Det där med tonåringar...

Tonåringar kan driva en från vettet på riktigt. De har hört alla ens argument lite drygt 200 gånger och inte går de bära någonstans heller. Etiska dilemman dyker upp som brev på posten. Livet med tonåringar blir sällan som förväntat. Oro, jag säger bara det oro. Som 45 åring vet man ju en miljon saker som skulle kunna hända och ändå behöver man släppa ut dom. Inte låta sig själv och dom förlamas av ens egna farhågor då det mesta som man tänker ändå aldrig kommer att inträffa.

Det vettigaste man kan göra som tonårsförälder är nog att skaffa sig vänner man kan ringa till när tonårsgrejset övermannar en. Så att man slipper slita av sig håret, skrika skallen av någon (som slutat lyssna för en stund sen) eller bara implodera. Genom att surra om sig med vännen får lite perspektiv på tillvaron och kan eventuellt lugna sig. Det är sällan en god idé att bara agera, om det inte är fara för livet, när det gäller tonåringar. Passivitet är inte heller bra. En smal balansgång där resultatet helt kan avgöras av att man ibland pratar med någon neutral som varken är tonåringen eller allt för insyltad (läs den andra föräldern, som ju gärna gör/ tänker lite tvärs emot en själv och då kan det ju bli stort tjafs eftersom alla rätt lätt blir känslomässiga).

Nu är den klar, dörren som får 3/4 av barnen att vilja flytta. Den fjärde han växer så det knakar, han bryr sig näppeligen om vilken färg det är på dörren då han uppskattar vårt (innan han parkerat där) skafferi och kylskåp alltför mycket för att bry sig om dörrdetaljer.

Ta hand om er allihop. Kram

Om det där med oro...

Pratade med e kompis om det där med oro idag. Det där ni vet, som människor som tycker om andra människor så lätt kan ägna sig åt. Något man med jämna mellanrum behöver lära sig att hantera igen...

Tänkte att jag är en rätt garvad 4 barns-morsa. Vid middagen pratade vi om döden en stund. Vad som skulle hända barnen om både Mannen och jag dog. Sen gick jag ut på facebook och fick se en delning om att en tjej i omgivningen var borta. Jösses... Så klart att jag spann igång en aning. Tänkte på allt möjligt som kunde ha hänt och jösses, ska jag verkligen släppa ut mina barn nu...

En stund senare var tjejen hittad välbehållen (så klart, det är ju så det faktiskt brukar vara). Och då började jag skratta, jo men det är farligt att vara människa, det är riskabelt att ha barn. Vi tror att det är farligt att leva nu men faktum är att det alltid har varit det (vi vet bara mer om allt som händer överallt nu). Det var till och med farligare förr, både att vara tjej och kille. Föräldrar släppte ändå ut sina barn och det behöver vi så klart också göra.

Sen sökte jag lite här på Bloggen då jag har "lärt mig igen" att hantera oro och då förstås också skrivit om det ett par gånger, här.

Hoppas att ni får en lagom farlig helg och att ni har människor att oroa er över, det betyder ju att ni har några ni tycker väldigt mycket om. Kram på er

Ibland hinner man inte allt...

Och det är väl inte meningen heller... I veckan har vi prioriterat vissa saker och skippat andra. Bara man gör det viktigaste först. På Fredagkväll blev det tvunget med lite sockbingo, en variant som ungefär gick till historien. Visste inte ens att vi hade så mycket sockar. (Här hade jag tänkt lägga in en bild av köksbordet fullständigt överbelamrat av sockar... 32 nyanser av svart, 20 sorters blå, 11 varianter av rosa, lila, rött, blommigt, randigt och prickigt åt olika håll osv. Dock ville inte datorn och mobilen samarbeta så ni får se den någon annan dag.)

Sånt är livet. Saker och ting funkar inte alltid. Helt enkelt. Nåja, detta är ju åtminstone glädjande för oss stökisar och jag kan inte annat än att hålla med. Det är de stökiga jag känner som är duktiga på att tänka outside the box ;-)... En kollega har begåvats med ett stökigt barn. Hon håller tummarna för att hen ska överleva. Jag säger att det ordnar sig. Hon säger att hon nästan blir förbannad för att det gör det, "för mig skulle det aldrig ordna sig."

Intressant tanke men samtidigt så brukar ju det mesta ordna sig (och man har ändå inte fantasi nog att lista ut vart det ska köra ihop sig nästa gång så det mesta av ens oro är helt onödig). När det gäller osorterade sockar till exempel så gör man det förr eller senare. Om det blir senare kan det hända att flera i familjen finner intresse av att hjälpa till med sorteringen, i alla fall om de har klagomål. Har väl hänt att vi sorterat sockarna lite random. Lillebror har visst råkat få hjärtiga, Storasyster såna med hål i, Lillasyster någon svart lite stor och Storebror tyckte att han nästan inga alls fått. Det är roligt att vara flera som sorterar, ännu ett argument för att inte vara så duktig ;-). Hoppas att ni har haft en lagom stökig helg. Kram

Önskar jag att jag var mer ordningssam?

