Det där med tonåringar...

Tonåringar kan driva en från vettet på riktigt. De har hört alla ens argument lite drygt 200 gånger och inte går de bära någonstans heller. Etiska dilemman dyker upp som brev på posten. Livet med tonåringar blir sällan som förväntat. Oro, jag säger bara det oro. Som 45 åring vet man ju en miljon saker som skulle kunna hända och ändå behöver man släppa ut dom. Inte låta sig själv och dom förlamas av ens egna farhågor då det mesta som man tänker ändå aldrig kommer att inträffa.

Det vettigaste man kan göra som tonårsförälder är nog att skaffa sig vänner man kan ringa till när tonårsgrejset övermannar en. Så att man slipper slita av sig håret, skrika skallen av någon (som slutat lyssna för en stund sen) eller bara implodera. Genom att surra om sig med vännen får lite perspektiv på tillvaron och kan eventuellt lugna sig. Det är sällan en god idé att bara agera, om det inte är fara för livet, när det gäller tonåringar. Passivitet är inte heller bra. En smal balansgång där resultatet helt kan avgöras av att man ibland pratar med någon neutral som varken är tonåringen eller allt för insyltad (läs den andra föräldern, som ju gärna gör/ tänker lite tvärs emot en själv och då kan det ju bli stort tjafs eftersom alla rätt lätt blir känslomässiga).

Nu är den klar, dörren som får 3/4 av barnen att vilja flytta. Den fjärde han växer så det knakar, han bryr sig näppeligen om vilken färg det är på dörren då han uppskattar vårt (innan han parkerat där) skafferi och kylskåp alltför mycket för att bry sig om dörrdetaljer.

Ta hand om er allihop. Kram

Om...

Mm, ja om man skulle titta riktigt noga inne i vårt sovrum skulle man se att maskeringetejpen runt dörren är kvar sen vi målade om för sisådär 6-7 år sedan. Man skulle också märka att det är olika nyanser på två av väggarna och att vi råkat måla i den andra nyansen en bit in på nästa vägg. Men, eftersom vi har roligare och bättre saker för oss i sovrummet så kunde vi inte bry oss mindre. Det verkar inte vara någon annan som bryr sig heller...

Och om man skulle ta till sig vad ett barn som jobbar på att uttrycka sin ilska verbalt istället för vansinnesutbrott säger skulle man antagligen bli rädd. Det började med att jag förtjänade att bli kräkt på varvid det fanns en viss förhoppning om att jag skulle gäspa just då. Sen skulle det följas upp av att gosedjuren och leksakerna skulle anfalla på de mest gräsliga sätt varvid jag till slut skulle bli överkörd. Dock skulle "klia på ryggen armen" räddas igen när jag låg som en spik i asfalten ute på gatan... Efter en stund framkom det att det fanns ett "faster Ellas fläckborttagningsmedel" som visst skulel läka mina sår och få mitt hår att växa ut igen otroligt snabbt. Sicken tur. Puh, det kan rymmas mycket känslor inne i ett barn och om barnet börjar beskriva dom har det kommit halvvägs till att hantera dom...

Och så tänker jag att om man i förhållandet tvingar varandra att vara vi på alla tillställningar och stolleprov som bara den ena tycker var kul så finns risken att det inte blir så roligt för någon. Det är skönt att veta att man kan vara ett "vi" även om man inte alltid gör samma saker. Dags att börja masa sig till sovrummet med nyanserna och maskeringstejpen. Hoppas att ni har det bra. Kram

Verkar bli en hanterar-höst

Ett av Lillasysters alster (klicka på bilden så syns den bättre). För hennes del handlar det om att hon råkat ramla och blivit gipsad. Något som hon är ALLT annat än förtjust i men eftersom det är ett faktum så är det något hon får tugga i sig. Hantera helt enkelt och det löser sig förstås eftersom det bara handlar om ett par veckor. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig.

Storebror konstaterade ikväll att det är mycket som händer folk omkring oss nu. Ett par operationer med varierande allvar och människor som kliver in i olika faser i livet... Mannen och jag pratade för någon kväll sedan om att det på något sätt verkar bli en höst när det är mycket känslor som ska hanteras... En hanterar-höst.

Och så det vanliga hösteriet. Påbörjningar, fortsättningar och avslutningar. Sälja sockar till klassresa? Vem gör fikat till fotbollen? Förändringar på jobbet? Skjuts till trummorna? Föräldramöten x4? Glömda gympakläder? Höströjning? Aktiviteter? Fasad och ordning? Plocka bär, svamp och koka saft? Nix pix, nej njet... Det blir inget av, vips är en del saker helt fullständigt ointressanta.

När man insett att man står inför en hanterar-höst så tror jag att man behöver stanna upp och ta det lugnare än någonsin. Egentligen sätta upp liknande lappar som Lillasyster, "jag känner mig konstig idag", nej jag vill inte just nu eller återkom på måndag." Tänka sig för så att man inte kastar sig in i onödiga saker. Mindre flänga runt på ytligt trams men däremot dricka fler tekoppar, kura ihop sig mer under filt, läsa böcker för barnen, se film, tända ljus, brasor och prata och kramas mycket mer.

