fredag 31 oktober 2014

Halloween-handdukar...


Har ett gäng barn haft riktigt kul på Halloween så ser handdukarna ut så här och handfatet ännu värre. Teatersmink... Vilken tur för Lillebror att han har systrar med teatersmink. Tur för oss också.

Som vanligt har jag varit utspökad och försökt skrämma barn. Ifjol bjöd jag på nudlar i första godispåsen. Dessutom har jag ett väldigt tacksamt Halloweenutseende. Det tar mig ca 3 minuter att sminka till så att jag ser för gräslig ut. Förhoppningsvis ny chans att busa med barn imorgon, en av årets roligaste helger. Alltid läge att leka lite...

Sen är det förstås allhelgonahelg också. Jag ser inte någon motsättning i det. Vi åker till kyrkogården och är eftertänksamma också. På sina sätt tycker jag att det går ihop. Livet är på en och samma gång väldigt allvarligt och roligt... Att sakna de som inte längre finns med oss är tyvärr en del av livet...

Hoppas att ni har en fin helg med mycket eftertänksamhet och lugn men också skratt och kärlek. Kram på er

söndag 26 oktober 2014

De små små sakerna som pågår...

Det har varit mycket sjukdom och död sista året. En kollega är sjuk och saknaden av goa grannen är stor. Hos oss men framförallt hos hans familj.

Samtidigt fortsätter livet. Fotboll, karate, dans, skola, jobb och lan. I natt blev fick barnen en ny kusin och allt gick bra. Fina föräldrarna kan nu gratuleras till att vara två-barnsföräldrar och en härlig 3 åring har blivit Storebror. Oerhört roligt. En liten flock barn är ju alldeles underbart. Man blir alldeles lycklig när man tänker på nya små människor :-).

Kanske kommer de också att ha familjerådslag i framtiden. Såna där någon tar upp önskan om att familjen ska bete sig lite mindre groteskt. Plöstligt (läs som vanligt) ballar alltihop ur och vi bara skrattar åt galnare och galnare inlägg från rådslagsmedlemmarna. Vad är egentligen groteskt? Vem behöver kanske inte ens klä ut sig på Halloween? Var jag möjligtvis lite grotesk som avbröt? Vilka maträtter bör vi då egentligen äta som ingen tycker är grotesk?

Och så får man syn på det här. Mitt i hösten har den vilda kaprifolen bestämt sig för att blomma igen. Såna där små saker som man blir full i skratt av. Livet är det som pågår här och nu och hela tiden. Kram på er

lördag 25 oktober 2014

Glasvas i kras...



-Mamma, jag har råkat ha sönder din fina vas... Jag bara råkade röra den lite och den gick helt i kras...
Jag flinar lite för mig själv. Den har levt länge i Kaoshuset, den fina golv-vasen. Mannen gav den ungefär en veckas förväntad livslängd. Den har levt i flera år. Härdig för tufft inomhusklimat alltså...

Frågar dottern om någon gjort illa sig. De har de inte. Ja men då så. En vas hit eller dit. Människor är det som är viktigt. Ingenting kan vara för evigt även om vi ibland förleds att tro det.

Regnig och mulen dag. Kaosfamiljen har varit aktiv i en hel massa veckor. En dag för de små sakerna. Såsa runt i pyjamas, elda i brasan, bygga lite Lego, sticka och kanske spela något spel. Ta vara på dagen, den som är nu. Kram på er

tisdag 21 oktober 2014

Underbar helg och sen ner med huvudet i papperslavinen....

Födelsedag i fredags. Klart födelsedagar ska firas, om man vill, kan och så som man tycker är kul förstås. De flesta andra dagar kan vara lite flexibla, kan bli något annat men den dagen kan jag ha som min. Man kan faktiskt önska sig vad man vill, även om man är 44 år stor. Är inte så mycket för det där älskar-du-mig-så-borde-du-kunna-läsa-mina-tankar. Jag brukar vara rätt tydlig och har då en väldigt stor chans att bli riktigt nöjd. Middagen hade jag önskat mig av Mannen och tårta av mamma och mormor. Underbara födelsedagspresenter.

