Den färgstarka paletten...

Har varit arg i veckan. Så där vansinnigt vannvettsarg. Inte utan fog får jag säga. Ibland är det på sin plats med riktig ilska. För att bestämma "vart skåpet ska stå" och vad som inte är ok. Det är inte alltid möjligt att prata med den lugna pedagogiska rösten. Ilska är bra, det hjälper oss att skapa förändringar och ger energi till att hålla ut och få till det. För att få det att funka hyfsat har nog böcker av Harriet Goldhor Lerner och Helena Harrysson betytt absolut mest. Finns tydligen till och med på biblioteken. Kloka kvinnor vars böcker borde ingå i alla "jobba-med-människor-utbildningar" och föräldraskapskurser. Och på tal om bibiliotek, här har Jonas Hassen Khemiri skrivit väldigt fint om det.

Och känslor. När flera personer är församlade blir det mycket känslor. Jag brukar säga att ju fler människor desto färgstarkare blir livets palett. Det blir mer glädje, sorg, ilska och mer kärlek. Ganska naturligt att det blir extra plusmeny egentligen. Ju fler som betyder något, desto större möjlighet till både trassel och fröjd. Tidigare jag bott kollektivt. När vi hade kul fanns det inget ställe på jorden som kunde slå det. Orange, solgult och rött. Verkligen sprakande. När det var sorg eller bråk var det kolsvart. Höga toppar och djupa dalar. Lite samma blir det i Kaosfamiljen. Och ju mer känslor ju viktigare att vi vuxna har koll på oss. En verklig utmaning. Har det här månntro att göra med mig och det jag bär i min ryggsäck?

Nackdelen med en stor familj kan vara att det inte blir lugn och ro så ofta (fast oftare numera) och att man sällan har långtråkigt. Lillasyster har till exempel nästan alltid någon att roa sig med här hemma. Kanske blir hon förstörd. Håller med Mattias Edvardsson om att det inte är lätt att göra folk av sina barn. Vad man kan trösta sig med är att det blivit det av de allra flesta och tydligen fler och fler numera. Tvärtom mot vad man kan tro när man hänger med i media så har kriminaliteten gått ner sen 90-talet till exempel.

Det blir nog folk av de sex barn som skrattande äter pizza i köket. Nu Ha en skön helg allihop. Kram

Underbara, älskade och hatade tonår...

Kaosmodern har just börjat trampa på en gammal bekant men samtidigt helt ny stig. Tonåren, jag upptäcker att jag börjat processa tonårstiden, min egen, andras och på något sätt då också barnens blivande. Jag tänker tonår, pratar med tonåringar och drömmer tonår.

Ända sen jag själv var tonåring har jag haft kontakt med strax tonåringar, tonåringar och nyss tonåringar på en massa olika sätt. Det har hittils varit både utmanande och spännande. Jag har lärt mig massor. Senast igår kom jag in i en facebookchat med en kille som jag jobbade med för 22 år sedan, när han var tonåring. Han var ett år yngre än Storebror är nu när han fick LVU och vi träffades. Till viss del hade vi olika bilder av saker så det blev blev både intressant och tänkvärt. Tonårstiden är omtumlande för de flesta, för tonåringen och men också för de runt omkring. Att skärskåda den från olika vinklar är spännande, häftigt men samtidigt lite jobbigt. Hur var det egentligen det där?

Kan tyckas lite onödigt att titta i backspegeln men jag tror att det är viktigt att göra det. Framförallt nu när man börjar "ha egna". Om man inte har lite koll på sig själv och vad man känner är det nog lätt att man blandar ihop sig och barnen. Eftersom tonåringar ofta känner väldigt mycket och är lite "känslo-otränade" så blir det naturligt att vi vuxna får uppdraget att få kollen på känslorna.

Bäddrar igenom Helena Harryssons "Släpp taget och håll i" igen. En bok som alla med tonåringar borde läsa. Mycket kloka tankar om att försöka hålla balans. Helena är en kvinna som är både klokare och ödmjukare än Jesper Juul (kan bero på att han har ett barn, hon har sex). Hon konstaterar att alla barn och föräldrar har sina processer och att det inte bara är tonåringen som utvecklas i det nya sättet att relatera. Hm, intressant... Vad tänker ni om tonåringar?

Nu ska jag titta på Sagan om ringen med henne, nästan-tonåringen... Ha en trevlig kväll Kram