torsdag 31 december 2015

Gott nytt år

2015, ett år med massor av skratt, gråt, utveckling och då världen kom lite närmare oss.

Gjorde en liten utvärdering tillsammans med Mannen igår. Ett år då livet, döden och världen kommit ännu närmare. Mycket kvar (förhoppningsvis) men vi har lärt oss en del. Personligen har jag lärt mig att ta det lugnare med det vardagliga då mycket av det egentligen är tämligen övergående. Släppt rädslan och känner att det är otroligt viktigt att vara ärlig med sig själv och de människor som är viktiga då allt annat leder till ensamhet och frustration. Inte den enklaste vägen men i längden så värt.

En annan sak som jag blivit bättre på under året är att låta människor gå sin väg utan att fördöma. Vem är jag att veta vilka vägar och lärdomar som är deras? Det brukar finnas goda anledningar både till att människor förändras och att de väljer att inte göra det. Mitt uppdrag är ju framförallt att koncentrera mig på min väg och lära mig av den.

Och vad vet jag om vilka nya uppdrag makarna till dessa uddastavar (?) just nu har?


Önskar er ett gott nytt år där ni får tillräckligt av allt. Tillräckligt mycket utveckling, utmaningar, kärlek, vänskap, värme, mat, skratt, fysisk aktivitet osv. Kram på er

lördag 26 december 2015

Lite tårar på julafton...

Kaosfamiljen hade laddat, farmor och farfar skulle för första gången komma hit och fira jul. Dagen före julafton fick vi veta att de blivit sjuka och på julaftons morgon att de inte skulle komma. Riktigt tråkigt men livet är ju sånt ibland. Dock var krisen i Kaosfamiljen ett faktum, vi skulle bli lika många som vi brukar vara en vanlig torsdag. Kaosfamiljen är ju ett litet gäng så det klart det hade funkat men om man ställt in sig på farmor och farfar blir en familjejulafton inte riktigt samma sak. Vad gör man?

Julaftons förmiddag blev ärligt talat en lite ledsam historia men sen gaskade vi upp oss. Jag tog en tur runt byn med lite julkort (mellandagskort för de som bor annorstädes). Under eftermiddagen åkte vi skridskor med hela familjen. Riktigt kul, framförallt då vi kom till rinken klockan 14 och fick isen helt för oss själva. Verkade som om folk hade annat för sig då. Mannen och jag plockade in vuxenpoäng under Kalle Anka genom att snabbfixa lite julmat (en del mat skulle så klart också ha levererats med farmor och farfar). Lugn julmiddag och julklappsspel med Kaosfamiljen. Efter det hade vi blivit inbjudna till våra storhelgs/ äventyrs/ siblings-in-four-kids vänner på julklappsutdelning, trots att de hade släkt hos sig. Riktigt härligt.

Sagt och gjort så tog vi våra kids och klappar och begav oss till vännerna. Vi känner varandra, bor i samma samhälle, har barn i samma åldrar men det skulle visa sig att vi kom till en helt annan del av julklappsvärlden.

Den julklappsutdelning som vi nu bevistade innebar att man först resonerade en stund om man skulle ha tomte och vem som skulle vara tomte. Man kom fram till två som sen bytte om. Alla satt i en ring och väntade tills tomtarna delat ut allt och sen öppnade man i tur och ordning ett paket var, höll upp vad man hade fått och berättade från vem. Jag hade noll julklappar då Mannen och jag bestämt att vi inte skulle byta julklappar i år, Mannen hade en (jo, jag bröt överenskommelsen). Storebror hängde med i fem varv med sina fem julklappar och de andra Kaosbarnen hängde med ett tag till. Den här varianten av utdelning tog i runda slängar 2 timmar då det var många som fått bra mycket fler än fem paket.

Det är lätt att tänka att vi alla gör lika tills man varit med på något annat. Det blev en liten kulturkrock då våra traditionella julklappsutdelningar brukar ta ungefär en halvtimme inklusive tomten och alla rim. Tomten brukar vara "färdigbeställd" men klockslaget lite svävande så man väntar en stund. När tomten kommer, käftar han lite med lite alla som han känner och lämnar ut ett gäng julklappar för att sen skylla på stress och låta barnen eller andra manade dela ut resten. Så fort man får en julklapp i sin hand kan man köra igång och öppna så alla brukar öppna sina presenter ungefär samtidigt i ett halvordnat kaos för att sen börja smälla i sig julgodis, prova julklappar och titta på Karl-Bertil. Det sista julklappsartade som brukar hända är att någon vuxen springer runt och konstaterar att man glömt någon julklapp någonstans.

Verkligen en ynnest att ha fått vara med om en annan variant av jul och vettig träning för barnen också. Det finns fördelar med båda varianterna upptäckte vi och också att olika personer har lättare/ svårare för att ställa om sig, så klart. Vad vet man, vips pips ska de till några svärföräldrar som är från ett helt annat julklappsland och då är det bra att ha övat. Så länge man håller sig i sin kultur är det lätt att tänka att man inte har någon men när man kommer till något annat upptäcker man att man har det och kan få syn på sig och sin kultur på ett annat sätt... Nyttigt och intressant.

Sen är det inte hela världen att någon gråter på julafton, det är nästan så att det ibland tillhör, står i det finstilta, även om vi försöker att inte låtsas om det. Vi låtsas som om livet inte ska förändras också, fastän det gör det och kommer att göra det även framöver... En dag kommer vi inte att ha mer tid så det gäller att fundera på vad vi ska göra av den tid som ges till oss och göra det bästa av de förutsättningar vi har. Vi har gjort andra saker den här julen än vad vi brukar. Spelat mer spel, träffat kompisar och pratat om viktiga saker tack vare vår lilla julkris så en del goda saker förde den med sig... Förresten tror jag att tårar är läkande och att världen skulle se bättre ut om folk hängav sig till gråt lite oftare...

Hoppas ni haft en fin jul, julkram på er

tisdag 22 december 2015

Perfekt eller roligt?

Pepparkakshus, en oanad möjlighet till sammanbrott och bråk. . I år hade vi delat upp oss i tre lag. Lillasyster och Storasyster, Mannen och Storebror och sist men inte minst Lillebror och jag. Systrarnas samarbete gnekade lite då de envisades med att försöka göra ett vackert hus. Mannen och Storebrors samarbete funkade fint då den ena spelade dator på sitt rum och den andra satt och glodde på sin mobil i källaren. Lillebror och jag hade ett riktigt vinnande lag. Cursed Gringerbread var vårt tema och det funkade utmärkt. Så fort någon av oss fick en idé så sa den andra kör. Varje gång något blev snett, skevt eller allmänt fult så ropade vi -Prefekt!

Vi skrattade så vi grät, hade gott flyt i arbetet och blev riktigt nöjda med resultatet. En intressant fråga som dyker upp är varför vi ska ta allt på sånt stort allvar så att det blir taskig stämning. Vi som har det så bra borde väl rimligtvis kunna njuta, skratta, dansa och sjunga oftare.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte kommer ihåg speciellt mycket av de julklappar jag fått genom åren. Inte så att jag kan säga att julen -87 fick jag.. och julen -79 fick jag.. (sorry morsan och farsan, ni gjorde det bra). Kanske läge att tagga ner och inte tänka att årets julklappar är livsavgörande...

