Myr-koll mamman...

Ibland är man glimrande, andra gånger medioker o på vissa gånger urusel. Helt enkelt.

Mannen har legat i ryggskott i en och en halv vecka. Undertecknad har under samma tid i praktiken varit ensamstående arbetande fobollstränar fyrbarns bil o husägar kvinna. Det har gått så där kan man säga...

Det går riktigt dåligt på rätt många områden. Ordning o housewife grejen gick fascinerande illa de första dagarna då jag inte var förberedd men nu har det rätt till sig lite. De grenarna har ärligt talat aldrig varit någon av mina styrkor.

Sommarlovsbarnen hjälper till en del men det behöver ju tänkas en massa och någon måste se vad som ska göras för att det ska bli gjort. Och så dyker det upp nya små saker hela tiden förutom allt städ, tvätt, skjuts, swish, få i säng barno ch laga matgrejs.

Plötsligt kommer det hem ett dyngsurt tält på kvällskvisten , så dyker det upp ett meddelande om att jag inte swishat för plastpåsar (fast jag gjorde det för en och en halv vecka sedan, hoppsan, Swishat fel), så blir det liv o död på jobbet och så har vi spel o träningsförbud på vanliga fotbolls planerna så det behöver raggas planer för både träning o match.

Disk o tvättberget har vissa dagar varit massivt o vissa dagar jag jag helt enkelt inte hunnit saker. Andra dagar har jag tullat på nattsömnen. Nattsömn behöver en inte alltid lika många timmar av i ljusa juni.

Jag har varit rätt förlåtande mot mig själv, en enda människa kan inte hinna allt och ha allt i huvudet i detta informationssamhälle. Dessutom har jag varit ärlig med att jag inte hunnit eller haft koll på allt. Så mycket att göra så klart men ändå inte särskilt stressigt.

Kanske ligger det något i det som Storasyster sa till sina kompisar igår: -"Min mamma är inte en sån där Björnkollsmamma som alltid måste ha koll på allt och får panik om hon inte vet var man är och vad man gör hela tiden. Min mamma är mer en Myrkollsmamma som har lite koll på en massa små saker som tillsammans är viktiga och sen tar hon det egentligen rätt lugnt och har rätt roligt."

Jag skrattade högt och det gjorde Storasysters kompisar också. Ett par av dom är/har jag varit fotbollstränare till så det kändes fånigt att säga emot. Läge att ta det som en komplimang kanske :-).

Så Myrkollsmamman önskar er alla en trevlig kväll. Kram på er

Nattugglar lite...

och den här gången är det inte min egen förtjänst, eller kanske lite. Harry Potter event på fritidsgården och jag peppade Storasyster lite för att gå dit. Filmmaraton och en massa annat kul. Jag inväntar henne för att höra hur hon haft det. Sånt där som föräldrar till tonåringar gör (fast vi har varit väldigt förskonade då Storebror känner att han hellre vill ha det lugnt och skönt hemma än att drälla ut någonstans).

Funderar lite på klassresan som ska ordnas i Storasysters klass. Om inte alla kan vara med och lägga pengar eller säljer sockar, blommor, kakor och godis, kan det då fortfarande räknas som en klassresa? Eller är det kanske så att projektet borde döpas om till stöd-15-lite-löst-sammansatta-ungdomar-som-vill-åka-någonstans? När det gäller hennes fotbollslag är det ju självklart att alla ska med, oavsett vilken förmåga och möjlighet man har... Klassen har ett par invandrarungdomar där jag vet att det är oerhört mycket pengar att lägga 500:- per termin och barn... Inte är det alla som har föräldrar med jobb och stort socialt nät heller så att man kan sälja korvar för 150:-. Någon har argumenterat för att man måste åka långt eftersom hans alla andra barn fått åka långt med klassen. Intressant tanke. Undrar om han verkligen har lurat i sina barn att livet är rättvist?

