Högst av allt är ofullkomligheten?

Julen, kraven och perfektionismens storhelg nummer ett. Som om grunden är att allt är och kan vara fullkomligt. De perfekta julkorten, vackraste granen, bästa julklapparna = annars är allt förstört.

Men är det verkligen så? Läser just nu en bok som heter inte perfekt men fri och lycklig av Christophe Andre´. Riktigt bra och befriande. Bild på två fötter med uddasockar på framsidan, bara en sån sak. Vi skickar vårt julkort där barnen ligger i en skrattande hög. Det är lite suddigt och alla syns inte så bra men vi kör. The best you can get alla älskade släktingar och vänner. De som vill ha perfekta julkort får avsäga sig till nästa år ;-).

Kommer att tänka på en man som jag pratade med som var i stor sorg. Han konstaterade att det han mest av allt saknade när hans älskade dött var inte att hon var perfekt utan de små fåniga sakerna. En del saker som han kände att han var unik i hela världen som visste om. En del saker som han hade stört sig på kände han att han knappt stod ut utan...

Och visst är det så. Det är inte det perfekta som gör att man älskar familj, släkt och vänner. Skulle Mannen dö så skulle jag bland annat sakna hans skrot runt och att stänga skåpluckor efter honom. Utan Storebrors ständiga halvliggande i sängar och soffor samt grinigt humoristiska sätt att försöka fostra familjen (i synnerhet mig) skulle jag få ett bottenlöst hål i hjärtat. Storasysters dansande och drällande av grejjer skulle göra allting trist bortom det uthärdliga. Lillebrors ljud och galna ideér skulle vara omistliga. Lillasysters ständiga hoppande men även surläppen som det inte finns like till någon annanstans skulle jag inte stå ut utan heller.

Och den här lilla ska upp i julgranen varje år, Storebrors första julpyssel. En målad trolldegsklump med gem i.
Man kan ju bli rörd för mindre. Vi älskar den och allt annat julgransjox som barnen släpat hem, allt ska upp.

Nu, snart dags att jaga hem lite ofullkomliga julklappar. Hoppas att ni har det lugnt och skönt och att ni kan ha överseens både med er själva och andra så här i jultider ;-). Störst av allt är kärleken, både till andra och sig själv, hur ofullkomliga vi än är. Vad tänker ni om det "perfekta"? Kram på er

Både bra och dålig fru...

Igår var jag ledig och det såg 10 gånger värre ut hemma när Mannen kom hem än när han for. Jag just inne i en seriös diskussion med Storebror om Bechdel testet då jag kom på att jag hade ett möte som jag höll på att bli sen till, hurra. En dag när jag var en rätt dålig fru men ett bra barn och barnbarn och en jättegullig mamma då jag pysslat om Storebror en hel del. Andra dagar är jag (om jag ödmjukt får säga det själv) en helt strålande som fru men har lite brister på andra områden.

Och det är ju det där som är det jobbigaste med oss människor, vi är så komplexa. Ingen är bara bra och ingen är bara dålig. Till och med den knasigaste kan glimta till och till och med den klokaste kan vara dum. Man vill ju gärna själv vara en god mor, en bra fru, underbar vän, trevlig arbetskamrat, fantastisk fotbollstränare osv. Och så är det smidigt om vi kan säga att dom andra är onda, dåliga. Kruxet är att alla egentligen som max kan komma upp i att vara både och, både bra och dålig.

Det gäller att inte ha så höga krav, varken på sig själv eller andra. Förlåta sig själv och andra för att man inte är perfekt. Om man hamnar på mer plus än minus i längen så är det bra. Perfektionism är av ondo, det är inte meningen att någon ska vara perfekt. Kram och trevlig helg

En av landets värsta kravhelger?

Undrar lite stilla om midsommarhelgen är den värsta av alla "sköna hem och facebook- kolla vad vackert allt är runt omkring oss, vad mycket kompisar/ trevlig släkt vi har och vad himla lyckliga vi är" helger. En sån där på låtsas helg.