På tal om livsavgörande så gick Storebrors plan i stöpet så då behöver han fundera ett varv till på alternativen. Jag tror att min största julklapp till honom blir att köra en föräldra-mumbo-jumbo-detox. Bara sluta med det mesta jag håller på med för det funkar inte. Det mesta ordnar sig hörrni och vi vet inte hur livet ska kullra. När man ser tillbaka på sitt eget liv så är det ofta då när man inte fått flyt på saker och ting som man har lärt sig mest och som har lett till vändningar man inte kunnat drömma om innan. Ibland är det missarna som gör det och ofta blir det en rolig historia i efterhand. Och handen på hjärtat, det perfekta må vara vackert men det är sällan roligt...

Ikväll ska vi ha julmustprovning. Hoppas ni får en fin jul med skratt, sång, dans och kärlek. Stor julkram på er

torsdag 17 december 2015

Hur mycket ska man försöka styra?

Julgranen klädd. Helt traditionsenligt är det inte då vi numera inte längre för säkerhets skull knyter fast granen i taket. Som vanligt ska allt från piprensar-glittrande stjärnor till räceränglar och ljusmanchetter upp. Röda glittret o åratals kaosbarnspyssel. I år blev det visst en flygande kamel också. Granen har numera ett mycket lugnare liv då Piff och Puff inte längre ständigt anordnar ängla och tomte fester som Jobbe och Jebbe kämpar med att avstyra. Förr kunde julgransstriderna bli till rena handgemäng men nu blir det mer smyg-omklädningar. Klart vi hade kunnat jobbat på att ha en mer matchande gran om vi hade styrt upp det hela lite men granen är charmigt levande och fortfarande en källa till stort nöje.


En som inte jobbar så där nämnvärt just nu är Storebror. Han skolkar som bara den från den där linjen på gymnasiet som han minst ogärna ville gå. Skoltrött sen i 8:an och vi sparkade honom genom högstadiet. Det klart att vi har grejat på med en hel massa föräldra-mumbo-jumbo. Dragit bort alla pengar, tjatat, gullbett, haft långa diskussioner, datorförbud, monologer, väckt, lockat, straffat, skojat, hotat, mutat, skjutsat, skrikit, skrattat, gråtit, struntat i det, bråkat, krävt dobbytjänster och allmänt slitit vårt hår. Det har gått så där kan man säga.

Det enda vi hittills inte har gjort är väl att ta tjänstledigt från jobbet för att bära pojken till skolan. Anledningen till att vi inte gjort det är nog mest för att det är så lönlöst att försöka baxa en 187 lång hyfsat vältränad ovillig 17 åring någonstans. Vi hade aldrig varit på skolan i stan innan 15.00 även om båda föräldrarna verkligen försökt "lägga manken till" (enligt min forskning på topp fem listan på vanligaste uppmaningen till skoltrötta klyftiga tonåringar och jodå, det sas även till mig när det begav sig). Resultatet av tjänstledigheten hade möjligtvis blivit att vi bränt ut oss, vilket man gärna gör om man försöker styra upp något som är ostyrbart.

Ödmjukhet uppstår när man inser hur lite man kan styra över, till och med av de saker som man verkligen tycker är viktiga. Lev och låt leva. Den unge mannen, jo med den ansenliga mängd hår på benen som han har så är han en man, kommer absolut att klara sig fint framöver. Han kan städa, tvätta och laga mat. Artig, hjälpsam och smart så förr eller senare kommer han att veckla ut sina vingar och flyga, troligtvis till och med bättre om han får lära sig att styra upp sig själv. Som det är nu har han en plan som han tänkt försöka sig på. Det enda vi föräldrar kan göra egentligen är att sluta oroa oss,hålla tummarna och tycka om honom. Så som det är med alla stora barn egentligen. De flesta människor har perioder då det blir hack i flytet.

Dags att äta lunch med den unge mannen och sen pyssla med Lillasyster på hennes skola. Hoppas ni får en fin torsdag. Kram



torsdag 10 december 2015

Juljakt....

En dag som innehållit alla möjliga känslor, tårar, ilska, skratt. Dock inte en gnutta julstress. Funderar lite på alla (företrädelsevis kvinnor) som ägnar december åt att se ut som jagade rådjur på grund av julen. En högtid förknippad med lugn o ro ger en dryg månads stress. Känns egentligen väldigt bakvänt.

Påminner lite som historien om fiskaren som satt o vilade mitt på dagen. En man kom förbi o målade upp en bild av att han skulle kunna fiska mer, skaffa större båt, anställda, fler båtar osv för att till slut kunna ta det lugnt. Fiskargubben konstaterade att han redan tog det lugnt :-).

Vad är det vi jagar o varför. Är det möjligtvis så att vi försöker ansvara för att alla runt omkring oss ska tindra med ögonen en hel dag. Som om det egentligen skulle vara möjligt... En del kommer att tjura, gnälla och bråka oavsett hur mycket mamman har sprungit en månad. Ibland gråter någon bara för att ladda ur lite spänning helt enkelt. Ingenting som ens världens godaste mor kan rå på alltså, inte med mindre än att riskera att bränna ut sig ;-).

Så, känn lugnet. Det blir jul oavsett vad. Ha en fin kväll allihop. Kram på er

tisdag 8 december 2015

Måndagsmys...

Vår lilla stick-sammankomst gick utmärkt får man säga. Ett gäng kvinnor med olika nationaliteter träffades och stickade efter förmåga. Själv höll jag mest på och ordnade med trassel. Inte för att vi förstod varandra hela tiden men med kroppsspråk tar man sig en bit och skrattade gjorde vi. Så länge det finns skratt finns det hopp. Jag tror på Tomas Sjödins myrstegsrevolution. De små små sakerna som var och en gör kan ta oss tillsammans åt det håll vi vill...

Jag upptäckte än en gång att han har fler kloka saker att säga. Omtanke är långtidsverkande och människor går aldrig över är också något man kan bära med sig i hjärtat.

Och som min nyfunna vän Maronga sa ikväll, när man har varit med om mycket dåliga saker är det viktigt att skratta och att träffa andra människor.

Med perspektiv på att det finns människor som verkligen varit med om dåliga saker i livet kliver jag in i årets julmånad med en känsla av att jag tänker vägra julstress. Pepparkaksbak ska man göra för att det är kul, annars inte alls. I vår familj brukar det alltid bli kul då vi har vissa individer som alltid ser till att det blir en fullkontaks-sport ;-). Sköt om er

torsdag 3 december 2015

Upp som en sol och ner som en pannkaka...