För livet är inte rättvist. Det kommer nog inte att bli det under en överskådlig tid heller. Här har vi rent vatten i kranar och de flesta av oss behöver inte arbeta hårt med kroppen. Vi ska aldrig glömma att vara tacksamma. Över sånt här till exempel:

Naturis på havet... Sånt här, sånt här skulle jag vilja klappa till gnälliga människor med. Kanske hänvisa till Alex Shulman av alla människor också. Jösses vad gnäll tar energi från viktigare saker. Hur säger man till en kollega som alltid hittar fel, ständigt blir bitter och sprider det omkring sig, att hon egentligen inte har ett skvatt att gny över? Framförallt eftersom hon aldrig gör något för att något ska bli bättre utan helst viskar till någon annan.

Nu hoppas jag att Storasyster kommer hem snart så att vi orkar med en skridskotur imorgon också. Ha en trevlig söndag. Kram på er

Mamma-padwan

15 år som föräldrar firar vi idag. Livet blir aldrig mer sig likt sen den här dagen för femton år sedan då Storebror gjorde entré i Mannens och mitt liv. Lugna kloka och riktigt roliga Storebror.

För några dagar sedan så sa han:
- Mamma eftersom jag är första barnet så är jag ju som ett experiment. Du hade ju aldrig varit mamma förut så då fick du ju mig och då kan man ju säga att jag lärt dig att vara mamma. Man kan säga att jag liksom är din master...

Full i skratt kan jag inte annat än konstatera att han har rätt. Han vet ju mer om hur det är att vara sig än vi vet hur det är/ ska bli att vara förälder. I sin enfald trodde man ju när man väntade bebis att vi skulle få en bebis och fostra den. Ha, det vete fåglarna om det inte är så att han lärt oss mer än vi lärt honom. Vilken tur att vi fick en så bra Master då... och att vi begåvats med ännu fler.

Att bli förälder är på samma gång något som är oerhört unikt för en själv men samtidigt så är man bara en i en kedja av tusentals generationer. Varje barn lär en oerhört mycket som människa och om livet. Nya lektioner hela tiden med varierande svårighetsgrad. Det är som att de har små uppdrag till omgivningen redan när de kommer till en. Som att de landade i rätt hus för att klokgöra sina föräldrar ;-). Och det har Storebror verkligen gjort (gör fortfarande).

Stolt Mamma-padwan alltså. När man tänker på hur länge sen det känns sedan man höll hans lilla rumpa i sin hand kan jag inte annat än säga att tiden inte alls går speciellt fort. Vår Master har hunnit lära oss oerhört mycket. Grattis till oss alltså som har en Master som har stått ut med oss i femton hela år. Nu ska jag bjuda Mannen på lite choklad och fira vår Master, som själv helt lugnt och fint sitter vid datorn i källaren och lanar tillsammans med en kompis och väldigt mycket godis. Kram på er

Bättre att vara 42 än 13 år...

Cyklade till jobbet igår och sen försvann cykeln. Fina gamla Bettan borta, stulen. Vi som har haft så kul... Hon som tagit mig över stock och sten i 13 år. Aldrig svikit, gått otroligt många mil. Ensamma upptäcktsfärder och cykelfrukostar. Tagit mig till träningar, jobb och vänenr. Fraktat hem oerhörda mängder mat från affären och allsköns andra bra och ha saker.
Har dragit runt på stan och spanat. Inte ett spår. Trettonårstjejerna som var med var mycket upprörda, fast det är ju såna damer nästan jämnt. De var 3 mot 1 när det gällde klackskor, hetsen var stor och argumenten höll. Först sprang jag ifrån dom men en stund senare gav jag leende med mig. Klart att det ska finnas någon fördel med att bli tonåring, om nu högklackade skor någonsin kan vara en fördel. Och självklart ska man få vinna diskussioner ibland.

Angående cykeln är det förstås irriterande. Någon annan cyklar runt på min favvo-cykel. Någon som kanske inte ens är snäll med den. Ve den i så fall. Bettan förtjänar ett gott nytt hem om nu inte jag ska ha henne. Men som jag konstaterade till Storasyster och hennes kompisar. Anledningen till att jag ändå inte är så upprörd är att jag är just 42 år. Jag tycker verkligen om min cykel men i min ålder vet jag att det finns viktigare saker. Jag har vänner som har sjuka barn och vänner som inte längre lever. Livet är så mycket större än en försvunnen cykel. Kanske var det någon annan som behövde henne. Kanske tyckte hon att det var dags att bege sig (smygtittade jag inte på en ny en gång ifjol?).

