fredag 19 augusti 2016

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång...

Storebror, denna lugna, trevliga och tjuvroliga kille som har varit vår i 18 år flyttar till en folkhögskola i helgen. Nu börjar en ny epok för Kaosfamiljen och Storebror.

Kaosmoderns känslor är blandade. De här är ett vettigt och bra steg för honom och det är verkligen dags att han gör något nytt i livet så det är glädje. Samtidigt är det ju sorgligt för oss att vår tid med honom på heltid verkar, i bästa fall, vara över. Tänk när han lindade sina småbarnstjocka armar runt min hals och sa -Mamma jag vill aldrig flytta från dig...

Förundran över livet, det häftiga i att ungen är sig lik när han helst vill ha tallrikar som matchar och är tacksam för allt han får även om det är en vitlökspress. Och så lite avundsjuka över att vara ung och 18 år och flytta till en folkhögskola, lära känna en massa folk och göra nya saker (just när jag ska tillbaka till jobbet som jag haft i snart 15 år).

Sen är det stolthet över att den unga mannen tar steget och att jag inte tvivlar på att han kommer att städa, tvätta, laga mat och handla. Jag är lite upprymd över att jag som Kaosmorsa levererar en jäkligt fin och ordningens man. Men så klart faller den stora oron över mig också. Kastar vi honom åt vargarna? Tänk om han lär känna en massa dårar och om dom inte är snäll mot vår fina kille med de stora bruna ögonen.

Men störst av allt är kärleken till denna underbara unga man som nu ska ut och pröva sina vingar.

Ja jösses så mycket känslor. Jag kommer nog att ägna helgen åt att göra som jag brukar göra vid kriser. Jo, även om det är naturligt så är det en liten kris. Jag kommer att prata med kloka vänner, doppa mig i hav och älv, skratta så ofta jag kan, kramas så ofta jag får och kanske gräva ner någon ros i trädgården. Nu ska vi bära grejer, kram på er

tisdag 16 augusti 2016

Killbaciller är liksom aldrig lika hemska som tjejbaciller...

Läser en krönika av Hanna Alvages där en liten pojke velat att någon ska läsa sagan om Tommy o de två tjejerna för honom (Pippi Långstrump). Blir lite full i skratt men samtidigt fastnar skrattet i halsen...

När jag berättar för barnen konstaterar Lillasyster att det är märkligt då Pippi lyfter hästar o Annika är den som berättar men Tommy, som på riktigt inte gör någonting alls i varken någon bok eller film, blir den som räknas.

Vi resonerar lite om att det helt enkelt är så att killar betyder mer i samhället och det från tidig ålder. Mannen och jag har delat på hemarbete, VAB o föräldraledighet. Ändå har både Storebror o Lillebror, när de var i förskoleåldern haft resonemang om tjejbaciller och känt ett behov av att göra statements när det gäller att leka med/ gilla tjejer. Varken Storasyster eller Lillasyster har känt att de behövt göra detsamma.

Orättvist så klart för tjejerna men säg någon gång livet har varit rättvist. Orättvisor bör bekämpas men inte bara för tjejernas skull utan även för att det är så begränsande för killarna. Tänk så många små gossar som skulle vilja leka med tjejerna men som ändå låter sig hindras av tjejpesten. Finns hur många exempel som helst på hur killar "trycks in i en knasig mansroll och så klart kommer det från vuxenvärlden från början. Och vi som låtsas vara så jämställda...

Nåja, trägen kanske vinner för min absoluta åsikt är att samhället skulle bli bättre om pojkar också "fick" koll på sina känslor, uttrycka dom och relationsträna i samma utsträckning som flickor. De skulle inte bli sämre män av det, tvärtom. De skulle hantera livskriser bättre och kanske till och med kunna inspirera sina internationella bröder att skipa fred o lösa konflikter utan krig.

Har just läst ut Morgon i Jenin. En bok om krig, vänskap, kärlek, liv, död, kultur och plikten att göra vad man kan av sina gåvor. Kort sagt en fantastisk bok som inte lämnar en oberörd.

