och då brukar det funka för mig att hänge mig, bara litegrann, en stund...

Jag ville bara säga det. Idag har jag hängett mig, nu känns det bättre... Dags att gå till badhuset med barnen. Ha en trevlig kväll...

onsdag 20 oktober 2010

Kvalitetssäkring så jag inte har ett förspillt liv...

Eftersom jag börjar vara så orimligt gammal så att jag minns när alla telefoner hade sladd, när man fick ställa sig upp för att byta mellan de två kanalerna på TV och när det var helt ok för barn att sitta utan säkerhetsbälte i en bil där de vuxna rökte måste jag ju göra en liten utvärdering. Eftersom jag har läst ett gäng poäng på universitetet kan jag väl till och med kalla det kvalitetssäkring och försöka göra något nästan vetenskapligt. Av en slump hittade jag en lista med etiketter för inläggen i Bloggen, Hurra, där satt den. Nu ska vi se vad jag bloggat om allt mest:

Barn 22 st inlägg
Kaos 17 st
Bråk 11 st
kärlek 10 st

Inte illa! Sen kommer Miljö 6, Semester 6, Snö 6, Jobb 5, Stök, stökig hall och stökigt 4, Lycka 4, Vattenskada 4, Nöjd 4. Vattenskada är ju inte någon höjdare förstås men om man inte räknar Kaos och bråk som något alltigenom negativt så verkar jag ha det väldigt bra. Kaos är inte det värsta som kan hända en människa, ibland kan nog avsaknad av Kaos vara värre. Kanske är det värsta att aldrig sluta kriga mot Kaos som jag hittade en krönika om här. PlockningsVM, den som plockat mest prylar innan han/hon dör vinner... Jösses, jag får myrkrypningar, eksem och blir trött i armarna bara av att läsa om det. Vad jag känner mig nöjd med att PlockningsVM inte är en sport jag ämnar vinna. Då knycker jag hellre Pernys bild och tar den till mitt hjärta (lägg märke till att den lyckliga kvinnan nästan verkar tecknad):

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjjMcQ5YUIybDA_GRg_V2wzySLYvDDsCDmj4GTcVmgKLY0zWoCgeDIEfX9JVCJ4Hs-BUsYdjZlCsKqGz4GqMSOFD-osEYoZUo0gCXwAA0B5_qqLFbRjEBkgSytT1v8_qZic-S-Zfy4x5KE/s1600/a+clean+house.jpg

Ps. Mannen tycker att vi borde rama in den här bilden

måndag 18 oktober 2010

Firad och färdig-fylld?


En del brukar försöka börja med att sluta fylla år, jag kan nog tänka mig en lite annorlunda väg. Jag tror att jag kombinerade det bästa av två världar på min födelsedag. Jag rymde (för att slippa klappa ihop tårtor och diska kaffekoppar) och så sa jag till de trevligaste jag känner att de kunde komma dit och boka in sig med mig här om de ville/ kunde /orkade. Inga presenter, inga krav och inget planerande. Soft och trevligt, tokigheter och lite allvar. Andlöst vacker utsikt, snöänglar, god mat, bubbelbad, snöbollskrig, badtunna, tårta, promenader, lugn, snöbad, bus , sång och lite dans. Antagligen var vi inte ställets lugnaste bokning, hm, kanske inte stökigast heller, en del konferenser kan nog vara stökigare. Jag tror nog vi kan säga att vi njöt av tillvaron allihop.

Glasvaser och högtravande tal har aldrig varit min grej. Däremot är en helg med folk jag gillar aldrig fel. Nu börjar man dessutom vara i ålder så man får vara glad för varje år som föräldrar, barn, vänner och en själv vill och kan hänga med. Lite rörd blev jag allt av alla som dök upp, extremt kul. Jag skulle vilja citera Lillasyster när hon åkt Zebra tåget på Legoland. -Göra igen! Jag tänker aldrig sluta fylla år, tvärtom. Tror ni att de går på att jag fyller år i februari igen? Maximering, att fylla år två gånger per år är väl inte orimligt?

fredag 15 oktober 2010

Krig och fred och att Levla upp


Krig och fred har vi rätt ofta här hemma, samtidigt. Igår jobbade Mannen och då passade Lillebror på att pröva moderns gränser, försvar och tålamod å det kraftigaste. Kaosmodern, som fortfarande var en aning jetlaged svarade upp mot utmaningen och därmed var kriget i full gång. Kaosmodern förstod att Lillebror inte prövat sin mor på ett bra tag och därför behövde göra det på ett aldrig tidigare skådat sätt. Ändå var det lätt att hålla sig för skratt. Lillebror var så oerhört lyckad i sitt prövande att modern ett tag funderade om Napalm kunde vara den enda fungerande försvarsmetoden.

Under tiden detta pågick var resten av barnen fredligare än någonsin. Lillasyster fikade på en blixt, gapade lite för tandborstning och godnatt kramades i en av Lillebrors pauser i anfallen och tog sen på sig nattlinnet och smet i säng. Storebror läste Harry Potter högt för Storasyster en lång stund och sen visslade det bara till innan de fikat, stökat undan, godnattkramats med kämpande Kaosmoder och gått och lagt sig.

Efter en utmanande analys av kriget med tillhörande fredsförhandling kunde även Lillebror och Kaosmodern kramas och gå och lägga sig. Att vara arg är inte det värsta, inte att bete sig som en idiot när man är barn heller, när ska man annars göra det? Krig och fred samtidigt tär på krafterna man blir oftast varm på mer än ett sätt. Alltid skönt för de som inte bråkar att kunna glänsa lite och le igenkännande. Och av krigen lär man sig massor, både som barn och vuxen.

I helgen tänker jag åka iväg och uppgradera mig. Gå upp en Level...
Klokare än när jag var 10
Nöjdare än när jag var 20
Friare än när jag var 30
Äntligen 40!

För övrigt anser jag Tomas Bodström bör kunna beviljas föräldraledighet.

Kram på er och ha en trevlig helg

onsdag 13 oktober 2010

Jetlaged in San Diego

Filmbranschen, here I come? Ja, om det inte hade varit för att jag just varit på en häftig jobbkurs och trivs alldeles yppans med mitt jobb hade jag sagt upp mig till förmån för en ny karriär.