Senast i onsdags hände det att mitt jobb blev alldeles galet, kom hem 21:30 efter en fullständigt knasig dag. Därför hade jag tagit ledigt på fredagen. Skönt, göra vad man vill... Familjefika på eftermiddagen, mysigt. På kvällen hade jag bjudit in årets trevligaste tjejer på middag. ett rätt spretigt gäng men det blev en riktigt avslappnad och härlig tillställning. Alla var där för att de ville det och verkade nöjda. Åt, pratade och lekte lite. Jättekul, framförallt för mig förstås som känner allihop. Kan bli en tradition att bjuda kvinnor :-).

Natten tillbringades med att förbereda en Barda äventyr i skogen. Klockan 08.30 gick reveljen och vi lajvade tillsammans med Lillebror och Lillasyster och ett helt gäng andra barn och vuxna. Också oerhört roligt. En så rolig helg så att vi i stort sett bara kippade efter andan igår.

Idag gick papperslavinen. Storebror har någon konsert imorgon som han kom med ett papper om för ett par veckor sedan. Hm, borde väl ligga där i trivselhögen någonstans... Eh, så fort man rörde i den rasade den rätt ner på golvet. Pärlor, pyssel, lappar om sockförsäljning, teckningar, läxuppgifter, föräldramötesutvärderingar, gosedjur, uppfinningar, stenar, snören och allsköns annan bråte. Papperslösa samhället, bah. Hur mycket papper som helst men inte ett spår av Storebrors konsertpapper. Nå, som den sanna Norrlänning man är så, har lavinen gått så får man börja skotta...

Sortera och slänga, pussla in på sina platser och bära iväg. Ett grannlaga arbete och dessutom tämligen lönlöst då det strax kommer att vara trivselhörna igen. Fast då är det ju "nya" papper och pinaler och en trivselhög ska väl finnas i varje trivsamt hem förstås...

Nåja, vi fick googla fram vart man skulle köpa biljetterna. Prisat vare nätet. Hoppas ni har det bra allihop. Kram

torsdag 16 oktober 2014

Varför så arga på tiggare och rädda för Ebola?

Jodå, som i alla andra städer med lite aktning har vi stadshus, bibliotek, sjukhus och numera också tiggare. Det sistnämnda har många väldigt mycket åsikter om. Rätt intressant egentligen att människor som sitter/står med en pappmugg kan få oss att gå igång så. Det är ju inte direkt så att de flyger på oss och kräver men ändå pratas det och funderas. Åker mercedes säger någon, som själv inte heller vill promenera upp längs norrlandskusten. Har mobiltelefon säger någon annan som numera känner sig naken utan I-phonen. Inte så skadad som det verkar säger en tredje som en stund senare glatt konstaterar sig ha sålt skräp för hutlösa priser på Blocket. Förbjud tiggeri, de ska inte vara här säger en fjärde och åker sen på all inclusive hotell där den billiga arbetskraften fått lämna in sitt pass till ägaren vid anställningen...

Och så har vi Ebola. Vågar man åka till Barcelona nu säger någon efter att en i spanien har dött. Bläddrar snabbt förbi nyheterna på smartphonen om att många fler dött utanför Spaniens kust genom drunkning på väg från afrika. Om man bara tar reda på lite mer, som här, så borde man känna lugnet men icke. Borde vi inte stänga gränserna säger en annan och klickar sig fram till en sista minuten till Egypten.

Vad är det som gör att annars trevliga rätt kloka människor börjar vräka ur sig konstiga saker och vidarebefordra floder av nonsens på facebook? Kan det vara så att tiggarna påminner oss om att det finns människor i världen som inte har det bra (oavsett hur det är med just den tiggaren). Människor som verkligen lider och kämpar. Då kan man ju tänka sig att Ebolan påminner oss om att vi är dödliga. Inga nyheter för oss egentligen men vi blir arga av att bli påminda när vi handlat godis för 50:- och känner oss obekväma med att lägga eller inte lägga en liten peng i muggen. Vi har det så skönt i den här åh-vad-man-sliter-och-släpar-till jobbet-säljer sockar till fotbollslaget-skjutsar till ridning-tränar-utför hjälteshopping-inreder livsnödvändigt-osv-bubblan.

