söndag 28 april 2013

Dessa olikheter...

När man är en stor familj med många olika personligheter kan det vara svårt att få till något gemensamt familjeaktigt. Tänkte att vi skulle spela något roligt spel tillsammans så här på såsar-söndagen. Gick så där. Av ungefär 20 talet spel som Kaosfamiljen äger fanns det inte ett enda som alla ville spela. Alltid var det minst en som vägrade. Så där så att det blev humor. Den som sa nej fick avge nästa förslag. Vi hade ett par stycken som blev nominerade till "no-man" tävlingen genom att motsätta sig det mesta...

Oftast så respekterar vi olikheterna i Kaosfamiljen. Det underlättar att konstatera att man tänker olika. Behöver inte bli infekterat. Ibland blir det förstås en del konflikter eftersom man inte förstår varandra helt men olikheter berikar. Skulle vi tvinga alla att göra samma saker skulle vi bli en olycklig familj, så vi gör mest saker utifrån intresse. Ibland vill vi dock göra något lite litet som idag. Till slut blev det gemensam liten fotbollsmatch (som tjejerna nesligen förlorade med uddamålet pga självmål)...

Det är inte för att vi är lika som Mannen och jag valde varandra. Inte konstigt att familjen "spretar" lite då... Hittade en bra intervju om en bok om olikheter här. Och så en intervju med Kristian som också skrivit en bok, om livet och döden. Viktiga saker. Världen är bra häftig, man behöver faktiskt inte tänka ut alla kloka saker själv. Läser just en bok om naturkraft som jag lånade hem från badhuset. Olikheter är underbara och vi behöver ta vara på livet. Naturen ger perspektiv på saker och stressreducering. Hjälper oss att sortera vad som egentligen är viktigt. Mer om det någon annan dag. Vad har ni för relation till naturen?

Kärlek till er alla

fredag 26 april 2013

På tal om naturligt...

När vi var iväg och badade med jobbet pratade vi lite skrattande om att det är fullt normalt att en kvinna som fött barn inte har en platt mage. Blås upp en ballong till max och låt den vara maxad en månad innan du släpper ut luften så får du själv se. Har man dessutom "blåst upp den" fyra gånger så ska det vara lite mjukt och mysigt ;-).

Riktigt mysig tillställning att åka iväg med jobbet. Enda chansen för att få hinna prata till punkt också. Hamnade i badtunna med ett gäng från näringslivet. Härliga killar. De tyckte på fullt allvar att man borde personalvårda kommunalarbetare minst lika mycket som de privata. Personal som personal. Hejja! Och vi som liksom alltid har lite dåligt samvete för att vi över huvud taget gör något personalvårdande eftersom vi är offentligt anställda. Det var en lite ny vinkel.

Och så kom vi in ämnet människor och relationer. Riktigt kul. Konstaterade att det oftast blir någon form av utmaningar så fort det blir mer än en människa någonstans. "Alla är konstiga utom jag". Många exempel och en massa och innovativa lösningar levererades. Vi höll ungefär aldrig på att sluta skratta när vi kom på att det största problemet oftast är att få folk att sluta eller börja med något oavsett när det gäller familj/ vänner/ kollegor/ underställda osv. så är det där det blir tjafs. Och jo, det naturliga är inte alls att det fungerar, varken i arbetslag eller familjer. Tvärt om så är det underbart och ett under varje gång det funkar. Kan vara något att tänka på inför den stundande familjehelgen ;-). Tänk vilken ynnest det är att få möta kloka människor och diskutera livet och tingen. Kram på er

måndag 22 april 2013

Vad är det med oss?

Har två kompisar som på var sitt håll krisar. Av samma men helt olika anledningar. Båda har tre barn som är rätt små. Den ena är vansinnig för att hennes man inte "ser" hur stökigt de har det och följdaktligen inte gör något åt det. Paret har tydligen kommit till den nivån att frun får lust att skrika högt så fort hon kliver in i hallen. Den första frun pratar villigt om att det är hennes nivå och önskan om att bo i ett vackert hem som ställer till det men säger samtidigt att det inte går att göra något åt och att hon på grund av detta några gånger i veckan undrar om de verkligen ska bo ihop framöver.

Den andra har en man som plockar hela hela tiden. Han springer efter barnen och föser ihop klossar, påminner om att plocka bort pärlor och fixar med köket så han går och lägger sig samtidigt med barnen i ren utmattning. I den familjen har man kommit i det läget att frun är så arg så hon inte ens VILL att han ska vara vaken på kvällen för att prata längre. Hon står inte ut med hans strävan efter det underbara hemmet och funderar allvarligt på att slänga ut honom från deras gemensamma inredningskatalog.

