tisdag 27 december 2016

Nu är glada julen slut...

För mig i alla fall som jobbat sedan i tisdags. Mannen o barnen har lov.

Kan inte låta bli att förundras över vilken märklig företeelse julen egentligen är. Den där helgen då allt ska vara perfekt. Överflöd av allt o konstant tindrande ögon.

Och så firar vi den tillsammans med familj o släkt. Såna som en inte valt, har långvariga o ibland trassliga relationer med. Relationer ställs på sin spets när man gör årets största flerrätters traditionsmat (ja hej bara vilka olika kulturer vi har när det gäller julbord), väntar på tomtar o delar ut julklappar tillsammans. Samsas när vi är trötta efter december månads tokrace på jobb o skola...

Vad är ärligt talat oddsen egentligen på  att julen alltigenom ska bli lugn o vacker?Hur många familjer känner ni som aldrig har haft en enda liten dispyt på jul?

En liten reflektion bara. Nåja, nu kommer nästa högtid, den när man kan göra mer vad man vill om ens något alls.

Imorse meddelade vårt ordinarie nyårssällskap att de lämnar Walk ower.  Över 39 graders feber o eller tokhosta hela bunten.

Första tanken var att fira själva men efter kvällens urartade middag konstaterade vi att det nog skulle vara roligare att "spä ut" Kaosfamiljen en aning på nyårs.

Vips hade vi hittat en vikariefamilj vars tilltänkta sällskap också har insjuknat. Hurra hurra 🎉. Problemet löst.

Gott nytt år på er allihop <3

söndag 25 december 2016

God jul

Julaftonen är slut. Stress,  skratt, gråt, irritation, tacksamhet o kärlek. Många känslor på en o samma dag. Så där som det brukar vara.

Nu kommer den där lugna dagen, juldagen. Inte en skinkbit behöver skäras, inga rim rimmas och inga krav på vackert o fantastiskt eller något annat heller.

Barnen har något julklappsartat att syssla med o föräldrarna kan såsa runt. Middagen fixar mikron. Disken diskmaskinen. Kanske gör vi lite julgodis, kanske inte.

Jag tror att jag håller med om Storasysters analys om att när det gäller födelsedag o julafton så är dagen före o dagen efter egentligen bättre.

Som vuxen tycker jag att juldagen definitivt är en av årets absoluta toppendagar. Snart är den här, lite sömn först bara.

God fortsättning på er allihop


torsdag 3 november 2016

Ljust o fräscht...

Vackert blir ju allt med snö men.. Rätt så opraktiskt (även om jag är norrlänning o grymt van att skotta).

Lite som vårt ljusa hallgolv, vem som nukom på den idén ;-). 

Fast å andra sidan kan man ha sjukt kul i snö. Läge för att fokusera på det :-). Det är ju ändå i Sverige vi bor o snö är bättre än 0 gradigt regn.

Kram på er

fredag 26 augusti 2016

Hoppsan...

Det är väl inte mitt fel att jag har byxor med dåliga fickor. Inte heller att jag hade en väldigt aktiv kväll igår heller. Följde Lillasyster på fotboll, lite Poke-cyklande över stock o sten (min cykel är en trapper). En stunds stök i trädgården, studsar iväg o tittar på forboll på ett annat ställe och sen Poke-cyklande igen.

När då Lillasyster tittar på mig och frågar vart hennes mobil är stiger min puls omedelbart. Eh, hm... Jaa den som jag hade i fickan... Jag känner alldeles tydligt att den inte är i fickan länge. Hennes nya fina mobil. Svär en riktigt lång harang inombords. Borta. Hopplösa jag, racklar tydligen inte bara bort mina grejer utan även ett av barnens typ viktigaste pryl. Lillasyster, som det ju är ordning på, kommer aldrig att förlåta mig.

Bekänner min synd. Sanningen är att mobilen kan finnas precis var som helst, jag har ingen aning. Lillasyster tittar på mig med -du -är-inte -en-mor-du -är-ett-världskrig blicken. Det har börjat skymma. Går ett varv i trädgården och förbereder mentalt för att cykla runt precis hela samhället med pannlampa... Tog jag verkligen genvägen genom skogen?

Vips, där är den, bland hallonen. Hurra men jösses att det gamla talesättet verkligen stämmer. Det är toka som har tur ;-) . 

Ha en fin dag på er.

fredag 19 augusti 2016

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång...

Storebror, denna lugna, trevliga och tjuvroliga kille som har varit vår i 18 år flyttar till en folkhögskola i helgen. Nu börjar en ny epok för Kaosfamiljen och Storebror.

Kaosmoderns känslor är blandade. De här är ett vettigt och bra steg för honom och det är verkligen dags att han gör något nytt i livet så det är glädje. Samtidigt är det ju sorgligt för oss att vår tid med honom på heltid verkar, i bästa fall, vara över. Tänk när han lindade sina småbarnstjocka armar runt min hals och sa -Mamma jag vill aldrig flytta från dig...

Förundran över livet, det häftiga i att ungen är sig lik när han helst vill ha tallrikar som matchar och är tacksam för allt han får även om det är en vitlökspress. Och så lite avundsjuka över att vara ung och 18 år och flytta till en folkhögskola, lära känna en massa folk och göra nya saker (just när jag ska tillbaka till jobbet som jag haft i snart 15 år).

Sen är det stolthet över att den unga mannen tar steget och att jag inte tvivlar på att han kommer att städa, tvätta, laga mat och handla. Jag är lite upprymd över att jag som Kaosmorsa levererar en jäkligt fin och ordningens man. Men så klart faller den stora oron över mig också. Kastar vi honom åt vargarna? Tänk om han lär känna en massa dårar och om dom inte är snäll mot vår fina kille med de stora bruna ögonen.

Men störst av allt är kärleken till denna underbara unga man som nu ska ut och pröva sina vingar.

Ja jösses så mycket känslor. Jag kommer nog att ägna helgen åt att göra som jag brukar göra vid kriser. Jo, även om det är naturligt så är det en liten kris. Jag kommer att prata med kloka vänner, doppa mig i hav och älv, skratta så ofta jag kan, kramas så ofta jag får och kanske gräva ner någon ros i trädgården. Nu ska vi bära grejer, kram på er

tisdag 16 augusti 2016

Killbaciller är liksom aldrig lika hemska som tjejbaciller...

Läser en krönika av Hanna Alvages där en liten pojke velat att någon ska läsa sagan om Tommy o de två tjejerna för honom (Pippi Långstrump). Blir lite full i skratt men samtidigt fastnar skrattet i halsen...

När jag berättar för barnen konstaterar Lillasyster att det är märkligt då Pippi lyfter hästar o Annika är den som berättar men Tommy, som på riktigt inte gör någonting alls i varken någon bok eller film, blir den som räknas.

Vi resonerar lite om att det helt enkelt är så att killar betyder mer i samhället och det från tidig ålder. Mannen och jag har delat på hemarbete, VAB o föräldraledighet. Ändå har både Storebror o Lillebror, när de var i förskoleåldern haft resonemang om tjejbaciller och känt ett behov av att göra statements när det gäller att leka med/ gilla tjejer. Varken Storasyster eller Lillasyster har känt att de behövt göra detsamma.

Orättvist så klart för tjejerna men säg någon gång livet har varit rättvist. Orättvisor bör bekämpas men inte bara för tjejernas skull utan även för att det är så begränsande för killarna. Tänk så många små gossar som skulle vilja leka med tjejerna men som ändå låter sig hindras av tjejpesten. Finns hur många exempel som helst på hur killar "trycks in i en knasig mansroll och så klart kommer det från vuxenvärlden från början. Och vi som låtsas vara så jämställda...