Ibland blir man bara matt på de snabba kasten mellan magi och fullständigt trams. Sånt som livet med jämna mellanrum erbjuder. Är just nu lite trött på tramset. Kan tröttna lite på att vara så in i nordens positiv, trevlig, tillmötesgående och vägra prata strunt om folk då det skulle vara så enkelt att göra tvärtom. För det klart att det hade varit skönt att bara ge sig hän åt småsnikenhet och snacka skit. Sitta på möten (eller i soffan) och säga att "någon" borde göra något och sen sitta och se sur ut över att ingenting blir gjort. Låtsas som om man är förmer än alla andra men egentligen hålla sig rejält långt innanför sin komfortzon. Påtala problem utan att göra minsta egen anstiftan till att ta ansvar eller göra något åt saken.

Enda kruxet är att man själv blir svart av att vara ogin och bara undvika eller bli galen och prata med fel människor om saker och sen bli förvånad eller säga vad var det jag sa när inget händer. Det skulle var jag som blev blev lidande om jag gjorde så och så är jag inte beredd att ha det.

Det finns gränser och man behöver inte vara hur positiv och tjänstvillig som helst. Ibland behöver man tjura ihop och säga ifrån men för det mesta ger det otroligt mycket att engagera sig. Till syvende och sist så tjänar jag mycket på att inte prata skit då jag alltid har ryggen fri och det är otroligt skönt. Samarbete är roligt. Det är bara ikväll (bland annat för att jag sålde ut morgondagens lediga dag) som jag kroknat lite. Det kommer ju en helg sen och dagarna är också fyllda av magi. Hoppas ni har det magiskt. Kram


torsdag 26 november 2015

Varje människa en ö?

Julen står på tröskeln. Denna underbara högtid av lugn, mys, tända ljus, umgåsande, julklappar och lycklighet. Som vanligt förväntas julhandeln att slå alla rekord. Årets julklapp är en robotdammsugare... Jösses, jag känner inte många som rimligtvis kan behöva en sån. Däremot vore det väl nyttigt för oss alla att röra på sig lite mer eftersom vi har bevisat att et går äta sig mer än mätt...

Från mitt håll blir det fler julklappar i år. De vuxna kommer att få julklappar härifrån, härifrån eller något liknande. Barnen får riktiga julklappar men mindre då jag planerar att skänka bort motsvarande summa som de får julklappar för till Röda korset eller liknande. De kan få välja vart pengarna ska gå.

Anledningen till att jag gör så här är att jag börjar vara rätt upprörd över att vi lever som om vi vore öar av övermänniskor som inte ska påverkas av livet. Jag har inga problem med att mina barn förstår att det pågår saker i världen som oavsett hur vi försöker låtsas, kommer att påverka oss. Och så klart är det vi vuxna som behöver gå före, som vi eh tyvärr gör med allt annat. Jag är stolt över att vara svensk men vi behöver tänka lite före då det faktiskt spelar roll vad vi säger och gör. och jo, oavsett om vi vill det eller inte så kommer livet att påverka oss. Krig, sjukdomar, döden och miljön. Som jag nyss sa till krassliga Storebror så suger livet men man behöver fiffa med det, göra något större av det och julen är väl ett utmärkt tillfälle att höja blicken. Jag tror absolut som Jonas Wikström att vi kan göra mer, både när det gäller flyktingar och miljön men vi behöver maka på vår bekvämlighet en aning. vi har ingen flyktingkris, det är de som flyr som är i kris.

Det roliga när det gäller barnens julklapppar och att skänka pengar så reagerar de genom att tycka att det är rätt vettigt. Skulle tro att det kan bli kul att de får välja vart pengarna går. Vuxna som jag har berättat det för börjar däremot skruva på sig och blir tysta, rör inte min kaffemaskin/ dammsugarrobot/ juicepress osv. Nåja, alla får så klart göra som de vill, för mig känns årets beslut vettigt. Precis som att det känns bra att cykla till affären eftersom jag är en del av världen (och jo, det är jag på kortet, för 40 år sedan).


Hoppas att ni har en bra dag. Kram

torsdag 19 november 2015

Världen är galen...

Terrorism, mord, våldtäkter, krig och förödelse. Plötsligt känns världen helt galen. Men vänta nu, stämmer det att världen plötsligt har blivit farlig och galen eller har den möjligtvis alltid varit det, också?

Några säger att det var World trade center 11/9 2001 som världen ändrades. Andra säger Norrmalmstorgsdramat eller Palmemordet. Somliga minns Vietnamkriget, andra världskriget eller finska vinterkriget som då när man kände att världen förändrades till att vara ett osäkert, farligt ställe. Jag tror att hemligheten är att världen varit osäker och farlig från tidernas begynnelse.

Samma med främlingsfientligheten. Varje kommun, stad eller by med självaktning har minsann vetat mycket länge var de "onda" bor. Galningarna som har hår under fötterna/ bär kniv för jämnan eller helt enkelt är opålitliga och inavlade. Tills vi lär känna några av dom. Då är dom inte dom längre utan har ett namn med egenskaper. Så, eftersom jag lärt känna människor från Skelleftehamn, Skellefeå, Gotland, Chile, Östersund, Kroatien, Lomträsk, Serbien, Stockholm, Uppsala, Thailand, Sandviken, Kongo, Ö-vik, Göteborg, Finland, Sorsele, Norge, Colombia, Sjöbotten osv så vet jag att det finns alla sorter där också.

Vi har pratat mycket om terrorism här hemma de senaste dagarna. Kommit fram till att den gemensamma nämnaren när det gäller Breivik, Trollhättan och Paris är pojkar/ män i utanförskap. Lillasysters analys om varför människor blir terrorism är klockren. "Det är för att de tror att bara dom har helt rätt."

Alla kan vi göra vår lilla del för att bidra till en värld med mer omtanke, skratt och innanförskap. Just nu funderar jag rätt hårt på att skänka lika mycket pengar som jag ger i julklapp till Röda korset. Det kan bli lite färre julklappar men ärligt talat så har barnen gott om grejer. En idé som jag nyss fick är att starta en stickcirkel för både nyanlända och bofasta. Inte för att jag kan så mycket mer än att sticka vantar, sockar och halsdukar men det kan ju räcka en bit och kanske känner jag några som också kan och nu när det snön lägger sig behöver vi alla halsdukar.

Ha en fin torsdag allihop. Kram på er

onsdag 11 november 2015

Och jag är dummare än alla...

Som än en gång förlägger min plånbok... Det hade ju varit trevligt om en hade kunnat säga att det inte brukar hända, att det är en engångsföreteelse. Men när en står och funderar på att dunka huvudet i en vägg så slår en tanken att detta har hänt förr. Inte bara en gång utan jag är säkerligen uppe på tvåsiffriga börs-bort-tappningar. Om intelligensen fanns så hade en förstås kunnat se ett mönster och göra något radikalt. Operera fast en magnet eller krok på magen där en hängde det viktigaste.