Jetlaged in San Diego skulle bli titeln på min första film. Huvudrollinnehavaren skulle vara en jetlaged 4 barnsmor i 40 årsåldern och det skulle visas ca hundra möjligheter att ta livet av sig eller fixa sig seriösa problem i Staterna om man vill det. Att få en full amerikansk ex fotbollsspelare i huvudet, klättra över litet ett stängsel och hamna i fängelse i ett år och att drunkna i häftiga vågor är tre av möjligheterna. Eftersom kvinnan varken vill det ena eller det andra och lyckas undvika fällorna så skulle slutet bli lyckligt när hon levande och problemfri återförenas med sin familj.

Jag tror inte att uppföljaren Jetlaged hemma i byn skulle bli en lika stor kassasucce´. Den skulle mest vara bilder på hur barnen försöker väcka sin mor när hon somnat i korvstroganoff, under Bolibompa och till kvällssagan för att sedan zooma in hur hon ligger i sängen och fån-glor ut i mörkret vid 03 tiden.

Tjoho, hoppas verkligen att ni sover vid denna tid... Kram

måndag 11 oktober 2010

Äntligen hemma!


Plötsligt har uttrycket fått en helt ny innebörd. Massor med flygtimmar och dygnet helt på sniskan men vad gör det? Äntligen hemma...

Ni hade rätt, jag har haft det hur bra som helst. Varit på verkligen efterlängtad och extremt bra kurs, träffat massor med trevliga, roliga och mysiga människor, upplevt saker jag aldrig skulle kunna uppleva hemma, ätit gott och badat lite. Har inte hunnit smälta allt än, det har varit överväldigande. Dåligt samvete har jag inte haft något alls av. Vill man iväg och Man och barn klarar sig är det rätt att fara. Däremot har saknaden nästan gjort ont fysiskt.

Tårar i ögonen när jag såg alla de fina igen. 11 dagar har känts väldigt länge, framförallt morgon och kväll. Kramar kramar och kramar. Finfika, blommmor, presenter och bubblande prat. Mm, alldeles underbart. Inte så dumt att vara ifrån varandra lite. Mannen säger att han utvecklats, det har jag också. Barnen har garanterat också gjort det. Nu ska jag dricka tekopp och stråla med ögonen mot Mannen.

fredag 1 oktober 2010

Om

Kaosmodern ska ut och resa. I en hel massa dagar med jobbet. Häftigt utvecklande och krisigt. Jösses, Kaosmodern, hur ska vi klara oss? Det är inget misstroende mot Mannen, han kommer att klara det ypperligt. Dessutom har barnen börjat med hjälpar-dagar och tycker att det är jätteroligt. Krisen handlar helt enkelt om att Kaosmodern inte varit borta så länge förr. Någonsin. Antingen gråter de och saknar mig jättemycket, eller också saknar de mig inte alls, kanske tycker att det blev lugnare utan Kaosmodern. Jag vet inte vilket som skulle vara mitt värsta senario.

Lillasyster har med jämna mellanrum funderat med alla möjliga människor hur det blir för barn när deras mamma åker ifrån dom och ska vara borta i 11 dagar. Storasyster har krisat ordentligt men idag vände det. Hon kom fram till att hon är glad över att jag åker och gör det jag verkligen vill. Jag anade en viss stolthet. Tack Storasyster och så klokt. Det är bäst om vi inte begränsar varandra. Hoppas jag är lika klok när hon vill bege dig ut i världen...

Nu ska jag lägga sista handen på packningen. Bra skor, pengar, biljetter och pass. Resten går att ordna eller så klarar jag mig. Bara en vuxen är ingen sak att packa åt. Sköt om er kram

tisdag 28 september 2010

Harmoni?


Att jag klippte mig igår märkte Mannen inte alls. Vill jag att han ska se det får jag helt enkelt fråga: -Hur tycker du att det blev när jag klippte mig? Däremot så ordnade han utan vidare förhandling plats för mina blommor i garaget (och jag har inte lite blommor som ska sparas över vintern). Det tycker jag är lika mycket kärlek som att han får ha sina Oliver i vår kylskåp. Om vi ville det skulle vi förstås kunna kriga precis hela tiden om allting. Men det vill vi inte alls. Kanske orkar vi inte eller också tänker vi att en skilsmässa skulle vara på tok för stökig. Hur bor man varannan vecka med fyra barn? Eko ena veckan och fullständig kalabalik nästa?

Kärlek är stort, svårt och härligt. Hittills har jag lyckats glädja mig åt blomplatsen i garaget och fråga efter komplimangerna när jag vill ha det. Uppskatta de små sakerna, harmoni i vardagen. Kaos uppstår oundvikligen på alla möjliga plan. Vissa veckor kan man känna alla känslor och då är det viktigt att något är konstant. Mannen, Vännen och Lekkamraten. Att vi vet att vi kan luta oss mot varandra när det börjar blåsa, eller när vi bara behöver vila en stund ;-).

Hej hopp, dags för tekopp. Hoppas ni har någon att krama

söndag 26 september 2010

Uppfinning?


Länge har jag funderat vad det är som händer men nu har jag förstått. Mannen och barnen har uppfunnit en ströbrödsmaskin. Ströbrödet görs på skärbrädan och sen ramlar det ner i lådan som jag har fått för mig att vi ska ha bestick i. I vissa fall gör jag en kontraproduktiv handling, dvs torkar skärbrädan, men annars fungerar den helt perfekt... Vi kan skörda nytt ströbröd varje vecka. Mannen har inte förstått det än men det finns mer än en anledning till att jag inte bakar och gärna köper bröd som inte behöver skäras ;-)

lördag 25 september 2010

Rosenrasande...

Nu har jag nyss varit så där riktigt arg. Rent ända ner ifrån tårna så att jag tänkte att jag kanske skulle göra mig riktigt olycklig. Jösses, det är inte roligt alls, även om det är aldrig så befogat. Till slut får man bara nog. Helt enkelt. Att förälder innebär att vara människa och som människa är det ibland ens plikt att reagera och berätta var ens gränser går. Och då blir det förstås krockar, ordentliga krockar där allt havererar. Till och med Kaosmodern kan vara en idiot.

