onsdag 31 december 2014

Gott Nytt År

I väntan på att Storebror ska komma ut från duschen kan man ju blogga lite (en hel familj behöver ju inte banka o skrika på en toadörr). Vi skulle vara hos vänfamiljen halv sex. Ett år som bestått av allt möjligt är till ända. Skratt, gråt, mys, sjukdomar, kaos, stress, bus o väldigt mycket vänskap och kärlek. Många små saker som trots allt gör livet värt att leva. Klokare o lugnare än ifjol, vid den här tiden är jag definitivt. I jul har jag tänkt en hel del på det överflöd som vi i västvärlden (även när vi säger att vi inte har råd) ändå lever i. Vi är enormt många som till exempel har enormt mycket kläder och väldigt mycket mat...

Nu har Kaosfamiljen visst gafflat fram Storebror. Hoppas ni har någon att krama ikväll o att ni också känner er klokare, mer överseende o ännu mer kärleksfulla än tidigare. Kärlek till er alla.

söndag 28 december 2014

Stor jul...

Igår morse avslutades årets sista stor-frukost på det halva pingisbordet i köket. Jag vet att det finns människor som är jättenoga med dukningen, vi är nöjda om alla får plats. Mellan 10 och 20 personer har huserat i Kaoshuset under julhelgen. Oftast har vi varit runt 6 vuxna och 10 barn. Extra allt kan man säga, mer julklappar, skor, jackor och påsar, madrasser, mat, prat, skratt och gräl.

De tre musketörerna, brorsan, syrran och jag har tillsammans med våra respektive och morsan och farsan tagit kaoset till en ny nivå samtidigt som vi har skrattat och trivts. Det blir mååånga svarta överdragsbraxor i hallen. Den som först går ut får de bästa brollorna ;-). Det går inte att hålla legofritt överallt (eller nästan någonstans om man inte vill ägna hela julen åt att skrika).

Det finns inte bara ett sätt att fira jul på. Vi har haft en underbar kaosjul där alla vuxna tagit ansvar och sett till så att de sina varit mätta, haft kläder på kroppen och någonstans att sova. Då blir det förvånande lätt att vara värd/ värdinna. Gräl har det dock varit minst av då barnen har blivit större och vi vuxna varit rätt fokuserade på att få allt att funka så att vi får tid att umgås och prata om livet och tingen, åka skridskor eller njuta av den vykortsvackra vintern.

På tal om att funka så känns det riktigt bra att Regeringen gjort överenskommelsen med Alliansen. Jag har inget emot lite Kaos i hallen på vardagsplanet. När det gäller så pass viktiga saker som relationer och politik så gillar jag däremot kommunikation och ordning. Att alla tar ansvar för att saker ska bli så bra som möjligt är viktigt både i stort och smått och då ska inte en enda fråga få fälla regering efter regering, vilken fråga det än må vara... Precis som i familjer är det viktigt att de som är satta att styra är vuxna nog att göra det. Så det är en glädjande att de kan det, det ger trygghet och stabilitet för landet.

God fortsättning på er. Måtte ni alltid ha någon att krama

tisdag 23 december 2014

Julklappskonferens

Morgon den 23/12. Kaosföräldrarna har julklappskonferens i köket innan jobbet. Har alla någorlunda lite grann av det de önskar sig? Kanske lite Lego till Lillebror. Julmaten handlar syrran. Ljusugnsbrödet brorsan, eller skulle han det? Ah, annars har Coop öppet. Köttbullar och knäck gör vi ikväll. Pepparkakshuset (även om det är påbörjat) gör vi efter julafton. Mellandagskorten är inte ens fixade. blir nog att ta kort på julafton när vi lix är uppklädda :-). Det kommer att bli jul ändå. Mammaängeln i granen ser lite sliten ut. Pappaängeln har vi nog tyvärr tappat bort. Kaosfamiljen tillhör, inte helt otippat, den sortens familj som har färgmatchad gran. Vi hänger upp allt, till och med Storebrors trolldegsklump med gem. Den tillhör julstämningen. Ha en riktigt god jul på er. Kram

måndag 15 december 2014

I veckan har vi som ingenting...

Sa kaosmodern i ett MYCKET sinnesförvirrat ögonblick till Kaosfadern. Kändes extremt skönt att säga så, även om det vid närmare eftertanke var en stor lögn. Eller lögn , positivt tolkat så visar det uttalandet att jag lyckats hålla stressen stången på ett löjligt bra sätt. En dag i taget.

Lägger man ihop ingenting innebär det nämligen: jobba, tänka på julklappar, två fotbollsträningar, skaffa finkläder + skor till halva familjen, karateteträning x2, pysseldag där vi ska langa fram skumtomtar o pepparkakor,fotbollscup o ett bröllop där jag ska säga några väl valda ord. Små ingenting, till söndag alltså...

Och så rabbla sinnesrobönen ett par gånger om dagen förstås ;-). Söndag pustar vi ut och tar sen nya tag och börjar med nästa ingenting-vecka. Ni vet fixa julklappar, mellandagskort, knäck osv samt mat och sovplatser för stor släktsammandrabbning (fast det är inte bara mitt ansvar, vi är en massa vuxna).

Så, ha en härlig vecka gott folk. Nu ska jag sticka iväg och göra lite "ingenting". Stor kram till er

torsdag 11 december 2014

Kaosmiddag och det där med prylkalender

Tidvis är det lite stökigt och okontrollerat här hemma. Så där så att feng-shui entusiasterna och vinn-ditt-dröm-hem typerna skulle få spader. Ungefär aldrig gör vi läckra gourmetmiddagar med sååå fina dukningar och matchande tallrikar och glas. Vad som däremot ofta inträffar är alldeles underbara stjärnstunder i samband med middagar.

Dagens middag är ett tydligt exempel. Vi äter middag och när alla börjar vara klara händer det något. Hur vi kom in på ämnet är lite oklart men någon började visa sig på styva linan när det gäller att pressa fram tårar på beställning. En annan ville ju inte vara sämre utan klatchade till sig själv i ansiktet. Lyckades till sin egen förtjusning också få fram tårar. Övriga familjen vred sig av skratt. En stund senare är vi på golvet och provar göra det där som man gjorde som barn, gå ner i brygga (eller upp numera, vissa fick lyfthjälp). Plats för STORA skratt. Såna där saker som jag nästan misstänker händer lite oftare i en kaosfamilj än i andra familjer.

För övrigt jublar jag stort över med att jag aldrig (brukar ju vara mammorna) i tidernas begynnelse klev in i julkalendersträsket. Ni vet sån där mamman-shoppar-24-pryttlar-kalender (som om vi behöver en enda pryl till). Som det ser ut nu fixar barnen, om de vill ha det, egen kalender. Fungerar utmärkt. Ett par år har de köpt sig chokladkalendrar. Lillayster gjorde det i år också. Nytt för i år är att innovativa Lillebror gjort en egen med choklad från affären, papper, tejp och lego. Han är mycket nöjd med den eftersom den blev extremt billig... Alla nöjda alltså :-). Hoppa att ni cokså har det bra. Kram

tisdag 9 december 2014

December-mode

December och man skulle kunna stressa hur mycket som helst. Fixa, trixa och springa fortare. I år har vi dragit in high score på Lucia. ALLA barnen har uppträdande, varav minst tre stycken på torsdag, den fjärde har vi inte koll på än men det är ju bara måndag än.

Och det är lite så vi hanterar den här Decembern. Vi tar så mycket en dag i taget att båda Kaosföräldrarna under middagen i stort sett i samma andetag uräktade sig och bekände julmiddag med respektive jobb imorgon! Eh, jahapp.

Julgröt får det bli. Alla barnen jublar och de börjar vara stora. Vi misstänker inte längre någon för att trilla ner från köksbordet så fort vi vänder ryggen till. Ingen kommer att köra hårklämmor i brödrosten, micra traktorer eller diska oss till vattenskador heller bara för att vi lämnat köket. I själva verket går det utmärkt att båda föräldrarna lämnar huset samtidigt numera.

Bara när jag skriver det här kommer jag på ca 7-8 saker som jag borde ha gjort. Lucialinnen, julcup, kortbeställning, skolkataloger, pyssla in pepparkakseländen, betala parkeringsböter, tvätta varmaste jackan och göra facebooktråd om julafton. Äh, idag har jag haft fullt sjå med att jobba och hitta min cykel. Det kan ju inte vara meningen att vi ska bryta ryggen av oss för att få träffa julfrid. Vägra julstress. Vi hinner inte med allt men det kommer inte att komma någon inspektör den 23/12 och förvägra oss att fira jul för att vi förjulat för dåligt. Det blir den 24:e, oavsett vad och det känns riktigt bra.

Sköt om er allihopa. Kram

söndag 7 december 2014

Pepparkaks-skrik och politik...

I brist på snö har vi hittat en sysselsättning som substitut. Pepparkaksbak med tillhörande kristyrande. När sisådär en 6-7 barn under dagen gör pepparkakskreationer med kristyr behöver man inte snö, det blir så att säga väldigt ljust, om än inte så fräscht i köket. Kul i alla fall.

Intressant är att Storasyster för året verkar ha lärt sig att ta ihop sig, även då pepparkakorna inte blir som de ska. Hon konstaterar nöjt att hon aldrig tidigare har bakat pepparkakor utan att gråta. Den som tagit över "bryta-ihop stafettpinnen är Lillebror. Med jämna mellanrum knölar han ihop deg och stormar ut ur köket.

Och som vanligt är det med sammanbrott/ utbrott att ju mindre vi bryr oss och går in och försöker fixa till, desto snabbare går det över. Det är inte mitt problem om Lillebror inte bakar en enda pepparkaka mer i hela sitt liv. Däremot kan det blir problem för honom i livet om han inte lär sig att sansa sig. Lämnar man honom ifred när han störtat ur köket så får han chansen att lära sig det, precis som Storasyster har gjort.

Politik är aningen svårare. Nyval efter ett turbulent val och en knepig budgetomröstning där SD med sina 12,8% lyckas, inte bara fälla budgeten utan även få alla diskutera den enda frågan som de tycker är viktig. Hotar att fälla varje budget för sin fråga. Nyval är klokt, kanske kan situationen lösas så att vi får mer stabilitet. Förhoppningsvis blir Sverige mer politiskt. Det är så lätt när man haft fred och välstånd länga att bara dissa politiker men någon behöver göra jobbet och göra det seriöst, titta på helheten, inte bara en enda fråga. Annars kan vi lika gärna göra enligt Maltes förslag.

Skrota blockpolitiken så att man kan regera i minoritet igen utan att det ska bli stopp överallt.

Kram på er allihop


söndag 30 november 2014

Add-vän(t)


Varför umgås inte vi så ofta med andra familjer? Frågan kommer från Storasyster och den är både berättigad och intressant.

Då när vi hade två barn så umgicks vi en del med andra familjer, mest de som också hade två barn. När Lillebror och sedemera också Lillasyster dök upp så hade vi fullt sjå med att hålla näsan ovanför vattenytan bland alla blöjor, kräkshinkar och rammel. Blev inte så mycket tid och energi för bjudningar och artigt facebook-dukande och umgåsande. Några familjer brukade vi träffa på badhuset och ibland bjöd vi hem någon (kändes nästan alltid bättre att vara hemma hos oss när en hel tomtearme´ kan kännas som en invasion).

Inte så svårt att umgås, man ställde fram Duplobacken/ brio järnvägen och sa till barnen att leka och så lekte de. Nu när barnen blivit äldre är det mycket som ska stämma på hela tillställningen. Intressen, personligheter osv. Har man fyra barn är det till exempel vanligt minst ett barn blir "över" och kommer att sitta kloss med föräldrarna och fråga om när vi ska hem/ tjata om att allt är tråkigt.

Faktum är att vi, när vi bara är vår familj redan är en hel flock. Vi kan spela en riktigt rolig fotbollsmatch, bara familjen. Det blir sällan tråkigt/ lugn och ro ens vanliga vardagar vid maten. Visste ni till exempel att barn till och med kan bråka om hur man häller ur ett mjölkpaket på det korrekta sättet?