Fast det hade inte hjälpt. När det blir mycket så börjar jag drälla saker. Vantar, mössor, nycklar, mobilen osv. Lägger bara ifrån mig, utan en tanke. Galopperande drophand, vilken tur att jag inte är klonad. Jag har tur nog att Mannen står ut med mig, när jag i vissa lägen har svårt att göra det själv. Nu tror jag att det blir att dra en filt över sig och lägga sig och läsa. Mer duger jag inte till ikväll. Mm, först en pepparkaka, Lillasyster har bakat. Imorgon blir det att jaga förlupen börs. Ha en trevlig kväll på er

lördag 7 november 2015

Ungarna är smartare än vi...

Det klart de har mindre livserfarenhet och så. De har inte helt koll på sina humör, lite taskig balans på saker och ting och de har så klart inte blivit fullt relationstränade än. En sak är dock alldeles klar, när det gäller vissa saker är de bra mycket smartare än vi vuxna. Källkritik. Som en kompis så klarsynt beskriver det så önskar hon att årets julklapp till vuxenvärlden blir källkritik.

Man ser till exempel inte många ungdomar som "råkar" dela något om hur mycket pengar en flykting från som en absolut sanning utan att kolla Migrationsverkets hemsida (som ju är de som vet då det är de som ger pengar). De ifrågasätter kort och texter på och om kändisar också på ett riktigt friskt sätt må jag säga. Dessutom har de vana av att diskutera och fundera på vad/ vem man lägger ut på facebook.

Och faktum är att de, utifrån att de har klasskompisar med andra kulturer och hudfärg lär sig mycket mer om det också. Som Lillasyster säger " Det finns alla sorters människor mamma fast egentligen är alla samma på ett sätt. Alla kan vara snälla men det finns dom som är dumma ibland."

Rätt häftigt att barnen är klokare än vi. Kram på er

måndag 2 november 2015

Kaosfamiljen på utflykt...

Som vanligt krävs det lite energi för att komma sig på en liten utflykt med Kaosfamiljen. Även det är em pyttelitenutflykt, en sån där vi lovat Storasyster att hon ska kunna fika vid bakdörren på bilen om hon vill. Energiåtgången består fortfarande i att samla ihop alla, stå o knuffas i hallen, tjafsa om vem som ska sitta var i bilen o att det alltid ärminst en som är tjurig.

Igår var det 4 som var tjuriga men efter att de lämnats lite ifred o fikat så löste det sig. Blev riktigt bra till o med. En sak man verkligen kan undra över är varför det alltid är som har blöta vantar/skor när vi kommer hem? Fast, det måste bekännas att det höjer stämningen om någon råkar kasta sin vante med en isbit ut i havet. Till o med den tröttaste tonåring får sig ett gott skatt ;-). Ha en bra måndag allihop. Kram

fredag 30 oktober 2015

Frost...

-4 betyder kallt men samtidigt ljust och fräscht ute. Det gäller att klä sig och att se att frost är vackert då det ju är naturligt den här årstiden och det kommer att bli mer av det...

Har pratat en del om utlandsresor med Mannen och olika vänner. Mannen hävdar bestämt att det för honom alltid är ett äventyr att resa, aldrig avslappning. När man är på plats kan det men jobbet både före och efter gör att det på något sätt blir ett nollsummespel. En rätt intressant tanke som jag, trots att jag själv inte blev ordentligt bofast förrän jag var 33år, är böjd att hålla med om. Skulle all-inklusive-resor har ett pris, i alla fall om man ska ha med en hel familj.

Denna höst innehåller ovanligt mycket festligheter för Kaosfamiljen. Till o med så pass så att vi tyvärr inte hinner med alla roligheter. Och vi som brukar ha det så lugnt. Kul som ögat ska det bli men oavsett vad så är vardagarna så många fler än helgdagarna och arbetsveckorna så många fler än semesterveckorna. Hur man än gör så är det hur våra vardagar är som avgör hur vi har det.


Mys i mörkret, hoppa i lövhögar och ha en trevlig helg. En äkta kärlekshandling kan tina ett fruset hjärta (citat från filmen Frost). Livet är kort, därför behöver vi göra det viktigaste först. Kram på er

söndag 25 oktober 2015

Kanske är vi i nuet lite för mycket...

För sisådär 10 år sedan var detta en speciell dag. Dagen då delar av Kaosfamiljen klev upp 04:15 istället för 05:15. I flera veckors tid tänkte att man kunde ringa och väcka tidningsbudet. Trött hela tiden, förkylningarna och magsjukorna avlöste varandra och vi tyckte att 04:15 var fruktansvärt hemskt. Stackars oss... Så klart att det inte är det värsta som kan hända en människa men eftersom man knappt hade näsan ovanför vattenytan i diskhon så kände man absolut så.

Nu är det ett annat läge men fortfarande är det så att vi människor är närmast oss själva. Ska vi behöva skicka maskingevär med barnen till skolan undrar en mamma som jag känner. Eh, nej. Det är inte hennes barns hudfärg som är hotade och maskingevär har väl aldrig löst några som helst problem, bara skapat fler. Det är de som kommer från krig och fasligheter på andra ställen i världen vars barn begravs och hus brinner. Dessutom har livet alltid varit farligt, världen behöver alltid mer kärlek, generositet och tillit.

Samtidigt så fortsätter uppropen för att ingen ska "ta våra" luciatåg och pepparkaksgubbar ifrån oss och att det är våran rätt att fortsätta kalla chokladbollar för något annat.

Vi har inte råd att ta emot flyktingar säger vi och sen åker vi på all inclusive och badar i det hav där familjer dör för att fly till en bättre tillvaro.

Rätt intressant egentligen att man kan hata människor som man inte ens känner, som inte ens har gjort varken en själv eller någon man känner något. Tänk om det hade handlat om skostorlek 36 istället som "varför ska dom ha mat och tak över huvudet" drevet hade gått mot.

Det finns mycket galna saker i världen och en del av dom sysslar vi med helt oreflekterat för att vi tänker på oss. Ibland tänker jag att vi inte alls har problem med att vara i nuet, kanske är vi nuet och vi:et lite för mycket.

Vi är en del av den här världen även om lyckan ler mot oss så pass att vi har pengar, ren luft och rent vatten,i stort sett alltid har mat på bordet, värme och torra fötter just nu.

Ikväll ska barnen och jag se the Hobbit igen. Det onda mot det goda. Ondska finns om än vi är rätt skyddade i den här delen av världen. Petter har skrivit fint här. Vi behöver alla försöka göra vår del så att det goda vinner både nu och framåt. Kram på er

måndag 19 oktober 2015

Firande, livets ändlighet och Merryl...

45 år men firad som en 100 åring. Mysig middag i lördags med vänner, presenter och en massa blommor. Har ätit tårta i dagarna två och fick en present idag till och med. Massor med gratulationer på facebook, firandet verkar liksom aldrig ta slut :-). Facebook är ett rätt roligt fenomen, människor som man känt och som betytt mycket blir kvar i livet på ett litet hörn. Då jag flyttat runt och haft jobb där man kommit väldigt nära varandra så har jag många människor som har en speciell plats i mitt hjärta.