Men bråkar man med en finns det alltid andra som man inte bråkar med. Det är fördelen med en stor familj. Nackdelen är ju förstås att det finns så många bråkmöjligheter. Många anledningar till riktig rekorderlig ilska. Har man varit dum så kan man säga förlåt. Förlåt behöver man inte säga för att man varit arg, bara när man varit dum och om man menar det. En del konflikter slutar med gråt, en del med ett skratt och de flesta med snack så att man kan komma vidare.

Nu, en stund senare är livet härligt igen. Kram på er

tisdag 21 september 2010

Det är inte en fråga om om, frågan är när...

Idag har varit en sån där dag när jag blivit påmind igen. Egentligen går jag nog runt och vet hela tiden. En av fördelarna med att ha träffat på döden på alla möjliga sätt i många år är att man blir medveten. Det är inte frågan om om det händer hemska saker, frågan är när. Det går itne gardera sig mot, livet är liksom en historia utan happy ending. På sätt och vis gör det att man vandrar med döden bredvid sig att man uppskattar livet mer. Färgerna på paletten blir skarpare när man inte ha slängt på något rosa låtsasmoln av att allt alltid kommer att fortsätta så här. Här och nu.

Kärlek och människor är viktigt. Njuter man av varje dag och ser den som en ynnest behöver man inte vara så rädd. Vi andas och strålar mot varandra, nu. Nuet är det enda vi äger, morgondagen vet vi ingenting om, vi vet inte hur den blir eller om den ens kommer. På tal om det, här är antagligen det klokaste som sägs i hela Sagan om ringen triologin.

Läste en historia om när telefonen nyss hade kommit. En liten kille satt och pratade med sin morfar när telefonen ringde. Morfadern svarade inte. Killen frågade varför morfar inte svarade varpå morfadern svarade de kan ringa igen, nu pratar jag med dig... Det kallar jag ett äkta möte, såna ska jag börja samla på...

Ps. Det enda som är aningens positivt med söndagens valresultat är att jag aldrig varit med om att det diskuteras så mycket politik överallt. Det blir många äkta möten. Ds

söndag 19 september 2010

Vissa val är roliga och lite högtidliga...


Val och val och val, aldrig ska man göra annat. Det händer att jag inte orkar välja. Telia eller tele 2, olika elalternativ eller pensionsförsäkringar. Val val och massor med beslut hela tiden. Både på jobbet och hemma. I många fall skulle jag kunna tänka mig att skaffa mig en personlig väljare som kollade upp vad som skulle vara bäst/ snyggast /tryggast för mig. Dock inte i detta val, alls.

Att rösta på valdagen är känns som ett måste. Jag berättade för barnen i morse att detta är en viktig dag eftersom vi inte ens haft allmän rösträtt för alla vuxna i 100 år än. Det finns gott om andra länder där alla vuxna inte får rösta och folk har dött och dör fortfarande för rösträtt. Storasyster tittade med stora ögon när jag sa att papporna bestämde över döttrarna tills de var 25 om det inte gifte sig innan, då började Mannen bestämma. Gissa om Storasyster tyckte det var orättvist att sönerna själva fick bestämma direkt? En historielektion om rösträtt direkt till frukost.

Nåja, nu har jag röstat i alla fall. Dagen till ära tog jag på mig klänning och röda koftan. I kväll ska vi fira tillsammans med barnen att vi har möjlighet att välja. För mig är valet riktigt enkelt. Motiveringen har jag knyckt av en kompis på facebook. I dagens informationssamhälle behöver man inte tänka alla kloka tankar själv. Här är motiveringen:

När valfriheten börjat gälla alla barns rätt att välja föräldrar (med god fysisk o psykisk hälsa, utan missbruksproblem, med hög utbildningsnivå, som behärskar det svenska språket....) som kan göra konkurrenskraftiga val åt dem. Då kanske jag röstar på Alliansen. Fram till dess är mitt VAL; Rödgrönt!! :)

Så känner jag, det är helt ok att tänka annars men det viktiga är att tänka efter och rösta. Annars kan man inte gnälla på någonting de närmaste 4 åren. Jag är en frisk person i mina bästa år. Visst vore det skönt om någon hjälpte mig med tvätthögen men vi klarar det Mannen och jag och behöver inte RUT, inte ROT heller om vi ska ha handen på hjärtat. Förr eller senare händer det ;-). Kram på er alla söta

onsdag 15 september 2010

Er tröst i mörkret?


Jag ställer upp rakt av utan att ens vara tillfrågad. Visar upp min vardagshall. I den tappar vi bort och hittar nya saker varje dag. Jag erkänner att jag skriker åt barnen ibland även om det inte är en uppfostringsmetod jag rekommenderar. Jag tillstår att vi var försenade till Lillebrors fotbollsavslutning i måndags och att det bara var ren och skär tur att jag hann med bussen igår eftermiddag. Storasyster hade inte med sig några gympakläder igår och hon har heller inte gjort alla sina läxor i veckan (nästa vecka tänker vi nog kan bli bättre). Storebrors säng håller tydligen på att rasa ihop.

Ibland läser jag feel-good böcker. Jag tänker att jag genom att vara ärlig kan vara en feel -good kompis. En som man kan känna sig nöjd med sig själv när man varit hemma hos. Någon att skratta med när allt bara kör ihop sig. Jag kan vara tvåa i tävlingarna, jag bjuder på det. När jag tänker på mig själv som en feel-good kompis blir allt mycket trevligare. De som vill ha kompisar som vinner såna där åh vilket perfekt liv vi har tävlingar kan vända sig åt annat håll.

På tal om att bjuda så funderar jag på att sluta bjuda på sängplats. Jag funderar på att privatisera Storsängen. Införa så kallad trängselavgift. Erbjöd just Mannen att starta konkurrerande verksamhet, jag tyckte han kunde lägga sig på 10 kronor billigare. Han ville ha dyrare platser på sin sida. Vaddå fri prissättning? Ärligt talat så verkar han inte alltför intresserad. Kanske kan jag göra det till ett EU projekt på något sätt. Eller söka pengar från någon fond för kvinnor som sett sina bästa dagar... Nu tänker jag lägga mig innan trängseln blir orimlig.
Sov gott från er tröst i höstmörkret

tisdag 14 september 2010

mindreinformation.nu

Första föräldramötet avklarat och hösten har dragit igång på riktigt. Både på jobbet och hemma. Och överallt vräker de bara information över en. Om allt möjligt, både det man vill veta och det man skulle kunna klara sig utan.

