tisdag 31 maj 2016

Dags att komma nu...

Det där med teknik är ett lite speciellt kapitel för kaosmodern. Det mesta som kan gå dåligt brukar gå dåligt och jag brukar bli arg redan innan jag ska göra något, i förebyggande syfte.

Det här innebär så klart att jag inom det tekniska området är totaltraditionell. Inte när det gäller kön och teknik utan när det gäller mig och teknik. Tycker till exempel att det bara borde finnas en sorts mobiltelefon o att den borde hålla för evigt.


Just när jag börjat samsas med nya mobilen så hittar Storebror helt magiskt min gamla telefon under ett säte i bilen (säger en del om hur ofta . Ja men det är så dags att komma nu, nu är det för sent...

Någon ska ju vara sist med allt o när det gäller teknik ska det nog vara jag. Jag kan ju andra saker, som att eh, hm..   Prata ;-)  Ha en trevlig kväll på er, kram 

fredag 27 maj 2016

Vi vuxna är som vanligt lite dumma i huvudet...

Varför söker inte 16 åringarna till de gymnasieprogram där jobben finns undrade vi vid lunchen på kursen. Vi ondgjorde oss en stund, så där som "gammfolk" gärna gör.  Sen började vi resonera om hur vi tänkte (eller inte) när vi själva var 16.

Själv ansökte jag till frisörlinjen i större grannstaden. Jo men för jag hade ju klippt ett gäng killkompisar i hockeyfrilla och de var jättenöjda. Ett stort plus var ju förstås att jag, om jag kom in, skulle få flytta till stora grannstaden.

Vilken otrolig tur att min kloka gamla "numera- rektor-kompis" från grundskolan inte fick som han ville så att jag pluggade en massa, då hade jag kanske kommit in på frisörlinjen. Hemska tanke.

Känner ingen som är så genuint ointresserad av hår och utseende som jag. En bröllopsuppsättning med mig hade blivit ett trauma för var blivande brud. -Om han inte gifter sig med dig oavsett hur du ser ut tycker jag att du ska skippa honom och hur ska du kunna ha kul en hel kväll i såna skor? Kundunderlaget på min salong hade nog snabbt börjat svikta...

Med ett barn som borde gå tvåan i gymnasiet o en som ska börja gymnasiet pratar man då o då med föräldrar till samåldringar. Folk som blir gråhåriga på hur deras barn ska klara skolan, fixa jobb o ordna lägenheter och gardiner till dom. Visst, det är svårt med skola jobb o lägenheter men det har det alltid varit.

Vi vuxna har inte redovisat muntligt sen vi gick i ettan och datorer och Ipads är inte något som vi umgicks med från barnsben. Vi kan inte tänka oss att flytta till en ny stad för att plugga, köra skrotbilar, dela lägenhet med fyra stycken som vi inte känner, rensa fisk eller dela ut tidningar men det är ju för att vi blivit gamla och stela. Det kan ju vara en god idé för en 19 åring ändå.

Även om vi låtsas som annat så har vi och våra föräldrar (och typ alla generationer innan), bott på konstiga ställen och haft knasiga jobb. Stor del av ungdomen har dessutom bestått av hopplös kärlek och att svika/ bli sviken av vänner. Det är en del av att vara ung och de knepiga perioderna och hur vi löste eller inte löste utmaningarna är det som har format oss.

Så istället för att ge ungdomarna var sin bostadsrätt borde vi ge dom budskapet att varje generation har sin utmaning och att det kommer att klara det. Fast, när jag tänker på saken så jublade inte vuxenvärlden åt alla mina beslut heller. Dagens ungdom kommer säkert att klara sig, även om vi försöker vingklippa dom genom att jaga dom med våra trygghetstankar i mobilerna ;-).

Nu ska Lillebror och jag till stora grannstaden för att lyssna på Timbuktu. Ha en trevlig helg på er <3

lördag 21 maj 2016

Kalasdags

Strax dax för 11-års kalas. Pizza, någon tävling, tårta, ballonger, skratt, lite tårar o skattjakt. Det genomsnittliga innehållet i ett lyckat Kaoskalas.

Jag tänker vara Minerva Macgonagall.  Jösses så mycket coolare o bättre kalasmamma jag är med barn nummer fyra. Utvecklats som kalasvärdinna skulle man kunna säga. De första kalasen var viktigare än jag vet inte vad. Det var som om kalaskvalite'n skulle avgöra hela ungens framtid.

Jösses, som allt annat när det gäller barn så kan man ta det väldigt mycket lugnare med barn nummer fyra än med barn nummer ett. Så där så att man gråtande skulle kunna slänga sig in i Storebrors rum, flyta ut i en pöl på mattan o bara yla förlåt...

Fast vad skulle det hjälpa och få se nu känner jag inte en massa förstabarn som blivit alldeles ypperliga samhällsmedborgare? Jodå, hehe jag tycker själv helt ödmjukt att jag är ett strålande exempel ;-)

Oj, första gästen är visst redan här. Dags att tagga upp så att jag inte är för avslappnad. Jag hann nog inte vara Minerva ;-).  Ha en fin kväll, nu ska jag frotteras med en bunt 11 åringar :-)

lördag 14 maj 2016

Mad May

Idag sov kaosmodern till 12... Som värsta tonåringen men det var behövligt. Hostan från hell på nätterna o galna maj välkommen hela dagarna. Extra ordinära saker på jobbet o en vårflod av fixa nya skor till barnen som växer som ogräs. Massor med papper från när och fjärran om allt från utflykter till vårbalunser. Fotboll på längden och tvären samtidigt som vintern ska firas ut från de aktiviteterna. Sms, mail och messengermeddelanden om jobbtillställningar och matcher, att det ska säljas plastpåsar och fika, krattas fotbollsplaner o skjutsas.