Nåja, trägen kanske vinner för min absoluta åsikt är att samhället skulle bli bättre om pojkar också "fick" koll på sina känslor, uttrycka dom och relationsträna i samma utsträckning som flickor. De skulle inte bli sämre män av det, tvärtom. De skulle hantera livskriser bättre och kanske till och med kunna inspirera sina internationella bröder att skipa fred o lösa konflikter utan krig.

Har just läst ut Morgon i Jenin. En bok om krig, vänskap, kärlek, liv, död, kultur och plikten att göra vad man kan av sina gåvor. Kort sagt en fantastisk bok som inte lämnar en oberörd.

Nu, dags att sova. Kram på er allihopa

måndag 8 augusti 2016

Det där med tonåringar...

Tonåringar kan driva en från vettet på riktigt. De har hört alla ens argument lite drygt 200 gånger och inte går de bära någonstans heller. Etiska dilemman dyker upp som brev på posten. Livet med tonåringar blir sällan som förväntat. Oro, jag säger bara det oro. Som 45 åring vet man ju en miljon saker som skulle kunna hända och ändå behöver man släppa ut dom. Inte låta sig själv och dom förlamas av ens egna farhågor då det mesta som man tänker ändå aldrig kommer att inträffa.

Det vettigaste man kan göra som tonårsförälder är nog att skaffa sig vänner man kan ringa till när tonårsgrejset övermannar en. Så att man slipper slita av sig håret, skrika skallen av någon (som slutat lyssna för en stund sen) eller bara implodera. Genom att surra om sig med vännen får lite perspektiv på tillvaron och kan eventuellt lugna sig. Det är sällan en god idé att bara agera, om det inte är fara för livet, när det gäller tonåringar. Passivitet är inte heller bra. En smal balansgång där resultatet helt kan avgöras av att man ibland pratar med någon neutral som varken är tonåringen eller allt för insyltad (läs den andra föräldern, som ju gärna gör/ tänker lite tvärs emot en själv och då kan det ju bli stort tjafs eftersom alla rätt lätt blir känslomässiga).

Nu är den klar, dörren som får 3/4 av barnen att vilja flytta. Den fjärde han växer så det knakar, han bryr sig näppeligen om vilken färg det är på dörren då han uppskattar vårt (innan han parkerat där) skafferi och kylskåp alltför mycket för att bry sig om dörrdetaljer.

Ta hand om er allihop. Kram

onsdag 27 juli 2016

Tonårssommar och Pokemon Go kupp...

Numera kan vi äta middag utan att någon trillar under bordet, vi blir inte längre väckta en gång i timmen på nätterna och kladdet har minskat med ungefär 200%. Det är inte längre ständig vaksamhet på det där överlevnadssättet 24-7 hemma hos Kaosfamiljen. Kaosbron består dock fortfarande.

Med tre tonåringar o en som längtar efter att bli det så kan man säga att det fortfarande rör på sig. På förmiddagarna är det förstås väldigt lugnt men sen börjar de röra på sig och slänger sig mot kylskåpet. Det är ett under att det finns någon kyla i skåpet då glupande hunger gör att dörren nästan står på vid gavel nästan jämt. Kaosföräldrarna fyller på och tonårsbarnen tömmer kylskåp och skafferi i en rasande fart. Det badas och slöas. Planer görs upp och ändras med snap och chatt. Det småkivas och tjattras till långt in på kvällarna i Kaoshuset.

Storebror (numera 18 år fyllda) har varit ruskigt negativ till Pokemon Go. Säkerligen till viss del beroende på att han inte haft pengar till fritt internet. För någon dag sedan stötte jag ihop med grabbarna som varit hans bästaste sen dagis i full färd med att Pokemon Go:a sig. Sa till dom att Storebror skulle få fritt internet av mig i en månad om de fick ut honom. De klagade på att de hade försökt men for hem till oss och ledde under skratt och småtrakaserier vänligt men bestämt ut honom genom dörren och in i Pokemon- världen. Killarna cyklade en mil den kvällen och har cyklat ännu mer sen dess, ibland mitt i nätterna. Jag säger bravo då det här är killar som inte rört på sig speciellt mycket sen de slutade med hockey för ett antal år sedan.

Idag är det två år sedan Goa grannen gick bort. Saknaden är stor. Kaosmannen fick ett dödsbesked angående en gammal vän på morgonen. Ännu en påminnelse om att livet är skört och att vi behöver ta vara på det vi har då allt egentligen är till låns. Kaosbroar, tonåringar med glupande aptit och det korkade Pokemon Go är underbart.

Ta hand om varandra <3


onsdag 20 juli 2016

Sol sommar och semester

Alldeles underbart o förstås ännu bättre när man är en hel flock. Ibland alltså. Andra gånger, som när en hel flock ska ut genom en smal dörr funderar vi nästan alltid, lite i smyg, på att slå ihjäl varandra. Det visste jag inte innan jag fick barn. Varken att jag skulle ha såna tankar eller att jag har sån impulskontroll :-).

Det är mer av alla känslor när man flockar sig ;-)

Hoppas ni har fina sommardagar <3

tisdag 12 juli 2016

Bort med allt gult

Nästa år ska vi nog prata i Almedalen min kompis o jag. Vi har nämligen bestämt oss för att starta ett parti. Enfrågepartier verkar ju vara väldigt framgångsrika o att vara emot är ju alltid det lättaste. Kunde vi spela lite på folks oro o rädsla tar vi oss nog in i regeringen direkt.

Alla föräldrar som åkt bil en lite längre bit (läs längre än till postlådan) kommer att rösta på oss. I alla fall om deras barn anammat en viss sorts kultur som verkar ärvas från den ena barngenerationen till nästa, helt utan vuxenvärldens inblandning. Lite som Bellmanhistorier men med lite andra konsekvenser än att folk himlar med ögonen o konstaterar att en blåmålad fis inte är roligt nu heller...

Vår politiska paroll är att skrota alla gula bilar, båtar, motorcyklar, bussar o rullatorer. Ner med dom, bort med dom. Dom är trafikfarliga o familjefientliga (jippie, där fick vi in både oro och rädsla).

Vet inte om det är lokalt men hos mina o kompisens barn så finns det en regel som innebär att så fort en gul bil så "får" man skrika gul bil o klappa tillde som är i närheten lite lätt. Det här med lite lätt är förstås relativt o subjektivt. Vem som såg den gula bilen först brukar det också bli diskussion om.

Gul snö är inte heller något vi rekommenderar... Så bara vänta på att BAG, bort med allt gult, sätter upp sina valplakat.

Ha en fin helg, kram <3

onsdag 6 juli 2016

Det är mycket nu och ändå inte...

Bloggen har för tillfället varit rätt vanskött men det har varit en massa annat. Mannen har ryggknas, Storebror har börjat övningsköra lite smått, feber på Lillasyster, Storasyster sommarjobbar för första gången och Lilllebror spelar eller snickrar i morfars stuga. Kloka och fina kommentarer har ni i alla fall skrivit, tack.

Kaosföräldrarna jobbar rakt in i kaklet. Eftersom vi har såna där hjälpar-jobb båda två så tar inte familjebråk och missbruk semester för att resten av Sverige gör det. Kollegorna på familjerådgivningen brukar ha sin absoluta jobb-topp i Augusti. Kanske beror det på det här.