Om man tänker så är det inte det minsta konstigt om folk är arga på tiggare och rädda för Ebola. Här kan man undra vad folk i USA tänkte om svenskar i slutet av 1800-talet? Är inte det alltid en fråga vi bör ställa oss, hur klok och kärleksfull vill jag vara, även om jag inte tjänar på det personligen just nu? Stänger vi gränserna blir vi förr eller senare förlorade. Hur ska vi annars lära oss nya saker om vi bara träffar de som gör och tänker som oss? Foreigner. Ha en trevlig kväll allihopa <3

måndag 13 oktober 2014

Små vardags saker...

Lyssnade på Annika Östberg igår. En kvinna som suttit 28 år i amerikanskt fängelse. En hemsk o fascinerande historia. Fascinerande på grund av hon trots alla fel val o tragiska händelser kan berätta om det på ett ansvarsfullt sätt. Hon skyller inte ifrån sig och är positiv trots det tunga. Hon konstaterar att saker inte kan göras ogjorda och att vissa saker finns ingen förlåtelse för men att hon vill göra något av den tid hon har kvar och därför föreläser. Det som framförallt hänger kvar är känslan av att det, som hon säger, är de små varje dag sakerna som människor gör av kärlek för varandra som kan hålla vansinnet borta när man när man tror att man ska vara fängslad tills man dör. Storasyster var med och tyckte att det var en stark upplevelse.

Mannen undrar om jag möjligtvis vill ha en tatuering i födelsedagspresent. Jag vet inte om jag vill det så jag ber att få tänka på saken. Mannen säger att hans tanke var att ge mig ett citat på en arm o han tror att han vet vilka två jag skulle välja mellan. Från Lord of the Rings. Antingen citat från det här eller det här. Så klart Mannen har rätt. Båda känns riktigt vettiga, både att vi inte får bestämma mer än vad vi ska göra med tiden som givits oss eller att det är små dåd av kärlek och vänskap gjorda av vanliga människor varje dag som håller ondskan stången. Det lutar mest åt den sista citatet för det är vad jag också kommit fram till. Människor behöver varandra, kanske framförallt i hemska tider. Nu är bara frågan om jag vill vara tatuerad eller om det skulle vara bättre med en t-shirt...

Ha en trevlig dag. Kram

fredag 10 oktober 2014

Relationskriser....

Hur mycket lägger ni er i barnens relationer? Nya åldrar ger nya utmaningar, både som förälder och tränare. Just nu har vi en kris i fotbollslaget. Det är cup för smålag och några har gjort eget lag i laget. Fler vill vara med men de får inte plats. Föräldrar från både de valda och inte valda är upprörda. Min dotter är inte vald men det enda jag kan göra är att prata med dottern och peppa henne. Hjälpa henne att se mönster och fundera på hur hon vill ha det. Vägleda och stötta, som vilken tonårsförälder som helst.

Mitt uppdrag i laget är att vara tränare. Skulle jag tänka för mycket och kliva in med hela huvudet i de relationsträningar som laget med jämna mellanrum håller på med skulle jag bli galen. Tror inte att det skulle vara bra heller. Mycket känslor blir det så ibland behövs det manas till lugn, både bland lagmedlemmar och deras föräldrar.

Tankarna vandrar till mina egna tonår o jag konstaterar att högstadiet inte varar för evigt o att man brukar skippa svekfulla o oärliga vänner allt eftersom. Det är inte konstigt att det blir jobbigt ibland. Tonåringar har av naturliga skäl inte svart bälte i relationer. Det finns gott om vuxna som inte kan. Det är sånt som man ägnar hela livet åt att träna på. Svår balansgång att vägleda och samtidigt låta ungdomarna göra saker själva. Träna eftersom de sedan (precis som alla andra) med jämna mellanrum hela livet kommer att behöva gå riktiga relationsmatcher på skolor, arbetsplatser, i föreningar och familjer.