Massor på jobbet och almanackan smockfull med minst en aktivitet per dag, där någon eller några medlemmar från Kaosfamiljen förväntas visa upp sig med diverse olika tillbehör. Trädgården frodas och man vill ut dit och bara vara. Domare till helgens match, nya mess om pengar som ska swishas för overaller cuper o kakor och vad ska vi äta till middag? 

Min vana trogen så har jag så klart försatt mig. Paprikor, tomater, dahlior, majs och pelargoner precis överallt. Som ska vattnas förstås...

Ha, det är maj och det är bara att hålla i sig. Ta det lugnt och hinna det man hinner. Prioritera hårdare än i december och känna sig grymt tacksam över att vi har tonåringar som är duktiga på att ordna mat när allt kör ihop sig. Tänka på att det inte är meningen att man ska vara pigg när kvällen kommer o vila sig hårt när man hittar dom möjligheterna. Hoppas ni har det bra. Kram på er

tisdag 3 maj 2016

Klassträffen...

-Tjena Trassel!
- Nä men hej pucko, du vet att jag inte kramar folk som kallar mig Trassel!

Plötsligt dras vi en eon år bakåt i tiden, mina gamla grundskolekompisar och jag. 30 år sedan vi gick ut nian. Mycket vatten har flutit under broarna men vi är ändå oss lika. Eller också gör vi oss lika. Börjar liksom automatiskt käfta med de som jag käftade med då. Klart han fick en kram, även om han kallade mig Trassel. Högstadiekompisars enda önskan är ju inte alltid att man ska trivas, klassen vill ju få sig ett gott skratt också så rätt många hade såna där smeknamn som man inte var så där rysligt förtjust i.

En del har jag gått med i 10 år, andra kom in i klassen lite senare. Några jobbade, någon bor söderut, några ville nog inte komma och en dog i en överdos för drygt 10 år sedan. 16 av 25 kom. Från andra klassen var det bara en som anmält sig till den stora festen så honom adopterade vi.

Vi vet mycket om varandra. Vi har sett de flesta både skratta, gråta, vara rasande, kära, avundsjuka, snåla, givmilda, retas, bli retade, försova sig, i badkläder, hångla, svara fel på frågor, göra dumheter, vara omtänksamma, slåss osv. Vi vet vilka som är kittliga och kan fortfarande namn på förvånande många föräldrar o syskon. Vi vet vilkas föräldrar som drack och några som nog hade skilt sig om det vore idag. Klassen träffades fem dagar i veckan under den där tiden då man växer, hamnar i hormoner och relationstränar som mest. På gott och ont...

Efter ett par vinglas ställde sig en tjej upp och berättade att hon känt sig väldigt utsatt i klassen, med tydligt fokus på grabbgänget (som jag "hängde med" från 8:an när min bästa kompis flyttat). Hon berättade om att hon varit utsatt efter det också, egentligen mer eller mindre ända sen dess. Hon hänvisade till en annan tjej som ännu mer utsatt. Hade jag fått gissa så tänkte jag nog att om någon av tjejerna hade känt sig utsatt så skulle det vara den andra tjejen, men all respekt för den första tjejens känslor.

Vad gör man när man får höra en sån sak? Rannsakade mig själv och kunde inte komma på något konkret men bad om ursäkt. Förlåt om jag har gjort så att du känt dig utsatt, det var verkligen inte min mening... Den första tjejen sa att det var lugnt men ville inte prata mer om det.

Den andra tjejen skrattade och konstaterade att "det var skoltiden, det kan ju bli så där i skolan och jag var aldrig ensam. Ingen i klassen var ensam och det var ju då, 30 år sedan. Det blir ju så där, alla kan ju inte vara med alla. Jag har det bra och har haft det länge." Det var väldigt tråkigt att den första tjejen fortfarande hade det jobbigt men skönt att höra att den andra tjejen "kommit över oss".

Sen dansade vi och pratade om andra saker men med jämna mellanrum var det någon som kom in på det det där med klassen. En skum känsla att få en möjlig 30 årig skuld presenterad för sig (ingen nämndes men ingen fråntogs heller). Högstadiet är, i alla fall för mig, en period i livet då jag inte alltid gjorde glimrande smarta saker.

Någon började prata om att vi antagligen alla haft perioder i livet då vi "inte kommit in rätt" och känt oss utsatta men att man får försöka ordna med det. En annan frågade upp lite och fick höra att han varit dryg. Några började prata om omöjligheten i att en klass på 25 pers kan bli en grupp, det blir automatiskt grupper i gruppen. Någon annan sa sig inte känna att ursäkt vore bra då han inte visste vad han skulle be om ursäkt för. En sa att en grupp alltid är mer korkad än varje individ för sig...

Kontentan var att det blev en rolig men också väldigt tankeväckande kväll. Sist jag var på återträff var det vid 10 årsjubilieet. Vid 25 har man inte hunnit så långt in i vuxenlivet. Då var det mest en kul grej och efteråt funderade jag mycket på vår fotbollstokiga gamla vän som hamnat i missbrukets klor och tyckte det var bra att jag jobbadeed missbrukare "för det här är inget liv".

Att se sin skolgång med vuxenögon är något annat. Att livet handlar om flyt eller oflyt med sammanhangen och vad man gör av det. Allt påverkar men vi påverkar själva också. En dimension till blev det att vi var många som numera har barn i den åldern som börjar veckla ut sina vingar för att bli flygfärdiga. Det pratade vi också om, vi som var högstadiepuckon för 30 år sedan.

Nå, nu ut i ljuset och livet 30 år senare. Till stugan med syskon o deras barn. Tugg bland syskon o kusiner. Ha en trevlig helg på er. Kram