Jag måste säga att jag väldigt ofta känner mig ödmjukt tacksam över vilken tur jag har haft i livets lotteri. Inte bara det att jag är född i ett land med demokrati och fred. Jag är dessutom född i en hyfsat fungerande familj. Det är verkligen inte alla förunnat och är man född på minus är det inte lätt.

Några som däremot verkar ha det väldigt lätt är många av politikerna i Almedalen. Jag brukar inte ägna mig åt politikerförakt då jag tycker att det är ett viktigt och svårt jobb och att det är häftigt att det finns människor som är beredda att ta ansvar för ett helt land och riskera att få skulden för allt från tsunamis till mat inom åldringsvården. Dock blir jag rätt beklämd när människor som så alldeles uppenbart aldrig varit i närheten av vanliga jobb (inte ens bland sina kompisar typ) pratar om att vissa löner ska bli lägre. Håller med om att en del politiker skulle kunna sänka sina egna löner om lönesänkning skulle kännas lockande, de skulle antagligen varken få problem med julklappar eller hyran.

Mycket jobb just nu men jag gillar mitt jobb och snart betald semester. Vissa saker är lugna, jag har det otroligt bra med de viktigaste sakerna. Så bra så att jag till och med kan roa mig med att färga håret riktigt rosa.

Ha det gott allihop, kram

torsdag 23 juni 2016

Myr-koll mamman...

Ibland är man glimrande, andra gånger medioker o på vissa gånger urusel. Helt enkelt.

Mannen har legat i ryggskott i en och en halv vecka. Undertecknad har under samma tid i praktiken varit ensamstående arbetande fobollstränar fyrbarns bil o husägar kvinna. Det har gått så där kan man säga...

Det går riktigt dåligt på rätt många områden. Ordning o housewife grejen gick fascinerande illa de första dagarna då jag inte var förberedd men nu har det rätt till sig lite. De grenarna har ärligt talat aldrig varit någon av mina styrkor.

Sommarlovsbarnen hjälper till en del men det behöver ju tänkas en massa och någon måste se vad som ska göras för att det ska bli gjort. Och så dyker det upp nya små saker hela tiden förutom allt städ, tvätt, skjuts, swish, få i säng barno ch laga matgrejs.

Plötsligt kommer det hem ett dyngsurt tält på kvällskvisten , så dyker det upp ett meddelande om att jag inte swishat för plastpåsar (fast jag gjorde det för en och en halv vecka sedan, hoppsan, Swishat fel), så blir det liv o död på jobbet och så har vi spel o träningsförbud på vanliga fotbolls planerna så det behöver raggas planer för både träning o match.

Disk o tvättberget har vissa dagar varit massivt o vissa dagar jag jag helt enkelt inte hunnit saker. Andra dagar har jag tullat på nattsömnen. Nattsömn behöver en inte alltid lika många timmar av i ljusa juni.

Jag har varit rätt förlåtande mot mig själv, en enda människa kan inte hinna allt och ha allt i huvudet i detta informationssamhälle. Dessutom har jag varit ärlig med att jag inte hunnit eller haft koll på allt. Så mycket att göra så klart men ändå inte särskilt stressigt.

Kanske ligger det något i det som Storasyster sa till sina kompisar igår: -"Min mamma är inte en sån där Björnkollsmamma som alltid måste ha koll på allt och får panik om hon inte vet var man är och vad man gör hela tiden. Min mamma är mer en Myrkollsmamma som har lite koll på en massa små saker som tillsammans är viktiga och sen tar hon det egentligen rätt lugnt och har rätt roligt."

Jag skrattade högt och det gjorde Storasysters kompisar också. Ett par av dom är/har jag varit fotbollstränare till så det kändes fånigt att säga emot. Läge att ta det som en komplimang kanske :-).

Så Myrkollsmamman önskar er alla en trevlig kväll. Kram på er

söndag 12 juni 2016

Fotboll, SAS och skolavslutning

Hm, mitt feministiska och jämställda hjärta har tyvärr på senare år upptäckt en markant skillnad mellan män o kvinnor. Så här i Em tider märks det tydligt. Många män har svårt att "tugga i sig" saker som bara händer i livet. Man är så van att kunna påverka precis allting, alltid så man blir helt utom sig över domslut eller en förlust. Det finns inga gränser. Man är beredd att slänga sig raklång som ett barn, skrika allt möjligt till domaren eller klippa till någon för att få sin "rättmätiga" fördel.

Kvinnor inom sporten gör sällan så. Min teori är att det beror på att många kvinnor  tidigt behöver bekanta sig med känslan av att man inte alltid kan styra allt, inte ens sin egen kropp...

Veckans tragiska händelse i Orlando och risken att ensam-knäppgök-mördar-massor kan påverka USA till att rösta på att Trump ska få makt över kärnvapen skrämmer mig. Ingenting jag kan göra något åt förutom min lilla del. Sprida kärlek istället för hat. Kanske också på sin plats att påminna om att en flygstrejk kan vara störande men de flesta klarar sig bra ändå. I den bästa av världar kanske folk låter sig hamna i litet äventyr och upptäcker tjusningen men tåg.

Nu dags att planera skolavslutningsmiddag. Storasyster ska på sista natten med gänget med sin 9:a. Lillebror och Lillasyster försöker komma överens. Det går så där. Lillebror sa nyss att vi struntar i middagen men det kommer att innebära att hela familjen har klösmärken överallt redan innan 8 ikväll.

Ta hand om er <3

tisdag 7 juni 2016

Hasta hasta i livspusslet...

Det går undan nu... Så där så att Kaosmodern knappt hinner med sig. Jobb, jobb och åter jobb men helt ok. Jag har ett sånt där jobb som gör att ett par perioder per år blir väldigt intensiva. Kommer hem sent och är helt mentalt kidnappad. Skulle vara konstigt om det inte var så. Man kan säga att det indirekt ingår i min arbetsbeskrivning, liksom är det jag har betalt för.

Och så fritiden då med fotboll och aktiviteter. Skor fulla hallen och gräs som ska klippas. De fyra underbara ungarna och den där Mannen som man behöver resonera med ibland om hur man ska få ihop tillvaron, framförallt när galna maj och jubel juni är igång. Har du swishat? Vem hämtar? Middag? Tvätt?

Tricket är att inte pusha sig själv hårdare i såna här perioder. Tvärtom behöver man säga nej oftare och bli mer noggrann med vad som är viktigt och vad som ska bort under en tid.

Förmågan att förenkla betyder att ta bort det onödiga, så att det nödvändiga får utrymme”.
Hans Hofmann

”Vid sidan av den ädla konsten att få saker gjorda finns den ädla konsten att låta saker bli ogjorda. Livets visdom innehåller eliminerandet av oviktiga saker”.
Lin Yutang


Och så får man konstatera att saker kör ihop sig ibland och blir bra ändå. Missade bussen imorse, fick skjuts av en kompis till grann-samhället där bussarna är tätare. Inte tätt nog så då liftade jag och den tredje bilen plockade upp mig. Fick lift med en kille från gamla parallellklassen i 9:an och det var riktigt trevligt. Kul med en pratstund med honom om tonåringar och livet. Visste jag inte när det begav sig att han skulle bli ett av dagens guldkorn.

Ta det lugnt med er själva och Kram på er





tisdag 31 maj 2016

Dags att komma nu...

