Varför springer vi så fort om vi inte är rädda?

Ofta går saker och ting ihop. Tittade på Magnus Betnér och Soran Ismails show "En skam för Sverige". Helt otroligt bra. Killar som definitivt inte är en skam för Sverige. Allt från föräldramöten och twitter till rasism avhandlades. Vi skrattade så att vi grät och samtidigt var det mycket tänkvärt. Här är turneplanen, och här är en recenssion, så att ni inte missar den.

De pratade bland annat om hur korkade vi blir av rädsla. När man sett en skräckfilm börjar man plötsligt fundera på vad som finns under sängen (golv). Det finns folk som tjänar otroligt mycket pengar på att vi är rädda. De finns till och med de som får pengar för att göra oss rädda eller att vi röstar på dom för att vi är rädda. Sverigedemokraterna har över 10% i opinionsundersökningar. Hur troligt är det att invandrare tar över landet? De har ju fullt sjå med att försöka lära sig svenska, få hyra sig en hyfsad lägenhet, skaffa mat på bordet och i bästa fall ett jobb (om de bytt efternamn och utseende alltså). Ja jösses.

Högst mänskligt att vara rädd förstås, framförallt när man har mycket att förlora men vill vi verkligen vara rädslostyrda? Ju räddare man blir desto mer begränsad blir man, oavsett om det handlar om spindlar, mörker, andra människor, att prata inför en grupp eller vad folk ska tycka. Ju mer man undviker saker desto räddare blir man. Och så oro... Livets mest döfödda syssla... Tänk om... Och vips har man stressat upp sig över saker som inte ens har hänt och kanske aldrig kommer att hända. Här hittade jag en bra länk om stress, ångest och att faktiskt våga utsätta sig för det man är rädd för. Här något om perfektionism och här något om stress (kan ju vara bra så här i juletider när somliga får för sig att de har ansvar för hur makens farfars papegoja firar jul).

Vad vi kan fundera riktigt noga över är varför vi springer så fort i december, vad är det vi är rädda för? Är det svärmor, facebookvännerna, chefen eller kommer trycket möjligtvis inifrån? Min vän som brände ut sig för ett par år sedan sen säger att mycket att göra kommer utifrån, stress kommer inifrån. Något att tänka på. All forskning tyder ju trots allt på att det kommer att bli januari, oavsett vad som händer i december ;-).

Ikväll tänker vi lista ut var julgranen ska stå och sen klä den. Det blir ingen tutte och troligtvis inte den charmiga allt-längst-ner varianten på klädseln i år. Tror inte att vi kommer att klä om den några gånger om dagen heller. Och därför behöver vi inte knyta fast den i taket längre. Var tid har sin tjusning ;-). Ha en trevlig kväll allihopa. Kram

Top-tok-veckan avklarad...

Så klart vi överlevde, skrattandes också. Vi hann inte allt och sviterna i form av extrem tvätthög och stök kommer nog att hålla i sig ett bra tag då vi haft fullt sjå med annat. På onsdagen gjorde jag bragden att både missa ett föräldramöte där vi är klassföräldrar och Lillebrors gitarruppvisning. Nåja, det kommer fler skulle jag tro. Fotbollslägret blev lyckat. Åttaårskalaset funkade strålande (ballonger, såpbubblor, sparkcyklar, en studsmatta samt godis och en leksugen Storasyster kan göra susen). På mors dag hade vi en helt improviserad tårtprovning.

Så fort jag fått en chans har jag grävt med blommor eller badat. Två riktigt bra sätt att lindra stress. Blommor skog och jord är väldigt bra. Ett kallt dopp ännu bättre. Det är som att livet fått lite annat perspektiv när man kliver upp ur vattnet igen. Eller som en av fotbollstjejerna sa, det var kallt men man blev som ren i själen. Gulle fin hon. Så klart. Vi är alla små delar i världssjälen. Lite skönt att stanna upp och känna det när livets flod forsar som mest. Det mesta som man håller på med nu i maj är saker som inte spelar någon roll om en månad. Än mindre om tio år.

Lycka är varken mest pengar, prylar eller flest föräldramöten. Vad som verkligen räknas är riktiga relationer och kärlek. Kärlek till er alla...

Det är mycket nu...

Ja men det bara slinker ur en helt automatiskt... som om det kommer att bli mindre alldeles snart? Mindre på jobbet? Mindre tvätt? Mindre matlagning?

Ha Ha, jag skulle inte tro det men samtidigt är det väl så det ska vara. Däremot funderar jag lite på prioriteringar. Både när det gäller jobbet och fritiden. Jag är, precis som alla andra chef i mitt eget liv. Hur vill jag ha det? Vad tycker jag är viktigt och vad ger mig energi? Googlade på stress och hittade fem snabba tips för att skippa väggen. Tål att tänkas på... Välsignade internet, det finns allt. Inga tankar är otänkta ;-). Tack för att ni finns också. Kram på er