Nu, dags att sova. Kram på er allihopa

måndag 8 augusti 2016

Det där med tonåringar...

Tonåringar kan driva en från vettet på riktigt. De har hört alla ens argument lite drygt 200 gånger och inte går de bära någonstans heller. Etiska dilemman dyker upp som brev på posten. Livet med tonåringar blir sällan som förväntat. Oro, jag säger bara det oro. Som 45 åring vet man ju en miljon saker som skulle kunna hända och ändå behöver man släppa ut dom. Inte låta sig själv och dom förlamas av ens egna farhågor då det mesta som man tänker ändå aldrig kommer att inträffa.

Det vettigaste man kan göra som tonårsförälder är nog att skaffa sig vänner man kan ringa till när tonårsgrejset övermannar en. Så att man slipper slita av sig håret, skrika skallen av någon (som slutat lyssna för en stund sen) eller bara implodera. Genom att surra om sig med vännen får lite perspektiv på tillvaron och kan eventuellt lugna sig. Det är sällan en god idé att bara agera, om det inte är fara för livet, när det gäller tonåringar. Passivitet är inte heller bra. En smal balansgång där resultatet helt kan avgöras av att man ibland pratar med någon neutral som varken är tonåringen eller allt för insyltad (läs den andra föräldern, som ju gärna gör/ tänker lite tvärs emot en själv och då kan det ju bli stort tjafs eftersom alla rätt lätt blir känslomässiga).

Nu är den klar, dörren som får 3/4 av barnen att vilja flytta. Den fjärde han växer så det knakar, han bryr sig näppeligen om vilken färg det är på dörren då han uppskattar vårt (innan han parkerat där) skafferi och kylskåp alltför mycket för att bry sig om dörrdetaljer.

Ta hand om er allihop. Kram

onsdag 27 juli 2016

Tonårssommar och Pokemon Go kupp...

Numera kan vi äta middag utan att någon trillar under bordet, vi blir inte längre väckta en gång i timmen på nätterna och kladdet har minskat med ungefär 200%. Det är inte längre ständig vaksamhet på det där överlevnadssättet 24-7 hemma hos Kaosfamiljen. Kaosbron består dock fortfarande.

Med tre tonåringar o en som längtar efter att bli det så kan man säga att det fortfarande rör på sig. På förmiddagarna är det förstås väldigt lugnt men sen börjar de röra på sig och slänger sig mot kylskåpet. Det är ett under att det finns någon kyla i skåpet då glupande hunger gör att dörren nästan står på vid gavel nästan jämt. Kaosföräldrarna fyller på och tonårsbarnen tömmer kylskåp och skafferi i en rasande fart. Det badas och slöas. Planer görs upp och ändras med snap och chatt. Det småkivas och tjattras till långt in på kvällarna i Kaoshuset.

Storebror (numera 18 år fyllda) har varit ruskigt negativ till Pokemon Go. Säkerligen till viss del beroende på att han inte haft pengar till fritt internet. För någon dag sedan stötte jag ihop med grabbarna som varit hans bästaste sen dagis i full färd med att Pokemon Go:a sig. Sa till dom att Storebror skulle få fritt internet av mig i en månad om de fick ut honom. De klagade på att de hade försökt men for hem till oss och ledde under skratt och småtrakaserier vänligt men bestämt ut honom genom dörren och in i Pokemon- världen. Killarna cyklade en mil den kvällen och har cyklat ännu mer sen dess, ibland mitt i nätterna. Jag säger bravo då det här är killar som inte rört på sig speciellt mycket sen de slutade med hockey för ett antal år sedan.

Idag är det två år sedan Goa grannen gick bort. Saknaden är stor. Kaosmannen fick ett dödsbesked angående en gammal vän på morgonen. Ännu en påminnelse om att livet är skört och att vi behöver ta vara på det vi har då allt egentligen är till låns. Kaosbroar, tonåringar med glupande aptit och det korkade Pokemon Go är underbart.