Det där med teknik är ett lite speciellt kapitel för kaosmodern. Det mesta som kan gå dåligt brukar gå dåligt och jag brukar bli arg redan innan jag ska göra något, i förebyggande syfte.

Det här innebär så klart att jag inom det tekniska området är totaltraditionell. Inte när det gäller kön och teknik utan när det gäller mig och teknik. Tycker till exempel att det bara borde finnas en sorts mobiltelefon o att den borde hålla för evigt.


Just när jag börjat samsas med nya mobilen så hittar Storebror helt magiskt min gamla telefon under ett säte i bilen (säger en del om hur ofta . Ja men det är så dags att komma nu, nu är det för sent...

Någon ska ju vara sist med allt o när det gäller teknik ska det nog vara jag. Jag kan ju andra saker, som att eh, hm..   Prata ;-)  Ha en trevlig kväll på er, kram 

fredag 27 maj 2016

Vi vuxna är som vanligt lite dumma i huvudet...

Varför söker inte 16 åringarna till de gymnasieprogram där jobben finns undrade vi vid lunchen på kursen. Vi ondgjorde oss en stund, så där som "gammfolk" gärna gör.  Sen började vi resonera om hur vi tänkte (eller inte) när vi själva var 16.

Själv ansökte jag till frisörlinjen i större grannstaden. Jo men för jag hade ju klippt ett gäng killkompisar i hockeyfrilla och de var jättenöjda. Ett stort plus var ju förstås att jag, om jag kom in, skulle få flytta till stora grannstaden.

Vilken otrolig tur att min kloka gamla "numera- rektor-kompis" från grundskolan inte fick som han ville så att jag pluggade en massa, då hade jag kanske kommit in på frisörlinjen. Hemska tanke.

Känner ingen som är så genuint ointresserad av hår och utseende som jag. En bröllopsuppsättning med mig hade blivit ett trauma för var blivande brud. -Om han inte gifter sig med dig oavsett hur du ser ut tycker jag att du ska skippa honom och hur ska du kunna ha kul en hel kväll i såna skor? Kundunderlaget på min salong hade nog snabbt börjat svikta...

Med ett barn som borde gå tvåan i gymnasiet o en som ska börja gymnasiet pratar man då o då med föräldrar till samåldringar. Folk som blir gråhåriga på hur deras barn ska klara skolan, fixa jobb o ordna lägenheter och gardiner till dom. Visst, det är svårt med skola jobb o lägenheter men det har det alltid varit.

Vi vuxna har inte redovisat muntligt sen vi gick i ettan och datorer och Ipads är inte något som vi umgicks med från barnsben. Vi kan inte tänka oss att flytta till en ny stad för att plugga, köra skrotbilar, dela lägenhet med fyra stycken som vi inte känner, rensa fisk eller dela ut tidningar men det är ju för att vi blivit gamla och stela. Det kan ju vara en god idé för en 19 åring ändå.

Även om vi låtsas som annat så har vi och våra föräldrar (och typ alla generationer innan), bott på konstiga ställen och haft knasiga jobb. Stor del av ungdomen har dessutom bestått av hopplös kärlek och att svika/ bli sviken av vänner. Det är en del av att vara ung och de knepiga perioderna och hur vi löste eller inte löste utmaningarna är det som har format oss.

Så istället för att ge ungdomarna var sin bostadsrätt borde vi ge dom budskapet att varje generation har sin utmaning och att det kommer att klara det. Fast, när jag tänker på saken så jublade inte vuxenvärlden åt alla mina beslut heller. Dagens ungdom kommer säkert att klara sig, även om vi försöker vingklippa dom genom att jaga dom med våra trygghetstankar i mobilerna ;-).

Nu ska Lillebror och jag till stora grannstaden för att lyssna på Timbuktu. Ha en trevlig helg på er <3

lördag 21 maj 2016

Kalasdags

Strax dax för 11-års kalas. Pizza, någon tävling, tårta, ballonger, skratt, lite tårar o skattjakt. Det genomsnittliga innehållet i ett lyckat Kaoskalas.

Jag tänker vara Minerva Macgonagall.  Jösses så mycket coolare o bättre kalasmamma jag är med barn nummer fyra. Utvecklats som kalasvärdinna skulle man kunna säga. De första kalasen var viktigare än jag vet inte vad. Det var som om kalaskvalite'n skulle avgöra hela ungens framtid.

Jösses, som allt annat när det gäller barn så kan man ta det väldigt mycket lugnare med barn nummer fyra än med barn nummer ett. Så där så att man gråtande skulle kunna slänga sig in i Storebrors rum, flyta ut i en pöl på mattan o bara yla förlåt...

Fast vad skulle det hjälpa och få se nu känner jag inte en massa förstabarn som blivit alldeles ypperliga samhällsmedborgare? Jodå, hehe jag tycker själv helt ödmjukt att jag är ett strålande exempel ;-)

Oj, första gästen är visst redan här. Dags att tagga upp så att jag inte är för avslappnad. Jag hann nog inte vara Minerva ;-).  Ha en fin kväll, nu ska jag frotteras med en bunt 11 åringar :-)

lördag 14 maj 2016

Mad May

Idag sov kaosmodern till 12... Som värsta tonåringen men det var behövligt. Hostan från hell på nätterna o galna maj välkommen hela dagarna. Extra ordinära saker på jobbet o en vårflod av fixa nya skor till barnen som växer som ogräs. Massor med papper från när och fjärran om allt från utflykter till vårbalunser. Fotboll på längden och tvären samtidigt som vintern ska firas ut från de aktiviteterna. Sms, mail och messengermeddelanden om jobbtillställningar och matcher, att det ska säljas plastpåsar och fika, krattas fotbollsplaner o skjutsas.

Massor på jobbet och almanackan smockfull med minst en aktivitet per dag, där någon eller några medlemmar från Kaosfamiljen förväntas visa upp sig med diverse olika tillbehör. Trädgården frodas och man vill ut dit och bara vara. Domare till helgens match, nya mess om pengar som ska swishas för overaller cuper o kakor och vad ska vi äta till middag? 

Min vana trogen så har jag så klart försatt mig. Paprikor, tomater, dahlior, majs och pelargoner precis överallt. Som ska vattnas förstås...

Ha, det är maj och det är bara att hålla i sig. Ta det lugnt och hinna det man hinner. Prioritera hårdare än i december och känna sig grymt tacksam över att vi har tonåringar som är duktiga på att ordna mat när allt kör ihop sig. Tänka på att det inte är meningen att man ska vara pigg när kvällen kommer o vila sig hårt när man hittar dom möjligheterna. Hoppas ni har det bra. Kram på er

tisdag 3 maj 2016

Klassträffen...

-Tjena Trassel!
- Nä men hej pucko, du vet att jag inte kramar folk som kallar mig Trassel!

Plötsligt dras vi en eon år bakåt i tiden, mina gamla grundskolekompisar och jag. 30 år sedan vi gick ut nian. Mycket vatten har flutit under broarna men vi är ändå oss lika. Eller också gör vi oss lika. Börjar liksom automatiskt käfta med de som jag käftade med då. Klart han fick en kram, även om han kallade mig Trassel. Högstadiekompisars enda önskan är ju inte alltid att man ska trivas, klassen vill ju få sig ett gott skratt också så rätt många hade såna där smeknamn som man inte var så där rysligt förtjust i.

En del har jag gått med i 10 år, andra kom in i klassen lite senare. Några jobbade, någon bor söderut, några ville nog inte komma och en dog i en överdos för drygt 10 år sedan. 16 av 25 kom. Från andra klassen var det bara en som anmält sig till den stora festen så honom adopterade vi.