Visst, jag tror att folk har det bra men inte hela tiden. Jag tror att det mörkas en hel del en helg som denna. På fejjan skrivs det inte just något om pollenallergi, att man frös i vackra klänningen, dåliga förlorare, svårigheten att få till krans-jä-arna, mygg, tråkig stämning och regn. Det putsas lite på det faktum att det sällan är alla (om man är fler än en i sin familj) som gillar dans, släkten/ vännerna, hoppa säck och sill. Det smusslas även med att någon tog ett par snapsar för mycket och i bästa fall behövde ledas i säng. På bloggen "råkar man glömma" att familjemedlemmar inte bara log utan också tjurade ihop rejält i omgångar. Och så håller alla fasaderna uppe och känner sig värdelösa när det inte lyckas hela tiden för just dom.

Jag tror att det är omöjligt att ha det så där strålande underbart, vackert och lyckligt hela tiden. Dessutom skulle det förstås bli mördande tråkigt. Ungefär som att det är riktigt svårt att ha urkul i vackra kläder och jättesnygga klackeskor. Och ärligt talat, inte handlar det skicklighet heller om man skulle vara så där lyckad utan ärligt talat är det en stor portion tur. Född rätt och träffat rätt folk vid rätt tillfällen, bo på rätt ställe, alla friska, medvind, sol i ryggen, vaknat på rätt sida och en massa andra variabler som inte alls har att göra med att man förtjänat det eller har valt rätt dukning...

Kaosfamiljen har haft en riktig tur-helg men därmed inte sagt att vi varit utan avbrott, sammanbrott och utbrott. Som vanligt har det skrattats, retats, skojats och bråkats. Trevligt sällskap har vi också haft. Tur är fint och det gör en rätt ödmjuk att förstå att man har tur. Turhelgen avslutades med att vi träffade på en Lappuggla på ett kalhygge igår natt. Wow... Jag och fyra barn smög på den och tog kort tills den helt ljuslöst flög iväg. Hur coolt som helst. Dock lite synd att mobilkameran inte klarar varken zom eller motljus men håll till godo med detta turkort ;-)
Hoppas ni också haft tur. Kram

Om vådan med att vara opålitligt pålitlig

Vaknade kvart i sex i morse. I soffan. Jösses så trevligt det är att somna i soffan ibland. Mannen hade försökt väcka mig ett gäng gånger utan resultat. Borstade tänderna och gick och la mig och småslumrade lite. Klockan sju sa jag till Storebror att gå och äta frukost så att han skulle hinna till träningen.

Klockan kvart över sju ringde tränaren och undrade vart vi var. Det var samling SJU (hockeydårar) för match. Jo men visst, de ringde och pratade om det igår. Men det var ju en del annat också. Vi försökte få barnen att inte missa brädorna och hoppa på rören i hallen, Lillebror skulle sova hos en kompis, Storasyster pratade om ett kalas, Lillasyster behövde på toa och Storebror funderade om vi kunde spela något spel. Igår kväll gick jag förstås ut och kollade på lagsidan. Träning åtta. Jag vägde min uppfattning av telefonsamtalet mot lagsidan. Fördel lagsidan. Jag satsade på att opålitliga jag missat nåt i det där telefonsamtalet...

Och så klart löste det sig, även om vi fick starta Wacko Wolfram och stressa. Det är inte lätt att vara opålitligt pålitlig. Kanske borde man löpa hela linan ut och bli konsekvent opålitlig, kvinnan med helt genuint noll koll... Gå över från Drottningen i Stökriket till kvinnan i noll-koll huset... Då kanske kraven både inifrån och utifrån minskar. Människor omkring oss är jättesöta och har överseende, vi har överseende med andra. Det mesta blir bra till slut. Ha en trevlig dag