Ibland blir det häng med lite kusiner som vi trivs riktigt bra med. Storhelgerna firas i stort sett uteslutande med en annan familj med stor flock. Till saken hör också att Kaosföräldrarna har hystat socialt krävande jobb. Själva livet gör så att man glider ifrån vissa vänner och andra tillkommer. Kan vara att vi inte umgås flockvis så ofta. Lite omärkligt har vi i stort sett övergått från att trassla ihop hela familjer till att vi vuxna på lite olika sätt umgås med andra vuxna.

Så nej Storasyster, vi umgås inte så ofta med andra familjer men vi har vänner som vi verkligen gillar. Vänskap går upp och ner och fram och tillbaka och kan från tid till tid vara väldigt olika. Det viktigaste är att man trivs och har vänner. Dagens improviserade glöggprovning och givande samtal med två nyfunna vänner är ett strålande exempel på att vänskap inte behöver vara trassligare än så. Stämmer allt kan det vara lika enkelt som att adda på facebook :-)...

Hoppas ni haft en underbara advent. Kram

söndag 23 november 2014

Behövs det en internationell mansdag?

Att män styrt världen i ett stort antal år är inte direkt någon hemlighet. Mer i lön, mer makt och mer uppmärksamhet i de allra flesta sammanhang. Av den anledningen kan man tycka att män inte borde ha en egen dag, de har ju alla de andra utom 8/3.

Underordnade har mindre makt men de är ofta klokare och har större handlingsutrymme på andra plan. På samma sätt som svarta vet mer om vita än tvärt om så vet kvinnor mer om män än tvärt om. De flesta män ser relationsfilmer när de är nykära, sen slutar de med det och fortsätter att titta på ensam-man-räddar-världen-filmer. De läser inte speciellt många kvinnliga författare heller. Ungefär noll andra perspektiv än sitt eget alltså. Mansrollen förblir som "Sara" säger här löjligt snäv. Klart att det är hotande att förlora makt men man vinner annat.

Det räcker liksom inte att ett gäng kvinnliga feminister diskuterar mansfrågan, den behöver komma upp på dagordningen överallt. För let´s face it, vi har inte kommit så långt. Små killar är fortfarande våldsamma på skolgården och fröknarna säger att pojkar är pojkar. Småbarnspappor jobbar fortfarande löjligt mycket. Killar löper mycket större risk att bli nerslagna ute på stan än tjejer. Det finns folk som köper "rules for dating my daughter" t-shirts. Manlig makt/ maktlöshet, självmord, alkoholism, arbetslöshet och själslig ensamhet är stora problem för män och i förlängningen blir det problem för alla.

Så ja, jag tycker det finns all anledning att fira internationell mansdag. En dag där män kan träffas och prata om hur det är att vara man för det finns så otroligt många bra män. Som den här till exempel (som jag ev har länkat till förr men den är bra).

Just nu lanar Storebror med en av sina äldsta vänner i källaren. Jag hoppas verkligen att de pratar om annat än WoW också för jag tror att manlig vänskap är utvecklingsbar och en väg för att ta oss framåt i ämnet. Ha en fortsatt trevlig helg allihop. Kram

söndag 16 november 2014

Är separationer det värsta som kan hända?

Ibland sägs det att folk skiljer sig för lätt numera. Själv tror jag inte det. Det händer allt för ofta att man träffar vuxna människor som lever i förhållanden som inte är bra för någon. Man har slutat lyssna på varandra eller är oresonligt svartsjuka, tänker att man håller ihop för barnen, skrattar inte längre eller har upphört att göra vänskapliga handlingar för varandra. En del förhållanden är väldigt speciella redan från början. Kamp om rätt och fel, kontroll, önskningar om tankeläsning och jag-är-bättre-än dig-grejer.

Dryga 17 år med Mannen, vännen och lekkamraten. 17 år är en lång tid. Klart det har gått upp och ner på alla tre områdena men det är ändå grunden och vi vill varandra väl och försöker lyssna. Ärlighet. Vore det inte så skulle jag rösta för att vi flyttade isär oavsett de 17 åren. Det värsta som kan hända barn (människor överlag) är inte skilsmässor. Det är att folk gör illa varandra och tjuras och är ihop fastän man inte är bra för varken varandra eller barnen. Kanske inte varit det på flera år...

Här
halkade jag in på en blogg om ämnet. Med en massa kommentarer, främst från kvinnor om att man haft det dåligt i många år. Som om separation vore det värsta. Handlar livet inte till syvende och sist ändå om att mötas och skiljas? Har faktiskt träffat en hel del, både barn, ungdomar och vuxna, som önskat att deras föräldrar skulle ha brutit upp tidigare.

Oavsett om det gäller kärlekar, vänner eller släkt så är meningen att man ska växa och bli berikad av de möten man har med varandra, inte trasas sönder. Alla relationer går upp och ner och fram och tillbaka, men när mönster upprepas och ingen blir glad av en relation är det läge för time-out. Har träffat föräldrar som börjat om igen efter en tidig time out och fått det bättre än någonsin. Andra vittnar om att de samarbetar bättre som separerade runt barnen. Mest tragiskt är det när man träffar människor som trasat sönder varandra så mycket att de inte längre kan samarbeta.

Hemma hade vi för ett tag sedan en diskussion om Ron och Hermiones från Harry Potters förhållande(kan bli lite roliga diskussioner när barnen blir större). Mannen och Storebror hävdade stenhårt att de inte borde vara ett par. Jag hävdade motsatsen men har ändrat mig. Det är inte speciellt charmigt när vuxna människor gnabbas hela tiden.

Lillasyster, 9 år vet mycket om att mötas och skiljas. Hennes två bästa kompisar har flyttat. Ganska häftigt att se när hon träffar dom men framförallt den äldsta vännen. Tar vara på varje möte, det är en fröjd att se.

Lite så där som vi också borde göra. Ta vara på de goda relationerna så länge de varar och låta livet vandra vidare. Ingenting kan vara för evigt och det behöver vi tyvärr hantera... Kram på er allihop

måndag 10 november 2014

Ok då kroppen...

Ler lite för mig själv och konstaterar att det inte är någon slump att jag dragit på mig förkylning just nu. Kroppens sätt att säga lugna ner dig ett slag. När någon/något som är en så kär, viktig och nära som kroppen säger ifrån så är det bäst att lyssna och lyda. Att ta Alvedon och köra på skulle bara leda till trubbel. Kroppen vill ju säga en något....

Så torsdagen tillbringades i stort sett i horizontalt läge. Jobb fredag och så Sagan om Ringen maraton med Lillasyster i helgen. Supermysigt och välbehövligt då hon också var lite krasslig.

4:e barnet som jag ser dessa filmer tillsammans med. Precis som Harry Potter går det att prata om en massa olika saker runt filmerna med barnen. Krig, kärlek, svek, vänskap, familjer, makt, kön, personligheter, gruppdynamik osv osv. Spännande att även om det är samma filmer så är det olika scener vi pausar vid och olika saker de blir fascinerade, glada eller tycker är skrämmande/upprörande.

Personligen tycker jag att det är riktigt kul när barnen blir större. De blir egna personer med egna tankar och ideer. Bara för att jag fött dom så vet jag inte allt. Många roliga diskussioner blir det...

Helgens vila har lönat sig för mig, i stort sett frisk. Idag delar Mannen och jag på att jobba/ sköta om sjuklingar. det är viktigt att ta hand om sig och varandra, annars riskerar man att rasa ihop. Sköt om er allihop :-).

tisdag 4 november 2014

Det blir aldrig mindre än mycket

Det går inte att låtsas som om det bara är mycket just nu. Det är faktiskt lite mycket nästan jämnt. När det inte är idiotmycket förstås. Faktum är att jag verkar gilla det. Annars skulle jag göra något åt det. Skaffa ett annat jobb, förvägra barnen aktiviteter, ha inte träStorasysters fotbollslag, dra ner på ordningskraven o skippa renovering... Ja men det är ju just det sistnämnda jag gjort, låg ribba ordning o hemmafix bara i nödfall..

Jag gör det som är absolut nödvändigt, roligt och eller givande. Däremellan tar jag det grymt lugnt o doppar mig i havet. Klart att alla vuxna människa har vissa val när det gäller hur mycket de har. Det handlar som vanligt om prioriteringar. Viktigaste först o en sak i taget. Ha en fin tisdag. Kram

fredag 31 oktober 2014

Halloween-handdukar...


Har ett gäng barn haft riktigt kul på Halloween så ser handdukarna ut så här och handfatet ännu värre. Teatersmink... Vilken tur för Lillebror att han har systrar med teatersmink. Tur för oss också.

Som vanligt har jag varit utspökad och försökt skrämma barn. Ifjol bjöd jag på nudlar i första godispåsen. Dessutom har jag ett väldigt tacksamt Halloweenutseende. Det tar mig ca 3 minuter att sminka till så att jag ser för gräslig ut. Förhoppningsvis ny chans att busa med barn imorgon, en av årets roligaste helger. Alltid läge att leka lite...

Sen är det förstås allhelgonahelg också. Jag ser inte någon motsättning i det. Vi åker till kyrkogården och är eftertänksamma också. På sina sätt tycker jag att det går ihop. Livet är på en och samma gång väldigt allvarligt och roligt... Att sakna de som inte längre finns med oss är tyvärr en del av livet...

Hoppas att ni har en fin helg med mycket eftertänksamhet och lugn men också skratt och kärlek. Kram på er

söndag 26 oktober 2014

De små små sakerna som pågår...

Det har varit mycket sjukdom och död sista året. En kollega är sjuk och saknaden av goa grannen är stor. Hos oss men framförallt hos hans familj.

Samtidigt fortsätter livet. Fotboll, karate, dans, skola, jobb och lan. I natt blev fick barnen en ny kusin och allt gick bra. Fina föräldrarna kan nu gratuleras till att vara två-barnsföräldrar och en härlig 3 åring har blivit Storebror. Oerhört roligt. En liten flock barn är ju alldeles underbart. Man blir alldeles lycklig när man tänker på nya små människor :-).

Kanske kommer de också att ha familjerådslag i framtiden. Såna där någon tar upp önskan om att familjen ska bete sig lite mindre groteskt. Plöstligt (läs som vanligt) ballar alltihop ur och vi bara skrattar åt galnare och galnare inlägg från rådslagsmedlemmarna. Vad är egentligen groteskt? Vem behöver kanske inte ens klä ut sig på Halloween? Var jag möjligtvis lite grotesk som avbröt? Vilka maträtter bör vi då egentligen äta som ingen tycker är grotesk?

Och så får man syn på det här. Mitt i hösten har den vilda kaprifolen bestämt sig för att blomma igen. Såna där små saker som man blir full i skratt av. Livet är det som pågår här och nu och hela tiden. Kram på er

lördag 25 oktober 2014

Glasvas i kras...



-Mamma, jag har råkat ha sönder din fina vas... Jag bara råkade röra den lite och den gick helt i kras...
Jag flinar lite för mig själv. Den har levt länge i Kaoshuset, den fina golv-vasen. Mannen gav den ungefär en veckas förväntad livslängd. Den har levt i flera år. Härdig för tufft inomhusklimat alltså...

Frågar dottern om någon gjort illa sig. De har de inte. Ja men då så. En vas hit eller dit. Människor är det som är viktigt. Ingenting kan vara för evigt även om vi ibland förleds att tro det.

Regnig och mulen dag. Kaosfamiljen har varit aktiv i en hel massa veckor. En dag för de små sakerna. Såsa runt i pyjamas, elda i brasan, bygga lite Lego, sticka och kanske spela något spel. Ta vara på dagen, den som är nu. Kram på er

tisdag 21 oktober 2014

Underbar helg och sen ner med huvudet i papperslavinen....

Födelsedag i fredags. Klart födelsedagar ska firas, om man vill, kan och så som man tycker är kul förstås. De flesta andra dagar kan vara lite flexibla, kan bli något annat men den dagen kan jag ha som min. Man kan faktiskt önska sig vad man vill, även om man är 44 år stor. Är inte så mycket för det där älskar-du-mig-så-borde-du-kunna-läsa-mina-tankar. Jag brukar vara rätt tydlig och har då en väldigt stor chans att bli riktigt nöjd. Middagen hade jag önskat mig av Mannen och tårta av mamma och mormor. Underbara födelsedagspresenter.

