fredag 26 augusti 2016

Hoppsan...

Det är väl inte mitt fel att jag har byxor med dåliga fickor. Inte heller att jag hade en väldigt aktiv kväll igår heller. Följde Lillasyster på fotboll, lite Poke-cyklande över stock o sten (min cykel är en trapper). En stunds stök i trädgården, studsar iväg o tittar på forboll på ett annat ställe och sen Poke-cyklande igen.

När då Lillasyster tittar på mig och frågar vart hennes mobil är stiger min puls omedelbart. Eh, hm... Jaa den som jag hade i fickan... Jag känner alldeles tydligt att den inte är i fickan länge. Hennes nya fina mobil. Svär en riktigt lång harang inombords. Borta. Hopplösa jag, racklar tydligen inte bara bort mina grejer utan även ett av barnens typ viktigaste pryl. Lillasyster, som det ju är ordning på, kommer aldrig att förlåta mig.

Bekänner min synd. Sanningen är att mobilen kan finnas precis var som helst, jag har ingen aning. Lillasyster tittar på mig med -du -är-inte -en-mor-du -är-ett-världskrig blicken. Det har börjat skymma. Går ett varv i trädgården och förbereder mentalt för att cykla runt precis hela samhället med pannlampa... Tog jag verkligen genvägen genom skogen?

Vips, där är den, bland hallonen. Hurra men jösses att det gamla talesättet verkligen stämmer. Det är toka som har tur ;-) . 

Ha en fin dag på er.

fredag 19 augusti 2016

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång...

Storebror, denna lugna, trevliga och tjuvroliga kille som har varit vår i 18 år flyttar till en folkhögskola i helgen. Nu börjar en ny epok för Kaosfamiljen och Storebror.

Kaosmoderns känslor är blandade. De här är ett vettigt och bra steg för honom och det är verkligen dags att han gör något nytt i livet så det är glädje. Samtidigt är det ju sorgligt för oss att vår tid med honom på heltid verkar, i bästa fall, vara över. Tänk när han lindade sina småbarnstjocka armar runt min hals och sa -Mamma jag vill aldrig flytta från dig...

Förundran över livet, det häftiga i att ungen är sig lik när han helst vill ha tallrikar som matchar och är tacksam för allt han får även om det är en vitlökspress. Och så lite avundsjuka över att vara ung och 18 år och flytta till en folkhögskola, lära känna en massa folk och göra nya saker (just när jag ska tillbaka till jobbet som jag haft i snart 15 år).

Sen är det stolthet över att den unga mannen tar steget och att jag inte tvivlar på att han kommer att städa, tvätta, laga mat och handla. Jag är lite upprymd över att jag som Kaosmorsa levererar en jäkligt fin och ordningens man. Men så klart faller den stora oron över mig också. Kastar vi honom åt vargarna? Tänk om han lär känna en massa dårar och om dom inte är snäll mot vår fina kille med de stora bruna ögonen.

Men störst av allt är kärleken till denna underbara unga man som nu ska ut och pröva sina vingar.

Ja jösses så mycket känslor. Jag kommer nog att ägna helgen åt att göra som jag brukar göra vid kriser. Jo, även om det är naturligt så är det en liten kris. Jag kommer att prata med kloka vänner, doppa mig i hav och älv, skratta så ofta jag kan, kramas så ofta jag får och kanske gräva ner någon ros i trädgården. Nu ska vi bära grejer, kram på er

tisdag 16 augusti 2016

Killbaciller är liksom aldrig lika hemska som tjejbaciller...

Läser en krönika av Hanna Alvages där en liten pojke velat att någon ska läsa sagan om Tommy o de två tjejerna för honom (Pippi Långstrump). Blir lite full i skratt men samtidigt fastnar skrattet i halsen...

När jag berättar för barnen konstaterar Lillasyster att det är märkligt då Pippi lyfter hästar o Annika är den som berättar men Tommy, som på riktigt inte gör någonting alls i varken någon bok eller film, blir den som räknas.

Vi resonerar lite om att det helt enkelt är så att killar betyder mer i samhället och det från tidig ålder. Mannen och jag har delat på hemarbete, VAB o föräldraledighet. Ändå har både Storebror o Lillebror, när de var i förskoleåldern haft resonemang om tjejbaciller och känt ett behov av att göra statements när det gäller att leka med/ gilla tjejer. Varken Storasyster eller Lillasyster har känt att de behövt göra detsamma.

Orättvist så klart för tjejerna men säg någon gång livet har varit rättvist. Orättvisor bör bekämpas men inte bara för tjejernas skull utan även för att det är så begränsande för killarna. Tänk så många små gossar som skulle vilja leka med tjejerna men som ändå låter sig hindras av tjejpesten. Finns hur många exempel som helst på hur killar "trycks in i en knasig mansroll och så klart kommer det från vuxenvärlden från början. Och vi som låtsas vara så jämställda...

Nåja, trägen kanske vinner för min absoluta åsikt är att samhället skulle bli bättre om pojkar också "fick" koll på sina känslor, uttrycka dom och relationsträna i samma utsträckning som flickor. De skulle inte bli sämre män av det, tvärtom. De skulle hantera livskriser bättre och kanske till och med kunna inspirera sina internationella bröder att skipa fred o lösa konflikter utan krig.

Har just läst ut Morgon i Jenin. En bok om krig, vänskap, kärlek, liv, död, kultur och plikten att göra vad man kan av sina gåvor. Kort sagt en fantastisk bok som inte lämnar en oberörd.

Nu, dags att sova. Kram på er allihopa

måndag 8 augusti 2016

Det där med tonåringar...

Tonåringar kan driva en från vettet på riktigt. De har hört alla ens argument lite drygt 200 gånger och inte går de bära någonstans heller. Etiska dilemman dyker upp som brev på posten. Livet med tonåringar blir sällan som förväntat. Oro, jag säger bara det oro. Som 45 åring vet man ju en miljon saker som skulle kunna hända och ändå behöver man släppa ut dom. Inte låta sig själv och dom förlamas av ens egna farhågor då det mesta som man tänker ändå aldrig kommer att inträffa.

Det vettigaste man kan göra som tonårsförälder är nog att skaffa sig vänner man kan ringa till när tonårsgrejset övermannar en. Så att man slipper slita av sig håret, skrika skallen av någon (som slutat lyssna för en stund sen) eller bara implodera. Genom att surra om sig med vännen får lite perspektiv på tillvaron och kan eventuellt lugna sig. Det är sällan en god idé att bara agera, om det inte är fara för livet, när det gäller tonåringar. Passivitet är inte heller bra. En smal balansgång där resultatet helt kan avgöras av att man ibland pratar med någon neutral som varken är tonåringen eller allt för insyltad (läs den andra föräldern, som ju gärna gör/ tänker lite tvärs emot en själv och då kan det ju bli stort tjafs eftersom alla rätt lätt blir känslomässiga).

Nu är den klar, dörren som får 3/4 av barnen att vilja flytta. Den fjärde han växer så det knakar, han bryr sig näppeligen om vilken färg det är på dörren då han uppskattar vårt (innan han parkerat där) skafferi och kylskåp alltför mycket för att bry sig om dörrdetaljer.

Ta hand om er allihop. Kram