Det där med läxor...

Är just nu inbegripen i en rätt het debatt på facebook om det där med läxor. Det var när jag länkade till den här som debatten startade. Bra skrivet. När debatten fortsatte halkade jag på den här. Också grymt tänkvärt.

Storebror är helt klar i sin analys. Han tycker att tonåringar har nog med att utvecklas på alla möjliga sätt och därför inte skulle behöva göra läxor eller tänka framtid så där kanonhårt innan de blivit mogna för det... Också en spännande tanke. När jag tänker på saken lärde jag mig nog mer och hellre om annat än skolämnen. Samma kille har tydligen lärt Lillebror varför människor världen över säger schh till små barn för att lugna dom (!). Dessutom diskuterar han gärna politik och annat på kvällskvisten.

Lite beklämmande att de största läxivrarna liksom hävdar att det är kört om man inte lär sig saker som ung. Är inte livet ett evigt lärande? Jag började umgås seriöst med datorer efter 30 och även om jag kan säga att Storebror är bra mycket bättre så kan jag ändå en del (trots att jag är teknisk idiot). Ska man inte kunna vara nöjd även om man inte är bäst?

Och så studsade denna artikel fram. Kanske dags för homerun istället för homework. Om man dessutom klättrar i träd tillsammans i familjen skulle samhället tjäna pengar då sjukvården lägger ner en hel del pengar på vård av välfärdssjukdomar. Vuxna rör sig nämligen inte heller automatiskt numera...

Och det är inte konstigt att vi är lite handfallna inför det som händer. Inga generationer har suttit så stilla som vi och våra barn. Detta anser jag behöver stötas och blötas i storgrupp och mindre grupper lite här och var så att man inte sitter själv och tänker att man är knasig. Ungdomar som tycker att grafiken på livet är fantastisk men storyn värdelös. Vuxna som åker bil och hiss. Datorer som blir både frälsning och förbannelse. Ett samhälle där man inte säger till andras ungar. Vem ska läsa läxan med de som inte har någon (eller kan betala någon) som kan hjälpa dom? Är vi inte tillsammans ansvariga för barnen och framtiden längre? Vad är det för samhälle vi vill ha? Jag tycker att såna frågor fortfarande är viktiga, hela tiden.

Jösses, det här skulle jag kunna skriva mycket om, vad tycker ni?

Ps Och för övrigt anser jag att alla som kan bör rösta idag...

Tillbaka i skolbänken...

Var till Storasysters klass en stund på förmiddagen. Högstadiet. En nostalgitripp där jag ler och konstaterar att världen är sig lik. Det kråmas, sminkas, puttas, retas och skrattas. De flesta går till skolan för att träffa kompisar och för att kika lite på de där andra, det andra könet. Det är inte 22 tomma burkar som ska fyllas med kunskap som sätter sig i skolbänken på NO:n. Det är en hel bunt unga människor med huvuden fyllda med tankar på annat och kroppar som bara vill röra på sig. Som det brukar vara alltså och Björklund får säga vad han vill, jag tror inte att det skulle hjälpa med mer betyg och piska på elever/ lärare/ föräldrar/... Det bara är så...

Och på tal om kunskaper så pratade vi gymnasiet på jobbet för någon dag sedan. Jag vete fåglarna om jag lärde mig något så där hard-core kunskapsmässigt i gymnasiet. Däremot hade jag oerhört intensiva år och lärde jag mig EXTREMT mycket om livet, relationer, vänskap, kärlek, svek, känslor och människor. Saker som jag har haft bra mycket mer användning av än skillnaderna mellan rosenkvarts och fältspat. Stenar kan jag googla fram när jag vill. Livskunskapen fick jag inga betyg i men oj vad det har hjälp mig i livet framåt.

Jag tänker att det är mycket kunskap (framförallt i nuvarande it samhälle) som man inte behöver men att den gamla vanliga livskunskapen aldrig någonsin kommer att gå ur tiden. Jag träffar fortfarande nya lärare och får nya lektioner och hoppas att jag ska fortsätta utvecklas i ämnet livskunskap. När jag tänker på saken tycker jag nog att det viktigaste med den traditionella skolan är att man lär sig att söka fram kunskap, tycka om sig själv och andra och att klara sig socialt. Vad tänker ni om det?