Senast i onsdags hände det att mitt jobb blev alldeles galet, kom hem 21:30 efter en fullständigt knasig dag. Därför hade jag tagit ledigt på fredagen. Skönt, göra vad man vill... Familjefika på eftermiddagen, mysigt. På kvällen hade jag bjudit in årets trevligaste tjejer på middag. ett rätt spretigt gäng men det blev en riktigt avslappnad och härlig tillställning. Alla var där för att de ville det och verkade nöjda. Åt, pratade och lekte lite. Jättekul, framförallt för mig förstås som känner allihop. Kan bli en tradition att bjuda kvinnor :-).

Natten tillbringades med att förbereda en Barda äventyr i skogen. Klockan 08.30 gick reveljen och vi lajvade tillsammans med Lillebror och Lillasyster och ett helt gäng andra barn och vuxna. Också oerhört roligt. En så rolig helg så att vi i stort sett bara kippade efter andan igår.

Idag gick papperslavinen. Storebror har någon konsert imorgon som han kom med ett papper om för ett par veckor sedan. Hm, borde väl ligga där i trivselhögen någonstans... Eh, så fort man rörde i den rasade den rätt ner på golvet. Pärlor, pyssel, lappar om sockförsäljning, teckningar, läxuppgifter, föräldramötesutvärderingar, gosedjur, uppfinningar, stenar, snören och allsköns annan bråte. Papperslösa samhället, bah. Hur mycket papper som helst men inte ett spår av Storebrors konsertpapper. Nå, som den sanna Norrlänning man är så, har lavinen gått så får man börja skotta...

Sortera och slänga, pussla in på sina platser och bära iväg. Ett grannlaga arbete och dessutom tämligen lönlöst då det strax kommer att vara trivselhörna igen. Fast då är det ju "nya" papper och pinaler och en trivselhög ska väl finnas i varje trivsamt hem förstås...

Nåja, vi fick googla fram vart man skulle köpa biljetterna. Prisat vare nätet. Hoppas ni har det bra allihop. Kram

torsdag 16 oktober 2014

Varför så arga på tiggare och rädda för Ebola?

Jodå, som i alla andra städer med lite aktning har vi stadshus, bibliotek, sjukhus och numera också tiggare. Det sistnämnda har många väldigt mycket åsikter om. Rätt intressant egentligen att människor som sitter/står med en pappmugg kan få oss att gå igång så. Det är ju inte direkt så att de flyger på oss och kräver men ändå pratas det och funderas. Åker mercedes säger någon, som själv inte heller vill promenera upp längs norrlandskusten. Har mobiltelefon säger någon annan som numera känner sig naken utan I-phonen. Inte så skadad som det verkar säger en tredje som en stund senare glatt konstaterar sig ha sålt skräp för hutlösa priser på Blocket. Förbjud tiggeri, de ska inte vara här säger en fjärde och åker sen på all inclusive hotell där den billiga arbetskraften fått lämna in sitt pass till ägaren vid anställningen...

Och så har vi Ebola. Vågar man åka till Barcelona nu säger någon efter att en i spanien har dött. Bläddrar snabbt förbi nyheterna på smartphonen om att många fler dött utanför Spaniens kust genom drunkning på väg från afrika. Om man bara tar reda på lite mer, som här, så borde man känna lugnet men icke. Borde vi inte stänga gränserna säger en annan och klickar sig fram till en sista minuten till Egypten.

Vad är det som gör att annars trevliga rätt kloka människor börjar vräka ur sig konstiga saker och vidarebefordra floder av nonsens på facebook? Kan det vara så att tiggarna påminner oss om att det finns människor i världen som inte har det bra (oavsett hur det är med just den tiggaren). Människor som verkligen lider och kämpar. Då kan man ju tänka sig att Ebolan påminner oss om att vi är dödliga. Inga nyheter för oss egentligen men vi blir arga av att bli påminda när vi handlat godis för 50:- och känner oss obekväma med att lägga eller inte lägga en liten peng i muggen. Vi har det så skönt i den här åh-vad-man-sliter-och-släpar-till jobbet-säljer sockar till fotbollslaget-skjutsar till ridning-tränar-utför hjälteshopping-inreder livsnödvändigt-osv-bubblan.

Om man tänker så är det inte det minsta konstigt om folk är arga på tiggare och rädda för Ebola. Här kan man undra vad folk i USA tänkte om svenskar i slutet av 1800-talet? Är inte det alltid en fråga vi bör ställa oss, hur klok och kärleksfull vill jag vara, även om jag inte tjänar på det personligen just nu? Stänger vi gränserna blir vi förr eller senare förlorade. Hur ska vi annars lära oss nya saker om vi bara träffar de som gör och tänker som oss? Foreigner. Ha en trevlig kväll allihopa <3

måndag 13 oktober 2014

Små vardags saker...

Lyssnade på Annika Östberg igår. En kvinna som suttit 28 år i amerikanskt fängelse. En hemsk o fascinerande historia. Fascinerande på grund av hon trots alla fel val o tragiska händelser kan berätta om det på ett ansvarsfullt sätt. Hon skyller inte ifrån sig och är positiv trots det tunga. Hon konstaterar att saker inte kan göras ogjorda och att vissa saker finns ingen förlåtelse för men att hon vill göra något av den tid hon har kvar och därför föreläser. Det som framförallt hänger kvar är känslan av att det, som hon säger, är de små varje dag sakerna som människor gör av kärlek för varandra som kan hålla vansinnet borta när man när man tror att man ska vara fängslad tills man dör. Storasyster var med och tyckte att det var en stark upplevelse.

Mannen undrar om jag möjligtvis vill ha en tatuering i födelsedagspresent. Jag vet inte om jag vill det så jag ber att få tänka på saken. Mannen säger att hans tanke var att ge mig ett citat på en arm o han tror att han vet vilka två jag skulle välja mellan. Från Lord of the Rings. Antingen citat från det här eller det här. Så klart Mannen har rätt. Båda känns riktigt vettiga, både att vi inte får bestämma mer än vad vi ska göra med tiden som givits oss eller att det är små dåd av kärlek och vänskap gjorda av vanliga människor varje dag som håller ondskan stången. Det lutar mest åt den sista citatet för det är vad jag också kommit fram till. Människor behöver varandra, kanske framförallt i hemska tider. Nu är bara frågan om jag vill vara tatuerad eller om det skulle vara bättre med en t-shirt...

Ha en trevlig dag. Kram

fredag 10 oktober 2014

Relationskriser....

Hur mycket lägger ni er i barnens relationer? Nya åldrar ger nya utmaningar, både som förälder och tränare. Just nu har vi en kris i fotbollslaget. Det är cup för smålag och några har gjort eget lag i laget. Fler vill vara med men de får inte plats. Föräldrar från både de valda och inte valda är upprörda. Min dotter är inte vald men det enda jag kan göra är att prata med dottern och peppa henne. Hjälpa henne att se mönster och fundera på hur hon vill ha det. Vägleda och stötta, som vilken tonårsförälder som helst.

Mitt uppdrag i laget är att vara tränare. Skulle jag tänka för mycket och kliva in med hela huvudet i de relationsträningar som laget med jämna mellanrum håller på med skulle jag bli galen. Tror inte att det skulle vara bra heller. Mycket känslor blir det så ibland behövs det manas till lugn, både bland lagmedlemmar och deras föräldrar.

Tankarna vandrar till mina egna tonår o jag konstaterar att högstadiet inte varar för evigt o att man brukar skippa svekfulla o oärliga vänner allt eftersom. Det är inte konstigt att det blir jobbigt ibland. Tonåringar har av naturliga skäl inte svart bälte i relationer. Det finns gott om vuxna som inte kan. Det är sånt som man ägnar hela livet åt att träna på. Svår balansgång att vägleda och samtidigt låta ungdomarna göra saker själva. Träna eftersom de sedan (precis som alla andra) med jämna mellanrum hela livet kommer att behöva gå riktiga relationsmatcher på skolor, arbetsplatser, i föreningar och familjer.

Jag håller i alla fall fortfarande fast vid att alla tonåringar borde köra igång och längta tills de blir 40 för det är mycket som blir lättare då. Kram på er

söndag 5 oktober 2014

Ibland vill man vara lite mindre av sig själv...

Mannen, Lillebror och Lillasyster gjorde av olika anledningar svängar över dagen till grannstaden. Skulle vara borta till sena kvällen. Kvar var Storebror, Storasyster och jag.

Det var då Kaosmodern tittade upp i trappen som alla ordningsgudar glömde och fick en snilleblixt. Läge för att slänga ner allt från väggarna och fixa till lite. Sagt och gjort. Ner med gitarren, bandyklubborna, träningsväskorna, skolväskorna, ryggsäckarna, dataväskorna och handväskorna. Någon krok var trasig och ett par stycken är snyggare än de är praktiska. Satte Storasyster i jobb för att skruva ner krokar med Lillebrors skruvdragare.

Hm, ja men just ja, det var ju så det var. Krokarna har hängt länge och har liksom blivit en del av väggen så tyvärr lossnar tapeten när försöker sig på att ta ner dom. Skam den som ger sig. Nu skulle det ske. Storasyster hängde gärna med och vips hade vi förflyttat oss till grannbyn där man kan handla tapeter. (Och det är det här som är typiskt och anledningen till att det vore skönt att vara lite mindre sig. Ett projekt som sväller till oigenkännlighet utan att jag märker det utan fortsätter).

Tapeterna var beställningsvara men då bad vi bad om att få oss en redig målarburk. Storebror tittade imponerat (eh) på oss och bedömde projektet som fullständigt meningslöst. Nåja, han ordnade middag åt oss målare i alla fall. Inte en rät vinkel i hela trappen så det gick åt monumentalt mycket maskeringstejp. Tapeterna satt inte så bra längre så vi fick riva en del. En del bitar lossnade sedan vi börjat måla så då blev det ännu mer målande. Storebror skrattade högt och kom med såna där äckligt klämkäcka tillrop som han garanterat lärt sig av mig. Mannen flinade stort över förödelsen när han kom hem et gäng timmar senare och Lillebror konstaterade att han nästan inte märker skillnaden. Ah, Storasyster och jag har i alla fall haft riktigt roligt och hade vi förstått innan hur mycket jobb det var hade det inte blivit gjort...

För att göra en lång historia kort så har jag just nu, 02.45 avslutat projektet. Jag vet precis varför vi inte brukar renovera. Massa trassel och inte blir jag glad så länge så att det verkligen är värt det heller. Hoppas det dröjer innan jag startar något liknande projekt (men man kan u aldrig veta) och jag är så tacksam över att det finns andra som målar. Hade jag blivit tvungen att försörja mig med dylik syssla hade vi varit mycket magra och hade fått komplettera inkomsterna med tiggeri eller nåt.
Hoppas ni andra sover gott Kram

onsdag 1 oktober 2014

Offerkoftor...

Tänka sig så lätt det är ändå... Att klä på sig offerkoftan och tänka att jag måste ju... Utan något som helst personligt ansvar tänker man att saker bara kan göras på ett sätt och att man är hjälte som offrar sig? För vad, för vem och varför bör man fråga sig. Och så till viktigaste frågan, vill jag det här?

Ställer man sig "vill jag det här" frågan kan man nämligen omöjligt bli ett offer. Om svaret är ja så har man valt det och kommer att ta någon form av ansvar för det. Om svaret är nej får man försöka göra något åt situationen. Som vuxen människa kan man i stort sätt alltid det (sjukdom och död exkluderat, men det är inte där jag träffat de med de största offerkoftorna). Även om det kan vara skönt att stuva på sig offerkoftan och låtsas som om man inte har något som helst val så blir man tyvärr inte någon förtjusning för omgivningen även om koftan är aldrig så mysig...

Sköt om er alla fina. Kram

fredag 26 september 2014

Vänskap att fira...

Tågresa med maken till enkla vänner. Såna där vänner som man kan låta bli att träffa på nio år o man bara "lägger på vagnen och kör ut från stationen" när man hörs nästa gång. Då hur är läget kan ge ett oändligt långt svar. Då man kommer in på hur livet verkligen är med en gång.Kan skratta åt sig själva o varandra o komma på nya tankar.

Det är en ynnest att ha såna vänner men inte självklart. Det kräver nämligen både en önskan om att det ska vara så och ärlighet från båda håll.

