Juljakt....

En dag som innehållit alla möjliga känslor, tårar, ilska, skratt. Dock inte en gnutta julstress. Funderar lite på alla (företrädelsevis kvinnor) som ägnar december åt att se ut som jagade rådjur på grund av julen. En högtid förknippad med lugn o ro ger en dryg månads stress. Känns egentligen väldigt bakvänt.

Påminner lite som historien om fiskaren som satt o vilade mitt på dagen. En man kom förbi o målade upp en bild av att han skulle kunna fiska mer, skaffa större båt, anställda, fler båtar osv för att till slut kunna ta det lugnt. Fiskargubben konstaterade att han redan tog det lugnt :-).

Vad är det vi jagar o varför. Är det möjligtvis så att vi försöker ansvara för att alla runt omkring oss ska tindra med ögonen en hel dag. Som om det egentligen skulle vara möjligt... En del kommer att tjura, gnälla och bråka oavsett hur mycket mamman har sprungit en månad. Ibland gråter någon bara för att ladda ur lite spänning helt enkelt. Ingenting som ens världens godaste mor kan rå på alltså, inte med mindre än att riskera att bränna ut sig ;-).

Så, känn lugnet. Det blir jul oavsett vad. Ha en fin kväll allihop. Kram på er

Stor jul...

Igår morse avslutades årets sista stor-frukost på det halva pingisbordet i köket. Jag vet att det finns människor som är jättenoga med dukningen, vi är nöjda om alla får plats. Mellan 10 och 20 personer har huserat i Kaoshuset under julhelgen. Oftast har vi varit runt 6 vuxna och 10 barn. Extra allt kan man säga, mer julklappar, skor, jackor och påsar, madrasser, mat, prat, skratt och gräl.

De tre musketörerna, brorsan, syrran och jag har tillsammans med våra respektive och morsan och farsan tagit kaoset till en ny nivå samtidigt som vi har skrattat och trivts. Det blir mååånga svarta överdragsbraxor i hallen. Den som först går ut får de bästa brollorna ;-). Det går inte att hålla legofritt överallt (eller nästan någonstans om man inte vill ägna hela julen åt att skrika).

Det finns inte bara ett sätt att fira jul på. Vi har haft en underbar kaosjul där alla vuxna tagit ansvar och sett till så att de sina varit mätta, haft kläder på kroppen och någonstans att sova. Då blir det förvånande lätt att vara värd/ värdinna. Gräl har det dock varit minst av då barnen har blivit större och vi vuxna varit rätt fokuserade på att få allt att funka så att vi får tid att umgås och prata om livet och tingen, åka skridskor eller njuta av den vykortsvackra vintern.

På tal om att funka så känns det riktigt bra att Regeringen gjort överenskommelsen med Alliansen. Jag har inget emot lite Kaos i hallen på vardagsplanet. När det gäller så pass viktiga saker som relationer och politik så gillar jag däremot kommunikation och ordning. Att alla tar ansvar för att saker ska bli så bra som möjligt är viktigt både i stort och smått och då ska inte en enda fråga få fälla regering efter regering, vilken fråga det än må vara... Precis som i familjer är det viktigt att de som är satta att styra är vuxna nog att göra det. Så det är en glädjande att de kan det, det ger trygghet och stabilitet för landet.

God fortsättning på er. Måtte ni alltid ha någon att krama

Högst av allt är ofullkomligheten?

Julen, kraven och perfektionismens storhelg nummer ett. Som om grunden är att allt är och kan vara fullkomligt. De perfekta julkorten, vackraste granen, bästa julklapparna = annars är allt förstört.

Men är det verkligen så? Läser just nu en bok som heter inte perfekt men fri och lycklig av Christophe Andre´. Riktigt bra och befriande. Bild på två fötter med uddasockar på framsidan, bara en sån sak. Vi skickar vårt julkort där barnen ligger i en skrattande hög. Det är lite suddigt och alla syns inte så bra men vi kör. The best you can get alla älskade släktingar och vänner. De som vill ha perfekta julkort får avsäga sig till nästa år ;-).

Kommer att tänka på en man som jag pratade med som var i stor sorg. Han konstaterade att det han mest av allt saknade när hans älskade dött var inte att hon var perfekt utan de små fåniga sakerna. En del saker som han kände att han var unik i hela världen som visste om. En del saker som han hade stört sig på kände han att han knappt stod ut utan...