Vi vet mycket om varandra. Vi har sett de flesta både skratta, gråta, vara rasande, kära, avundsjuka, snåla, givmilda, retas, bli retade, försova sig, i badkläder, hångla, svara fel på frågor, göra dumheter, vara omtänksamma, slåss osv. Vi vet vilka som är kittliga och kan fortfarande namn på förvånande många föräldrar o syskon. Vi vet vilkas föräldrar som drack och några som nog hade skilt sig om det vore idag. Klassen träffades fem dagar i veckan under den där tiden då man växer, hamnar i hormoner och relationstränar som mest. På gott och ont...

Efter ett par vinglas ställde sig en tjej upp och berättade att hon känt sig väldigt utsatt i klassen, med tydligt fokus på grabbgänget (som jag "hängde med" från 8:an när min bästa kompis flyttat). Hon berättade om att hon varit utsatt efter det också, egentligen mer eller mindre ända sen dess. Hon hänvisade till en annan tjej som ännu mer utsatt. Hade jag fått gissa så tänkte jag nog att om någon av tjejerna hade känt sig utsatt så skulle det vara den andra tjejen, men all respekt för den första tjejens känslor.

Vad gör man när man får höra en sån sak? Rannsakade mig själv och kunde inte komma på något konkret men bad om ursäkt. Förlåt om jag har gjort så att du känt dig utsatt, det var verkligen inte min mening... Den första tjejen sa att det var lugnt men ville inte prata mer om det.

Den andra tjejen skrattade och konstaterade att "det var skoltiden, det kan ju bli så där i skolan och jag var aldrig ensam. Ingen i klassen var ensam och det var ju då, 30 år sedan. Det blir ju så där, alla kan ju inte vara med alla. Jag har det bra och har haft det länge." Det var väldigt tråkigt att den första tjejen fortfarande hade det jobbigt men skönt att höra att den andra tjejen "kommit över oss".

Sen dansade vi och pratade om andra saker men med jämna mellanrum var det någon som kom in på det det där med klassen. En skum känsla att få en möjlig 30 årig skuld presenterad för sig (ingen nämndes men ingen fråntogs heller). Högstadiet är, i alla fall för mig, en period i livet då jag inte alltid gjorde glimrande smarta saker.

Någon började prata om att vi antagligen alla haft perioder i livet då vi "inte kommit in rätt" och känt oss utsatta men att man får försöka ordna med det. En annan frågade upp lite och fick höra att han varit dryg. Några började prata om omöjligheten i att en klass på 25 pers kan bli en grupp, det blir automatiskt grupper i gruppen. Någon annan sa sig inte känna att ursäkt vore bra då han inte visste vad han skulle be om ursäkt för. En sa att en grupp alltid är mer korkad än varje individ för sig...

Kontentan var att det blev en rolig men också väldigt tankeväckande kväll. Sist jag var på återträff var det vid 10 årsjubilieet. Vid 25 har man inte hunnit så långt in i vuxenlivet. Då var det mest en kul grej och efteråt funderade jag mycket på vår fotbollstokiga gamla vän som hamnat i missbrukets klor och tyckte det var bra att jag jobbadeed missbrukare "för det här är inget liv".

Att se sin skolgång med vuxenögon är något annat. Att livet handlar om flyt eller oflyt med sammanhangen och vad man gör av det. Allt påverkar men vi påverkar själva också. En dimension till blev det att vi var många som numera har barn i den åldern som börjar veckla ut sina vingar för att bli flygfärdiga. Det pratade vi också om, vi som var högstadiepuckon för 30 år sedan.

Nå, nu ut i ljuset och livet 30 år senare. Till stugan med syskon o deras barn. Tugg bland syskon o kusiner. Ha en trevlig helg på er. Kram

tisdag 19 april 2016

Nu är det över...

Det där med relationer är viktigt men inte lätt. Det går upp o ner men båda måste bjuda till o vilja ha ett utbyte om det ska funka över tid. Ibland behöver man bryta upp om ömsesidigheten upphört. EM del relationer har ett bäst före datum och det behöver inte vara bra bara för att man följts länge.

Om man har en relation med någon som fuskar och är oärlig så tar det energi. Någon gång är en sak om ens motpart bekänner sina synder, tar ansvar och gör något åt sina problem. Tricks o lirande är inte kärleksfullt o jag har inte längre tid med det från någon.

Har man barn ihop så behöver man förstås oavsett vad försöka ha någon form av respektfull relation ändå över tid. Har man inga barn ihop behöver man inte nöja sig med att göra slut, då behöver man inte vara ens vänner längre.

Så Nordea, jag gör slut. Och inte för att du har något med det att göra längre men jag har frågat chans på länsförsäkringar som verkar vara väldigt lokala och medlemsägda med en uttalad tanke om att vinsterna ska gå tillbaka till medlemmarna. Jag önskar all lycka men ett litet tips är att gå i egenterapi för att utforska hur framtidens relationer bör byggas. Lycka till Nordea.

söndag 10 april 2016

Om jag kunnat skriva ett brev till mig själv som 30 åring...

1. Det mesta av det du funderar på nu spelar inte någon som helst roll om 5 år, inte ens om ett år, det mesta inte ens om en månad. Ta det lugnt.
2. Det är ok att du är du. Strulig, stökig, upp som en sol och ner som en pannkaka så får du ändå en massa saker gjort bland och har kul så fortsätt med det för det finns inte bara ett sätt som är rätt.
3. Inte ens barnkalasen spelar någon roll, tagga ner.
4. Ägna minsta möjliga tid åt oro, ty all oro är lönlös. 98% av det du oroar dig för händer aldrig och de övriga två procenten har du varken fantasi nog att kunna lista ut eller någon som helst möjlighet att göra något åt innan det händer.
5. Skratta så ofta du kan. Livet är nog allvarligt ändå.
6. Ångra inget, du visste ju inte bättre
7. Det viktigaste först, ibland bara det viktigaste. Disken springer inte ifrån dig ;-).
8. Du gör rätt som struntar i renoveringsracet. Om x antal år är många som rände ner i det diket skilda eller bittra.
9. Njut av nuet, Mannen och barnen så ofta du orkar. Gå barfota, sov i tält och ät glass. Låt blåsippor vara en symbol för att livet bara rullar på oavsett vad.
10. Bli vän med dina tårar

Men viktigast av allt låt för bövelen bli att göra hallgolvet ljust när ni får vattenskadan ... ;-)

måndag 4 april 2016

Silverhäxan gör entre´?

Storasyster och hennes "tvillingbror" har fixat med sina hår. Det har pratats och tricksats. Lila var nämligen planen. Inspirerade av detta fick morsorna (eller ja, ok då, jag) samma idé. Inte lila men visst vore det väl smidigt att bli lite grå = sluta färga håret. Frisörtöserna som vi pratade med avrådde oss men vi tänkte ah, det är ju bara hår. De fixade frisörtöserna tittade på oss med samma blick som jag fick när jag gick in på en bröllopsbutik och sa att jag ville ha en klänning och att det inte var så noga för att jag bara skulle gifta mig.

Nåja, vi shoppade och sen körde vi igång stor egen frisersalong här hemma. Som mest var vi nog en 8-9 personer inne på toan som roade sig på olika sätt. Vårt projekt skulle bli som en trestegsraket...