Bjuder i dagarna in till födelsedagskalas om ett par veckor. Tycker att det är roligt att fira sig. I år bjuder jag bara kvinnor av den enkla anledningen att det mestadels är kvinnorsom tillhör årets toppar. Såna som jag under året har skrattat, glåtit, pratat, tjatat, gafflar, ylar, ältat och roat mig med. Absolut inte så att jag gjort alla sakerna m alla ,folk är ju olika årets toppkvinnor är det i alla fall. Eftersom jag känner en hel bunt såna kvinnor så får karlarna inte plats i år, det blir så tjockt m folk.De får träffas någon annan gång.

Tiden när man tog det personligt vilka som kunde/ville komma på ens kalas är för länge sen förbi . Dett blir kul oavsett vilka som kommer . Lite svårt att avgränsa sig bara. F iras ska det, en middag för vänskapen:-). Kram på er

torsdag 25 september 2014

Mobil igen...

Mannen fick nog av att ha en fru som gled runt i en här-och-nu-bubbla utan telefon. Själv tyckte jag att det var irriterande men lite intressant och rätt skönt att vara utan mobil. Irriterande mest för att alla våren och sommarens kort försvann. Intressant för att det varit avstressande. Utan mobil kan man bara vara här och nu. Noll jag ska bara kolla... Skönt för att ingen ringer med en massa puckade frågor och inga mess som försöker lägga över problem som man inte äger på en heller.

I måndags fixade Mannen en likadan telefon som jag hade från en kollega (bäst att teknikpuckon har samma telefon igen). Nytt simkort också så i tisdags hade jag noll kompisar och ingen släkt i telefonen. Inte någon musik och vårens/sommarens kort puts väck. Ah, det löser sig. De som vill att jag ska ha numret messar, musiken kan man ordna och jag tror inte att det kommer att bli just 2014 års taskiga dokumentation som barnen kommer att springa hos psykologer om när de blir vuxna.

Höstbruk i trädgården. Pusslar in Pelagoner (= pimpa garaget) och gräver ner lökar. Skönt en dag som denna. Det är i dag 2 månader sedan goa grannen gick bort. Vi behöver ta hand om varandra, IRL. Här och nu. Även om vi har mobiler. Kram

måndag 22 september 2014

Fotboll i regn och rusk...

Sista matchen igår och snöplig förlust i regn och rusk. Tappade 3-0 till 3-4. Mycket känslor förstås, hos både tonårstjejer och oss ledare. Vi har ett par humörtjejer i laget. Såna som har lätt för att börja fräsa och någon som svär och går an väldigt när vi förlorar. Som brukar prata om att putta och fälla folk (men brukar dock inte göra det). Vips blev det en diskussion bland oss ledare om vi ska låta henne låta så. Känslorna svallade, lite oklart om hon skulle ge sig själv eller oss dåligt rykte...

Lugn och fin nu. Säsongen är slut och vi behöver fram för allt värma oss. Och komma ihåg att fotboll ska vara kul och att man gör det på olika sätt. Vinnarskallar finns lite överallt och helt utan dom skulle ju inga matcher bli vunna ;-). En liten intressant reflektion som jag får i efterhand på den diskussionen är att vi har olika förväntningar och kräver olika av tjejer och killar. Killen som vi hade som domare är i samma ålder som tjejerna och är så duktig så att han just har gått över till en större klubb, med humör och allt om vi säger så.

På kvinnogruppen idag pratade vi också om det. Olika förväntningar på män och kvinnor. Kvinnor "ska" hålla ihop familjen och ha koll även om de har 40° feber. På tal om att bete sig illa så känner jag ingen som ens vägrat skjutsa hem sin vuxna karl för att han skrikit som en idiot på läktaren på en hockeymatch men däremot ska en 14-årig fotbollstjej prompt bete sig även när hon laddat, kämpar och förlorar. Kanske finns det hopp ändå. En av fotbollstjejerna har portat sin pappa från att komma och titta på våra matcher. Coolt och inte helt oförtjänt får jag säga...

Dagens tjejer behöver oftast inte sitta blick stilla för att de har fin klänning på sig men det känns ändå som om vi har en lång väg att vandra när det gäller könsroller.
Vad tänker ni om det här med olika förväntningar på tjejer/ killar, män/ kvinnor? Kram på er

fredag 19 september 2014

Hoppsa på schemat...

Veckans 4:e föräldramöte avklarat. Skolan är bra och personalen gör vad de kan. Jag skulle säga att skolan är mycket bättre nu än när jag gick skola. Oh apparater, stenciler och inte var man så van att redovisa saker heller. Mobbning var något som fanns utan att någon reagerade nämnvärt. Kan inte komma ihåg att det var speciellt mycket vuxna ute på rasterna heller...

Låg och mellanstadiet går oftast av bara farten för barnen, högstadiet däremot... Hormonerna börjar hoppa i kroppen, man växer så det knakar och huvudet är fullt av tankar. Och då ska allt mätas, är du bra nog? Godkänd? högstadielärarna gör ett heroiskt arbete och rektorerna har det inte lätt. Läxor och nationella prov. Datorer och stillasittande. Det handlar ju om din framtid... Allvarsamt blir det ju.

Vuxlingar blir ofta väldigt allvarliga när det gäller skolan och framtiden. Barn och ungdomar också. Allvar kan pressa fram resultat om man själv känner att man vill/ måste. Har man redan mat på bordet, fred, gratis tandvård/ utbildning/sjukvård (som barn oftast inte tänker på att någon kämpat för), automatiskt får rösträtt när man är 18 och en egen tv osv är det svårare att locka fram goda skolresultat med allvarsprat.

Jag tror att man behöver tänka nytt. Mitt förslag är helt enkelt hoppsasteg på schemat. Från årskurs ett så att alla är vana när de kommer till högstadiet. Någonstans mellan ettan och nian slutar man hoppsa och det är synd. Det går nämligen inte att hata någon/ tänka ut dumheter/ vara deprimerad osv när man hoppsar. Leendet kommer automatiskt och det börjar bubbla skratt i kroppen. Till och med det faktum att 12,9% av sveriges röstberättigade som gick till valurnorna hade en tanke om att Sverigedemokraterna är ett bra parti som ska sitta i maktpositioner känns aningens lite bättre när man hoppsat. Jag tror att Salka Sandén har rätt men hoppsar ändå. Plötsligt har man både rört på sig och "fått upp hoppet".

Så låt oss starta en riktig folkrörelse med hoppsasteg. 10 hoppsasteg om dagen ger en bättre värld finns som grupp på facebook. 356 medlemmar. Jag tror att det stämmer. Om Obama, Putin och världens styrande ekonomiska makt vuxlingar ägnade bara ett par minuter om dagen åt hoppsasteg så skulle världen se bättre ut. Livet är så pass allvarligt att man behöver bryta av och hoppsa loss lite ibland. Inte ens om vi gör det till en religion kan det gå illa. Har nämligen svårt att se hur människor skulle kunna bli så fanatiska hoppsare att det skulle bli samhällsvådligt ;-).

Så, kör igång och bli fanatiska hoppsare. Känner man sig ovan kan man ju alltid ta ett barn till hjälp i början för att komma igång... Kram på er


tisdag 16 september 2014

Hur kan du vara mamma utan mobil?

Frågan ställdes helt seriöst av en kvinna i 45-årsåldern. Med uppspärrade ögon sa hon att mobilen är hjärtat och möjligheten att bli nådd och ha koll. Hur klarar du det?

En vecka utan den och jag säger det funkar. Inte som det brukar men livet flyter på ändå. Klart att jag skulle bli nådd om det verkligen gällde. Klart att vissa saker blir lite knöligare, tar längre tid och behöver planeras mer. Men man vinner också på att vara utan mobil. Livet blir lugnare eftersom man verkligen är där man är där och då.

Inget blippande med mobilen på bussen. Inget slösurfande bara för att och ingen som ringer och frågar något som de egentligen skulle kunna vänta med.

Faktum är att jag tillhör den generation som var tonåring och ung vuxen utan mobil och fick det att fungera. Så svaret blev att det absolut går att vara mamma utan mobil, det funkar till och med bra. Kan tänkas att fler mammor och pappor skulle må bra av att tappa bort sin mobil ibland... Ett par tusen generationer har ju klarat det innan oss utan mobiler ;-).

Vad jag däremot saknar är kontaktlistan och korten som jag inte hunnit lägga över så ni får hålla till godo utan kort. Kram på er allihopa...

söndag 14 september 2014

En dag att fira...

Blir så hjärtinnerligt glad över vänner, både på facebook och irl som klär upp sig, firar och framförallt röstar idag. Klart att valdagen ska firas. Det är trots allt inte alla som bor i en demokrati. Med handen på hjärtat så har de flesta av oss inte gjort mer för att ha möjligheten att rösta än att krypa in i "rätt" livmoder ;-).

Själv har jag klänning och vi ska ha efterrätt. Oavsett vad så ska barnen vara medvetna om att demokrati inte är självklart för alla. Ha en fin dag allihop <3

torsdag 11 september 2014

11/9

För ett par år sedan flyttade Lillasysters absolut bästa kompis. Sorgen var stor och det tog ett bra tag att komma över. Nu har hon haft en ny bästa kompis ett tag, som flyttar den 1/10. Sorg igen lär det ju bli men hon klarar det. Livet är ju större än så och det är Lillasyster numera rätt medveten om. Ingenting kan få fortsätta för alltid och det finns andra barn, böcker och syskon.

11/9 är en historiskt sett väldigt tragisk dag. Det är många världen över som tänkt att detta går inte att leva sig igenom men det har gått.

Det enda bestående från Ana Gavaldas bok jag älskade honom är den här:
Livet, även när du nonchalerar det, även när du vägrar medge det, så är livet starkare än du. Starkare än allt. Människor har återvänt från koncentrationslägren och fått nya barn. Män och kvinnor som har torterats, som har sett sina nära och kära dö och sina hem brinna ner har återigen börjat springa efter bussen, kommentera vädret och gifta bort sina döttrar. Det är ofattbart men så är det. Livet är starkare än allt annat.

Trösterikt. Men samtidigt behöver vi göra vår del för att världen ska bli så bra som möjligt. Hedrar 11/9 genom att pyssla med äpplen och minnas att demokrati, fred, kärlek och solidaritet inte bara finns av sig självt... Rädsla leder oss ingen vart. Med tillit och kärlek till omvärlden kommer man långt och även om galna saker händer får vi inte glömma det.

Här har Underbara Clara beskrivit fint om varför man ska rösta på söndag. För demokratin, miljön, barnen och framtiden. Vilket samhälle vill vi att inte bara våra barn utan alla barn ska växa upp i? Magnus Betnér har skrivit riktigt bra här.
Nu till äpplena. Kärlek till er alla <3



måndag 8 september 2014

Mobil semester...

Hm, jag har inte sett någon ansökan och än mindre beviljat den. Min mobiltelefon har smitit iväg på semester på okänd adress. Sågs sist vid niotiden i morse ungefär. Och hoppsan vad man märker att man håller på med den nu när jag inte har den. Och vad van man är att tänka en tanke och få svar direkt. Oavsett om det är via google eller genom att ringa/messa någon så behöver man knappt vänta alls numera. Inte sitta och ha tråkigt och bara glo heller, man kan ju alltid blippa lite på mobilen. Undra vad det gör med oss, det att vi inte behöver hålla en tanke i huvudet någon längre stund eller någonsin ha det helt lugnt...

Jag har försökt kolla vilka rättigheter mobilen har när det gäller semester och funderar på att kalla till facklig förhandling. Vad menar mobilen med att springa iväg med alla mina kontakter, matchinfo, facebook och möjlighet till slö förströelse? Hur ska jag nu kunna bli nådd om något händer/ kolla vad som ska handlas/ stämma träff med någon?

Skämt å sido, vi har faktiskt klarat oss innan mobilerna och det var inte speciellt länge sedan. Vi har blivit duktigt tillvanda. Jag ska inte jaga iväg och skaffa ny mobil imorgon, tvärtom. Det att jag råkar försnilla något är ett ofelbart tecken på att det är lite för mycket nu. Dags att dra i handbromsen. Sakta ner tempot istället för att springa fortare och vänta och se när det gäller mobilen. Den kommer väl tillbaka om den ska det. Annars får jag väl ordna en ny om ett tag helt enkelt. Blir perfekt att vara ledig på torsdag även om det är vansinnigt mycket på jobbet. Det viktigaste är att man håller. En tanke finns om att kanske bege sig till något höstfjäll snart. Nerkopplad, bortkopplad, avkopplad.