Jag håller i alla fall fortfarande fast vid att alla tonåringar borde köra igång och längta tills de blir 40 för det är mycket som blir lättare då. Kram på er

söndag 5 oktober 2014

Ibland vill man vara lite mindre av sig själv...

Mannen, Lillebror och Lillasyster gjorde av olika anledningar svängar över dagen till grannstaden. Skulle vara borta till sena kvällen. Kvar var Storebror, Storasyster och jag.

Det var då Kaosmodern tittade upp i trappen som alla ordningsgudar glömde och fick en snilleblixt. Läge för att slänga ner allt från väggarna och fixa till lite. Sagt och gjort. Ner med gitarren, bandyklubborna, träningsväskorna, skolväskorna, ryggsäckarna, dataväskorna och handväskorna. Någon krok var trasig och ett par stycken är snyggare än de är praktiska. Satte Storasyster i jobb för att skruva ner krokar med Lillebrors skruvdragare.

Hm, ja men just ja, det var ju så det var. Krokarna har hängt länge och har liksom blivit en del av väggen så tyvärr lossnar tapeten när försöker sig på att ta ner dom. Skam den som ger sig. Nu skulle det ske. Storasyster hängde gärna med och vips hade vi förflyttat oss till grannbyn där man kan handla tapeter. (Och det är det här som är typiskt och anledningen till att det vore skönt att vara lite mindre sig. Ett projekt som sväller till oigenkännlighet utan att jag märker det utan fortsätter).

Tapeterna var beställningsvara men då bad vi bad om att få oss en redig målarburk. Storebror tittade imponerat (eh) på oss och bedömde projektet som fullständigt meningslöst. Nåja, han ordnade middag åt oss målare i alla fall. Inte en rät vinkel i hela trappen så det gick åt monumentalt mycket maskeringstejp. Tapeterna satt inte så bra längre så vi fick riva en del. En del bitar lossnade sedan vi börjat måla så då blev det ännu mer målande. Storebror skrattade högt och kom med såna där äckligt klämkäcka tillrop som han garanterat lärt sig av mig. Mannen flinade stort över förödelsen när han kom hem et gäng timmar senare och Lillebror konstaterade att han nästan inte märker skillnaden. Ah, Storasyster och jag har i alla fall haft riktigt roligt och hade vi förstått innan hur mycket jobb det var hade det inte blivit gjort...

För att göra en lång historia kort så har jag just nu, 02.45 avslutat projektet. Jag vet precis varför vi inte brukar renovera. Massa trassel och inte blir jag glad så länge så att det verkligen är värt det heller. Hoppas det dröjer innan jag startar något liknande projekt (men man kan u aldrig veta) och jag är så tacksam över att det finns andra som målar. Hade jag blivit tvungen att försörja mig med dylik syssla hade vi varit mycket magra och hade fått komplettera inkomsterna med tiggeri eller nåt.
Hoppas ni andra sover gott Kram

onsdag 1 oktober 2014

Offerkoftor...

Tänka sig så lätt det är ändå... Att klä på sig offerkoftan och tänka att jag måste ju... Utan något som helst personligt ansvar tänker man att saker bara kan göras på ett sätt och att man är hjälte som offrar sig? För vad, för vem och varför bör man fråga sig. Och så till viktigaste frågan, vill jag det här?

Ställer man sig "vill jag det här" frågan kan man nämligen omöjligt bli ett offer. Om svaret är ja så har man valt det och kommer att ta någon form av ansvar för det. Om svaret är nej får man försöka göra något åt situationen. Som vuxen människa kan man i stort sätt alltid det (sjukdom och död exkluderat, men det är inte där jag träffat de med de största offerkoftorna). Även om det kan vara skönt att stuva på sig offerkoftan och låtsas som om man inte har något som helst val så blir man tyvärr inte någon förtjusning för omgivningen även om koftan är aldrig så mysig...

Sköt om er alla fina. Kram