Man skulle väl kunna påstå att tonåringarna blev snyggast. Männen konstaterade att vi damer åtminstone hade fått till våra häxskratt riktigt bra då de med jämna mellanrum dånade genom huset. Jösses så kul vi hade och jösses så inte grå vi blev. I bästa fall kan man säga att vi blev blondare, lite guldiga. Det kan bli en återträff om ett par veckor eller så, då kanske vi blir blåhåriga ;-).

Nu när man kommit upp i en ålder när man bara gör det allra viktigaste så finns det mycket saker jag hellre lägger tid på än att färga håret. Dags att bli en riktig silverhäxa.

Dagens häxkittel med grodslem kastar jag mot alla män som skrämmer och kränker. Klart det finns kvinnor också och andra kulturer men jösses... Vi har fortfarande absolut allra störst problem med svenska män som tar sig friheter (tro mig, jag har ett jobb som gör att jag ser väldigt mycket). Män som misshandlar och stalkar, trakasserar, kontrollerar och hotar de människor de säger sig älska. Andra som tafsar på andras fruar, kommer med skamliga förslag, trollar, skickar vidriga bilder osv. Mammahäxan har vänt på könsrollerna på ett riktigt fyndigt sätt här. Så där så att man förstår hur galet det är.

Kram på er från eh, guldhäxan

torsdag 31 mars 2016

Hemma igen från äventyret...

De gamla kängorna funkade fint och äventyret i Peru blev en otrolig upplevelse. Så där så att vi inte på långa vägar har hunnit smälta det nu när vi kärleksfullt landat hemma i den vanliga vardagen igen.

10 kvinnor på vandring i fyra dagar, på 4600 meters höjd som högst. Häftig natur med vattenfall, frukter, träd, djur och blommor. Häftigt väder med regn och sol om vartannat. en del samtal med framförallt egna funderingar då det blir något meditativt över att fortsätta ta ett steg till och ett till. Träffat urbefolkning från både regnskog och berg. Människor med helt andra liv och kulturer. Vad är det som säger att våra är de bästa?

Vid ett tillfälle hade det gått en stor stenlavin så vägen blev helt oframkomlig. Vips blev alla i bussen med någon som helst erfarenhet av raserade vägar, tillsammans med alla andra som också ville fram, vägarbetare och bilputtare. Rätt spännande, det var inte tal om att ringa kommunen där inte... Ta din egen spade och kom liksom... Och inte att vi bara skulle sticka direkt sen heller bara för att vår buss lyckades ta sig över först. Ayni gör att alla får vänta och man fortsätter hjälpa varandra.



Chauffören berättade att för något år sedan åkte han hemifrån en morgon och kunde inte köra hem igen på tre månader då vägen rasat ner i floden...

Fattigdom, ett helt galet system, miljöförstöring så att man baxnar men också väldigt mycket respekt, tillit, kraft och glädje fann vi under vår resa.

Värmen i familjen sen jag kom hem är både bokstavlig och bildlig (hög feber hos alla barnen). Det gör ingenting, det är övergående. Det är skönt att vara hemma igen. Kram på er

måndag 14 mars 2016

Ja men åh... och dags för äventyr...

Skrev ett litet snabbt inlägg om det äventyr som jag nu är på väg till. Tricksade lite med nya telefonen och lyckades radera både det och det förra inlägget totalt. Ja men tjoho. Förra inlägget var ett mysigt inlägg om Kaos i kubik, om att bo 11 pers i en 9 bäddsstuga med fisar, fniss och stora pjäxor. Skrivet på känsla, då går det liksom bara inte att återskapa. Försvunnet i cybern helt enkelt...

Nåja, lärt mig att inte svara ja på ta bort permanent... Det där med teknik...

Smort in de gamla vandringskängorna för att bege mig ut på äventyr. Med äventyrsresa menar jag en sån som kan ställa saker och ting på huvudet. -96 var jag och jobbade i Sydney, nu ska jag vandra i Peru. Guidad tur men ändå blir det att bege sig in i en helt annan värld.

Det är en kompis och jag som åker. Lämnar man och barn hemma. De kommer att klara sig utmärkt men det är mycket känslor förstås. Att bryta mönster, om än bara för 14 dagar innebär oro. Säkrast hade det förstås varit att stanna hemma. Inte bara stanna hemma och göra det vanliga utan helt enkelt stanna hemma och slå rot i källaren tillsammans med alla som man tycker om med hjälmar och flytväst. Fast då hade vi blivit galna snarare än lyckliga förstås ;-).

Att leva i kärlek innebär att man gör klokt i att lära sig hantera känslor, även de ovälkomna. Och eftersom det är kärlek som gör livet värt att leva så är det ett pris man får betala.

Kärlek till er allihopa. <3




måndag 7 mars 2016

Förkylningsvila...

Lite förkylt för Kaosmodern men en annan sorts förkylning än jag är van. En som inte bryter ut helt utan berättar för mig att jag behöver vila. Kroppen som säger att jag behöver.

Inte äta alvedon och köra på. Vila, ta det lugnt och begrunda sina synder ;-). Låta själen komma ikapp på något sätt. Min absoluta övertygelse är att kroppen och själen hör ihop och att vi är en och annan som inte lyssnar på sina kroppar.

En och annan som inte tänker på Ayni heller. Ett begrepp från Anderna som går ut på att allt hör ihop och att den som ger har rätt att få och tvärtom. Något vi alla behöver tänka på i relation till allt. Att ta lika mycket som man ger oavsett om det gäller vår kropp, i relationer, när man handlar eller i världen.

Allt borde ha ett pris som är jämställt. Dela med sig. Det är inte meningen att någon ska få allt gratis. Nån har betalt pengar till spelvinster. Någon betalar priset för allt det billiga oavsett om det är dukar, lampor eller resor. Det är för Ayni som jag slutat skänka bort saker på bytes bortskänkes sidan på facebook. De som byter, oavsett om de byter till sig en säng mot korvstroganoff är nöjdare än de som får gratis.

Och säger kroppen ifrån så ska man stanna i sängen och ta det lugnt helt enkelt.

Ha det å bra allihopa. Kram





söndag 28 februari 2016

Nog är det lite tråkigt....

Att vi alltid ska hata varandra lite varje gång vi ska iväg någonstans... Även om vi ska iväg och ha väldigt roligt. Fast kanske är det naturligt. Det är väl så krig uppstår. Fast de flesta krig handlar om större saken än buffar, vem som borde ha klivit upp när reveljen gick, vem som slarvat bort underställen på sitt rum eller varför någon prompt ska på toa när alla andra är klara.

En liten stund ångrar man alltid att man ens ämnar till att få med sig kaosfamiljen utanför tomtgränsen.

Jag har sagt det förr men det är fortfarande sant. Är man medlem i en kaosfamilj skulle man helt automatiskt kunna få ett rekomndationsbrev till jobb på till exempel FN eller fredsdomstolen i Haag. Man vet hur krig startar och varför men man vet också att det kan skapas fred även när det verkar fullständigt hopplöst.

För det är ju så det brukar bli till slut. Alla sitter i bilen på någon plats, lite lagom  efter-krigs tjuriga. De flesta sakerna är med o efter en stund börjar de flesta i kaosfamiljen se ljust på framtiden. Innan dagen är slut har vi haft riktigt roligt.

Ha en fin dag allihop kram

onsdag 24 februari 2016

Jag har sett dig sticka på bussen i två år...