Hoppas att ni har det bra och tar vara på er. Kram

fredag 5 september 2014

Guilty as charged...

Mannen med den krökta ryggen har ställt sig upp. Ungefär i alla fall. Så pass att han fredags-städat och uppmärksammat att Kaosfamiljen har massor med skor i hallen. Ämnet kom upp under korv-i-ugn-med-mos-och-läsk middagen. Plötsligt började Kaosfamiljemedlemmarna titta menande på varandra. En ytterst otrevlig tävling dök upp från tomma intet. Febrilt försökte jag framhärda ämnet Barda-helg i oktober. Helt dömt att misslyckas.

Diskussionen blev seriösare och seriösare. Alla log och började räkna. Som genom ett trollslag har en trivsam familjemiddag förvandlats till en rättegång. Åklagarna var stenhårda mot de två huvudmisstänkta. En av de anklagade smög kvickt iväg, den andra försökte än en gång byta samtalsämne utan resultat. Den numera enda huvudmisstänkta försökte släta över och säga att vi alla är skyldiga, vi har en liten hall och det är inte så lätt... Åklagarna, juryn och domarna (alla utom den huvudmisstänkta åtog sig de olika rollerna närhelst de behagade) vände sig alla till den huvudmisstänkta och sa: Ut och räkna...

Resultatet var nedslående. Storebror hade 2, Mannen 4, Lillebror 5, Lillasyster 6 och Storasyster 7. Undertecknad råkade ha 13 par skor i området hallen om man räknar med bron och källartrappen. Som försvarare av mig själv försökte jag mig på argumentet att 36:or tar väldigt liten plats i jämförelse med strl 46,43 och 41. Storebror anförde att jag, då jag är äldst i familjen, absolut borde ha lärt mig mer på alla mina år. Jag hävdade anfall av skovård av nya och gamla skor. Lillebror log stort och konstaterade att jag måste älska att bli retad eftersom jag köpte ett par nya skor i förrgår. Mina argument om att jag alltid kommer att vilja ha röda skor och att dessa kommer att hålla i en evighet och att de får begrava mig i dom om ingen vill ärva dom föll platt till marken. Juryn och domarna var föga imponerade och noll övertygade om min otur/. Storasyster lyste med sin frånvaro och Lillasyster, som annars brukar försvara mig fick lämpligt nog besök av en kompis.

Under hela rättegången lyckades jag kamma hem en halv poäng när Lillebror, som aldrig vill kasta ens trasiga sockar, bestämt hävdade att jag måste börja göra mig av med skor. Mannen skrattade sig igenom hela rättegången. Kaosfamijen/Kaosmodern 10-0,5. Guilty as charged.

Livet är spännande, tänk vad en vanlig fredagsmiddag kan utvecklas till... Ha en trevlig helg allihopa. Kram

torsdag 4 september 2014

Bästa tipset till en blivande förälder?

En ung kollega väntar just sitt första barn. Storögt undrar hon om det är sant så som "alla säger" att man inte kan ha bebis och bo i en tvåa och att man måste börja baka eftersom folk ska ha fika när de kommer och tittar på bebis. Jag skrattar högt. Intressant perspektiv. Klart man kan bo i en tvåa med bebis... Förväntar folk sig att bebisen ska komma ut med pipskägg och behov av att vara ifred på sitt rum? Baka? Om man messar i samband med inbjudan att man önskar att de tar med sig fika så ordnar det sig säkert (blir någon sur då så fimpar man dom).

En annan kollega som inte har barn än pratar om att alla verkar vara såna perfekta mammor på vårat jobb så hon undrar om hon någonsin ska våga skaffa barn. Jösses! Visst har vi en del prestations-prinsessor hos oss men... Har hon helt missat att jag ibland på fullt allvar tänkt att jag kanske borde ha skaffat hamster istället eftersom jag inte har tålamod för en hel flock barn... Kollegan som är så nöjd över att ingen på jobbet kladdar sylt på henne när hon äter? Att vi i stort sett sparkat Storebror genom 9:an? Kan hon ha missat det? Pratar vi inte ärligt med varandra på jobbet?

Jo, jag tror att en stor del av oss är ärliga med hur vi har det men det är inte säkert att hon brukar lyssna på det örat. Vi har några rejält präktiga damer också och det kanske är dom hon vill jämföra sig med.

Cyklade hem med tjejen som snart ska ha bebis. Hon ville höra den ärliga versionen av hur det är att ha barn. Jag sa att det blir mer av allt och att ingen kan vara perfekt och lyckas med allt jämnt. Jag sa att om hon bara skulle ta ett råd från mig så är det att söka upp andra mammor som hon känner att hon kan vara ärlig och få ärlighet av om hur de egentligen har det. Det är otroligt värdefullt. Människor att jämföra baby-bling och skryta om hur mycket bebisarna sover/ äter osv går det 24 på dussinet av. Det är de man kan skicka ett mess till när man är less som är värdefulla. Någon man kan ringa till när man känner sig dålig är en garanti för att man inte ska bli sämre ;-).

Och så ska man komma ihåg att på facebook pratar man sällan om avslag, baby blues och mjölkstockning och att det är en ansenlig mängd prestationsprinsessor med utåt sett perfekta liv som äter antidepressiv medicin istället för att lätta lite på kraven och blotta sina tillkortakommanden. Jag kan nämligen inte tänka mig att det finns någon förälder utan tillkortakommanden och det är ok. Tjejen själv kom ihåg sina föräldrar, bråk med syskon och att allt inte var så där strålande mysigt jämnt. Vi skrattade och sa vad är strålande mysigt jämnt... Lite tur har man att man för det mesta funkar så här.

Hon log och sa att hon blev stärkt av vår lilla cykeltur. Klart hon blir en bra mamma, för det mesta i alla fall...

Kram på er

måndag 1 september 2014

Knölig kväll...

Det är bara att förlika sig med att vissa kvällar i en Kaosfamilj är knöliga. Framförallt när Mannen legat pall ett par dagar med ryggskott. Läxor och kvällsfika. Segt som kola allting. Disk, tvätt, sopa, torka bord och putta in mjölk. Schasa barn mot sängen, fylla i någon hälsodeklaration och fixa med fritidstider. Borsta ett par tandrader, betala räkningar och slänga sopor. Någon som inte kan sova och nä men va, är det inte rimligt att 16-åringen tar lite ansvar för att få sina egna byxor rena? GAAAAH!!! Plötsligt har man rykt ihop med nästan alla sina barn på en kväll. Nä men vad man kan, det var ju inte ens svårt ;-)...

Nåja, ibland får man titta på sig själv med lite kärlek och humor och trösta sig med att det kommer en ny dag imorgon. De knöliga kvällarna är ju inte lika vanliga numera så det finns egentligen gott hopp. Hoppas att ni har en trevlig kväll. Kram

Kan vem som helst bli statsminister?

Lillasyster säger att hon har höjt sin ambition när det gäller vad hon ska bli när hon blir stor. Hon har numera planerat att bli den kvinnliga Fredrik Reinfeldt. "Jag vill bestämma om hur vi ska ha det i Sverige." Eh, jaha...

Det vore ju en fröjd om detta jämställda land, när Lillasyster blir stor, är berett att rösta fram en kvinna till statsminister posten utan att gräva upp en toblerone, prata om vilka kläder/frisyr/skor hon har eller om hon strax ska bli mormor (Hillary i USA har de på allvar funderat på om hon kan klara att vara mormor och president samtidigt!). Dessutom kanske landet har överseende om det kommer fram att den nya statsministern, när hon bröt armen i 9-årsåldern, tittade med onda ögat på varje blårock hon såg, vägrade det mesta och fräste när de bad henne vicka på fingrarna...

Jag har inte hjärta att säga till henne att det så klart skulle ha underlättat om hon fötts i en familj med rejäla ekonomiska förutsättningar och kontakter. Inte heller att de som har mycket pengar och företag bestämmer mer än statsministern i ett gäng lägen.

Efter att ha kommit i samtal med en kvinna från Somalia på bussen har jag bestämt mig för att varje gång någon klagar på integrationen så ska jag säga att den skulle funka bra mycket bättre om du, jag och alla andra pratar med nyanlända så fort vi får chansen. Kvinnan sa nämligen att de på SFI tjatar jättemycket om att eleverna ska prata svenska. Hon undrade mycket över varför inte svenskar vill prata med henne. Det funkar så där att lära sig språket om man bara har sin fyraåriga dotter och ingen svensk vill prata med en.

Det där är väl bland det viktigaste jag kan berätta för vår 9-åriga blivande statsminister. Att hur landet blir beror väldigt mycket på hur medborgarna röstar men framförallt vad de alla gör i vardagen. Vi röstar med fötterna varje dag om hur vårt samhälle ska vara. Om många handlar ekologiskt eller kör mycket bil eller skäller ut nyexade lärare för att barnen inte får betyg. Till och med var vi kastar vårt skräp och hur många lampor vi har tända påverkar hennes blivande jobb som statsminister.

Det är hennes val vilket parti hon ansluter sig till och det klart vi kommer att backa upp henne. På alla sätt utom möjligtvis på valdagen om hon ansluter sig till något parti på högerkanten. Då jag härstammar från idel arbetare, pigor och torpare skulle det vara lite mycket att gå emot min politiska övertygelse att dela ut personvalspamfletter på den flanken. Även om hon valde SD skulle vi fira jul tillsammans men det skulle antagligen diskuteras politik och alla människors lika värde både på längden och tvären ;-).

Ta hand om varandra. Kram

tisdag 26 augusti 2014

En annan sorts höst...

En månad sedan idag sedan goa grannen gick bort. Livet går vidare men det blir inte som förr. Perspektiv. Mycket av det som vi vanligtvis toppandas över löser sig på något sätt. Sorgen och saknaden är stor. Påminnelsen om att man ska vara enormt glad över det man har så länge man har det hoppas jag att vi bär med oss resten av livet.

Kärlek dör inte bara för att personen dör. Kärlek och omtanke går vidare och sånt kan vi människor bära med oss och lämna vidare till andra. Bättre att älska och mista än att aldrig älska. Fast man knappt står ut med att livet ska vara så orättvist.

Vardagen är igång och det är lite trögt. Men det är som att vi har en annan syn på det hela den här hösten. Vad gör det att bara 4 av sex pers från Kaosfamiljen tog sig iväg på sina aktiviteter (planen var 5/6) och att fotbollsskorna nästan åkte till karaten. Vad gör tvättberget och att vi just nu hänger tvätt på alla möjliga ställen, hoptejpat kök, halvt vanskött trädgård och att vi tappar bort en del saker. Det mesta är helt enkelt detaljer som inte spelar någon som helst roll egentligen. Saker som till och med är en del av ett ytterst levande liv...


Kram på er





torsdag 21 augusti 2014

Plus och minus...

Alla kan inte gilla en och allt kan inte gå bra. Teoretiskt sett är det enkelt att begripa men känslomässigt så har det tagit ett tag. Allt kan inte gå bra heller. Missförstånd och trassel kan det bli så fort fler än en person är inblandade. Fast allvarligt talat så är jag rätt vass på att trassla till det alldeles själv. Lyckades till exempel få tanklocket att hoppa av på min mormors bil för någon vecka sedan. Så pass så att fina morbröderna behövde köpa nytt och krypa in i bagageluckan för att fixa det. Är det inte som magi så säg ;-).

Nåja, om man lyckas skrapa ihop mer plus än minus så är det ok. Annars får det gå ändå. Det mesta är ju ändå bara detaljer. Skönt att inte vara barn/ tonåring när man hör om deras "livs värsta dagar". Leende tänker man för sig själv att lilla vän, du kommer att vara med om mycket värre dagar och klara det också. Dessutom vet man att det finns många människor som har det värre hela tiden.

Det är väl det ålder och erfarenhet ger, perspektiv. Förmåga att inte räkna plus och minus så hårt, vara snäll i bedömningarna både av sig själv och andra. Självhumor och en känsla av att det mesta ordnar sig och går över.