Är jag en motvallskärring om jag ibland kan önska mig bortom informationssamhället. Jösses så behändigt det måste ha haft det min mormor och morfar som skickade barnen till skolan och så blev det bara folk av dom till slut. Utan att de blev Portfolioade hit och dit och fick hem drivor med lappar och mail om allt möjligt. Inte hade de några hemsidor att informera sig på heller.

Egentligen skulle jag nog inte beskriva mig som bakåtsträvare men visst känns det ibland som om informationssamhället driver gäck med sig själv. Puh... Och förstås, nu ska Mannen och jag dricka te... och ärligt talat, eh... utbyta lite information...

söndag 12 september 2010

Räcka till?

Det där med att räcka till är speciellt. Räcka till för vad? Vem? När? Även om en del låtsas som om de har fler timmar så funkar det inte. Vi har alla 24 timmar på ett dygn. Egentligen fattar vi allihop att det inte fungerar att klämma in heltidsjobb, motion, tid med barnen, tvätt, städning, tid för sig själv, trevligt umgänge med vänner bla bla bla... Men jösses vad vi försöker. Fastän vi alla har mat för dagen och tak över huvudet så kämpar vi. Har vi otur så visar det sig att det inte funkar, på ett eller annat sätt. Vi håller tummarna för att det inte ska gälla oss men... Människor får svårt att slappna av, blir missnöjda, bränner ut sig, blir deprimerade, skiljer sig, börjar supa osv. Många gånger på grund av känslan "jag räcker inte till".

Ibland blir man påmind om vikten av att tänka sig för väldigt noga om vad han gör av sin tid. Egentligen kan vad som helst hända, alltid. Idag är det den 12/9. Den 11/9 för nio år sedan hade vi, de flesta en helt vanlig morgon. En stund senare hade 2977 människor mördats i en terrorattack. En sån här dag känner jag att det inte är så noga att räcka till med allt. Faktum är att jag aldrig är tillräcklig. Det finns alltid alternativ till vad jag kunde ha gjort istället som kanske hade varit bättre. (Dåligt samvete, vik hädan) Att konstatera att man inte räcker till och vila i det kan vara rätt skönt, hela tricket är att välja medvetet utifrån förutsättningarna och bestämma sig för att vara nöjd med sin prioritering. Ha en bra dag...

torsdag 9 september 2010

Torsdagsmys, höstmys


Varje torsdag blir jag nästan rörd. Rörd över vilket land jag bor i. Nöjd med att jag inte dragit på mig så mycket fasta utgifter. Och oerhört tacksam över att jag har fyra friska barn.

Varje torsdag är jag ledig. Idag har det varit Lillasyster och jag. Läst lite, myst lite och målat naglarna. Hämtat Lillebror och handlat. Lugnt och fint. Eventuellt plockar vi in lite björnbär och äpplen om en stund. Annars får dom hänga. Jag har just läst en bok om stress. Egentligen är det helt sjukt att vi springer omkring som skållade råttor fastän vi klarar vår överlevnad.

Som Mannen sa när jag kände mig stressad över vinbären, vi får se hur det blir. Om vi inte pockar in dom får ju småfåglarna sig ett skrovmål. Nu kom Storebror just hem efter en Friluftsdag så nu ska jag höra hur han haft det. Mys i mörkret gott folk...

söndag 5 september 2010

Tänk om...


Tänk om vi alla från och med nu skulle vända all energi som vi använt till heminredning och hemfixande till annat, utanför oss. Utanför vårt hem, utanför vår stad, möjligtvis till och med vårt land. Om vi alla gjorde det skulle världen antagligen snart se annorlunda ut. Så mycket energi och tankeverksamhet kan ju bara inte leda till annat än resultat...

Kanske skulle en undersköterska från Tranås komma på hur klimatkatastrofer bäst kunde undvikas. Kanske skulle en mäklare från Djursholm tillsammans med en äldre dam från Ljusdal, via facebook stoppa avverkningen av regnskogarna. Kanske skulle en golfklubb från Lomma komma på hur maten och resurserna i världen bör fördelas och tillsammans också jobba för att det blir rätt och riktigt. Kanske skulle en Postkassörska från Hälleforsnäs klura ut hela nyckeln till miljöfrågan. Kanske skulle en Bilmekaniker från Vimmerby tillsammans med sin ingifta moster och diverse övriga släktingar (som förr om åren brukade träffas på semestern och beundra varandras "projekt") lösa världsfreden.

Plötsligt blev ingenting omöjligt. Tänk om bara om hade varit. Hisnande tanke...

lördag 4 september 2010

På tal om kontroll

så läste jag, när jag satt i väntrummet på sjukhuset, en massa tidningar. Mest var det såna där-titta-så-tjusigt-vi-har-det-hemma tidningar. Efter att ha sett ett reportage med vacker kvinna med det perfekta hemmet som poserar med ettåring skrattade jag nästan rakt ut. Kvinnan hävdade att hon ville ha många barn. Intressant, undrar hur många barn som skulle kunna landa i det där perfekta hemmet utan att någon skulle bli väldigt olycklig? På något sätt blev det nästan otäckt. Tanken som slog mig är, kan barn få vara sig själva i en sådan perfekt värld? Finns det plats för riktiga människor? Kan man glad ibland och alldeles rasande ibland eller sorterar man bort otäcka känslor i skoskåpen i hallen? Kan man vara både kärleksfull och svartsjuk i ett hem där allt är vackert eller åker ut... Svart eller vitt... Barn föds inte goda, inte onda heller utan alla människor är lite både och...