Och så plötsligt igår kväll ser jag att gammal vän plötsligt inte finns med oss längre. En snäll kille som var med i samma gäng som jag i en annan stad i början av 90 talet. Världens blåaste ögon och ett smittande skratt, drack gärna te och pratade till långt in på natten. Skrev otroligt fina dikter. Två år yngre än mig, inte naturlig alls. Tankarna går till hans familj som blivit lämnade i en outsäglig sorg och kris.

Oerhört sorgligt och de ställer sig på rad alla goa människor som lämnat oss. Samtidigt sprider sig en enorm tacksamhet i kroppen. En tacksamhet över att jag fått nåden att bli 45 och ha en frisk familj, minnen, vänner och människor både som finns fortfarande och som gått genom livet... Att fått ha ynnesten att träffa så många människor med olika levnadsöden är berikande på alla sätt. Det är den här dagen idag vi har och sorgen är kärlekens pris.

Kloka Merryl Streeps citat gäller mer än någonsin idag:
“I no longer have patience for certain things, not because I’ve become arrogant, but simply because I reached a point in my life where I do not want to waste more time with what displeases me or hurts me. I have no patience for cynicism, excessive criticism and demands of any nature. I lost the will to please those who do not like me, to love those who do not love me and to smile at those who do not want to smile at me.

I no longer spend a single minute on those who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise. I do not tolerate selective erudition nor academic arrogance. I do not adjust either to popular gossiping. I hate conflict and comparisons. I believe in a world of opposites and that’s why I avoid people with rigid and inflexible personalities. In friendship I dislike the lack of loyalty and betrayal. I do not get along with those who do not know how to give a compliment or a word of encouragement. Exaggerations bore me and I have difficulty accepting those who do not like animals. And on top of everything I have no patience for anyone who does not deserve my patience.”

Det enda hon möjligtvis glömde var att man vid en viss ålder också kan lägga av med osköna kläder och skor, fast den lyxen kanske skådespelerskor inte kan unna sig ;-).

Hoppas att ni har det bra mina vänner <3

torsdag 15 oktober 2015

Att aldrig underlåta firande...

Livet är en riktigt allvarlig historia. Någon klok har sagt att det enda vi måste göra är att välja och att dö. Eftersom det är på det sättet så behöver man muntra upp sig ibland. Därför ska man aldrig låta bli att sprida glädje, beröm och att fira när det händer roliga saker. Har de senaste veckorna firat min och Mannens 18-årsdag med middag, haft karamellfest på jobbet på grund av oväntat lyckosamma omständigheter och till helgen firar jag halvt 90 genom att bjuda ett gäng kvinnor på middag.

Världen är smockfull av gnäll och tråkiga saker men också många positiva saker. Tacksamhet över det man har så länge man har det. Mig äger ingen och jag äger ingen annan heller, inte ens Mannen eller barnen. De är fria att gå när de vill eller kan. Vi försöker inbilla oss att vi kan styra men egentligen kan vi bara styra över oss själva. Det blir extremt tydligt när Storebror blivit 187 centimeter lång att jag inte kan bära honom någonstans, vi har dock rätt roligt när jag försöker ;-).

Och det där med att fylla år. Förr firade jag bara så där lite. När jag fyllde 30 hade mamma cancer. Mellan 30 o 40 firade jag lite halverst, fullt sjå med barn och jobb. 40 firade jag stort o sen har jag firat mig. Ifjol gjorde jag helt sonika en kvinnomiddag för årets betydelsefullaste kvinnor. Damer där vi utbytt vänskapliga handlingar under året, jättekul. Det tänker jag fortsätta med så länge det känns bra o nu var det dags att bjuda in igen. Ler lite o funderar. Morsan, syrran, svägerskan, Galadriel, lunch-Harriet, Göteborgskan, goagrannen, tränarvännen, integrerskan, häxsystern, moster-syrran, lajvprinsessan, badkompisen, ordförande i brända klubben, blomkamraten, suicid bunnyn, häxvännen, fotbollsmamman, gummibåtsdottningen o sjukvårds antagonisten. En del kan komma, andra inte (och det är nog tur, hade alla tackat ja hade vinte rymts runt pingisbordet) Det går att beskriva alla dessa damer i blandade åldrar med många fler ord. Gemensamt är att jag ler när jag tänker på dom. Det lär bli en kväll av ren kärlek.

Så lev i kärlek mina vänner, njut av det ni har, skratta ofta och fira att det är den här dagen vi har. Kram på er

måndag 5 oktober 2015

Debatt i Kaosfamiljen...

Efter att ett antal familjeråd ballat ur har vi nu börjat med mötesordning. Igår röstades Lillebror fram som ordförande för att vi skulle vaska fram matlistan. Till Storebrors förtret blir det 4 av 7 dagars vegetarisk mat.

Följden blev att middagen blev en paneldebatt idag där Storebror tog en hammare och ett grytunderlägg till ordförandeposten. Under debatten som tidvis var het utkristalliserades två partier. Vegetardemokraterna och Kött partiet.

Vd hade ett svårt läge då linsgrytan inte gjort någon större succe´ och en av medlemmarna i paneldebatten definitivt inte lever som hon lär. Att rösta för mer vegetarisk mat då man egentligen i stort sett bara gillar ris genomskådas lätt av meningsmotståndare. Kp:s argument var rätt tunna och innehöll många faktafel, bland annat att världen skulle översvämmas av kor om vi inte fortsatte mördandet.

Debatten böljade fram och tillbaka. Storebror gjorde ett streck i debatten. Voteringen slutade 3-3 så dbatten blossade upp igen. Vd:s argument var tydliga och underbyggda men tyvärr fick vi vika oss i det här läget för det faktum att Kaosfamiljen inte provat ut tillräckligt många vegetariska rätter som är godkända (mat som mer än 3/6 äter). Ny votering som slutade med att vi skulle äta vegetariskt minst en gång i veckan och Vd fick vi igenom att vi bör prova ut fler vegetariska alternativ och ha som målsättning att äta mindre kött.

Och jo, det är ju så politik fungerar. Tagande, givande och så löser man det så att det blir så bra som möjligt för de flesta. Riktigt kul att träna mötesteknik med barnen. Verkligen en utmaning att alla ska vänta på sin tur i talarlistan och att man då också behöver komma ihåg de smarta saker man hade tänkt säga.

Hoppas att ni har det bra allihop <3

tisdag 29 september 2015

Hastar-höst...

Hösthjulen har verkligen börjat snurra nu. Så fort så att vi inte riktigt hinner med alltid. Springer hit och dit. Missade Lillasysters fotbollsavslutning förra tisdagen. Ett litet mail om att det blev en timme tidigare som skulle ha varit läst förstås och vips blev det varken glass eller föräldramatch.

Lillasyster blev förstås arg o besviken. Dock behöver det nämnas att det finns värre saker som kan drabba en 10-åring. Som många andra saker som "händer oss" i det här landet så är det inte en krigshändelse, inget hon lär ringa Bris för eller gå till psykolog för som vuxen. Lite synd bara, ingen större fara...