Just nu funderar jag på hur jag ska fördela mina 80% på arbetet. Jodå, jag vet. Lillasyster fyllde 9 år och egentligen har man inte rätt till deltid men både Mannen och jag tycker att det är skönt att jobba mindre. Jag tror absolut att chefen och kollegorna tjänar på att jag vilar upp mig mellan varven. Man har absolut mindre pengar i plånboken och inte mindre att göra än kollegorna men det är stressreducerande att jobba deltid. Framförallt om man är ledig en hel dag. Dock måste jag bekänna att det stör mig lite att man får någon typ av omräkningsfaktor som gör att man får mindre semester och längre karens om man är ledig en hel dag än om man kortar av dagarna. Nåja, futtigt egentligen, man får bestämma sig för vad som är viktigt.

Livet är ju inte bara en rak ekvation. Vänskap, kärlek och såna viktigaste saker räknar inte inte plus och minus. Man delar med sig om man har mycket och får om man har lite. Tillit. Förr eller senare brukar saker ordna sig på något sätt.

Kram på er

måndag 18 augusti 2014

Vardagskram...

En vecka sen jag skrev sist. Inte så konstigt, uppladdning och sociala interaktioner har varit på agendan. Att dra ur det sista ur sommaren och ledigheten.

Gjorde en "walk down the memorylane" med min äldsta kompis. Vi gick runt i vår barndoms skog. Mycket har förändrats men vi konstaterade skrattande att myror måste ha generationsminne, brännässlor också. De minns sina forna fiender och tog hämnd igen ;-). Hittade en ek ute i skogen, såna där träd som inte ens ska klara sig i trädgårdar på våra breddgrader. Får se hur den klarar vår trädgård.

Lillebror och jag gjorde en resa till finaste syrran helt tillsammans. Konsert med hans idol Timbuktu. Riktigt kul att vara på tu man hand med bara Lillebror och otroligt kul att uppleva en riktigt bra konsert tillsammans. Ännu roligare att hans idol Jason Diakite är en klok kille som dessutom var grymt trevlig mot sina fans.

Finns mycket man borde göra i slutet av sommaren men man behöver prioritera. Bär och höst-stök fick vänta. Tids nog hinns det väl också med, eller nästa år...

Sommaren är slut och hösten tränger sig på. Skönt med omväxling när man nu bor på en plats med många årstider. Vi har badat och grillat, cyklat och chillat, skrattat och gråtit. Den här sommaren har innehållit många färger på livets palett. Även om Kaosfamiljen är lite svårtstartade så är det på något sätt så att vi välkomnar höst och vardag igen. Rutiner, mysa ihop sig med tända ljus och filt. Kliva upp på morgonen och på olika ställen träffa andra personer under dagtid. Komma hem och prata om det vi varit med om, det funkar. Välkommen vardag, utan dej skulle vi inte njuta av ledighet.

Hoppas att ni har det bra allihop. Vardagskram






måndag 11 augusti 2014

Var god dröj, uppladdning pågår...

Från att ha varit helt energilös i flera veckor så plötsligt händer det. Gör som vanligt och "dampar runt". Börjar med än det ena än det andra. Skulle tro att det mesta inte hinner bli klart men det händer åtminstone något. Lånar ut lite kartonger till goa grannen så att hon kan stöka ihop lite saker.

Ägnar nog kvällen åt att besöka en ny klok vän. Uppladdning är riktigt viktigt. Kram på er

fredag 8 augusti 2014

Begravning och bad...

Barnens första begravning. Vi har haft tur och varit väldigt förskonade. Idag var det begravning av goa grannen. Mannen, Storasyster, Lillebror och jag var där. Massor med folk och alla var helt förkrossade. Det gick under omständigheterna bra även om näsdukarna tog slut och stunderna vid kistan blev väldigt korta (brukar bli det när det är en människa mitt i livet som gått bort).

Begravningar är bra. En ritual för det svåra. Ett körschema för avskedstagande. Livet är att mötas och skiljas. Jag är glad över att vi fått förmånen att bo nära goa grannen i 8 år och att Storasyster och Lillebror valde att vara med. Som Lillebror sa, man var jätteledsen där men det känns som bättre efteråt. Man blir liksom lite gladare även om saker aldrig kommer att bli likadant igen.

Sorg är kärlekens pris och tomheten efter goa grannen kommer att bli stor. Då är det rimligt att gråta och vettigt att ta sig ett dopp i närmaste hav eller älv. Prata är bra men som komplement har jag inte hittat något bättre sätt att "komma i ordning" och bli kvitt känslor som man inte vet vad man ska göra av än att doppa sig. Funkar ännu bättre när det blir kallare i vattnet.

Vid en del dödsfall, som det här, finns det inga ord. Borta, bara så där. Finns inte mycket en präst kan säga som tröst till 150 pers som vet att killen hade velat stanna med sin familj, sitt hus, sin hund och sina vänner. Den endaste lilla trösten som möjligtvis kan finnas är att han inte har ont längre.

Det är då det är som viktigast att verkligen gå på begravningen och att låta barnen också gå om de vill. För att "gråta om sig tillsammans" och kunna ta avsked. För att prata om det obegripliga och lära sig hantera sorg som ju också, tyvärr är en naturlig del av livet.

Ta hand om varandra och kram på er

söndag 3 augusti 2014

Mamma det är härligt att du är så YOLO...

???. Sagt av nyblivna 14-åringen en helt vanlig dag. Yolo?

Skrattet bara bubblar ur Storasyster. Något som händer ofta, när hon inte är arg eller trött alltså. -Du fattar inte vad jag menar va? Nix pix, jag har ingen aning. Som den (oftast) överseende och trevliga unga dam hon är så förklarar hon för sin stenåldersmor. "Du är så där You Only Live Once, Yolo. Du njuter av tillvaron, skrattar, kan äta den glömda efterrätten redan efter frukost och låter oss också göra det. En sån där mamma som inte är så noga med hur det ser utan mer noga med hur det känns. Det är coolt att ha en mamma som fortfarande badar massor, klättrar i träd ibland och kan ha riktigt jävla kul...

Jag blir riktigt rörd och glad. När jag tänker på saken har hon nog gjort en riktig analys. Jag vet att döden finns och att den kan drabba oss när som helst. Bara nu i veckan var det tre dödsrunor i tidningen som gäller människor jag känner. Människor som jag är glad över att ha mött. Sorgligt att de är borta. Framförallt de som gått på tok för tidigt. Sorg är kärlekens pris som en vän så klokt sa. Klart att man kan stänga in sig och försöka låtsas som om döden inte finns men den kommer ikapp oss hur vi än gör. Vad vi vet så lever vi bara en gång. Vad som händer sen har vi ingen aning om och då blir det naturligt att tänka på vad som verkligen är viktigt här och nu.

En kompis ringde nyss och berättade att hon tappat bort en av mina böcker. Min mobil har en helt vettlös meddelandesignal som inte går att få bort och plötsligt har den gått över till att bara skriva engelska eller kinesiska. Trädgården håller på att växa igen. Sånt är små skitsaker. Mitt liv är inte en show eller jakt efter mest likes på facebook. Livet är här och nu. Kärlek och vänskap är det enda som verkligen betyder något.

Så låt oss äta hallon till middag, njuta av de dagar vi har och ta hand om varandra. Kram


söndag 27 juli 2014

En nit i livets lotteri...

Så hände det som inte fick hända. Goa grannen, 39 år, förlorade igår natt kampen mot cancern. Ett varmt hjärta har slutat slå, ett härligt leende har slocknat och två vackra busiga blå ögon har slutits. Kvar är underbara kämpande frun och två tappra söner på 11 och snart 13 år. Så jävla orättvist rent ut sagt.

Goa grannen och frun skulle ju bli gamla tillsammans. Sönerna skulle ju få ha sin pappa. Stora garaget byggdes ju för att ägaren skulle ha gott om svängrum för att grejja med saker. Hallå, då får cancern liksom inte komma och sno honom nu, mitt i livet. Mitt på parkeringen stod pojkarnas mormor och sa att hon gärna hade gjort ett deal om att han där uppe kunde ta henne istället eftersom hon kände sig klar.

Sorgen är oerhört stor. Krisvännerna har förlorat sin pappa. Omistlig. Goa grannen kommer aldrig mer att skoja, skratta eller krama sin familj. Orden tar slut. Så orättvist, varför just han?

Vår familj sörjer men i lite olika grad och på olika sätt. Storebror och Storasyster var inte så nära men har ändå en massa minnen som bubblar fram. För Lillasyster har han verkligen alltid funnits eftersom de flyttade hit innan hon föddes. Hon tycker absolut att det borde ha varit regn idag. Lillebrors sorg är nästan fysisk. Han är barndomskompis med deras yngsta. Han står inte ut med att goa grannen inte finns längre. Kommer att bära med sig Goa grannens glädje och bus i hjärtat hela livet. Barnen tacklar sorgen på olika sätt. En del gråter högt, andra funderar och sörjer mer i stillhet. Vi kramas och pratar en hel del.

Själv är jag som en levande sprinkler. Försöker backa upp goa grannfrun med lite mat och sånt men gråter så det skvalar mellan varven. Gråter, pratar och doppar mig i havet. Orättvist är ett ord som ofta dyker upp.

Livets lotteri kan inte beskrivas som annat än orättvist. Det har varit en ynnest att få lära känna Goa grannen och vi får bära honom med oss. Men ändå, han gick på tok för tidigt. Värst är det förstås för hans familj då de verkligen skulle ha behövt honom ett bra tag till. Det borde inte få hända men det hände ändå. Man ska vara tacksam ju färre nitlotter man får i livets lotteri för en del får en hel bunt och man kan aldrig vara säker på hur nästa lott man drar ser ut.

Det absolut enda man kan trösta sig med är att Goa grannen inte har ont längre.

Ta hand om varandra kram

torsdag 24 juli 2014

Den välkommnande bron...


En riktigt lyckad sommar ser bron ut så här lite drygt (jag kan inte lägga ut nya bilder just nu så jag återanvänder). Lägg till ett gäng handdukar, badkläder, filtar och vattenpistoler.

Trädgården torkar, rädisorna har förvuxit sig och vi har målat nästan hela södra sidan. Vi hänger på stranden dagarna i ända. Pratar, badar och tar det lugnt.

Hoppas att ni också har det alldeles underbart. Kram

tisdag 22 juli 2014

Pojkar är pojkar?

För sexton år sedan skulle strax ett nytt barn födas och ett nytt föräldrapar få sitt första uppdrag. Storebror. Killen som lärt oss (eller framförallt mig) så mycket om hur killar också kan vara. Så mycket mer än den här traditionella pojkar är pojkar grejen.

Jag visste att det finns killar som klokt nog bara tittar på när de andra små tjurarna leker herre på täppan och sen konstaterar att den där leken verkar man mest göra illa sig av... Jag har bara haft lite svårt att inte säga: Varför leker inte du och stångas med de andra små tjurarna? Jag känner en hel del trevliga grabbar som inte är beredda att retas, förstöra saker, vråla, slåss och kliva på någons huvud för att komma ett litet snäpp högre i hierarkin utan hellre går därifrån och gör något annat när kompisarna börjar bete sig. Däremot måste jag bekänna att jag inte trodde att det skulle landa en (eller närmare bestämt två) såna gossar hemma hos mig.

Jag har i perioder oroat mig över att Storebror (och Lillebror, fast oro i mindre grad) varit lugna Legokillar snarare än hårda sportkillar. Han sportade ett tag och tyckte det var kul men stod inte ut med allt jobba-då-skrikande, även från folk som inte själva jobbade. Sport funkade men inte "sportfasonerna". Som han själv beskrev det så blev en del kompisar helt "dumma i huvudet" på hockey/ bandy/ fotbollsplaner. Han valde att sluta istället för att vråla tillbaka eller börja fälla folk och veva med klubban. Han har hittat andra sätt att träna på egen hand som fungerar bra för honom.

Trots att jag inte är överdrivet förtjust i traditionella könsroller har jag ibland trillat ner i diket och tänkt att pojkar borde väl.. Och så har jag sagt till Storebror att han borde umgås i flock och säga ifrån. Storebror har lugnt tittat på mig och sagt: Mamma en del är inte så kul att umgås med när man är fler än två, tre stycken och säga ifrån är ju lätt för dig att säga som är mycket liten. En del av killarna är ju rätt mycket mindre, om jag skulle börja vråla åt dom skulle de kanske bli rädda och det vore ju inte så roligt...