Vad falls, vad är det driver oss, dagens föräldrar? Vi har tak över huvudet, mat på bordet, gratis tandvård för barnen, fri skola, tvättmaskiner, diskmaskiner, betalda semesterdagar osv osv. Den tid och energi vi sparar in på att inte behöva ordna med överlevnad, hygien och kamp använder vi till att kriga angående ordning. Mentalt slakta varandra på grund av tankar om hur saker borde vara. Som om det vore rimligt att ha inredningskatalogordning när man har en ettåring? Som om det vore naturligt att en familj med fyra barn har ordning i hallen, Är det ingen fler än jag som är lite allergisk mot allt till varje pris ska verka så perfekt?

Gapskrattar man oftare i det perfekta hemmet? Känner man verkligen mer kärlek? Jag tror faktiskt inte det. för mig är det tvärtom. Jag är ytterst tacksam över att jag slutat läsa inredningstidningar. När folk runt om oss säger att vår, ojojoj, nu blir det en massa jobb så vägrar jag förstå vad de pratar om. Vi försöker hålla oss långt ifrån projekt. Ja, Storebror har fortfarande älvor, Pippi långstrump och dinosaurier på sina väggar och eftersom han inte driver frågan alls tror vi att han trivs med det. Hans vänner irl flinar bara och på Skype kan man ju välja vad man visar ;-). Ibland ska saker och ting bara få vara lite som de är ett tag. Taket rasar inte ner över oss ändå. Ett alternativ till att gaffla om hallkaoset är att gå ut och titta på Blåsipporna. De är naturligare än ordning i hallen :-).

Kram på er

lördag 20 april 2013

Hela stan hoppar utom vi...

Guldfebern avlöstes lite abrupt av annan feber. Ungefär samtidigt som jag slutade jobbet började hela stan hoppa. Jag var kärringen mot strömmen som åkte hem. Hem till febersjuka Mannen och en väldigt het Lillasyster. Däckade. Lekte en stund lite med tanken om att sticka iväg och hoppa men det lät sig bara inte göras (och jag brukar ändå vara en hejjare på att hitta lösningar och ta mig iväg på saker som jag gillar). Nåja, vad är väl en bal på slottet? Om det är 35 år tills nästa gång så är jag ju bara 77 år nästa gång..

Fick en liten Sjumilaklivs-känsla men lyckades häva den. Tog mig en liten cykeltur till en av de vackraste ställena på jorden och sen har kvällen varit otroligt lugn. Syskonen Stor gled iväg på sina äventyr, irl och via dator. Kvar blev Lillebror och jag spelandes Risk. Lite snöpligt förstås men livet är ju så här, i alla fall om man valt att skaffa familj. Alternativet utan familj känns ju lite så där måste jag säga. Visst hade man kunnat göra vad man själv ville hela tiden men åh så många träiga kvällar. Inga gapflabb vid kvällsfikat. På tok för lite kramar och brottning. Inga risker att stå på skallen i hallen när man febrilt försöker sparka undan skor, cykelhjälmar, ryggsäckar och bandyklubbor...

Den här kommunen är säkert full med folk som vill berätta hur häftigt det var för någon som inte var där ikväll och hyllade hjältarna. Hjältar förresten, visst är de duktiga, men egentligen är det bara ett gäng karlar på skenor som med pinnar i händerna som tillsammans lyckats peta en gummigrej mellan två stolpar fler gånger än motståndarlaget. De riktiga hjältarna tycker jag finns på helt andra ställen. Vardagshjältar. Människor som varje dag gör riktig skillnad för andra människor utan att någonsin bli värvade för fantasisummor. Lärare, undersköterskor, mammor, personliga assistenter, syskon, socionomer, pappor, behandlingsassistenter, fritidsledare, fritidspedagoger, förskollärare, mattanter osv osv. Det finns hur många människor som helst som gör de vardagliga underverken utan att spayas med guld och lovsjungas.

Så när hela stan hoppar fröjdas jag över att Storebror och jag träffade en riktig vardagshjälte på utvecklingssamtalet igår. Jag ler också när jag tänker på att hur mycket stan än hoppat så har jag varit på exakt det rätta stället ikväll. Ni Bloggläsare är garanterat också vardagshjältar, på ett eller annat sätt. Ge er själva en ordentlig klapp på axeln :-). Kram på er

fredag 19 april 2013

Frisk med lite mög och all anledning att fira...

