Tack farsan, morsan och 80-talet...

Ve och fasa, symaskinen har varit framme i helgen. Kaosmodern som alla gånger det gick välja i skolan konstant tog träslöjd (roligare att vara sämst i träslöjd än syslöjd). Har aldrig varit kompis med symaskiner men har dock lärt mig lite. Tack vare skolan? Näppeligen. Trodde knappt att jag skulle säga det, än mindre skriva det men prisat vare 80-talets mode. Jeans som bara skulle lappas och en mor som vägrade göra jobbet. Hennes favoritfras var, det där är inget att laga, släng dom om mina favvojeans. Åh, så jag vrålade åt symaskinen i mina försök att fiffa till rekorderliga lappade slitna 80-talsjeans men det blev till slut lappar och kilar i alla möjliga färger. Blekta skulle de också vara och även det vägrade hon befatta sig med. Vips kunde jag tvätta också. Tänk vad mycket man kan lära sig när föräldrar vägrar. Hm, behöver nog fundera på vad jag ska vägra, så att barnen lär sig...

Och fars dag idag. I Kaosfamiljen har den firats lite hit och dit eftersom vi haft en aktiv dag men eftersom det inte är de stora dåden som räknas så verkar Mannen ändå nöjd. Choklad, kramar, bröd och känslan av att familjen vill vara med en och tycker att man är viktig räcker långt. De små kärleksfulla handlingarna är det bärande kittet, inte stora åthävor en gång per år. Lite som Gandalf sa i the Hobbit.

Och min pappa då, utomlands för ögonblicket. Skickade ett sms men undrar om jag inte borde ha ringt. Berättat för honom att hur det än är så är han den människa som mest av alla lärt mig att ingenting är omöjligt. Den där härligt obändiga tron på att man själv kan göra något åt saker har jag nog mest fått av honom. Och känslan av att jag som alla andra kan. Tack farsan... Eventuellt har något av barnen, som dagen till ära gjort en snö-ren fått med sig något av det där också :-).


Hoppas ni haft en fin dag. Kram

Man kan inte hinna allt...

Någon skörd av galna grönsakslandet har inte hunnits med i helgen. Ensamstående och med en rad andra projekt så blir det lätt så. Och allt eftersom kom jag som den ensamma diktator jag varit på lite annat som jag borde pyssla med också. Kul och härligt men rätt fullt upp och jag hade planer för mycket mer som jag inte hann... Alla helger har lika många timmar så det är bara att känna sig nöjd man kan inte hinna allt...

Mannen är bortrest och jösses vad jag saknar honom. Nog för att det är han som brukar ha koll på när soporna ska ut och en massa andra praktiska grejjer men det är inte det. Att vara ensamstående i Kaosfamiljen är inte så svårt numera. De praktiska prylarna ordnar man ju rätt lätt när man inte har någon som kan misstänkas trilla ihjäl sig under tiden, större barn kan ju till och med hjälpa till litegrann om man ber väldigt snällt.

Det praktiska ordnar sig, det är själva HONOM jag saknar. Mannen, vännen och lekkamraten sedan strax femton år tillbaka. Förunderligt hur det kan kännas som både kort tid och jättelänge samtidigt. Flera jobb, fyra barn, ett par skrotbilar och ett hus senare. Till helgen ska vi iväg och utvärdera, fundera på om det blir 15 år till. Från min horisont är det ingen tvekan. Har man hittat Mannen, vännen och lekkamraten ser man fram emot att åldras tillsammans.

Imorgon kommer han hem, det ska bli en fröjd. Imorgon kväll blir det nog stor tekopp med massa prat om allt som hänt. Måste ju försöka "hänga med varandra lite". Nu tänker jag fixa lite disk, surra lite med Storebror och betala lite räkningar. Sköt om er. Kram på er

Vänliga vardag

Jo men ibland kan jag översköljas av tacksamhet över vardagen. Det är skönt att komma hem ifrån jobbet till lite vanlig vardag. Middag med allt vad det innebär, smågnabb och massor med historier. Kramar och stridigheter. Att gå runt och krama barnen godnatt. Sitta en stund på sängkanten och höra hur dagen varit...

Till och med vintern är ok. Visst, det är svinkallt och massor med snö men det till och med den tråkigaste väg blir vacker i snö. Och så ger ju snön perspektiv. Vissa saker kan man göra något åt, andra får man lära sig leva med och njuta desto mer när det inte är snö. Tankar på döden ger också perspektiv. Känslan av att vi har dagen idag, morgondagen vet vi ingenting om, hur mycket kontroll vi än försöker ha. Låt oss njuta av snön och vardagarna. Låt oss skratta så ofta vi kan... Via Skriet från kärnfamiljen hittade jag några länkar om hur man kan få vardagen i familjen att fungera bättre och tips för att leva lyckligt ihop. Säga vad man vill om internet men man kan hitta en del inspiration. Nu, dags för kvällsfika... Hoppas ni har någon att tycka om gott folk

Kanske en bragdmedalj

Vi ska fira min mamma och pappa som varit gifta i 40 år. Eller som Lillasyster säger, mormor och morfar har varit kära i 40 år idag... Eller som jag och syrran skrattande sa, kära för 40 år sedan i alla fall. Skämt å sido, det är en bragd att leva ihop så länge och de har gjort det bra. Fostra tre barn tillsammans genom magsjukor och tonår och sen fortsätta... En bragd...

På kortet syskonen och jag ger står det: sann vänskap är som riktigt bra hårspray, håller i alla väder. Och jag tror att det ligger något i det, kär varje dag i 40 år är nog svårt att vara. Vet inte ens om det vore vettigt att vara så där nykär i 40 år... vem skulle ta hand om barnen, laga maten, tvätta kläder? Kärlek där vänskap är en stor del av grunden däremot...

Någon klok har sagt någon gång att den bästa livskamraten är då man hittat Mannen, Vännen och Lekkamraten i en och samma person. Finns bara en eller två delar haltar det. Och så klart är det ett samarbete. 40 år är en lång tid, en äkta vardags-bragdmedalj. Hoppas ni har någon att mysa med i höstmörkret. Kram Jenny