Ju längre tiden gått och ju mer jag har tänkt på saken desto mer har jag kunnat le åt mig själv och tänka att pojkar ska väl också få vara som de är. Det är en rolig, lugn, hjälpsam, trevlig och eftertänksam 16-åring vi har. En riktig vän och en sån där som är som gjord för att bli vuxen. Jag tittar på Mannen och ser att Storebror också kommer att bli en Man som man kan gifta sig med och bli lycklig med resten av sitt liv.

Däremot måste jag säga att jag skulle ha blivit en odräglig människa om vi bara haft Storebror. Jag behövde nämligen lära mig tålamod som Storasyster lärt mig om. Att vissas barn inte kan stoppas, bara styras om som jag lärt mig från Lillebror. Lillasyster har lärt mig att man inte ska tro att man vet något om barn bara för att man råkar ha tre sedan innan. Tur har jag.

I höst börjar Storebror musiklinjen på gymnasiet. Han verkar beredd. Grattis till honom på födelsedagen men mest grattis till oss som fått låna honom. Kärlek till er alla.

torsdag 17 juli 2014

Ordning och magiska möten...

Just nu jobbar jag på med att jobba fast alla andra är lediga. Lite speciellt då man kliver upp på morgonen och samtidigt försöker hänga med alla andra på kvällskvisten... Semester och jobb samtidigt. Magiska möten både på jobbet och privat. Möten när man kommer på nya saker, öppnar sina hjärtan för varandra och kommer vidare i livet. Stjärnstunder. Just nu har jag råkat tappa bort en bilnyckel. Inte bra men samtidigt har jag tappat bort den hemma, den kommer fram. Vi har en extranyckel. Får jag välja har jag hellre magiska möten och goda relationer än total ordning. Ibland hinner man inte få både och.

Hoppas ni har det bra. Kram



lördag 12 juli 2014

Avdelning hur tänkte vi där?

Först städade vi, sen åkte vi till en sandstrand och en stund efter vi kom hem tryckte vi i oss chips... Kan ju bara gå på ett sätt förstås. Nåja, det var rent i förmiddags i alla fall...

Barndomsvännen och jag har fått till några verkliga möten under veckan. Vi träffades för första gången när vi var runt 3-4 år och sen var hon dagbarn hos oss och sen gick vi i samma klass. Vi umgicks jämnt. Vi skrattade, bråkade, grät, blev sams och skrattade igen (i alla fall efter ett tag, hon var aningens långsint).

Det är i dagarna 30 år sedan hon och hennes familj flyttade ifrån oss. Hur långt som helst flyttade de dessutom. Stor sorg och ilska var det. Ännu större saknad efter flytten då vi verkligen varit "tighta". Ingenting blev sig likt. Trots det har vänskapen överlevt. Först via brev och någon träff per år (hennes pappa bodde som tur var kvar i stan). Sen blev förstås breven glesare och även träffarna. Dock har vi försökt träffas så ofta livet tillåtit och varje gång är det likadant, man bara kopplar upp sig och kör igång. Pratar om livet och tingen, sorger, skratt och allt däremellan.

Humor och stor ärlighet har varit viktiga för kvalitén i vänskapen. Ibland har vi till och med varit brutalt ärliga. Som den gången då jag utan någon vidare artig omskrivning konstaterade att den dåvarande nya pojkvännen var ett rikspucko. Eller när jag ringde och berättade att vi väntade Storebror och hennes följdfråga var: Tror du att du kan hålla sams med Mannen även om han dumpar dig för någon blondin om några år? Raka puckar som vår vänskap byggts starkare av. Och så ett stort skratt på det.

På något sätt känns det som att vi känner varandras personligheter i grunden. Det har flutit mycket vatten under broarna sen vi träffades för första gången för ungefär 40 år sedan men det funkar ändå. Kanske är det till och med nästan lättare än att syskonrelation eftersom vi inte har samma föräldrar att förhålla oss till. Det är liknande känsla som jag har med de människor jag har jobbat med på de känslomässigt jobbigaste jobben. Man har en stadig grund att stå på, man känner varandra, gillar varandra och vill att det ska funka.

Vi har kommit fram till att vi numera är tacksamma över flytten även om det tagit oss några år. Eftersom vi är så olika vet vi inte om vår vänskap hade överlevt tonåren annars (ett smart sätt att tänka då alternativet, hur skulle det ha blivit om... inte skulle vara speciellt konstruktivt). Då vi numera stenhårt prioriterar varandra när läge finns har vi inte varit så noga med att fösa ihop familjerna. Det där med att umgås familjevis kan ju vara lite speciellt, plötsligt funkar inte barnen eller männen eller så har någon blivit tonåring och bara vill hem och plötsligt får man inte ut det man vill av mötet...

Då vi hade vårt riktiga vi-möte tidigare i veckan gjorde vi familjeträff i alla fall idag. Alldeles underbart. Plötsligt låg hennes dotter och Lillasyster inlindade i en filt på stranden och bara fnissade... Så där som vi gjorde för ca 35 år sedan. Grabben flöt in i resterande flock som vi hade med oss, Lillebror, Storasyster och två trevliga lånebarn. Sandslott, strandtennis, fika, tagen och surr...

Med en sån här dag i bagaget så kan man inte annat än le åt sand och chips på golvet. Vi tänkte rätt och kan dammsuga igen. Det är inte alla som har ynnesten att ha en vän som man träffar och verkligen tycker om 40 år senare. Hoppas att ni har det bra allihop. Kram



måndag 7 juli 2014

Det är jättekul att ha en hel flock barn men...

Ibland känns det lite mycket. När alla ska byta om o vi ska ta oss iväg någonstans tar allt minst en miljon år innan vi äntligen sitter i fordonet för den obligatoriska vem-ska-sitta-var diskussioner. När man ska på liten nätt middag eller bara hälsa på någon kan det kännas som om vi är en invasion av bufflande babblande babianer, framförallt om vi är lite glada/ retsamma/ nyfikna/ hungriga/ trötta... (och säg den gång inte minst någon i sällskapet är det;-))

Det är som jag brukar säga, att ha en stor familj kräver en del is i magen o tålamod.Även att man inte förväntar sig att allt alltid ska fungera som planerat. Den stora belöningen är att man troligtvis kommer att ha roligare än genomsnittet. Dalarna o oron är större men också topparna. Och håller man sig i skogen så kan man ju buffla o babbla hur mycket man vill. Delar man dessutom familjen lite temporärt känns det plötsligt som en liten familj.

Just nu åker jag tåg med Storebror o Storasyster. Urmysigt, även om jag just fått storstryk i Chicago. Kram på er allihopa <3

måndag 30 juni 2014

Semester, väder o svärföräldrar

Efter en intensiv arbetsperiod o en ännu intensivare fotbollscup med 20 stycken 12-15 åringar är det nu semester.

Och när man pratar semester brukar man alltid komma in på väder. Bra väder önskas förstås men om det inte blir så då? Lets face it, vi bor i Sverige o vädret är ojämnt. Går näppeligen göra något åt. Det är bara att acceptera läget o förhålla sig till det. Vi kan klä oss för -35 så det vore väl konstigt om vi inte klarade av klarade lite svensk sommar ;-).

Och så det med svärföräldrar brukar det också pratas om vid semestern. Svärföräldrar är de människor som burit underbara Mannen genom magsjukor och öroninflammationer, kort sagt, hade de inte funnits hade han inte funnits. Respekt. Sen att man kan
aningens olika o har olika "kulturer" inte speciellt konstigt.Jag känner till o med tvillingar som är väldigt olika.

Så, nu tar Kaosfamiljen strax tåget till Svärfars, oavsett vad de har för väder vill vi träffa dom. Hoppas att ni har det bra allihop. Kram

torsdag 26 juni 2014

Diagnos: Ryckvis

Haft semester en hel dag. Plötsligt står jag i köket och tokskrattar för mig själv. Jisses vilken tur att vi inte är två vuxna med diagnos ryckvis.

Fram tills klockan ett slappade jag helt och hållet. Sen har jag dampat runt både inne och ute. Pysslade ihop lunch, bytt lakan i Storsängen, sorterat barnens driva i trappen med skolsaker in i förrådet, satt om ett par blommor, röjt fram gästsängen, ryckt gräs i någon rabatt, puttat in Lillebrors karate diplom i en ram, tvättat lite, spelat kub med barnen, bakat baguetter och lagat middag...

Inte är det konstigt att man då, när man håller på med allt precis samtidigt, råkar se fel mellan vallmofrö och vitlökspulver så att det blev... ja, vitlöksbröd som luktade mer än de smakade.

Det finns dom som gör en sak i taget och avslutar dom. Och så har jag förstått att det finns dom som jobbar i ett lugnt och jämnt tempo. Sådan är icke jag. Min melodi är ryckvist tokjobbande och det är alls inte säkert att jag blir klar med allt jag börjat ordna med.

Säger som Storasyster sa när vi under dagen pratade om att kroppar blir olika. "Det är bäst att gilla sin kropp hur den än blir, man lär ju inte få någon annan." Lite så är det med personlighet också. Hur man än vrider sig kommer man inte att bli någon annan. Hoppas ni har det bra allihop. Kram

söndag 22 juni 2014

Och ibland blir man bara lite utslut...

Fotbollen går åt skogen. Tjejerna förlorar och förlorar. Gör bra matcher men får inte siffrorna med sig. Och då tappar alla nacken lite och så blir det än värre. Inte för att fotboll egentligen är hela världen men när man är tonåring så kan man behöva vinna lite. Medvind och sol i ryggen, lite mål bara...

Så vad gör man då som tränare? Nu när jag har tränarkollegor har man ju någon att lägga pannan i djupa veck tillsammans med. Fler träningar? Skälla lite? Teori? Vila?

Det enda jag kan komma fram till just nu är lite hederlig kärleksbombning. Att berätta för tjejerna vad de gör för bra saker. Vad man behöver när saker inte går som man tänker sig är ju folk som tycker om och peppar. Som vuxen får man ju ta ansvar för det själv. Ställa sig i hallen och efterlysa kramar när man haft en dålig dag. Berätta för Mannen att man vill höra att man är vacker (och tro honom när han säger det). De flesta tonåringar funkar inte riktigt så. De har inte lärt sig vad de behöver när livet kör ihop sig.

Så, imorgon ska jag och fina tränarkollegorna titta lite på fotboll och peppa varandra så att vi kan peppa tjejerna för det är de värda.

Har ni lite tid över så föreslår jag att ni lyssnar på Jason Diakité, Timbuktu, troligtvis ett av sommarens bästa sommarprogram. Jag ångrar att jag skrev blogginlägget om rasist javisst. Rasism är något annat än lite skepsis mot "främmande". Även om det är vettigt att vrida på begrepp så är det något annat. I höst ska jag och Lillebror se Timbuktu igen. Sköt om er, kram

fredag 20 juni 2014

Går tiden fort?

Igår var det 20-årig bröllopsdag för två vänner. Känns inte direkt som igår de stod, otroligt vackra i bokskogen och höll på att frysa ihjäl. Gästerna frös också. Vi har hunnit enormt mycket sen dess. Både roliga och tråkiga saker men framförallt har vi blivit klokare. Nu 20 år senare tänker man att midsommar brukar vara kall och så tar man på sig ordentligt med kläder. I värsta fall får man klä av sig ;-).

Annars rullar livet på i ett högt tempo. Jobb, fotboll, vardagstricksande och fotboll igen. Ett och annat dopp i havet också för att hålla huvudet i ordning. Funkar som en omstart av datorn.

Stannar man bara upp och njuter, gör en omstart, sover 10 timmar eller skaffar sig en mysmorgon så behöver inte tiden rusa iväg, även om tempot är högt. Hoppas ni har en alldeles underbar midsommar, var ni än är och att ni tar hand om er. Kram

torsdag 12 juni 2014

Rasist javisst...

Min Marockanska vän har skrivit ett långt inlägg på facebook på nationaldagen. Ett riktigt bra inlägg om att vi alla är rasister och att det är naturligt. Vi är rädda för okända saker och har en mångårig vana av att konkurrera om mat, bördig mark, partners osv osv. Kontentan var att det är inte konstigt att folk är rädda och att även de utlandsfödda bör kliva ut och fira nationaldagen. Så långt helt riktigt.