Och visst är det så. Det är inte det perfekta som gör att man älskar familj, släkt och vänner. Skulle Mannen dö så skulle jag bland annat sakna hans skrot runt och att stänga skåpluckor efter honom. Utan Storebrors ständiga halvliggande i sängar och soffor samt grinigt humoristiska sätt att försöka fostra familjen (i synnerhet mig) skulle jag få ett bottenlöst hål i hjärtat. Storasysters dansande och drällande av grejjer skulle göra allting trist bortom det uthärdliga. Lillebrors ljud och galna ideér skulle vara omistliga. Lillasysters ständiga hoppande men även surläppen som det inte finns like till någon annanstans skulle jag inte stå ut utan heller.

Och den här lilla ska upp i julgranen varje år, Storebrors första julpyssel. En målad trolldegsklump med gem i.
Man kan ju bli rörd för mindre. Vi älskar den och allt annat julgransjox som barnen släpat hem, allt ska upp.

Nu, snart dags att jaga hem lite ofullkomliga julklappar. Hoppas att ni har det lugnt och skönt och att ni kan ha överseens både med er själva och andra så här i jultider ;-). Störst av allt är kärleken, både till andra och sig själv, hur ofullkomliga vi än är. Vad tänker ni om det "perfekta"? Kram på er

Stress-less in december...

Åh, så här i jultider kan man stressa hur mycket som helst. Flänga runt och göra allt möjligt. Ha dåligt samvete och typ ångest över allt som man inte hinner. Stöpa ljus, hur kul är det med barn? Hänga upp julgardiner, för vems skull? Här snöar det ändå HELA tiden så alla skottar istället för att glo i fönster och undra över just jag har julgardiner... Köpa hela önskelistan till alla barnen (och behöva ta lån på kuppen och riskera att de alltid är lite missnöjda vidare i livet då de är vana vid att få och få och få och så ser ju livet oftast inte ut)...

Nix pix, jag vägrar. Mitt i allt det här stressiga finns det ju en massa saker som vi borde tänka på. Saker som rimligtvis borde göra att vi lugnar ner oss och tänker på vad som verkligen är viktigt. Kristian, Harpasione och så om skolskjutningen. Vad vet vi om vi ens ses imorgon och om det är så, vad är det då som spelar roll? Grejen är att vi egentligen aldrig, även om vi inte vill tänka på det, vet om vi ses imorgon.

I ljuset av det kan vi helt enkelt göra det vi känner för och njuta av tillvaron. Idag är det enda vi säkert vet att vi har. Stanna upp och tänk efter. Reta inte upp dig på facebookuppdateringar (alla andra har det bättre) eller kvasi-dsikussioner som pepparkaksgubbar/ disneys beslut att klippa i Kalle Anka. Välj ut de saker du och de människor du vill ha omkring dig vill göra och gör det. Helt enkelt. Kliv ur din lilla jösses-jag-har-inte-hunnit-stryka-juldukar-värld och bli den du föddes till att bli. Gör bra saker, sprid glädje och godhet även utan för din innersta krets så ger det ringar på vattnet. Det finns många på nätet också som sprider ringar på vattnet om livet, bland annat: Livstid Punctum Saliens, kalebass. Om några dagar skickar vi mellandagskort, inte för att vi måste utan för att vi vill skicka hälsningar. Krama varandra och Kram på er

Ett Luciautbrott...

Jesper Juul må säga vad han vill men om jag inte minns fel så har han bara ett barn och antagligen ett lugnt sådant. Karl'n har rätt på sätt och vis. Klart barn vill samarbeta men ibland vill barn även bråka, retas och "lätta på trycket". (Faktum är att även vi vuxna ibland gör det men det låtsas vi inte om). En sån där logistik-peaks vecka och final med Lucia. När det har varit Lucia hela dagen, på längden och på tvären, mysigt och vackert och kanske lite spännande... Då kan det vara så att det börjar bubbla av känslor i kroppen och då passar det bra med ett litet utbrott om man inte får ur sig dom på annat sätt...