Att livet får verkliga perspektiv är anledningen till att det är mycket bättre att vara 42 än 13. När jag kom hem hade en vän skrivit på facebook om att hennes fina svärmor gick bort igår kväll. Nuet är det enda vi har, låt oss njuta av det ända tills vi, någon annan eller en cykel ska vidare. Kärlek till er alla :-)

Tonårs-träsket?

Det märks på många sätt att vårt gäng barn håller på att transformera sig. Tittar på kort och inser att de inte är lika småbarnssöta längre. Fina förstås men inte sockersöta. Vi slipper hyra barbiefilmer och det är faktiskt inte lika många stenar och pinnar i hallen längre. Däremot är 44:or väldigt stora och det är svårt att konkurrera med World of Warcraft. Och så hormon-humör, jisses anåda. Man kan få fräsande och drop-dead blick för ungefär ingenting. Ingenting man bör ta personligt förstås eftersom de är nya i snart-vuxen-branschen. Kommer själv ihåg att det inte var lätt att vänja sig med sitt nya transformerade tonårs-jag. Fräsande och drop-dead-blickar är i och för sig bra att de kan sen när de ska veckla ut sina vingar och ge sig ut i livet...

Det är extremt lugnt på morgnarna. Ingen vill en någonting, någonsin. Så där så att Mannen och jag kommit fram till att det är bästa tiden att ta igen sig. Ladda batterierna innan den underbara skrattande, tjurande, käftande, hoppiga, stökiga horden vaknar. Då kan man aldrig veta vad som händer.

Idag har Lillebror kört en radiostyrd bil i tvättkorgen så att den snurrade runt hela vardagsrummet. Storebror och Storasyster hade en diskussion om tonårslivets vedermödor från tjej och kill håll med diverse intressanta personliga påhopp redan vid sin frunch. Lillasyster har funderat lite på om det är så att man, om man ler när man blir halshuggen, fortsätter att le. Ikväll konkurrerar Lillasyster och Storasyster om Lillebror. Den ena vill spela Minecraft med honom och den andra basket.

Dessutom har jag förmånen att få vara tränare för ett helt flicklag med 13-14 års transformers. Det är verkligen häftigt. Den där känslan att det kommer att bli riktigt folk av dom till slut (förhoppningsvis). Och kärleken blir inte mindre för att barnen blir större. För någon dag sen, när Stora Storebror kom och la armen om mig, slog mig den tanken. För oss som levt i fred så länge är det svårt att tänka sig att skicka iväg sina barn eller fly till ett annat land men jag tror att jag skulle göra det. När jag ser det här, Youtubes kanske vackraste film blir känslan ännu starkare.

Min känsla är att tonårstiden inte är något träsk. Istället känner jag en enorm ödmjukhet inför att vi är så lyckligt lottade. 34% av barnen i Pakistan går inte i skola och FN bedömer att det finns 300000 barnsoldater i världen. Vi har det extremt bra här. En del Kaosmorsor har det ännu bättre eftersom de får umgås med en hel flock transformers. Kram på er allihop

Mer bus åt folket...

Ja men jag vet. Livet är vuxligt och riktigt allvarligt. Slutar på ett sätt för oss allihop, men ändå... Ikväll firade vi en kollega som går till annat jobb med ett litet barnkalas. Blindbock. Förvånande kul med ett gäng människor som är mellan 30 och 60 år. Riktigt riktigt tokroligt. Lite ballonger, godis och sång på det. Alldeles underbart! Det leks och busas på tok för lite här i världen...

Pratade om det på dagens handledning också. Vikten av att göra tokroliga saker tillsammans. När det blir mycket vardag, läxor och tjat behöver man tokas. Skoja lite, sjunga en lite smågalen sång, kittlas och ordleka. Skratta tillsammans. Om inget annat funkar med en tonåring så kan man alltid småbrottas lite... Imorgon ska jag på 40 årskalas. Plats för ännu mer skratt. Hoppas ni också får skratta en massa i helgen. Dags att sova. Kram på er

Saker jag skulle säga till mig själv...