Säger en kvinna som ville bli invigd i stickningens mysterier i måndags. Hon berättar att hon har lite svårt att komma ifrån på kvällarna. Ensamstående med sju barn. Riktigt trevliga barn som jag ofta ser hjälpa till på olika sätt. De handlar, delar ut reklam och hämtar från förskolan. Hm, och jag som har tyckt ibland att det är mycket när man har fyra, tillsammans när man så att säga har hemmamatch...

Hennes bekanta som varit med och stickat förr har berättat för henne att det är bra att sticka då man slipper tänka dåliga tankar. Jag frågar ingenting om var pappan till de sju barnen tagit vägen utan vi pratar om ditt och datt samtidigt som jag lär henne att sticka räta maskor. Plötsligt fylls jag av en känsla av beundran för denna kvinna. Jag förstår att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara ensamstående med sju barn i ett land som varken har ett språk, kultur, klimat eller sätt att hantera saker som man är bekant med.

Hon är enträgen men det är svårt. Hon har aldrig sett någon sticka i hemlandet, yllevantar är tydligen dumt om vintern innebär regn och ännu mer regn ;-). Snö är bättre än krig sa någon och sen var det någon som sa att snö inte är jobbigt alls om man jämför med sand och sen gjorde de blåsljud och skrattade högt. Hm, har jag aldrig tänkt på. Kul med lite andra perspektiv.

Träning, träning träning. Det är samma sak med språket, kulturen, klimatet och vårt sätt att hantera saker. Tids nog lär hon sig säkert. Vad som också är säkert är att jag är otroligt tacksam över att jag bor i ett land som människor behöver fly till, inte från. Så klart att vi alla har saker att brottas med och behöver göra vad vi kan utifrån våra förutsättningar men en del har det tuffare redan från början...

Den nya stickningsadepten var nöjd och tog med sig stickningen hem för att fortsätta. Planen är att få högstadiesonen, som har slöjd, att visa henne om hon gör fel. Hon tänker försöka komma ifrån även nästa måndagskväll. Hoppas hon lyckas.

Hoppas att ni har det bra. Kram

tisdag 16 februari 2016

De ovanliga små sakerna...

Vintersim är inte en helt vanlig sysselsättning för kaosmodern men i lördags var det dags. 

Kaosmodern blev precis innan helgen inhyrd i ett krisande vintersimmarlag. Jag brukar säga att ett kallt dopp är bra för den mentala hälsan men jag hade aldrig simmat förr. En kompis hade ett lag där hälften hade fått feber. Gaget bestod av en pridemössa.

Stämningen var på topp, både inom laget och mellan lagen. Det blir ju lätt så när alla vet att det är något ovettigt med den syssla en just tänker utöva (även om det inte är farligt, säkrare vinterdopp har jag nog aldrig gjort, dykare, läkare, nät osv). 0,1° i vattnet och då vår förste man lyckades hamna in en ledning i vårt heat så gick det verkligen undan sen också. Hur man nu kan döpa ett lopp i en vintersimstafett till ett heat när man måste tänka på uppvärmningen efteråt ;-). Vrålande glada var vi när vi kom i mål och nu har jag provat. Dock lite oklart om jag kommer att låta det bli en tradition...

Storebror säger att jag inte är så mogen. Kan tänkas. Eller också är vi helt enkelt olika. För mig är det viktigt att göra de små galna sakerna för att inte övermannas av samma-lika-rutin-tristess. Storebror är mer förnöjsam utav sig men han har inte en lika snygg mössa som jag ;-).

Hoppas att ni har det fint allihop. Kram



måndag 8 februari 2016

Var god dröj, utvekckling sker :-)

Lite styvmoderligt behandlad den här Bloggen för tillfället. Inte konstigt alls då det varit mycket både på jobbet och hemma. Mycket att göra men också saker som ska processas, både hos mig själv och andra.

Personligen är jag nog ganska van vid att vara i process då kovändningar och förändringar typ varit ett signum för mig, i alla fall innan jag mötte Mannen, fick barnen och blev bofast. Bara en kommer ihåg att "tanka" upp sig ordentligt då hög fart kräver mer bränsle så går det bra. På samma sätt som att det kräver en hel del bränsle att böja tid.

En del andra runt omkring mig är lite lika vana att ha känslomässiga berg och dalbane liv men det ordnar sig. Tränar en så blir en bra helt enkelt, även om det blir lite skakigt i början.

Fast ibland tappar jag hoppet om människor. När man upptäcker att en del karlar i förhållanden tar sig friheter att bete sig hur som helst så blir jag halvet rabiat och tänker som Hanna Hellquist. När folk börjat dela rasistiska grejer på facebook, så tappar jag armarna och tänker så här.

Sen kommer jag på att de allra flesta människor jag känner, av alla sorter, är väldigt trevliga men däremot så spelar oro och rädsla ofta oss spratt. Så att vi slutar kolla fakta och sen blir vi rädda för de som är rädda som här.

Idag har jag hjälpt en kompis att bli av med en karl, grattat min jättefina 87-åriga jättevimsiga morfar som har det otroligt fint på sitt boende och sen har jag varit på akuten med Lillasyster som antagligen har en spricka i foten och fick ett halvt gips. Länge leve välfärdssamhället, det levererar :-).

Så låt oss tillsammans släppa rädslan, utvecklas, leka och fortsätta vår kärleksfulla vandring. Sprida tilltro, hopp och kärlek för det behövs det alltid mer av i världen. Kram på er


lördag 30 januari 2016

Frodo syndromet...

Jo men det är ju gärna så att en del människor tar på sig allt ansvar för allting. Fixar fika, skjutsar, håller koll och grejar. "Ja men det är ju bäst att jag gör det så att det blir bra gjort." Oftast funkar det bra. De som vill ta ansvar för saker blir glada av att vara hjältar och de som inte vill ta ansvar blir nöjda av att inte göra det.

Tyvärr blir det problem ibland. Hjältarna blir matta och bränner ut sig. Glömmer att lata sig hårt mellan varven. Lämnar aldrig över till någon utan fortsätter att "hjälta sig" tills man inte orkar ta sig ur sängen. Ändå fortsätter alla att vara överens om att av alla i "The fellowship" så är det bara Frodo som kan göra det, även om han bara är en liten Hobbit. Rimligtvis borde man kunna dela lite på bördan men nej då.

Känner kvinnor som på fullt allvar tror att deras vuxna män skulle svälta ihjäl om de inte fanns (till och med 90-talister, vars killar har väldigt nära till google och är läskunniga).

Det händer i familjer, på arbetsplatser och i hela samhället. Vi petar fram någon hjälte och blir själva utan personligt eget ansvar. Tänk bara på vilka vitt skilda viktiga frågor vi försöker skicka till Löfvén och hans gäng. Som om de ensamma kan se till att kriget i Syrien slutar, det plogas på vägar, blir bättre mat på äldreboenden, kvalitén på sjukvården.

Egentligen helt otroligt att någon ens vill ha "ringbärarjobbet" Stadsminister. Eller bara vanlig minister. Man går och lägger sig på kvällen och nästa dag kan man bli ansvarig för allt från skolungdomens omotivation till konsekvenser av andra länders krig. Jippie...

Mycket att göra på jobbet just nu men jag tänker inte bli en oumbärlig ringbärare. Nu är det helg och vårvinterväder. Dags att gå till gympan och roa ig genom att rasta familjen och lite andra tonåringar :-). Ha en trevlig helg på er <3

fredag 22 januari 2016

Ansvar och städersketest...

