Koll på barnens mobiler och internetanvändande?

Hamnade i ett läge på en fest förra helgen där ett gäng mammor började prata om att de går igenom sina döttrars telefoner så där i smyg med jämna mellanrum. Var helt ensam i gänget som sa att tanken inte föresvävat mig. Stödde mig på argument om integritet och att jag absolut inte skulle ha velat att mina föräldrar läst mina brev när jag var tonåring. Upptäckte snabbt att jag var otroligt ensam om att ha en tio-åring som inte har mobiltelefon också. Konstaterade att både Storebror och Storasyster har datorer som vi inte har handfast koll på. MÅSTE man ha det? Att kolla i smyg, är det ok? Vad gör man med informationen? Brister inte tilliten av smygkoll? Är det meningen att föräldrar ska ha björnkoll på allt rent handfast eller ska man försöka resonera med barnen och låta dom, precis som vi själva gjorde, göra en del missar och lära sig, även om det nu är på detta vådliga internet. (Vem har inte skrivit lappar, skickat brev eller vykort eller ringt telefonsamtal som man ångrat bara såå mycket??)

Pratade med en man på bussen idag som berättade att han ska få sitt andra barn. Coolt. Fast vi konstaterade att vi är i olika faser av livet. För hans del handlar det om att hålla koll och vara tillgänglig ett par år till. För min del handlar det också om att vara tillgänglig men på ett annat sätt. Kollen får man (i viss grad) av att resonera med barnen (oftast på kvällen), inte genom att vara där allt händer hela tiden. När jag sa att det också handlar om att släppa litegrann och låta barnen prova vingarna så rös han. Jag log och sa att det fixar sig. Efter ett tag ser man anlagen till vingar och sen måste man hålla tummarna och låta dom veckla ut dom lite. Ha tillit till att de klarar att provflaxa, kanske krascha lite och sen återkomma och vila upp sig en aning innan de ger sig ut igen.

Ibland tänker jag (men det kanske är mopsigt tänkt) att det där med jättekoll handlar om avsaknad av tillit. En stor del i att låta barnen växa upp och utvecklas handlar som jag ser det om att lita på barnen och omvärlden. Världen är ungefär lika farlig som förr. Det är inte konstigt att min busskompis inte känner tillit än eftersom han inte är i det läget än men vi som har barn som ska börja ta sig ut i livet (och i mobiler och på nätet) behöver jobba på tilliten. Barn ska ut och upptäcka världen och hur den är, inte något tillrättalagt av mamma redan kontrollerad variant.

Som en liten vink om allt detta fick jag en fantastisk länk av Mannen idag, här. Jösses, den måste funderas på och spridas. Hm, kanske skulle man prata med LoL med Lillebror och kolla lite mer på Lillasyster och Storasysters damer på moviestar planet... Funderar också på att anta Storebrors erbjudande och göra sig en "gubbe" på World och Warcraft och få en personlig guidning. Han skulle tydligen till och med kunna flyga runt med mig på ryggen en stund. Kanske skulle jag precis som barnen lära mig mer engelska och det kan ju vara en upplevelse, jag menar det är ju inte direkt narkotika så varför inte? Så att man för en gångs skull vet vad man pratar om ;-). Däremot har jag inte några planer på att kolla några mobiler eller internet historik. Ha en trevlig kväll!

Kaosmodern förnekar sig inte och tänker mobilt..

Så klart hann jag väl inte ens 22 av alla 700 saker som jag planerat innan gästerna dök upp på midsommarafton. Men tänka sig vilken tur då att jag aldrig låtsats som om jag är någon annan än mig själv. 7 vuxna och 12 barn. Jag tror ärligt talat inte att någon brydde sig det minsta. Roligt hade vi och inte regnade det heller, alls.

Och mitt i denna underbara helg så tappar jag mobilen i havet. Bara så där. Jätteenkelt var det. Plopp! Och först blir jag lite störd men så blixtrar allt det där som händer fram. Någon har en mamma som har dött, någon ska ha bebis och en massa andra saker... Livet är så mycket större än en mobil.

För 20 år sedan klarade man sig ypperligt helt utan mobil och jag vet inte om man var så mycket olyckligare och mer frustrerad då, faktiskt. Man var mer här och nu. Gjorde det man gjorde och så var det bra med det. Satt man och pratade med någon så googlade de aldrig på nätet samtidigt. Man blev inte nådd överallt och stressad av att inte veta allt. Morsorna hade inte en chans att veta allt och barnen blev, på gott och ont friare att göra spontana saker. Cykla runt i klasar och spela spontan fotboll. På något underligt sätt var kanske alla friare... Undrar om jag ska vara utan mobil ett tag? Ha det gott bloggläsare och tack för att ni finns! Kram på er

Och vad vågar vi numera då?

Under veckan har jag träffat på flera saker som fått mig att tänka till runt det där med barnuppfostran. Jisses vad vi skyddar våra barn. Till och med från saker som är helt vettiga att de funderar på och beslutar om. Och vad rädda vi är för allt möjligt. Ger barnen splitter nya mobiltelefoner, pengar och pinaler så att de kan ringa om det händer något. Det som händer är att de sitter och pillar på sina mobiltelefoner hela tiden... Och så riskerar de att bli rånade just för att de har fina mobiler, pengar och andra pinaler...

Eftersom vi hela tiden vill veta exakt vart de befinner sig och vilka dom är med blir barnen mer passiva än vi var när vi cyklade/ åkte buss i klasar dit näsan pekade.

Jag känner det inte som att allt blivit värre och värre, däremot så vet vi mer om allt som händer. Via TV och tidningar blir vi dagligen överösta med information om allsköns olika saker som drabbat andra. Oj, vad vi försöker styra, beskydda och bestämma över våra barn, hur länge som helst... Och gissa om den generation vi uppfostrar nu dagligen kommer att ha drösvis med olika val att ta ställning till och verkligen skulle behöva träna på egna beslut och att själva tänka kritiskt?

Med risk för att låta som en riktigt gammal kärring så tänker jag säga att våra föräldrar kanske inte var lika upplysta om exakt allting men de vågade låta oss leva, göra våra misstag och lära oss av det. Och det kan vi verkligen tacka dom för. Vad tror ni, uppfostrar vi ett gäng rädda passiva dönickar eller vågar vi låta våra barn leva och möta livet?
Kram på er

Mitt liv som ost...

Är inte så lätt... Efter ett par dagar i mina vardagsskor känns hjärnan som en ost, en sån där mjuk och svampig med mycket hål i. Det bara väller över mig information om allt möjligt överallt. Papper, mail, telefonsamtal och så träffar man någon som säger något. Lite svårt att hålla reda på tåtarna bara. Vi skriver och skriver i almanackor och så där men...

Den 15:e, var det något speciellt då? Ja, men shit, vem var det som skulle göra vad när och hur? Var det på jobbet eller hemma? Med ditt eller mitt jobb? Fika? Stövlar? Föräldramöte? Baddräkt? Betala 100:-? Medtag cykel?Eller var det kanske någon som berättade att någon kompis skulle gifta sig eller åka någonstans den 17:e? Kan också vara att vi bara MÅSTE komma ihåg att släpa ut soporna den 5:e...

Som tur är finns det också fördelar med att få osthjärna lite fort. Barnen är hiskligt sugna på att vara med på vissa saker så de börjar hålla ordning själva. Så när man visat upp sina "osttalanger" som mor ett par gånger räcker det med att man försöker hålla reda på sitt eget sen. När jag tänker på saken är mitt liv som ost helt ok...