Fastän varenda reportage på sätt och vis var unikt så fanns det ändå förvånande många likheter. Samma typ av annorlunda saker liksom... Samma typ av annorlunda trädgård, planlösning och perfektionism. Samma beskrivningar. Har någon en "vacker gammal rostig cykel med blommor" så har någon annan en "vacker gammal gjutjärnsspis med blommor". Kusinhus och kusinträdgårdar. För mig känns det inte som om skrattande bråkande snorande barn hör hemma i den där perfekta världen. Ett liv med barn är bra mycket roligare än perfekt. Hoppas den där vackra kvinnan får alla de där barnen och att hennes liv blir bättre än perfekt. Här hittade jag en länk om hur heminredningstrenden även låser fast männen. Jämställt? Tjoho, jag tror att den är över snart... Kram på er

onsdag 1 september 2010

Tårar men allt under kontroll

Jösses så vi grät igår, både jag och Lillasyster. Inte alls roligt att bli sövd, bli skrapad bakom näsan och få rör iploppade i öronen. Men allt fungerade fint och vi blev så väl omhändertagna. I våras var vi på öron näsa hals och nu blev vi kallade. Lillasyster fick en skvätt alvedon och Emlaplåster på morgonen och sen åkte vi in och Lillasyster blev opererad. Klart vi grät en del men allt var ändå väldigt lugnt. Alla var jättefina och det kändes som om de andra patienterna också var väldigt nöjda. Vilken tur vi har som har ett land med sån offentlig sektor. Måtte vi inte rasera tryggheten utan att tänka oss för...

Ibland blir man påmind om att det som vi ser som vår rättighet och helt naturligt egentligen är ovanligt. Allmän sjukvård, skola och föräldraförsäkring finns verkligen inte överallt. Förra veckan kom jag via jobbet i kontakt med bärplockare som kommit hit från andra länder. Ledsna, smutsiga och hungriga med drömmar om en annan framtid, ett annat liv. Inte någon lätt situation alls. Tårar där också, men en helt annan sorts tårar.

Vilken lyx det är att bli omhändertagen, kanske gråta lite i en trygg miljö och sen ta bilen och åka hem. Kram på er

måndag 30 augusti 2010

Höst höst


Mm, och i helgen borde vi ha stökat undan... och sen skulle vi ju ha ordnat med... och efter det plocka bort... till sist skulle vi förstås ha plockat in... Men nä. Det kom en del andra trevligare saker emellan. Trevligt sällskap och en massa annat. Vi har fortfarande ALLA sorters skor och en hel hjord med saker som vi inte vet vad vi ska göra av i hallen. Ute på bron har sommarprylar ynglat av sig ohämmat i sommar och i hela huset har vi en massa påsar som verkar vägra packa upp sig själva.

Vi har som sagt haft trevligare i helgen. Kusinbesök och fotboll. När tillfälle gavs råkade Kaosmodern trilla förbi på en handelsträdgård. Vid hemkomsten satt hela resterande familjen och skrattade åt Kaosmodern när hon kom på vilket jobb det skulle bli eftersom de befintliga rabatterna redan är knökfulla. Mest skrattade barnen, raljerade gjorde de också. Pratade länge om sin inte så lagoma Mamma som gärna köper en hel trädgård till trädgården. Och värst vilka mattesnillen som räknade ut hur många gropar jag skulle gräva. De tyckte leende synd om mig för att jag är så korkad. Till slut blev jag tvungen att berätta att jag ångrar att jag över huvud taget lärde dom prata... (Äh, det blev riktigt kul, akta er så överens de var helt plötsligt)

Och så ska det vara kvartsamtal med nya fröknar. Känner en enorm ödmjukhet inför det. Visst kan vi gå och prata med nya fröknar men alldeles strax kommer det att vara fröknarna som vet mest om hur våra barn fungerar i skolan. Vi är den trygga basen som barnen återvänder till efter att de provat sina vingar i skolan. Alla barn är olika och tur är väl det :-). Har just läst en hiskligt bra och peppande bok i ämnet barn. Helena Harryssons Våga vara vuxen. En jättefin bok.

Nå, imorgon ska Lillasyster operera in rör i öronen. Hon är INTE imponerad av tanken. Önska mig lycka till... Kram

fredag 27 augusti 2010

Samtalsämnen vid matbordet har förändrats...

Lillasyster till Mannen när han sitter och äter sen frukost:
-Pappa, jag åt upp mamma-masken idag, Lillebror åt upp pappa-masken.
-Jaha, var de goda?

onsdag 25 augusti 2010

Mitt liv som ost...

Är inte så lätt... Efter ett par dagar i mina vardagsskor känns hjärnan som en ost, en sån där mjuk och svampig med mycket hål i. Det bara väller över mig information om allt möjligt överallt. Papper, mail, telefonsamtal och så träffar man någon som säger något. Lite svårt att hålla reda på tåtarna bara. Vi skriver och skriver i almanackor och så där men...

Den 15:e, var det något speciellt då? Ja, men shit, vem var det som skulle göra vad när och hur? Var det på jobbet eller hemma? Med ditt eller mitt jobb? Fika? Stövlar? Föräldramöte? Baddräkt? Betala 100:-? Medtag cykel?Eller var det kanske någon som berättade att någon kompis skulle gifta sig eller åka någonstans den 17:e? Kan också vara att vi bara MÅSTE komma ihåg att släpa ut soporna den 5:e...

Som tur är finns det också fördelar med att få osthjärna lite fort. Barnen är hiskligt sugna på att vara med på vissa saker så de börjar hålla ordning själva. Så när man visat upp sina "osttalanger" som mor ett par gånger räcker det med att man försöker hålla reda på sitt eget sen. När jag tänker på saken är mitt liv som ost helt ok...

tisdag 24 augusti 2010

Oiiiii....

Det är ett kallt stålbad att ta sig in i vardagen igen. Scheman som ska fyllas i väskor som bör packas av sina ägare och kläder som ska sökas fram. Lite ont gör det men samtidigt är det skönt. Välkommen vänliga vardag. Heja Härliga höst... När vi vardagat oss hela dagen tar vi på oss tjocksockar och tänder brasan eller lite ljus... Vardagsmys är nog det bästa myset... Sommaren har varit alldeles underbar men nu är det dags. På något sätt har nog hela Kaosfamiljen längtat lite i smyg efter den hederliga vardagen. Mysa ihop i soffan efter en vardagsdag verkar vara underskattat. Och även om det är lite länge tills nästa sommar så behöver det inte vara länge tills vi skrattar eller har det riktigt bra nästa gång. När man kommer upp ur det kalla badet brukar det vara riktigt bra. Kram på er

söndag 22 augusti 2010

Privat politisk kortslutning?