Dags att välja vad man verkligen i hjärtat vill. Vi har klarat hanterar-höstar förr så vi vet att det brukar ordna sig. Det är helt ok. Precis som min kloka mormor sa så handlar livet mycket om hur man hanterar de förändringar som kommer till en. Jag tänker att det framförallt handlar om hur man hanterar känslorna och det gör man inte bara på ett par minuter så där mitt mellan ett gympass och fixandet av en trerätters middag. Stanna upp och vila upp sig är mer melodin. Vara noggrann med att tanka. Vad tänker ni om hanterar-höstar och andra tillfällen i livet när man behöver jobba lite med känslor?
Kram på er

Välkommen vardag men det snurrar lite...

Vi har sagt välkommen till vardagen och det känns som vi sparkade igång relativt smärtfritt. Det känns att barnen är större och att de själva håller koll på en del saker. Som parentes kan sägas att det är fördelen med att vara lite Kaotisk och noll-kollig, barnen börjar, efter att ha fått ha matte istället för bad ett par gånger, själva hålla koll på när badkläderna ska med. På sina sätt är det rätt skönt med vardag när man varit ledig länge. Ordningen återställd liksom...

Däremot vet jag inte hur jag ska beskriva veckan. Underbar men samtidigt som vissa saker itne alls är så kul. Det känns som om det snurrar mycket, inte så mycket hos mig som runt omkring mig... Just nu kan jag nog inte beskriva det, och egentligen ska jag nog inte gör det än heller. Jag behöver smälta lite först. Kan bara konstatera att det varit en otroligt färgstark vecka.

Och det är då som det är viktigt att inte bar köra på utan tänka sig för. Hitta luckor så att man kan ladda, sortera så att man vet när man ska kliva in, kliva ur eller bara låta saker flyta och ha tillit till omvärlden. Svåra avvägningar men det går. Mitt sätt att hantera snurr är att prata men också att söka mig ut i naturen. Det funkar verkligen riktigt bra. Problem jag inte kan/ ska göra något åt lämnar jag i skogen. Vatten har jag upptäckt är bäst för att bli av med tunga känslor eller ge energi.

Pallen i hallen är som den här veckan, brokig, lite grann av allting och lite väl mycket...
Kram

Tjurskallighet, en superkraft?

Har funderat en massa på det där med olika egenskaper som man liksom har med sig. Att vi alla är födda till vårt liv med dess fördelar och nackdelar. Att man får ta det onda med det goda och att vi alla, oavsett vilka vi är behöver lära oss att leva med oss.

Just nu håller vi på att mäkla fred efter 4:e städkriget med Lillebror. Jo, Storasyster definierade det så efter att ha konstaterat att hon själv antagligen i allra högsta grad var inblandad i de tre första. Nu ska här sägas att detta är en Kaosblogg och vi brukar inte städkriga i onödan. Lillebrors rum gick inte att lägga in EN ENDA PINAL i eftersom det redan var saker ÖVERALLT!

Lillebror är en alldeles underbar unge men tjurskallig till tusen. Han gillar inte när någon säger åt honom vad han ska göra. En god egenskap sen när han blir egen företagare med sin charm, sina tankar om att ingenting är omöjligt och alla sina ideer. En riktigt superkraft att ha när man ska lära sig svåra saker också men en förbannelse när omvärlden kräver saker.

Superkrafter ja... Jag tänker att alla människor har superkrafter. Det kan vara lite vad som helst, som att man är snäll, kreativ, trofast, lugn, fysiskt smart, gladlynt, viljestark, flexibel osv osv. Men som de flesta superhjältar vet så tar det ett tag (för mig verkar det ta ett helt liv ;-)) att lära sig styra sina superkrafter.

För att kunna få ordning på sina superkrafter tror jag det är viktigt att vi alla (jepp, även vuxna) lär oss att hantera våra känslor. Annars blir det lätt att man gör praktiska lösningar på känslomässiga problem. Medicin, struktur, tillrättalagt liv och en Iphone när de egentligen behöver lära sig att hantera sig. Och nix, jag är inte helt emot varken lite praktisk anpassning, medicin eller struktur men tror ändå hårt på att man måste lära sig hantera livet och sig själv oavsett. Och det ligger lite i debattartikeln som jag länkar till men samtidigt är det rätt lätt för en karl i 60 årsåldern att moralisera och raljera. Det är inte direkt ovanligt att 60 åriga män aldrig varit föräldralediga och förväntats ta helhetsansvar för logistik och relationerna i en familj.

Nå, vad tänker ni andra superhjältar... Vilka superkrafter har ni och vilka nackdelar- fördelar är det med dom? Vi är alla superhjältar i vårt liv. Kram på er