Full respekt för att barn är olika. Våra barn är väldigt olika. Somliga gråter och andra skriker och slåss så att rutorna skallrar. En del har inte just några utbrott alls medans en del andra behöver pysa ur sig hur ofta som helst. Vi vuxnas uppdrag runt omkring blir mest att ta det lugnt, se till att saker inte går fullständigt över styr och låta barnet hantera sig. Prata om det efteråt så att de blir bättre och bättre på sig. Svårt men viktigt. Och jo, nu när vi går in i julveckorna kan vi nog lugnt räkna med lite "julspel" också. Faktum är att julspel nog kan räknas till en släkt-tradition. I min ursprungfamilj vet jag till exempel att vi brukade göra ett julspelsarrangemang på julafton modell stort (inte hela världen, vissa saker kan vi le åt än).

Just ja, en liten julrapport också. Ungefär hälften av adventsgrejjerna ligger fortfarande i lådan. Tomtarna bor också där än. Julklapparna har jag och en kompis gjort upp om att vi köper nästa torsdag. Det vi hittar då får dom ;-). Barnen har gjort ett juldass...

Ta det lugnt i julstöket mina vänner... Kram

Jag ger dig min morgon...

Kom igång för sent och stressigt blev det. Mitt fel förstås... Och jodå, barnen och jag var arga och skrek åt varandra innan de gick till skolan. Storebror blev duktigt sen. Såg mig omkring och insåg att den där röjningen som skulle behövas för att klassas in i "the perfect house wife" genren inte kommer att bli av idag heller. Log för mig själv och konstaterade att det inte är någon slump att jag aldrig drömt om att bli hemma fru. Det är tur att familjens överlevnad inte hänger på mina husmorskvaliteter. Förresten kan man undra lite över varför så många kvinnor i dessa tider låter som om de går in i ett krig och att världen kommer att sluta den 24/12 om de inte lyckas.

Vi får förhoppningsvis fler morgnar, dagar, veckor och jular. Mitt hjärta fröjdas och skrattar samtidigt som jag gråter över att Kristians resa börjat närma sig sitt slut. Skulle vilja sjunga den här för honom, mannen med den vackra själen. Skickar kärlek till honom, att läsa hans Blogg ger lite perspektiv så här i jultider när vi ibland kan förledas att tro att oviktigheter är viktiga. Kram på er alla fina...

Plötsligt händer det...

Veckan har gått i alligatorns tecken, lite mindre soligt och varmt bara. Så fort jag inte haft något jätte-måste på överlevnadsnivån för mig har jag lekt alligator. Ofta vet jag det men jag gör det inte, nu har jag lyckats. När jag koncentrerat mig på att göra det jag riktigt måste och sen bara vara, kommer energin smygandes på mig igen. Naturligtvis kräver det verkligen sin kvinna att bara gå förbi trivselhögar och dammråttor på väg till soffan men jag gillar resultatet. När jag vilat mig i form är jag nöjd med både mig själv och tillvaron (även om det råkar vara aningens stökigt). Och när jag är i balans är jag bättre på att sortera ut vad som är viktigt/ mitt problem osv. Då bränner jag inte en massa energi på saker som jag inte kan göra något åt till exempel.

Riktigt roligt är det med vår lilla samarbetshärva också. Så här i lusse och tomtetider är den riktigt aktuell. Vi har några kompisar som vi liksom byter allt möjligt med. Allt från salvor och sjörövarlappar till kryckor, skidor och barn. Jättekul att kunna bidra i härvan och guld värt när man själv har behov av något.

Så, hoppas att ni också kan leva lite alligatorliv mitt i decemberhetsen.

Vardagskvalité?

Känslan av att gå barfota på en sandstrand har känts lite avlägsen ett tag ;-). Resan var alldeles underbar men vardagen tar över när man kommer hem. Naturligtvis, det är som det ska vara. Semester i alla ära men det duger inte att gå och ha en värdelös vardag och bara längta till nästa semester. Jag skulle vilja vurma för ett nytt ord, vardagskvalité... De där små små sakerna i vardagen som betyder så mycket...