Frisk igen, hurra. Livet blir väl aldrig bättre än när man just frisknat till? På tal om att skjuta upp saker så hittade jag den här på vinden för några veckor sedan.
En kartong med blandat osorterat mycket viktigt mög som vi inte packat upp sedan ungefär -98 skulle jag tro. Jag öppnade den inte nu heller. Eftersom den stått där i ca 15 år kan den gott stå ett tag till. Det tar inte någon energi alls, vad feng-shui anhängarna än säger. Att packa upp den skulle ta energi. Den tar bara lite plats på ett ställe som vi ändå inte använder.

Två dagars stillhet har gjort susen. Jag har frisknat till och känner sån kärlek till världen. Vilket jag låter alla veta också (och stor kram till er också som är så peppande och kloka). Kärlek ska man inte snåla med, om man inte far illa av det förstås. Då bör man hitta nya kärleksföremål.

En annan sak som man inte ska snåla med är firande. Stan har tagit hockeyguld idag. Jag har hängt med förstås och även om jag bott söderut ett tag så minns jag då, för trettiofem år sedan, när vi tog SM guld i hockey sist. Jag var lika gammal som Lillasyster är nu. Skulle nog ändå inte vilja påstå att jag inte "lidit i åratal" men nu när guldet bärgats hem till schtaan är det läge att fira. Sport är underbart och patetiskt samtidigt. Tänk så mycket känslor folk kan "få ur sig" genom sport...

Och som vanligt behöver man inte göra det så avancerat. Mannen var på konsert i grannstaden. Alla barnen fick vara uppe och titta på matchen (vem vet, det kanske är 35 år tills nästa gång). Syskonen Lill ville fira segern genom att sova i Storsängen. Syskonen Stor och jag firade med maränger direkt ur påsen. Tjoho! Jag har nyss stökat bort middagen och kvällfikat. Nu ska jag gå och mys-sova med syskonen Lill. Hela stan kommer ändå att vara trötta men glada imorgon så det spelar ingen roll om vi också är lite trötta. Hoppas att ni också hittar något att fira, även om det bara är en pucktävling, att någon har fantastiskt vackra ögon eller att det är fredag. Livet är så allvarligt så lite firande är alltid på sin plats. Kram

onsdag 17 april 2013

Ibland drar kroppen in handbromsen...

Igår uträttade jag en massa underverk på jobbet. På eftermiddagen började jag frysa så där ända in i märgen. Värre och värre blev det. Ont i kroppen inifrån. Väl hemma var det bara att släppa allt och masa sig i säng. Låg som en slips hela kvällen. Försökte titta lite på hockeyn. Kände att det var en outhärdligt skränig tillställning. Barnen kom förbi och kramade mig, skrattade åt hur varm jag var. Lillebror sa att enda anledningen till att man skulle vilja sova bredvid mig var om man ville bli stekt.

Mannen pysslar om mig och säger skrattande att jag har en mancold eftersom febern inte är så hög som man tycker att den borde. En sån där sak som man brukar skoja om på det där klumpvisa sättet (tryck gärna på mancoldlänken, vab frossa och piffsjuka finns också beskrivet). Karlar och förkylningar ni vet. Värre än vilken förlossning som helst. Grejjen är att jag, när jag tänker på saken tror att det vore bra om vi tillät oss ha mancold allihop. Jag tror att många ignorerar sina känslor och trotsar sin kropp på tok för länge. Man tänker att man är oumbärlig på jobbet och hemma. "Det passar inte nu" så man slänger i sig ett par alvedon och kör vidare. Med goda intentioner rätt in i kaklet.

Jag tror stenhårt på att kroppen försöker berätta något för en när man har ont någonstans. Cancer och allsköns annat elände är en sak men såna här små vanliga åkommor. Ont i huvudet, , knän, axlar, feber, ryggbesvär, förkylning, magsjuka osv kommer ofta när man vilat för lite, drivit och burit för mycket. Så nej, det är nog ingen slump att jag blir förkyld just nu, det har varit lite mycket ett tag. Kanske har jag ägnat mig för lite åt konsten att uppskjuta det oundvikliga, vilket jag brukar vara en stjärna på (prokrastineringens ädla konst).