Klockan är före tio. Ute är det regntungt. Mannen och jag sitter framför var sin dator. Tonårsvarning. Barnen hänger framför tv:n. Facebook svämmar över av människor som uppdaterar källarröjningar och andra underverk. Vi verkar inte vara nära att uträtta något dylikt. Vi tar tillfället i akt och tar det lugnt.

Drömde i natt att jag blev intervjuad av en tidning som frågade om jag skulle önska att jag var lite mer ordningssam. Jag sa ja, klart det skulle vara kul att vara en hejjare på att bringa ordning. Skinande diskbänk, trivselhögar insorterade på sina platser och inga sura handdukar. Vackert överallt, hela tiden.

Och sen vaknade jag, flinade och började fundera. Klart det hade varit praktiskt att vara mer ordningssam. Men OM jag hade varit kvinnan med kollen hade jag nog inte haft så många barn (de hade åtminstone varit yngre), jag hade antagligen inte tagit på mig att träna ett fotbollslag och troligtvis inte trivts med mitt knasiga jobb. Hade nog sällan bjudit hem någon helt oplanerat heller...

När jag tänker på saken så hade jag nog varit grymt nära utbrändhet om jag hade varit kvinnan med kollen. Det skulle krävas mycket "hårddisk" och energi. Jag tror inte att jag hade varit en så bra Kaospilot heller. Min styrka är att jag kan bli presenterad för ett problem och lösa det snabbt. Oavsett om det gäller konflikter, körlistor som havererar, snabbfixa fotbollsskor, utflyktsfika eller att dagens jobb kastas över ända så brukar det ändå ordna sig på något sätt. Ställtiden kan reduceras till ungefär noll.

Den stora anledningen till att jag inte bränner ut mig är nog förmågan att inte kräva underverk av mig själv hela tiden, det är ok att bara hänga. Dessutom försöker jag hålla oron stången och oroar mig oftast inte förrän saker är ett faktum. Klart att saker sällan går som man tänkte sig men det är oftast slöseri både med både tid och fantasi att innan försöka lista ut hur det kommer att köra ihop sig. Igår tog det till exempel mirakulöst nog ungefär tre timmar längre än beräknat att ta sig från stugan trots att vi hade minimal packning.

Så, när jag tänker på saken så är svaret nej. Jag tror inte att jag skulle vara mej och ha lika kul om jag "ordnade till mig" och blev ett koll-troll. Så jag fortsätter att göra politik av att jag är som jag är och så låter jag andra vara som de är. Hur skulle samhället bli om alla var morgonpigga, eftertänksamma, strukturerade, lugna och ordningssamma? Motsatserna behövs också, hejja mångfalden!

Hoppas att ni har det bra. Kram

Efter filur och funderar-fredag

Har funderat lite på det här med kamp och flykt. Våra två stora sätt att hantera problem eller försvara oss. De flesta jag känner, inklusive jag, använder lite mer av den ena eller den andra metoden. Ingen av metoderna är helt igenom bra utan behöver egentligen balanseras upp av den andra. Riktigt svårt är det och framförallt eftersom man oftast "lockar fram" det andra hos den andre. Och hur vanligt det är att man "silar mygg och sväljer kameler". Man krigar över saker som egentligen är helt oviktiga (eller sånt man inte kan göra något åt) och ger rackarn i att ställa ner foten och berätta hur man vill ha det när det gäller viktiga och eller stora saker som man kan påverka.

Och så funderar jag över oro. Att ha barn, eller att hå någon/ något som man bryr sig om innebär oro för att förlora det. Vilken extremt olönande sysselsättning oro är. Jag har sagt det förr men jag behöver påminna mig. 98% av allt man oroar sig för kommer aldrig att hända. 1,95% kan man inte göra något alls åt och de övriga 0.05% som vi ev hade kunnat göra något åt om vi vetat i förväg kan vi omöjligt räkna ut vad av allt som man oroar sig för som det skulle vara ;-). Här är några jag har grävt fram som inte oroar sig ;-).



Dags att slänga rädslan och oron åt skogen. Snyggare än så här blir vi inte, första dagen i resten av vårt liv ;-). Ha en fin helg allihop. Kram

Att vara som vi är och njuta av det...

Visst finns det nackdelar med att vara impulsiv. När man ger lackfärger till Lillebror och ger honom fria händer med cykeln till exempel. Resultatet blev en väldigt personlig cykel och lackfärg på en hink, hela Lillebror och handfatet... Kaosmodern hjälpte också till lite tvärt. Resultatet blev röd lackfärg på sommarens favoritbyxor. Å andra sidan åkte Lillebror och jag gummibåt i älven för någon dag sedan, jättekul. Fram och baksidan av myntet...

Och så är det väl för alla tänker jag. Klart man kan ägna stor tid åt att önska att man själv, Mannen och barnen ska vara lite annorlunda än nog egentligen är men det är ungefär lika givande som oro (min egen uträkning är att 98% av all oro är obefogad och resten kan man inte göra något åt). Tricket är nog att inte stuka till utan lära sig att uppskatta förtjänsterna och leva med förtjänsternas baksida. Varje barn bör som jag ser det hjälpas att uppskatta sina fördelar själv och leva med nackdelarna...

Att vara en Kaosmoder säger sig självt att det inte innebär ordning och reda men en hisklig massa annat... Njut av er själva hur än ni är gott folk. Ha en trevlig kväll