Jag bor i ett samhälle där det är svårt att få affärer att gå runt. Samhället ligger rätt nära en stad där det också kan vara svårt att få lönsamhet i affärerna. Köpcentren runt staden går hyfsat. Man klagar över att det är dött inne i staden men shoppar i köpcentret eller vallfärdar till IKEA. Helst handlar man egentligen utomlands... Reser utomlands och roar sig utomlands. Det finns en del arbetslöshet i staden eftersom produktion av varor också gärna vill utomlands för att få det billigare.

Stackars politiker. Kan inte vara lätt att ha en valrörelse som bygger på önsketänkande. Det finns ingen regering i världen som kan ordna jobben om vi fortsätter som vi gör.

Vi tänker inte så långt. Vill ha sänkta skatter och bibehållen service (i alla fall för mig, när jag behöver det). Ah, listan med kortsiktigt tänkande som kan straffa sig i längden kan göras mycket lång. Själv sitter jag till exempel och trycker i mig godis och funderar på hur i hela världen det kan komma sig att jag har så dålig kondis...

Frågan jag inte vill ställa mig är vill jag att lösningen ska vara kortsiktig eller hållbar...

fredag 20 augusti 2010

Kläd/fika fest kombinerat med fackföreningsmöte...

Klädfesten blev succé och knytis fikat populärt. Barnen provade kläder och mammorna fikade (måste varit slumpen som gjorde att vi bara var mammor).

Mitt under fikat passade vi på att ha fackföreningsmöte för mammorna. Garanterat världens äldsta yrke. Vi hävdade skrattande att vi bör kräva raster. Ett par tre stycken per dag och så en lång lunchrast med tupplur.

Idag konstaterade en kompis att det alltid är rätt att rymma lite. Kanske borde det tas upp på nästa fackföreningsmöte, rätten till rymning. Man är alltid nöjdare med tillvaron när man kommer hem från en liten rymning. Så, mammor, kanske dags att organisera oss... Nu tänker jag nyttja rätten till sömn. Kram på er

tisdag 17 augusti 2010

Lite läkarbesök igen då...



Den här gången har Lillebror trampat in en tagg i foten och det har blivit infekterat och varigt. Tro inte att barnet klagar, nej -nej. Lillebror började bara springa lite konstigt med den foten och vi märkte det inte förrän fotbollsskorna skulle på. Nå, detta är barnet som aldrig någonsin har tråkigt. Ofta måste man istället fundera på hur kul han har. Detta är barnet som lärt oss ödmjukhet i förhållande till barnuppfostran. Man har inte alltid fantasi nog att vara före ett sånt här barn och om man uppfostrar någon som kanske ska bli en nyskapare kan man inte förvänta sig att alla ideer är bra. Om han har 100 ideer på en dag är 75 stycken jättebra medans 25 av dom är fullständiga katastrofer (jag känner igen tänket). Här ovan är en av uppfinningarna som han gjort av saker han sparar i sitt skrotskåp...

För ett par veckor sedan hittade han och en kompis massor med mask. Dagen efter kom de in i köket och frågade om de fick låna två hammare och en skärbräda. Min spontana reaktion var att säga: -Det beror på vad ni ska ha dom till, ska ni ha dom till att banka mask med så blir det inget... Varvid båda pojkarna började flina, sa inget mer utan bara gick...

Nåja, nu ska vi till doktorn med en tagg i foten. Här är en gång vi inte behövde åka till doktorn. Sen ska vi packa ihop och möta brorsan och hans barn. Två vuxna och sisådär en 7-8 barn. The more the merrier... Kram på er

söndag 15 augusti 2010

Summan av det som är borta brukar vara konstant...

Jo, jag vet att vi brukar tappa bort saker, Kaosfamiljen i allmänhet, jag i synnerhet. Men nu har vi ändå tagit priset. Vi har tappat bort en hel VÄRLD!!!!

Lillebror, Lillasyster och jag har under en längre tid gjort en värld med hjälp av gammalt lakan, tygbitar och textillim (nej, tack, jag syr inte). Sist vi blev tvungna att göra något annat tog Mamman världen och la den på ett bra ställe. PÅ ETT BRA STÄLLE... Varför tänker man sig inte för. Räck upp en hand den som lagt bort något totalt på ett bra ställe!!!

Så, med jämna mellanrum går Lillebror, Lillasyster och jag runt i hela huset och söker vår värld. Det känns lite sorgligt men vilken fest vi ska ha när vi hittar den och då ska jag lägga den på ett riktigt dåligt ställe. Summan av allt som är borta brukar vara konstant så det gäller väl att vi tappar bort något annat, något som vi inte behöver lika mycket som vår värld...
Ha en trevlig kväll...

torsdag 12 augusti 2010

Dagens outfit...


Man vet att man har träffat en småbarnsmamma när det här är en del av dagens outfit...

tisdag 10 augusti 2010

En lista på saker jag INTE ska göra

1. Sy (jag har just provat, gick åt skogen)
2. Röja i förrådet (eftersom jag aldrig avslutar ser det värre ut efteråt, har provat idag)
3. Väcka Lillebror för att han ska få sova med oss direkt
4. Oroa mig för Storebror
5. Oroa mig för, äh jag skriver oroa mig över huvud taget. 98% av all oro är obefogad och resten kan man inte göra så mycket åt.
6. Bry mig om vädret

Däremot ska jag tillbringa min 40 årsdag på SPA hotell i höst och så arrangerar jag en klädfest en kväll nästa vecka i vår källare. Barnen kallar det klädfest. Vi träffas några stycken med överblivna kläder och byter ihop oss. Har funkat strålande varje gång. Föräldrarna fikar och barnen provar kläder. Billigt, enkelt och trevligt. Dags för tekopp med Mannen. Sov gott

måndag 9 augusti 2010

Passiv pessimism som något positivt?


Tjoho, nu är vi hemma. Lite mörbultade och trötta förstås men det hör ju till. Vi klarade oss utan sjukdomar även om Mannen var allt annat än pigg. Tidigt som ögat kom vi hem men tack vare mycket tillmötesgående konduktör blev det ändå inte helt mitt i natten. Att resa med barnen är speciellt. De är vana att resa så det funkar bra men det blir otroligt nära. Det leks, krigas, busas, myses och förhandlas mer än någonsin på resor. En Kaosfamiljen meny extra plus med ännu mer av allt och oftast på mindre yta. Rollerna byts i snabbare takt och alla är med om allt. Ibland lite väl häftigt men också hisnande härligt.