Idag känner jag mig lite bättre och jag funderade ett tag på att åka till jobbet men nej. Det är klokt att respektera sin kropp. Skippa alvedonet och bara vila sig i form. Käka en näve chips till lunch och bädda ner sig. framför tv:n. Slötitta lite på Sagan om ringen och låta handbromsen vara i. Låta sig pysslas om när familjen kommer hem.

Igår tyckte jag lite synd om mej själv men sen insåg jag det patetiska i det hela. Det finns definitivt de som har det värre på alla plan. Jag är sjuk så sällan så jag vet inte ens hur man gör när man sjukskriver sig. Sist hade jag feber en lördag. Det här går över och är antagligen något jag behöver. Nu, nästa ringenfilm. VARM kram till er allihop

måndag 15 april 2013

En taskig dag...

Cyklarna gör entren in i huset till ett äventyr, påskriset är fortfarande kvar. Inne har vi papper i drivor och ett tvättberg som man numera behöver sele, ishacka och klätterskor för att kunna äntra. Utvecklingssamtalen står som spön i backen och köket är belamrat med disk.

Det må vara hur det vill på ordningsfronten men en sak är säker. Om man haft en taskig dag kan man komma hem berätta det och att man behöver få lite kärlek. Svaret kommer snabbare än något annat och kommer att vara handfast. Direktleverans av ett helt gross kärlek. Så där så att man skrattande får säga att nu räcker det.

Det är en ynnest att få leva i en Kaosfamilj. En Kaosfamlj, vänner man kan skratta med och choklad kan göra en taskig dag bra mycket bättre än uthärdlig. Kram på er

lördag 13 april 2013

Det finns en massa folk som har otur när de tänker...

I jobbet träffar jag ofta folk som har/ har haft otroligt otur med sina galna tankar. Faktum är att det för det mesta inte upprör mig speciellt mycket, om man ber om ursäkt och söker hjälp för att sluta oturas så kan det vara helt ok, till och med ett fall framåt... Klart det finns saker som är helt oförlåtliga men de som gör dom sakerna behöver hjälp. Världen är full av folk som beter sig som puckon mot andra och får de hjälp har det förhoppningsvis blivit ett pucko mindre...

Vad som däremot upprör mig är när människor som påstår sig vara kloka oturas i tanken i klunga utan att veta om det, som här. Här är en kille som uttalat sig bra om det. Har inte teknologerna också flickvänner, mammor, döttrar och systrar? Visst hade det kunnat vara stor humor, OM det inte varit så att det det Liza Marklund skriver om här fortfarande är vardagsmat hade det kanske varit kul. Eller också inte ändå.

För ja, jag är feminist. På Caitlin Moran sättet. Tycker att vi framförallt är människor, oavsett hudfärg, religion, sexuell läggning och kön. Så ja, jag blir även upprörd över skämt om karlar som inte kan laga mat, inte ser när det ska städas och kan ta hand om barn. Utterst upprörande, jag reagerar varje gång. Däremot blir män sällan våldtagna, misshandlade och mördade av kvinnor och händer det läggs skulden aldrig på den individen på grund av de mögliga könsrollerna.

Annars flyter livet på. Vi är mitt i en rumsrockad som vi inte har energin till att avsluta. Storebror bor i ett rum med Pippi Långstrump, dinosaurier och älvor på väggarna. Det klarar en Kaosprins. På grund av vår oavslutade rockad blir det också mindre datortid, färre blogginlägg och bilder då den stationära datorn är nerpackad (konkurrensen blir rätt hård om den bärbara). Vi ses mer sen helt enkelt. Sköt om er alla fina. Kram

tisdag 9 april 2013

Välkommen till smulornas paradis...

Mannen och jag kommer hem från jobbet. Lite sena så där och ungefär strax skulle jag agera fotbollstränare i stan... Börjar med att röja i köket. Frukosttallrikar, otaliga glas och diverse fikarester. Smulor, smulor och åter smulor. Man kan säga att det smulat ymnigt i hela köket. Plockar fram microbuffen (veckans rester) och inser att det försvunnit en dryg halvliter från potatissoppan under dagen. Någon har visst varit lite hungrig. Hm, den var ju en del av middagsplanen...