Faktum är att många av de saker vi springer för inte är krigshändelser, en del saker som vi stressar över är redigt självförvållade prylar som vi skulle kunna strunta i. Vi har mat på bordet o flera av oss skulle lätt kunna ge bort minst en tredjedel av vår garderob o hälften av våra filtar utan att riskera att frysa en sekund i vinter. Och precis som Jenny Strömstedt så klokt skriver här så är det mycket av det vi funderar på som inte är livshotande. Här sätter Britta Svensson fingret på något, vilka är våra måsten? Läge för att lugna ner sig i hastar-hösten. Dags för en brasa och tjocksockar.

Livet är inte en Facebook tävling. Det handlar om att leva ett liv- inte vinna ett krig. Kärlek till er alla <3

lördag 19 september 2015

Var vänlig vänta...

Barn-Barda pågår... 5/6 av Kaosfamiljen har gått all-in på ett lajv. Vi syr alvklänningar, ringbrynja och hobfötter samt snickrar allsköns olika galna tingestar i markfrigolit. Fånigt kul men en ren lyx att ha ett liv där man har möjligheten att leka även som vuxen. Det är baske mig inte alla runt om i världen som har den chansen. För många är livet bra mycket allvarligare än så. Kram på er

söndag 13 september 2015

Varför inte bli lite normal?

Ibland tänker jag att det vore extremt skönt att vara lite mer vanlig. Klockan är halv tolv på natten. Kaosmodern kokar saft och bygger en alvkappa, samtidigt som hon bloggar. Man undra jättemycket över eventuell diagnos och varför inte bara bli normal då man sätter sig och bloggar när hela köket är saftprickigt och alvkappan är halvklar...

Det är bara att förlika sig med att det är så jag funkar (eh, arbetar menar jag). Lite så där allt eller inget. När det är Barda helg nästa helg och jag fick ut hela Kaosfamiljen och bärga bär i trädgården så blir det så här, massor på en gång. Med ett positivt sinne som ständigt ropar heja, det här kommer att gå utmärkt, måste jag säga att jag är sjukt tacksam över att jag inte är händig. Då hade jag väl börjat riva väggar istället för att koka saft. Det skulle kräva ett enormt arbeta för mig att bli en vi-gör-en-sak-i-taget-människa. Det finns fördelar med att vara så här också så det är bara att nöjda sig helt enkelt, le lite och leva med sig...

Hoppas att ni har det fint och att ni också kan le åt era galna egenskaper. Kram

fredag 4 september 2015

Krisen kan göra världen vackrare

När bilderna av flyende familjer o döda barn sprider sig blir det orimligt att värja sig. Funkar inte längre att säga att vi borde hjälpa dom på plats. Vi, som inte låter barn stå vid en bäck utan flytväst, förstår att det verkligen finns en anledning till att man sätter sina barn i risiga båtar på öppet hav för att komma bort.

Tacksamheten över att vi bor tryggt, har mat på bordet osv sköljer över oss. Det känns obekvämt att se men förhoppningsvis innebär det att vi börjar tänka på vad vi, som har det så bra kan göra, även om vi inte känner varandra. Det är det enda som möjligtvis kan vara positivt med de krig o katastrofer som driver människor ifrån sina hem. Om det föder solidaritet o medmänsklighet kan det rädda oss alla, inte bara flyktingar utan även vi européer, som i stort sett har allt men ändå är förvånande missnöjda, gnälliga och deprimerade. Alla kan göra något, dela med sig av överflöd, hjälpa någon med språket eller skicka lite pengar. Många har vaknat och det är så vackert. Det här, det här och det här till exempel. Alla behöver hjälpas åt och det glädjer mig mitt i allt det tragiska som händer att det förhoppningsvis blir lite mer otrendigt att slänga sig med Sverige demokraternas slagord och åsikter bara för att man haft turen att födas på rätt ställe vid rätt tidpunkt (1,5 miljoner svenskar emigrerade från 1840 och fram till 1:a världskrigets början).

Att ge hjälp till någon utan att få något direkt tillbaka är en kärlekshandling som också gör gott inuti en själv, båda vinner. Ju fler kärlekshandlingar, win-win situationer, desto bättre värld får vi och det börjar med mig. Ha en trevlig helg. Kram på er allihop <3

fredag 28 augusti 2015

Alla känner igen en vinnare?

Vunnit pengar, jo minsann... Eh, eller vann och vann. Låt oss säga att man till exempel upptäcker under lunchen att man inte har en endaste liten susning om var ens Visa kort tagit vägen. Söker och söker. Först lite på jobbet, kommer på att man hade kortet på affären hemma sist. Fortsätter sökandet hemma, lite i smyg så där eftersom man inte är beredd att roa familjen. Funderar på om man ska känna tillit till omvärlden eller spärra. Ponera att man har viss erfarenhet av hur trassligt det är att ha spärrat kort samtidigt som man inser att man fick lön igår. Bestämmer sig för att ändå inte spärra kortet och en stund senare hittar man kortet. Då tycker jag att man vunnit pengar, inte för att jag är helt högavlönad men ändå.

Mannen skrattade riktigt rått och högt när han hörde mitt resonemang om vinst. Jag tänker ändå känna mig som en vinnare denna månad. Hoppas att ni har en fin helg, kram från en vinnare

torsdag 27 augusti 2015

Å så var dom igång igen...

Vi framhärdar med sommar men vardagen är ändå igång... Har nog badat mer sista veckan än jag gjort under hela sommaren (nä, nu ljög jag igen), men jag har badat massor. Så fort jag har kommit åt helt enkelt. Tre olika älvar, en sjö, pool, vattenspridare och så havet. Massor med gånger och det är verkligen bra. Finns inte ett problem som, ja jag ska inte säga att de löser sig men de blir liksom lite suddigare i kanterna av ett dopp. Stress likaså. Efter doppet får man perspektiv på vad som är mina problem och vad jag inte kan göra något åt, vad som kommer att spela stor roll om ett år och så...

Och annars dräller jag runt i trädgården, jobbar eller roar mig med fotboll. Jag skojar inte om jag säger att det ligger minst tio handdukar på Kaosbron. De tar vi bort när det börjar regna/ hösten verkligen är här. Livet är fint, det går 86400 sekunder på varje dag och vi nyttjar dom även om vi, precis som alla andra, inte hinner med allt. En måste prioritera. Kram på er

onsdag 19 augusti 2015

Dom fixar det nog med jobb och jobb och jobb...

Vardagen anfaller. Rutiner, tider, livspussel och krav. In i fållan och börja springa igen. Känns det som om snaran håller på att dras åt igen?

Nej, faktiskt inte. Jag är en frisk lyckligt lottad kvinna som har fyra friska barn, en man som jag tycker om, ett galet jobb som jag också gillar, smultron i trädgården och värdefull vänskap. Faktum är att jag har möjlighet att göra egna val om hur jag ska ha det i livet. Jag kan säga upp mig från och börja baka bröd om jag vill (även om ekonomin skulle bli ansträngd så skulle det gå). Jag kan sluta vara tränare och förbjuda barnens aktiviteter om jag vill det.