I samma veva som jag tänker vardagskvalité så börjar jag tänka på det där med vuxentid. Det där att man ska boka in tid för att vara vuxen och partid utan barn. Känner på ordet, ett underligt ord, vuxentid... Jag får för mig att jag är vuxen hela tiden och att jag prioriterar vad jag ska göra med min tid. Visst är det trevligt att sticka på bio eller äta något utan barn men det blir som en parentes. För mig spelar det tusen gånger större roll hur vi har det i vardagen. Hur mycket vi lyssnar på varandra, skrattar, skojar och bryr oss om varandra en vanlig tisdag Mannen och jag. Har vi det inte bra i vardagen så blir det lätt pannkaka av en middag. Vuxentiden finns för det mesta även i vardagen, någonstans, även om vi har fyra barn. Någon gång sover de eller är hos kompisar...


Och så julafton, denna dag då "det smäller". Stora delar av världen laddar för en enda dag. Som om det viktigaste var vilka julklappar man lyckas skrämma ihop... När det kommer till kritan är Julafton faktiskt också en engångsföreteelse, en parentes. Julhelgen och stämningen är det viktigaste. Och lagom till jul kan det ju passa att bli tacksam över att man inte tillhör dom som är utan och utanför... Då vore det inte roligt varken med ledighet, vuxentid eller jul...

Sköt om er och hoppas ni har en hyfsad vardagskvalité, hoppar fram bakom kylskåpet och skrämmer er kära eller bara kittlas lite. Har ni inte gjort snöänglar eller några hoppsasteg i veckan så är det kanske dags... Kram på er gott folk

Hej och välkommna till årets gnällföreställning...

Denna obekväma tanke slog mig som en blixt i huvudet för någon dag sedan. Vilken gnäll-kärring jag är, nej, inte ens det, en liten gnällig unge är vad jag är. Utan någon egen förskyllan och utan några som helst möjligheter att välja (?).

Något barn som är lite jobbigt just nu. Snöyra, jul och en massa annat. Ja men jösses... Är jag vuxen och tar ansvar för mina egna handlingar och val?

Om vi börjar med barnet så är det just ett barn med all rätt att göra fel eftersom barn ska träna sig på saker, på att leva livet. Jag däremot är den vuxna i kråksången. Jag är den som levt x antal år före barnet föddes och därför bör kunna visa allt jag lärt mig och be om ursäkt om jag inte lyckas. Ansvaret är alltid mer mitt än barnets när vi hamnar i konflikt.

Snöyran är som den är och den är åtminstone rättvis, den drabbar alla och får oss att än en gång inse att vi är små och att det finns saker som är större som vi inte kan påverka, bara förhålla oss till. Men snö förenar också. Plötsligt byter man ett par ord med andra som strävar på i snöyran. Vips har man bytt en hel massa ord med morsan och farsans grannar. På affären ler alla mot varandra, pratar lite och har inte alls bråttom ut ;-).

Och så tänker jag att julen liksom snön är en händelse, inget problem. Det är något att förhålla sig till och som man kan välja att njuta av. Så trots att vi håller på att fullständigt snöa över och julen är i antågande så är det rätt lugnt. När vi tittar ut genom fönstret ser det ut som ett julkort, inne är det lugnt och skönt. Nä, men hej och välkommen Julfrid...

Vackert men sen då?

Ibland blir man lite förvånad över sina tankar. Har just konstaterat att detta antagligen är den absolut vackraste årstiden. Årstiden då till och med en parkering kan vara vacker. Och visst, det är vackert, om man bara tittar ut genom fönstret alltså. Börjar man däremot skärskåda den eländiga årstiden så kan man så att säga trycka på ogilla-knappen många gånger. Inte för att det ger något eftersom det här är som det är, något att förhålla sig till. Kallt och idiot mörkt. För lite snö för att det ska kunna vara riktigt kul. Vackert men urtråkigt och inte speciellt mysigt.

Och är det inte så rätt ofta. Såna där glittrande prinsesskronor och balklänningar är vackra men sen då. De där perfekta matchande jularna med barn med stärkta kläder är vackra men sen då. Vitt golv är också vackert men sen då.

Det tänker jag är en tanke som jag ska ha med mig in i julstöket. Hellre roligt än vackert om man måste välja. Jag lär plocka fram hela jul-lådan i år igen och låta barnen pynta av hjärtans lust. Granen ska traditionsenligt ha alla färger och former och kläs om minst en gång om dagen till julafton. Hellre skratta än att slita med "hur saker och ting måste vara". Vad tänker ni?