Och nu är vi hemma igen. Nu kan vi göra lite av de vanliga sakerna på våra vanliga ställen. Bara det att barnen kan ringa till en kompis eller dra sig tillbaka till sina rum är härligt och sånt man inte begriper att uppskatta om man inte har varit borta. På tal om att uppskatta saker hittade jag en tänkvärd länk här om att viss form av pessimism kanske inte är så tokigt.

Passiv pessimism, vilket ord. Trodde väl aldrig jag skulle anamma det... Hm, här det gäller livet har jag upptäckt att den "passiva pessimismen" faktiskt kan ha en riktigt god funktion. Det är inte naturligt att jag ska gå genom livet utan att något riktigt hemskt händer (att kräkas på tåg är inte riktigt hemskt). Att förbereda sig lite ibland på det värsta kan vara nyttigt tror jag. Även om det låter konstigt tror jag att jag har föreställt mig i stort sett alla mina nära och käras bortgång, det gör att jag njuter av de dagar vi har. Allt är inte självklart. Många saker blir i ett sådant perspektiv helt oviktiga.

När det gäller politik tycker jag också att den passiva pessimismen kan ha en god funktion. Nu pratar jag inte om att jaga utslitna och cancersjuka med blåslampa och att alla ungdomar vill bli rika på socialbidrag (det blir man inte). Jag tänker mer funderingen på miljön, hållbar livsstil och hur vill jag att samhället ser ut när/om något drabbar mig/barn /barnbarn till exempel sjukdom, död, arbetslöshet osv.

Ah, nu får det vara nog med passiv pessimism. Nu ska jag ta en lov i huset och titta på alla vackra sovande... Sov gott på er alla söta...

lördag 7 augusti 2010

Semestern borta lider mot sitt slut

Och vi har haft det riktigt bra. Träffat en massa folk som vi tycker om, sett vackra hus, badat, promenerat i ohemma-skog, läst böcker som kloka människor skrivit, åkt karusell, bråkat, busat, samsats, pratat och ätit god mat. Mycket här och nu... Vad mer kan man begära? Ingenting...

Men lite så där i smyg kan jag längta efter vårt stökiga hus och lite vanlig vardag. Var sak har sin tid...

Hoppsan, nu kommer Lillebror och säger att han inte mår så bra. Ingen god idé, inte när vi ska åka tåg imorgon...

tisdag 3 augusti 2010

Det är en utmaning att hålla ihop...

Man kunde ju tycka att det skulle räcka med att man kysste varandra och sen levde man lycklig i alla sina dagar. Fick man dessutom några barn ihop så borde det ju vara ännu mer "lyckosäkert". Näppeligen... Ständigt är det en balansgång för att få till det. Mannen som Vännen, Mannen och Lekkamraten till mig. Jag som Vännen, Kvinnan och Lekkamraten till Mannen. I perioder hittar vi den perfekta balansen, andra stunder har vi skev balans där det ena väger över och vissa gånger hittar vi ingenting. De gånger vi inte hittar någonting måste vi båda två på något sätt jobba för att övertyga varandra och oss själva igen. En ytterst svår utmaning att ta sig an bland möglande tält, bråkande barn och Faulkorv till middag IGEN...

Hm, men om man vänder på det kan man också undra varför skulle det vara enkelt? Det är nog inte meningen. Mannen utvecklas, jag utvecklas och barnen likaså. Vi upplever alla saker både inom och utom hemmet som påverkar oss. Så med jämna mellanrum är vi "nästan som nya" för varandra. Inte så att vi behöver presentera oss för varandra varje morgon förstås men ändå, det händer saker hela tiden med oss. Det är inte konstigt att det är en sådan utmaning att leva ihop. Vindlande på livets krokiga stig ge vi oss i kast med utmaningen att gå tillsammans. Tillsammans är allt värre och svårare men också mer spännande och häftigt. Livet är inte enkelt men härligt. Hoppas ni har någon att krama, i annat fall skickar jag en cyberkram för i Kaosfamiljen står livet sällan stilla, vi bråkar en hel del men kärlek har vi gott om och kärlek blir inte mindre för att man exproterar... KRAM

lördag 31 juli 2010

Familjen dumskalle har sitt årliga sammanträde

Att packa lätt är ett trick som vi faktiskt behärskar. Det som däremot brukar vara svårare är att bli packad med den mentala hälsan i behåll. Vi blir inte kloka, ingen av oss... Nåja, om vi "bråkat om oss" ordentligt innan så brukar resan bli desto smidigare. Nu har vi en liten paus men alla har bråkat med alla på de mest förunderliga sätt. Låt oss säga att OM vi bara tar oss ut igenom dörren allihop så finns det stor chans att resan flyter på bättre än någonsin.

Nåja, livet spritter i varje kroppsdel och det är bara att känna sig tacksam. Nu till bråkfinalen i hallen. Kram på er

onsdag 28 juli 2010

Att få det som man vill är inte alltid att få det man behöver

Det gäller nog både barn och vuxna. Igår åt jag en tre-rätters lunch. Mjukglass till för-rätt, kyckling till varmrätt och jordgubbar till efterrätt. Det var förstås precis vad jag ville men inte vad jag behövde ;-), ibland är det rätt att unna sig. Det finns helt klart stora fördelar med att vara vuxen. Jösses så gott det var...

Lillebror och jag har haft krig i över en vecka med två dagars avbrott när han var hos mormor och morfar. Varje kväll hävdar han bestämt att han behöver bli väckt när jag går och lägger mig för att kissa. Lillebror brukar inte kissa ner sig på natten. Hans dolda agenda är att jag ska väcka honom så att han kan sova med oss direkt. Det kommer inte att hända och det har jag sagt till honom på längden och tvären. Det är ok om han kommer till oss om han vaknar men det blir ingen väckning. Lillebror är inte den som ger sig. Han hotar med allsköns straff som ska drabba mig. Igår trappade han upp konflikten och låg och skrek på pin tji så att Storasyster inte kunde sova. Vi tog ner honom till köket och turades om att prata med honom. Till slut somnade han på några stolar och jag bar upp honom. Både vi och Lillebror behöver somna utan trängsel men det är bara vi som vet om det och vad han vill tvivlar jag inte på.