Jag har en vän som just nu har Facebook-paus då hon blir stressad av vad alla andra gör när de tränar, reser, går på fester, renoverar, dukar fint osv. Inte konstigt att hon blir stressad men samtidigt så är det nog vettigt att man lär av sig med att jämföra. Vi behöver, kanske mer än någonsin hålla i minnet att man inte kan få allt. Vi har alla 24 timmar på vårt dygn och som vuxen behöver vi ta ansvar för att nyttja de timmarna på ett sätt som gör oss nöjda, utan att bränna ut sig.

Mormor och morfars föräldrar hade varken diskmaskin, tvättmaskin eller speciellt mycket pengar men däremot massor med barn. De pysslade med allt från att mjöllka kor och baka bröd till att slå starrmyrar, fiska, jobba och laga räfsor, måndag till lördag och på söndagen vilade de. En av anledningarna till att de klarade det var nog att de inte krävde lika mycket av sig själva som dagens föräldrar gör heller. Inte satt de varje kväll och funderade på hur mycket tid de ägnat åt ett speciellt barn. De antog inte att det var de och bara de som kunde tillgodose barnens behov utan de litade på att syskon, skolfröken, prästen, granngubben, kompisar eller någon annan också hjälpte till och såg till så att barnen fick det de behövde.

Det är ok med vardag eftersom det är så här jag valt att ha det, annars får jag göra något åt det helt enkelt. Lite sol är det än men hösten är snart här, välkommen vänliga vardag. Hoppas att era vardagar rullar igång fint. Kram

fredag 14 augusti 2015

Kaosblogg?

Har vi det så kaosigt längre? Vi har inte längre middagar där någon trillar under bordet, 99,987% mindre kladd o inte så där konstanta utbrott över konstiga småsaker. Vissa saker ändras däremot inte...

Det behövs bara någon dags hyfsat väder, lite aktiviteter borta o hemma så plötsligt är den här.. Lite senare ankomst än vanligt men äntligen dyker den upp igen på ett hus
helt nära mig.

När jag la ut en bild av den på Facebook var det en kollega som kände att hon nästan slutade andas. En annan blev väldigt tacksam över att hennes var mindre o att jag ändå visade upp vår. Om man har experthjälp tar det förvånande kort tid att få till en äkta Kaosbro.
( här skulle det ha varit två bilder men jag får inte till det, vy över bro med baddräkter, blöta handdukar, kalsonger, vattenpistoler, basketbollar osv)

Faktum är att jag brukar le stort när Kaosbron behagar visa sig för den betyder att familjen njuter av tillvaron och att vi haft riktigt kul. Storebror, 17 år o "på väg ut", sa lite tankfullt för ett par veckor sedan att vi har lite stökigt ibland men det är ett kärleksfullt hem.

Bloggen får heta Kaosbloggen ett tag till, bara för att en lite kaos inte är det värsta som kan hända en människa, inte om man har det kärleksfullt. Hoppas ni har det bra gott folk, oavsett om ni har det lite stökigt eller inte.... kram

söndag 2 augusti 2015

Saker blir ju inte alltid som man tänker sig...

Det stora målet med resan till Skuleberget var det här, klättring. Det regnade bort fullständigt. Inte mycket att göra åt, det bara gick inte då hela berget var otroligt blött. Nåja, vi gjorde det bästa vi kunde. Redan första kvällen gjorde vi en toppbestigning som vi inte kommer att glömma i första taget och en tur med lift upp en annan dag. Kanske lite bra ändå, den oerhört vackra vandringen till Slotterdalsskrevan hade vi nog aldrig gjort om inte klättringen hade varit stängd.

På väg hem upptäckte vi att Storasyster hade puckopackat för att bära någon längre sträcka. Hm, antingen kan man bli vansinnig eller också se det som en lärpenning och hjälpas åt...
Det blev lite extra sammanhållning och några riktiga tokskratt när vi med gemensamma krafter bar den eländiga jag-packar-för tre-veckor-när-vi-ska-vara-borta-tre-dagar-väskan.

Ute regnar det men jag känner en enorm tacksamhet över att jag blir halvt 90 i höst och har en kropp som kan hänga med de tonåriga bergsgetterna och fortfarande roa mig med fotboll, har en bra man, omtänksamma barn (när de itne retas) och ett varmt hus. Lillebror och Lillasyster har bråkat hela morgonen men nu har de gjort en stor rebellbas av kartonger och madrasser i källaren. Storasyster ligger i Bjärven snorar och ondgör sig, med glimten i ögat, över att hon ägnat över en timme åt att göra en helt odrickbar smothie. Ikväll kommer Mannen och Storebror hem från hårdrocksfestival.

Livet susar på. Vi gör andra saker den här sommaren än vad vi brukar göra när det är fint väder men det är bra det också. Eventuellt till och med bättre. Kärleken och tacksamheten är inte mindre, kanske till och med större. Jag vet att det finns saker som är sjukt mycket svårare att anpassa sig till än ett blött berg men det är samma sak som gäller oavsett vad, att av det vi har och roar oss på de sätt vi kan.

Ta hand om er. Kram

måndag 27 juli 2015

Packnings haveri...

Kaosfamiljen har en lång tradition av packningshaverier. Tidigare packade två, två bråkade, en packade upp saker snabbare än packarna packade o en bröt ihop. Allt tog till följd av detta ungefär en miljon år.

Det är fortfarande spännande hur sena vi ska bli, beroende på vem som bryter ihop, vem som glömt gå på toa men mest beror det på någons förmåga att virra runt som en äkta höna.. Gjorde haverikommissonen en utredning skulle Kaosmodern åka på dryga böter.

Å andra sidan brukar vi räddas av att effektiva familjen än så länge är snäppet hungrigare än vi så de brukar vänta in oss... För o nackdelar med sin personlighet, å ena sidan är jag packningsineffektiv, å andra sidan brukar jag ha roligare än det vuxna genomsnittet på en äventyrs/ busresa, som den vi ska på nu. En människa kan inte ha allt. Ha en fin vecka allihop, kram

tisdag 21 juli 2015

Tur med integrerare...

Härligaste brorsan och syrran med familjer i mammas och pappas stuga. En hel flock kusiner som dräller i kanoter och runt ute och inne i husen. Mat och fika på längden och tvären förstås. Dock inte så många blöta handdukar och badkläder i år då vädret inte riktigt inbjuder till långa storbad.

Däremot blir det långa samtal om ursprungsfamiljer, nya familjerna och olika kulturer. För så klart har varje familj sin kultur som beror på antal barn och personligheter på både vuxna och barn. För och nackdelar med de gamla familjerna och rollerna och svårigheter att integreras i "nya" familjer. Riktigt intressanta diskussioner som kan hålla på till långt in på nattkröken.