Ta hand om varandra <3


onsdag 20 juli 2016

Sol sommar och semester

Alldeles underbart o förstås ännu bättre när man är en hel flock. Ibland alltså. Andra gånger, som när en hel flock ska ut genom en smal dörr funderar vi nästan alltid, lite i smyg, på att slå ihjäl varandra. Det visste jag inte innan jag fick barn. Varken att jag skulle ha såna tankar eller att jag har sån impulskontroll :-).

Det är mer av alla känslor när man flockar sig ;-)

Hoppas ni har fina sommardagar <3

tisdag 12 juli 2016

Bort med allt gult

Nästa år ska vi nog prata i Almedalen min kompis o jag. Vi har nämligen bestämt oss för att starta ett parti. Enfrågepartier verkar ju vara väldigt framgångsrika o att vara emot är ju alltid det lättaste. Kunde vi spela lite på folks oro o rädsla tar vi oss nog in i regeringen direkt.

Alla föräldrar som åkt bil en lite längre bit (läs längre än till postlådan) kommer att rösta på oss. I alla fall om deras barn anammat en viss sorts kultur som verkar ärvas från den ena barngenerationen till nästa, helt utan vuxenvärldens inblandning. Lite som Bellmanhistorier men med lite andra konsekvenser än att folk himlar med ögonen o konstaterar att en blåmålad fis inte är roligt nu heller...

Vår politiska paroll är att skrota alla gula bilar, båtar, motorcyklar, bussar o rullatorer. Ner med dom, bort med dom. Dom är trafikfarliga o familjefientliga (jippie, där fick vi in både oro och rädsla).

Vet inte om det är lokalt men hos mina o kompisens barn så finns det en regel som innebär att så fort en gul bil så "får" man skrika gul bil o klappa tillde som är i närheten lite lätt. Det här med lite lätt är förstås relativt o subjektivt. Vem som såg den gula bilen först brukar det också bli diskussion om.

Gul snö är inte heller något vi rekommenderar... Så bara vänta på att BAG, bort med allt gult, sätter upp sina valplakat.

Ha en fin helg, kram <3

onsdag 6 juli 2016

Det är mycket nu och ändå inte...

Bloggen har för tillfället varit rätt vanskött men det har varit en massa annat. Mannen har ryggknas, Storebror har börjat övningsköra lite smått, feber på Lillasyster, Storasyster sommarjobbar för första gången och Lilllebror spelar eller snickrar i morfars stuga. Kloka och fina kommentarer har ni i alla fall skrivit, tack.

Kaosföräldrarna jobbar rakt in i kaklet. Eftersom vi har såna där hjälpar-jobb båda två så tar inte familjebråk och missbruk semester för att resten av Sverige gör det. Kollegorna på familjerådgivningen brukar ha sin absoluta jobb-topp i Augusti. Kanske beror det på det här.

Jag måste säga att jag väldigt ofta känner mig ödmjukt tacksam över vilken tur jag har haft i livets lotteri. Inte bara det att jag är född i ett land med demokrati och fred. Jag är dessutom född i en hyfsat fungerande familj. Det är verkligen inte alla förunnat och är man född på minus är det inte lätt.

Några som däremot verkar ha det väldigt lätt är många av politikerna i Almedalen. Jag brukar inte ägna mig åt politikerförakt då jag tycker att det är ett viktigt och svårt jobb och att det är häftigt att det finns människor som är beredda att ta ansvar för ett helt land och riskera att få skulden för allt från tsunamis till mat inom åldringsvården. Dock blir jag rätt beklämd när människor som så alldeles uppenbart aldrig varit i närheten av vanliga jobb (inte ens bland sina kompisar typ) pratar om att vissa löner ska bli lägre. Håller med om att en del politiker skulle kunna sänka sina egna löner om lönesänkning skulle kännas lockande, de skulle antagligen varken få problem med julklappar eller hyran.

Mycket jobb just nu men jag gillar mitt jobb och snart betald semester. Vissa saker är lugna, jag har det otroligt bra med de viktigaste sakerna. Så bra så att jag till och med kan roa mig med att färga håret riktigt rosa.

Ha det gott allihop, kram