Det där med att äga bara sina problem är inte så enkelt. Mannen, barnen, människor på jobbet, ursprungsfamiljen, ibland försöker dom sig på att bolla över sina problem på en. Precis som vi alla gör ibland. Passar man sig inte så börjar man plötsligen springa runt med andras problem på sina axlar istället för att bära sina.

De facto så behöver vi människor äga våra egna problem och ibland må lite dåligt för att verkligen få kraften att ta tag i saker och det är vi så klart inte så förtjusta i. Bättre då att skylla på sina föräldrar, sin chef, kollegan, mannen eller fackombudet för att saker är som dom är. Vuxna människor som försöker leva (UPA) utan personligt ansvar. Då sanningen är att vi alla behöver bära vår del, ta ansvar för att försöka lösa våra egna problem och ordna med vår lycka utifrån omständigheterna.

Klart att chefen kanske är dum men det är upp till dig vad du gör av det. Inte krama dina trauman, vältra dig och lagra ännu mer dumma saker som hen gör och bli kvar i ett offerkoftelimbo…

Kommunals ledning har varit fartblinda puckon. Glömt att göra städersketestet. Inte försvarbart men inte heller så konstigt då de ”kommit upp sig i smöret” och umgåtts med pampar från näringslivet där många konstiga saker är helt ordinärt bland högdjuren. Because I´m worth it... (Lite mer jantelag är kanske inte helt fel ändå).

Makt korrumperar och så har det väl alltid varit. Därför bör alla som hamnar i maktposition göra städersketestet. Skulle vår städerska (som oftast verkligen har en låg lön) tycka att det vore ok att vi gjorde det här för denna summa pengar? Om svaret är nej så är det oetiskt att göra det. Med ett städersketest skulle nog till exempel de allra flesta fallskärmar helt enkelt avvecklas, framförallt de som löser ut när personen i fråga betett sig som ett pucko, handlat utan eget personligt ansvar… Däremot tänker jag att fackföreningar och att sluta sig samman är viktigt men fackföreningarna ska finnas för medlemmarna, inte tvärt om.

När det gäller Margot Wallström tycker jag inte att det är konstigt att en viktig minister, oavsett partifärg bör ha någonstans att bo centralt i Stockholm. En bostad som ”hänger med tjänsten” och som man får en vecka på sig att packa ur när man slutar. Annars är det kört för de äldre men Lillasyster kan vi ställa i bostadskö i Stockholm, om utifall att hon skulle sitta i regeringen eller så när hon är 45 ;-).

Hoppas ni har det bra allihop

torsdag 14 januari 2016

Ska vi kalla dig Dobby eller RUT?

Storebror har bestämt sig. Kanske snarare åtminstone beslutat sig för vad han inte vill. Storebror o skolan har gjort slut. Eller i alla fall tagit en paus. Fast de är vänner i alla fall. Åtminstone är de så pass mycket vänner så att de planerar att umgås lite. Möjligtvis har det planerade umgänget med skolan från Storebrors sida lite grann att göra med att de så att säga har gemensam vårdnad om en bärbar skoldator.

Storebror vill ytterst ogärna ha en tvist med skolan om datorn med utsikter på ungefär 0% chans att vinna vårdnaden om den. Storebrors ekonomi är riktigt skral då han liksom inte levererat. Så nej, det blir inte något RUT avdrag, vi ska inte mörka, vi kallar det vad det är, husalf, Dobby. Behovet av att hålla sig väl med skolan är tämligen trängande då han använder den bärbara datorn till musicerandet som han är svårt förtjust i och med rådande inkomster inte kommer att kunna köpa sig en egen på överskådlig tid.

Så nu är Storebror Dobby, utan möjligheter till kläder, hemma hos oss fram till dess att han har hittat en praktik o fått ett umgängesschema med skolan i form av en aning svenska. Han fick påslakan i julklapp då vi tänkte att ett örngott näppeligen skulle täcka ens det nödvändigaste och ett påslakan ändå är lite varmare.

Rätt praktiskt att komma hem till en uppfart som är skottad och mat på bordet. Väcka något syskon, handla ibland, tvätta en aning och städa ibland. Inte största kraven då han har så pass mycket hår på benen så att han inte längre kan titulera sig som ett barn. Absolut bland marknadens softaste ställe för en husalf då vi dessutom är grymt tacksamma.

Om Storebror vaknar en morgon och känner sig skolmotiverad så kommer han att läsa in gymnasiet på en grisblink. Blir det inte mer skola får han väl söka jobb eller i värsta fall kurtisera unga damer med sina städtricks, kokkonster och matraggningstalanger (det är attraktivt med män som tar stora ryggsäcken och kommer hem med mat). Vi skolar ett riktigt giftasämne alltså ;-). Skämt å sido så är det skönt att tjata om skolan som vi gjort i åratal. Gymnasiet är frivilligt och det blir ju fånigt och dåligt för alla att skolka sig igenom det. Storebror är rätt tjänstvillig och nu får han åtminstone koll på hur man sköter ett hushåll och det är ju inte det värsta som kan hända en 17 -åring. Att ha husalf ett tag är inte det värsta som kan hända ett par Kaosföräldrar heller...

I dagsläget har Kaosföräldrarna kollegor med Cancer. Mannen har två och jag har en. Sånt ger perspektiv. Lev, skratta och kramas mina vänner. Kram till er

torsdag 7 januari 2016

Kvistlotterier, goda affärer, att bli utsatt för kråm och kylan förstås

Lillebror har gjort en ny innovation med Lego. Han har fixat en liten elmotor och byggt ett snurrande hjul, vips har jag fått köpa kvistlotter och vunnit mig en Legokvist. Eftersom jag betalar med Legopengar har man råd att snurra många gånger ;-).

Och så har jag gjort affärer med Storebror. Han skulle ha lite fest med en kompis för att fira att kompisen skulle börja spela WoW igen. Fest= gå till affären, handla godis och läsk, gå hem till var sin dator och spela. Storebror, som fått lite flytta hemifrån grejer i julklapp klagade över att han inte har någon egen godisskål och fick erbjudande om att köpa en skål av mig.

Då CSN pengar inte betalas ut till gossar som skolkar har Storebror tämligen risig ekonomi varvid priset förhandlas om till kramar. Priset på 19 kramar beseglades genom ett handslag. Både säljaren och köparen var mycket nöjda så det blev en riktig Win-Win affär.

Några som inte har kramar som "rare gifts" är Storasyster, Lillebror och Lillasyster. Har man riktigt tur kan man till och med bli utsatt för ett Kråm (kramrån) från Lillasyster. Hittade av en slump ett inlägg från 2009 här. Konstaterar att alla 10 punkterna förändrats, som med allt annat finns det för och nackdelar. Det gäller att njuta av det av det man har så länge man har det...

Kylan har slagit till. Den brukar komma när man bor i norra Skandinavien så det är egentligen inget att förvånas över. Däremot så ökar tacksamheten över att man har värme som funkar, vatten som rinner ur kranen och mat. Lite kul är det att folk pratar väder överallt. En tant på coop hävdade bestämt att det aldrig har varit så här kallt någonsin innan. Jag ville inte fördjupa mig i att jag sett henne här förr och att jag inte tror att hon brukar bo i spanien på vintern. Det är verkligen häftigt att bo i ett land där man har förmånen att inte ha värre saker än väder att gnälla över och att man trots att det ylas om kriser ändå lyckas slå både julklappsrekord och champagne rekord. Lyllost oss ;-). Snön har kommit, det är krispigt och vackert men samtidigt har vi det väldigt tryggt.
Hoppas ni har det fint. Kram