Idag körde han igång igen. Jag körde det gamla Markoolio-tricket. Jag sjöng min nykomponerade Markoolio låt:

Jag älskar dig
men jag säger ändå NEJ
jag tycker inte det är kul
att vakna trött och ful
jag älskar dig
men jag måste säga NEJ
jag vill aldrig aldrig väcka dig
för att du ska trängas med mig

Där satt den. Den kommer att upprepas varje gång han ställer sitt väck-mig-så-att-vi-kan-börja-tängas-direkt krav. Jag kan dansa med honom och sjunga den hur många gånger som helst. För några år sedan vann jag du måste torka min rumpa kriget med hjälp av den sången. Tack Markoolio...

tisdag 27 juli 2010

Lite jobb igen då...

Jodå, Kaosmodern jobbar nu i veckan för att sen vara ledig igen. Fart och fläkt på jobbet förstås men det är en annan slags fart och fläkt. Lunch i lugn och ro. Ingen som retas och trillar av stolen. Inget kladd som jag behöver ta hand om.

Har man som jag en hyfsat krävande fritid och ett hyfsat krävande jobb är det viktigt att ta hand om sig för att orka. Viktigt att säga nej också skulle jag tro, både på jobbet och hemma. Tänka sig för så att det inte blir för mycket. Och så bussresorna... Min andningspaus. Om jag bara hinner med bussen är det ingen som vill mig något. Sätter man sig dessutom bredvid en tonåring med piercingar är man garanterat ostörd...

Hur duktig är det värt det att vara? Vad tänker ni om ordet nej och hur tar ni hand om er?

lördag 24 juli 2010

Halva "klimatanläggningen" har brakat...

Nu kan vi bara öppna ena framrutan, den andra är igentejpad... Men det har ju funkat förr utan att folk har dött av värmeslag. Huvudsaken är att rutan håller sig uppe... Kanske får vi göra som på andra sidan där vi länge haft en hederlig vev. Ju mindre som kan trassla till sig i en Kaosfamilj desto bättre.

Upptäckte förresten idag att min relation till glass i bil är nära besläktad med Ketchup. När jag uppfunnit Ketchup som är lika kladdigt som gips går jag direkt på glass som inte rinner. Sen hastar jag vidare till att fixa overaller med bärhandtag bak på ryggen, Lego, Barbieskor och andra leksaker som "hittar hem själv" och okrossbara fjärrkontroller till allsköns olika apparater. Löser jag alla dom problemen är väl nästa projekt bilar som är bensinsnåla, bara funkar och sanerar sig själva. Patentbyrån, vi ses om ett tag... Sköt om er

fredag 23 juli 2010

Fullt upptagen med att "somra mig" vägrar jag känna skuld och äger...

Att "somra sig" som förälder i Kaosfamiljen innebär att man försöker ta det så lugnt som möjligt samtidigt som man ibland lyckas rädda handdukar, badkläder och vanliga nybadade kläder ifrån att surna. Vidare hämtar man med mycket gott resultat hem stora delar av sanden från den lokala sandstranden (om man cyklar hinner en viss procent av sanden trilla bort innan man är hemma). Man bestämmer sig för att morots, eh ogräslandet, blir litet potatisland och hoppas på en liten skörd innan snön kommer. Och så tvättar man lite tvätt när andan faller på och petar i barnen hyfsat lämplig föda vid nästan vettiga tider. När kvällen kommer är barnen trötta av allt sitt somrande men somnar ändå en liten aning för sent. Kvällen avslutas med att Kaosmodern trycker i sig allt godis hon kan lägga vantarna på. Jösses vilket stålbad vi kommer att få gå igenom för att komma i rutiner och någon sorts Kaosordning igen men det tar vi då... Manana, manana...

Två bra böcker har jag läst. Ylva Lewin Nowaks I sällskap med skulden har jag läst förr men tittat på igen. Den handlar om Mammeriet och att mammor oftast tar på sig mer ansvar för allt möjligt när det gäller föräldraskap. Runt mammeriet finns det alltid chans att känna skuld. Förr var det tex synd om mammor med illbattingar, nu bär mammorna skulden. Ylva skriver att det finns massor med duktigt duktiga mammor, som ändå känner att de borde vara lite mer av något. Det blir som en tävling där man helst ska vinna alla grenar, snacka om mångkamp. Ylva skriver om att skuldkänslor är viktiga för samhället men att de också kan skymma sikten för oss. Skulden blir som ett ok som man bär och då tappar man energi istället för att det leder till insikt, handling och förändring. Vardagsförsoning och att vi alla borde bli bättre på att se det ansvar som faktiskt tas istället på att klanka på varandra skriver hon också om. Jättebra. Jag tror att det är jätteviktigt att vi peppar varandra. Människor som inte peppar tar energi, de som peppar och stöttar ger energi. Borde det inte egentligen ses som en bragd att man ser till att de finns mjölk hemma de flesta dagarna på året. Så, är du mamma och har haft/ har skuldkänslor, ta med I sällskap med skulden till hängmattan.

Den andra boken jag läst är Mia Törnbloms Du äger. Tjoho, den är nog egentligen riktad till tonåringar men vad då. Vid snart 40 händer det att jag står i något hörn av huset och tänker: -Skärp dig Jenny, det är faktiskt du som är vuxen här, du måste reda upp det här! Jag trodde att jag var "maxarg" på mina föräldrar när jag var tonåring och att jag inte visste varken ut eller in om en massa saker. Ha Ha, aldrig har jag väl varit så tvärsäker som då. Som jag ser det var tonåren träning för Kaosmoderskapet. Föräldraskap är det klart känslomässigaste jag har varit med om. Barn kan verkligen göra en konfys och inte konstigt, jag har aldrig haft ansvar för en tolvåring, tioåring, sjuåring och femåring förr. -Mamma får jag... -Jag vet inte, jag ska ringa och fråga mormor eller googla på nätet funkar liksom inte. Nå, boken handlar om självkänsla, att den går att träna upp och att man äger sitt liv. Lättläst och trevlig. Aldrig är uttrycket du äger lika sant som när man är vuxen. Utifrån de givna förutsättningarna äger jag mitt liv och den tid som har givits mig...

Ni äger ni med kära Bloggvänner. Hoppas ni "somrar" er ordentligt