Nåja, med två gurkor, morötter, mackor och tomater kan man dryga ut en middag om det kniper. En kollega med fyra mindre barn beskrev deras situation med sjukdomar och Vab på facebook. Jag log för mig själv och svarade att det blir bättre. Vi hade ett år för några år sedan då det kändes som om vi uppfann sjukdomar hemma hos oss. Jag tröstade henne med att äldre barn oftast är friskare, träffar rätt i hinkarna och ser bra filmer genom feber. De kan ta sig mat själva, även om det blir smulor och smör över allt så blir det inte det där småbarnskletet. Man behöver inte heller passa större barn hela tiden från att trilla ihjäl sig. Dessutom är det tänkt att de mer och mer ska hålla hyfsad ordning på sig själva och när de inte gör det så kan man titta på dom och säga stackars dig, en sån otur du hade när du tänkte...

Så, jag vet att jag har sagt det förr men jag säger det igen. De som säger små barn små bekymmer och menar att allt blir värre med stora barn har glömt hur det är med små barn och framförallt små sjuka barn. Det är bättre att torka smulor än kräks. Stora barn kan berätta vad som felas, faktiskt hur mycket som helst, ibland mer än man vill höra... Typ mamma du ska då alltid... Varför kan du inte bara göra en sak i taget mamma? Hade du varit en normal mamma så... Såna där obekväma små subjektiva sanningar ni vet...

Så, vi smular vidare och trivs med det. Vi njuter av att ha lite äldre barn. Hallkaoset är förstås sig likt även om det är mindre pinnar och stenar och mycket mer cykelhjälmar och sura handdukar numera. Nu är det dags att kungen och drottningen av stökriket dricker lite te, i vårt återigen nersmulade kök, smulparadiset. Kärlek till er alla

lördag 6 april 2013

ÅÅh nej...

Nu "råkade" jag visst själv bli ren... Ord som aldrig och alltid fyller mitt huvud. Och så stackars mej förstås... Det är inte lätt att vara människa. Försöker hålla mig från stora utbrottet, ni vet det där när man bara vill klå upp alla... Hur var det nu? Man borde väl visa att man lärt sig någonting sen man själv var en unge. Jo just ja, stanna upp, tänka lite o så byta väg...Så fort jag slutar tänka detgårintejagkanintedetgårinte så blir det nog bättre... Om det är här svårt när man är 42 förstår o ändå har en del livserfarenheter så förstår man ju hur barnen har det... Det är som sagt inte lätt att vara människa... Kram på er alla tappra kämpar

Att bo i en flock med arga renar...

Det händer nu och då att folk blir arga i Kaosfamiljen. När alla varit hemma mer eller mindre ett helt påsklov har Kaosfamiljen frotterats en hel del mot varandra. Något går emot, saker blir inte som man tänkt sig eller så känner man bara att någon är betett sig helt outhärdligt. Naturliga känslor. Utan lite ilska skulle det nog vara svårt att verkligen leva ihop. Ilska är bra och kan leda framåt.

Dock händer det ibland att någon får (tar sig) ett rejält sammanbrott. Ser ut slug som en ren i ögonen och bara framhärdar med det som inte fungerar. Vräker ur sig de mest makalöst korkade saker. Ridån har gått ner men föreställningen fortsätter. Hjulet snurrar men hamstern är död. Kämpigt läge. Det kan handla om allt från knöliga vantar och dusch till städning, dataspel eller läxor. Vår korkade arga ren bara springer vidare längs vägen även om bilarna tutar. Helt oförmögen att vända om eller stanna till lite för att söka sig en ny väg. Suck!

Hittills har jag kommit på att det värsta man kan göra är att försöka prata en ren (oavsett ålder) ur situationen. Det enda som händer är att den förvirrar sig ännu mer och blir ÄNNU dummare. Det bästa är att stanna upp, långsamt backa ur (eller hota med att fisa i rummet så att renen beger sig någon annanstans) och sen lämna den arga renen ifred så den får hitta ut ur situationen själv. När någon blivit ren är det egentligen inte läge för att fostra. Snackandet är bättre att sköta efteråt.

Idag känns som om jag bor med en hel flock arga renar. så hm, läge att göra andra saker än att tjata, framhärda och driva sig själv in i renstadiet alltså. För en gångs skull lyckades jag. Jag gick ut och satte mig på baksidan i vårsolen. Målade tånaglarna och läste lite ur Caitlin Moran, kanske en av världens viktigaste och knasigaste böcker. Månadens bok på bokia för 49:-. Det känns som om det blir en bra dag.

Kram på er

torsdag 4 april 2013

Givande och tagande...

Lillebror jag just bjudit på egenhändigt skapad omelett med oregano och citronpeppar. 9 år och stolt som en tupp, bjuder laget runt och konstaterar att han kan göra mer om det behövs. Vilken fröjd för alla, Lillebror bidrar också.