Om jag fick säga några väl valda ord till mig när jag var nybliven mamma så skulle det nog bli något sånt här:

*Ta det lugnt, bebisar somnar förr eller senare. Försök att inte kliva in i båset "jag ägnar fem år av mitt liv åt att söva Storebror". Tids nog får du sova.

*Ta det lugnt, att Storasyster har ärvt ditt humör är ok, undvik att bli arg, det är du som är vuxen. Hon kommer att klara sig fint, det har ju du gjort ;-), eller...

*Ta det lugnt, Lillebror kommer att överleva sin barndom och den positiva livssyn och uppfinnningsrikedom som han har kommer att göra honom till en kille som aldrig har tråkigt och klarar det mesta.

*Ta det lugnt, bara för att du haft tre bebisar/barn betyder det inte att du kan alla. Lillasyster är en helt ny och fin unge . Flina åt dig själv och njut av din olikhövdade barnhop pucko.

*Ta det lugnt, gör ingen hype av barnkalasen. Barnens liv kommer inte på något sätt att avgöras beroende på vilka kalas de har. Varmkorv och skattjakt funkar fint. En del barn vill förresten inte ens ha några stora kalas utan trivs bäst med att bygga Lego, oavsett om du hyrt in trapetser, clowner och fyrverkerier...

*Ta det lugnt, alla andra har också såna där gnisseldagar då alla bara bråkar, tjafsar och gnäller. Dagar när man bara vill fly. En av de verkliga gåvorna i livet är att ha släkt och vänner som man kan prata med om livet. En vän är hundra gånger mer värt än 200 artighetsbekanta.

*Ta det lugnt, det är inte alls bara småbarnstiden som är njutbar. Äldre ungar är också helt underbara fast på ett annorlunda sätt. När det gäller alla ungar, från bebisar upp till tonåringar så behöver man vara lite vaken för att hitta stjärnstunderna men de finns med alla åldrar. Det sköna med äldre barn är att man kan resonera med dom.

Helgen verkar bestå att gnissel, dåligt väder och en massa aktiviteter. Lite stjärnstunder ska vi nog också försöka hugga åt oss. Ha en trevlig helg...

Underbara, älskade och hatade tonår...

Kaosmodern har just börjat trampa på en gammal bekant men samtidigt helt ny stig. Tonåren, jag upptäcker att jag börjat processa tonårstiden, min egen, andras och på något sätt då också barnens blivande. Jag tänker tonår, pratar med tonåringar och drömmer tonår.

Ända sen jag själv var tonåring har jag haft kontakt med strax tonåringar, tonåringar och nyss tonåringar på en massa olika sätt. Det har hittils varit både utmanande och spännande. Jag har lärt mig massor. Senast igår kom jag in i en facebookchat med en kille som jag jobbade med för 22 år sedan, när han var tonåring. Han var ett år yngre än Storebror är nu när han fick LVU och vi träffades. Till viss del hade vi olika bilder av saker så det blev blev både intressant och tänkvärt. Tonårstiden är omtumlande för de flesta, för tonåringen och men också för de runt omkring. Att skärskåda den från olika vinklar är spännande, häftigt men samtidigt lite jobbigt. Hur var det egentligen det där?

Kan tyckas lite onödigt att titta i backspegeln men jag tror att det är viktigt att göra det. Framförallt nu när man börjar "ha egna". Om man inte har lite koll på sig själv och vad man känner är det nog lätt att man blandar ihop sig och barnen. Eftersom tonåringar ofta känner väldigt mycket och är lite "känslo-otränade" så blir det naturligt att vi vuxna får uppdraget att få kollen på känslorna.

Bäddrar igenom Helena Harryssons "Släpp taget och håll i" igen. En bok som alla med tonåringar borde läsa. Mycket kloka tankar om att försöka hålla balans. Helena är en kvinna som är både klokare och ödmjukare än Jesper Juul (kan bero på att han har ett barn, hon har sex). Hon konstaterar att alla barn och föräldrar har sina processer och att det inte bara är tonåringen som utvecklas i det nya sättet att relatera. Hm, intressant... Vad tänker ni om tonåringar?

Nu ska jag titta på Sagan om ringen med henne, nästan-tonåringen... Ha en trevlig kväll Kram