Vad jag tycker saknas lite i analysen är att vi faktiskt i dagens Sverige inte behöver slåss om allt, vi har redan det mesta. Till exempel finns det oerhört mycket mat i detta land. Lite för mycket kan det tyckas ibland när man ser på våra viktkurvor ;-).

Knycka våra jobb? Ha, se dig omkring, de flesta invandrare har jobb och arbetstider som du helst inte skulle byta med. Dessutom räddas dina barn troligen från detta öde tack vare rasismen. Vi anställer också hellre våra lata brorsdöttrars kusiners grannar än en helt okänd med kanske annan kultur.

Utvecklingen behöver framåt och framåt kommer man inte om alla är lika, det blir mysigt i och för sig men utveckling, nej. Det går att skriva mycket i ämnet men till syvende och sist kan jag tycka att när vi sitter i våra fläskiga soffor och säger att vi inte har råd att ta emot folk från krig så tror jag egentligen inte att det handlar om den "naturliga" rasismen som min vän Mackan pratar om. Istället får jag känslan av att det inte är fritt ifrån att vi rent ut sagt är lite ogina...

Nu, Simsons hår har fallit (Lillebrors sedan 1 år sparade hår), examenskläderna snart på, fikat fixat och varenda lärarblomma ordnad. Dags för skolavslutning. Stämningen är på topp. Idag firar vi att vi dragit Storebror genom 9:an. Kram på er allihopa

tisdag 3 juni 2014

Lathet är underskattad...

En en kollega frågar om jag varit nära att bränna ut mig någon gång (det är på tapeten på jobbet då vi har 3 som gått in i väggen). Hm, ja, kanske har jag varit nära någon gång men jag vet inte. Inte för att jobbet inte är stressigt för det är det. Inte för att det direkt är lite på fritiden heller. Av allt man läst, hört och fått berättat för sig om utbrändhet så är det inte själva stressen som är vådlig. Mycket att göra kan man ha, däremot så behöver man återhämtning, vila. På något sätt tror jag att jag räddats av att jag kan vara riktigt rejält lat.

När det blir stressigt, som det ju gärna blir när det är vårflod på jobbet och man har en flock barn, så är det viktigaste av allt att man latar sig och sorterar. Jag har inga som helst problem med att sätta mig på bron och äta en lång frukost även om man kan tycka att jag har en miljard saker som jag borde göra. På bron eller på cykeln eller genom doppet i havet sorterar jag i vad är mitt problem och vad är någon annans. Slappnar av och släpper fram funderingar om hur mycket hjältinna man egentligen ska vara, är det egentligen bra för någon förutom mitt uppblåsta ego om "bara jag i hela världen kan göra det"? Raklång på Storsängen tänker jag viktiga tankar om vad måste jag göra nu och vad kan jag helt enkelt skjuta upp på en obestämd framtid... Mitt focus brukar helt enkelt vara relationer,

Om jag föll död ner imorgon så skulle det bli struligt på jobbet ett par veckor men de skulle klara sig. Det viktigaste uppdraget man har är barnen men inte ens för mina barn borde jag vara evig hjältinna, inte i längden. Förhoppningsvis är ju faktiskt ordningen sån att jag en vacker dag ska dö ifrån dom och de ska klara sig själva.

Så, svaret till min kollega är att jag inte tänker vara ens nära att bränna ut mig. Mitt viktigaste uppdrag måste vara att hålla som människa, prioritera om eller skaffa hjälp, göra vad som krävs för att kunna ha det bra. Livet är varken ett krig eller en tävling, livet är så mycket större, roligare och härligare än så. Så låt oss lata oss mellan varven. Vi är nog som skapta för stress och egentligen kroppsarbete men också att ta igen oss rejält mellan varven. Kram på er

söndag 1 juni 2014

Gräsänka på Hogwarts...

Mannen och Storebror är i Stockholm för Metallica konsert. Kvar är Kaosmodern och 3 barn. I Onsdags var även Storasyster borta så då var vi bara tre hemma. Kändes så otroligt lite folk så man knappt behöver laga mat ;-). Det är kul när en förälder kan göra något med bara ett barn. Trevligt att sakna varandra också. Dock är det roligare att vara två vuxna här på Hogwarts.

Lotta Sjöberg som startat den underbara gruppen Family Living the true story på facebook efterlyste lite alternativa mäklarbeskrivningar på riktiga hem. Jag skrev:
Välkommen till Hogwarts! Husets magiska förmåga visar sig redan i hallen då saker försvinner på ett ögonblick för att spottas ut något halvår senare. Behöver jag nämna att upphittat-lådan innehåller allt möjligt, för ögonblicket 1st jacka, några vantar, en sjal, badkläder och ett smycke? När vattenskadan var ett faktum fick något ljushuvud (jag) iden att det skulle vara ljust golv i hallen, inte så finurligt.

Finurligare färgval på golvet är det då i köket, äkta mörkbrunt, snart hur trendigt som helst. I köket har alla möbler charmigt shabby-chic avskavd färg men till vår stolthet har vi försökt hålla oss ifrån vitt. På kökluckorna gör vi med jämna mellanrum home-make up: läs att vi sätter genomskinlig tejp över den fane´r som spricker. Sovrummet har vackra två nyanser av ljusblått. När det gäller trädgården så väl som blommorna inne så är det Cahrles Darwin och fitest survives som gäller.

I ett av sovrummen håller vi oss med en Basilisk (tonårsson som försöker döda med blickar ;-)). På vindsvåningen huserar två magiska varelser som konstant trollar fram saker ur ingenting och slänger det på golvet... Tvättstugans tvättberg suger antagligen åt sig hela kvarterets tvätt. Uddastrumpor, uddavantar och uddaskor är inte några ovanliga företeelser om man bor på Hogwarts. Varje skåp i hela huset är borttrollningsskåp och hemligen sammankopplade med varandra. Detta gör att man kastar in en duk i ett skåp och ett år senare hittar man det i något annat. Garaget har samma förmåga som tvättstugan men garagets uppsamlingsområde på allsköns skrot är troligtvis ungefär hundra mil.

Glömde förresten säga att parketten på vardagsrumsgolvet är synnerligen hållfasthetstestat, på senare tid genom Mannen och Storebrors brottningsmtacher, tidigare genom att Storasyster åkt riktiga skridskor på det. Till vår lycka hade Storebror knytskridskor så vi hann stoppa honom innan han tog sina första vardagsrums-skär . Det stora beviset för att vi måste bo på Hogwarts är att det händer massor med saker men det är ingen som gjort något. Priset för detta exeptionella boende? Tyvärr, vi trivs så det är inte till salu.

Storebror och magiska Mannen kommer hem imorgon. Vi har haft det jättemysigt här hemma med sovbio nästan varje kväll (alla lägger sig i storsängen och så ser man en film och så får alla somna när de vill). Såsat runt i pyjamasar och lekt med lego. Dock känns det riktigt bra att de kommer hem igen. Det krävs liksom minst två vuxna med magiska färdigheter för att det ska vara riktigt bra här på Hogwarts. Hoppas ni haft en trevlig helg. Kram

måndag 26 maj 2014

Det är mer än mycket nu...

Jag diskuterar politik på längden och tvären. Fotboll och så ringde någon visst om att vi blivit lottade till bakning. Gitarruppspelning och så skulle vi sköta insamling för blommor och niornas skolavslutning. Beställa biljetter till när var det nu igen? Lotter och jösses när skulle Lillasyster avgipsas? Och var är min mobil? I någon av tjänstebilarna? Jösses, vilka rum har jag varit i, när såg jag den sist? Ah, den kommer väl fram hoppas jag. Jag får åka hem utan den...

Andas, andas. Inte konstigt att man ständigt planerar middagen på affären och dräller iväg mobilen när man har fulla huvudet med allt möjligt. Tid för mer diskussioner blir det förstås när man inte har en mobil att "försvinna in i". "Tvingade" Storebror att titta på valvaka till sent igår. Han var sen till skolan i morse men det var det värt. Om fyra år röstar han och Storasyster för första gången. Storasyster funderade över varför SD ens vill till EU parlamentet om de inte vill dela med sig. -Varför skulle någon bry sig om oss sen om vi behöver något om vi inte hjälper andra? Många intressanta frågor. Inte lika enkla svar. Mannen och jag diskuterar också så att det ryker. Ömsom arga, ömsom lite uppgivna över det politiska läget i EU.

Kliver ut på facebook och hittar fler diskussioner men även hoppfulla ord:
Some say that it´s only great power that can hold great evil in check. But that is not what I have found. I have found that it is the small every day deeds of ordinary folks that keeps the darkness at bay. Small acts of love and kindness. (Gandalf)

Det ser mörkt ut på många håll och kanter i Europa när det gäller vänlighet, medmänsklighet, tolerans, solidaritet och människors lika värde. Mycket behöver diskuteras men man behöver också veta att det görs massor av fina saker i världen varje dag, hela tiden. Det kan man trösta sig med (och grabba valfritt parti och engagera sig lite). Det är dit vi behöver komma, små vardagsdåd av vänlighet och kärlek... Ta hand om er och kram på er

onsdag 21 maj 2014

Det där med vänskap...

Vi firar födelsedagar, bröllopsdagar, mor och fars dag och alla möjliga andra dagar. Lite märkligt egentligen då flera av sakerna är ganska självklara. Födda är vi ju alla. Gift, förlovad och sambo länge kan ju vem som helst lyckas vara om man bara jämkar, somliga kanske jämkar väl mycket ibland för att bevara den heliga tvåsamheten. Om man blir förälder eller inte har rätt mycket med kroppen att göra.

Något som däremot firas och uppmärksammas för lite är vänskap. Beskrivs rätt bra här. En av de absolut viktigaste sakerna i livet. Är det något som behöver firas så är det verklig vänskap.

Personer som man kan berätta för att man för ögonblicket skulle vilja byta bort hela sin familj mot en etta med kokvrå och färdigpackad ryggsäck i hallen. Människor man kan ha uppbyggande riktiga möten om livet med. Skratta åt saker och gråta. Ta och ge, dela med sig av både sina förtjänster och tillkortakommanden. Individer som lyssnar när man är arg eller frustrerad och som själva också hamnar där ibland. Någon man kan sticka iväg med på en usel konsert en kväll utan att riskera att ryka ihop om vardags-småttet med. Såna som man kan prata mens, relationer och få perspektiv på saker för att få upp näsan ovanför vardagsytan.

Imorgon ska jag och min närmaste arbetskamrat sedan 12 år ha en skiljsmässo-middag. 12 år har vi kamperat ihop. Skrattat, gråtit, stångats, busat och lärt oss saker både om oss själva och av varandra. Hon har fått ett nytt jobb. Klart att det ska både sörjas och firas med en middag.

Jag har haft turen att träffa många riktiga vänner genom livet. Somliga har funnits med en kort stund, andra längre. De har alla varit och är oerhört betydelsefulla. Från och med nu ska jag börja fira vänskap. Kram på er

fredag 16 maj 2014

Grand final på topp-tok-veckan

Kaoshallen har rekordstora drivor med allt möjligt som vi just släppt ner där vi nyss stod. Studsa lite över skolväskor, träningsväskor, skor, jackor, blomjord. Swisch in och kasta i sig lite middag för att slänga sig vidare mot nya äventyr...

Fast vi skrattar mycket. Vi gör roliga saker och har det bra. De ljusa kvällarna är långa och vi går ungefär aldrig och lägger oss. Inte så vi kör igång och börjar röja i hallen när alla barnen slutligen kullrat i säng. Nej nej, Kaosföräldrarna förnekar sig inte. Vi dricker te, hänger med armarna, surrar lite och sockerchockar oss. Klart att det är det vi behöver. Gudarna ska veta att det inte är någon lätt match att idka familjeliv och tvåsamhet när stora vår-ruset har kört igång.

Tids nog hinner vi ha ordning i hallen men det blir inte den här våren (heller). Vi har ett alldeles för levande galopperande hoppande skrattande liv för att ha ordning i hallen. I trädgården ploppar vårlökarna upp. Underbara vårlökar, de bara händer, precis som livet just nu.

Hoppas att ni har en studsande, hoppande och skrattande helg framför er. Kram