Och det påminner mig om att människor mår bra och blir nöjda av att ge och känna att de bidrar. Oavsett vad nuvarande politiker säger så har jag till exempel aldrig träffat någon som är nöjd med att bara vara sjukskriven eller uppbära försörjningsstöd (socialbidrag). Och tro mig, jag har träffat många. Alla vill de göra någonting, litegrann. Har förstås träffat en del som är uppgivna eller inte kan men jag har aldrig träffat någon utan önskan.

På samma sätt inser jag att de trevligaste och nöjdaste människorna jag känner är generösa människor. Människor som tänker att "what goes around comes around". Såna som förstår att livet är ett givande och ett tagande. Människor som ger med en varm hand. Ibland ger man och ibland får man. Hur häftigt som helst. Med risk för att sticka ut hakan ordentligt är jag själv en mycket glad skattebetalare. Jag tycker att vi får mycket för skatterna (och om man inte får det är man lyckligt lottad). Har man fött fyra barn och har nära och kära som åkt ambulans, utbildat sig och får plogade vägar utan att det påverkar ekonomin nämnvärt är det lätt att vara en nöjd... Råkar även vara så att både min och Mannens lön kommer från skatter...

På Facebooks bytes bortskänkes kan man ha riktigt kul. Generositet och miljötänk i ett. Mitt skrot blir någon annans skatt. Bäst är bytena, då blir alla nöjda. Jag har bytt allt möjligt. Framkallningsapparat mot köttfärs. Spjälsäng och grind mot korvstroganoff och kakor. Garderob mot kakor och gympaskor. Ryggsäcken tänkte jag ge bort den men hon som fick den blev så nöjd så hon kom med en älgstek. Minst nöjd var hon som fick ett par småcyklar och lite diverse andra ute-barnsaker (jag log, stackars hon men jag blev av med sakerna). Alla andra har lett riktigt stort. Jag ger mig rackarn på att de på den sidan är nöjdare än de som är på köpes säljes. Där finns ju alla chanser att någon känner sig lurad eller att man lurat någon. Nu har den här bott klart hos oss. Loftsängen har varit otroligt bra men vi är klara med den. Fyra barn senare. Ska bli mig en fröjd att skicka den till någon annan som kan försöka leka den sönder och samman, ha föreställningar, klättra på den och älska den vidare. Riktigt skönt att inte behöva tänka att jag ska "tjäna något" på den. Vi köpte den, använde den och behöver den inte längre. Frågan är vem som kommer att bli gladare, jag eller den nya familjen. Nu ska jag ut och skotta så att vi kan sitta vi trädgårdsmöblerna i vårsolen. Kärlek till er alla :-)

måndag 1 april 2013

Syskon och enkelhetens lov...

Klockan är 23 miljoner och jag har knyckt till mig en dator. Lugnet har lagt sig. Familjen och brorsan och syrran med barn sover. Lite kusinträff och syskonträff. Dagen har gått i leken och pratets tecken. Mysigt att prata med sina syskon om livet och tingen. I den bästa av världar blir ens syskon även vänner när man växt till sig. Vänner som varit med nästan jämnt och som ibland vet mer om en än man själv gör. Prat om tider som varit och det som komma skall. Ämnen som avhandlats är människors olikheter, syskonrelationer, betygens orimlighet (har betyg någonsin motiverat någon att verkligen lära sig något?), böcker, livsval och musik. En salig blandning av allt möjligt. Läste idag om att det bästa man kan göra för sina barn är att jobba med sig själv. En mycket intressant tanke som jag tror stämmer och där kan syskon eller andra långa relationer ge en viktiga pusselbitar.

Och jo, vi kom oss ut från gården och hem till kompisarna igår, mycket riktigt en miljon år senare. Fortsättningen på dagen blev dock värd all frustration. Gårdagen visade än en gång att riktigt bra dagar inte behöver vara så avancerade och välplanerade. Man kan få fjäll-känsla på en vanlig äng med snö på. Sol, någonstans att sitta och trevligt sällskap kan förgylla en hel dag. Köpespytt på muurikka kan vara underbart gott. En improviserad microbuffe´ och var sitt påskägg kan göra en påskafton. Vi fortsätter påsklovet med det enkla konceptet. Imorgon kan det bli att grilla en korvring någonstans (ev bara ute på gården). Livet är det som pågår här och nu. Hoppas att ni får en fin annandag påsk. Kärlek till er alla. Kram