Vid våfflorna i hembygdsområdet pratade en herre om sin hemby, att hans familj var utbyssare (inflyttade) och att det fanns några betydelsefulla och fantastiska integrerare i byn. Hulda som bjöd på bullar, han som klippte alla och de viktiga personerna som började prata. Människor som bjöd in, gjorde att man kände sig välkommen och hjälpte till så att man kom in, i byn även om man var inflyttad.

När Kaosfamiljen flyttade till det här lilla samhället var det effektiva vännerna som var våra största integrerare. Plötsligt hade vi någonstans där vi kunde fira valborgs och några att låna/låna ut saker till. Genom effektiva vännerna lärde vi känna andra och kände oss snabbt som en del av samhället. När man kommer till ett nytt ställe handlar det om att ha lite flyt med sammanhangen och det hade vi då vi "kom in under riktigt trevliga integrerares vingar". Faktum är att vi fortfarande umgås, när vindar/ fotbollsmatcher/ simträningar/ karateträningar osv är i gynnsamma lägen (läs vissa storhelger).

Så, när man kommer till ett nytt jobb/ ställe/ familj så handlar det om en själv förstås men också om man har lite tur med att träffa på en bra integrerare för att man ska känna sig välkommen. Ingen människa vill vara en ö. Känner mig enormt tacksam över att jag vid mina flyttar oftast hittat integrerare och att jag varken haft språkliga bekymmer eller något större avvikande utseende.

Kanske läge att kolla hur svågern, svägerskan och Mannen upplevt oss som integrerare till vår ursprungsfamilj ;-) Ha en trevlig vecka kära ni. Kram



lördag 11 juli 2015

Väder och hat...

På tåget norrut och satt jag och slötittade på facebook. Varannan uppdatering handlade om väder som mina vänner drabbats av. Kyla och regn. Dock blir jag inte nämnvärt oroad över vännernas säkerhet då 100% har tak över huvudet att tillgå. Antar att de snart börjar läsa bra böcker, spela spel med barnen, förkovra sig om alternativa bränslen eller anmäler sig till segelkurs (om det engelska vädret fortsätter), lägger pussel, går med i Unicef eller bara tar på sig tjocksockarna och slappnar av. Semester är en rättighet (om man har fast jobb), sol och värme under semestern är det inte.

I mitt facebookande snubblar jag över en delning där Zara Larsson beskriver vad hon menar i punktform. Jag förstår hennes ilska. Alla unga tjejer (egentligen alla människor i alla åldrar) borde vara upprörda över dessa försnävande mögliga könsfrågor. inget konstigt alls. Vad som däremot är konstigt är att många människor ägnar sig åt att hata denna modiga tjej (och fler kvinnor och män) som faktiskt har tänkt till.

Jösses... Vad hade vi själva uträttat när vi var 17 år och vad uträttar hatarna nu? Borde det inte var läge att hatarna snöar in på ett instrument/ bli vegetarianer/ klurar ut hur vi ska lösa världssvälten/ resursfördelningen / planterar var sitt träd eller något annat samhällsbyggande istället för att dissa en 17 åring.

If life gives you lemons, make lemonade. Får vi en riktigt eländig sommar kanske någon kommer på något finurligt som gör att antalet goda ideer i Sverige börjar öka snabbare än antalet fall av hudcancer ;-). Ha en trevlig helg på er, oavsett väder <3




måndag 6 juli 2015

Dagar bortom ord

16 år senare möts vi, en gammal vän o jag. Mycket vatten har flutit under broarna men vi känner igen varandra. Åker racerbil, skrattar, badar i havet, äter o pratar från morgon till kväll. Livet har varit tufft mot henne men hon är sig lik. Häftig, rolig o klok.

Dagar helt bortom ord. Så där så att man blir glad över att hon fortfarande finns o bitvis full i skratt o nästan lite rörd över att vi, hur livet än har krängt o vänt så har vi ändå landat med fötterna på ungefär samma spår. Viktiga prat om livet, sjukdomar, relationer, döden, vänskap o sammanhang.

Träffade också hennes fina son som gjort samma resa som henne fast på ett annat sätt då han är en ung man som går gymnasiet o som ska ut i livet. Göra egna såna där galenskaper som vännen o jag gjort o skrattade så mycket åt...

När jag sammanstrålade med Mannen o barnen blev det lite berättelser förstås men det mesta går inte beskriva. Mest bliv det nog att jag strålade med ögonen o konstaterade att jag haft det riktigt bra.

Tänker att det på ett sätt är ett problem här i världen. Dagar bortom ord, goda stunder o rena relationer behöver man sällan orda så mycket om. De bara är. Kruxet är attman verkligen behöver jobba för att kunna bära med sig dom... Som om vi vore födda eländesforskare. Jag tror att jag är ganska bra på att bära med mig stjärnstunderi hjärtat men jag tror att det alltid är något att tänka på så att man inte tappar bort det.

Hoppas att ni också får gott om stunder bortom ord i sommar. Kram på er

tisdag 30 juni 2015

Det var en gång ett barn...

Varit på fotbollscup med fotbollstjejerna i helgen med allt vad det innebär. Mycket fotboll men också fotsvett, skratt, gråt, kamratskap o bus.

19 stycken personligheter som mina kollegor o jag har förmånen att få låna ibland. Ett "byalag" som inte elitsatsar utan vill behålla tjejerna i fotboll så länge som möjligt. Det gör att det verkligen är häftigt att vara tränare. En del av tjejerna har jag varit tränare till sen de var sex år. Fokus varierar, ibland är det fotboll, andra gånger är det moppekort, godis o killar men personligheterna består.

Hon som slängde fotbollsskorna o aldrig mer skulle spela fotboll när hon var sex år gör det ibland fortfarande ( om än mindre ofta) men hon tillför massor med energi på planen och som tur är finns det andra som behåller lugnet nästan oavsett vad o sliter i det tysta.

(Här skulle det vara en bild med citat från Sara Lidman, men telefonen vägrar. "Hon var som en naturkatastrof, hjälpligt överdragen med människohud")

I laget behövs alla sorter, griniga, snälla, snabba, eftertänksamma, rigida, flexibla,tävlingsinriktade, godmodiga, relationsinriktade, planerande o såna som tar allt som det komner. Det är upp till oss tränare att i diskussion med tjejerna o varandra nyttja personligheterna på olika platser så att det blir bäst för hela laget.

Och det gäller väl egentligen överallt. Vi behöver jobba med våra personligheter istället för mot. Inte önska att en ska vara lite mer som grannen utan glädjas åt sina styrkor o egenheter. Fråga sig hur kan jag bidra till samhället med mina förmågor? Lek med tanken att alla människor föds med ett uppdrag o att vi är som gjorda för att kämpa. " Det var en gång ett barn som föddes på precis rätt plats i precis rätt tid med de förmågor som krävdes för att klara av sina uppdrag"..

Livet är här o nu. Framtiden vet vi ingenting om. Ta hand om er, var än ni är. Kramser

torsdag 25 juni 2015

Om det där med oro...

Pratade med e kompis om det där med oro idag. Det där ni vet, som människor som tycker om andra människor så lätt kan ägna sig åt. Något man med jämna mellanrum behöver lära sig att hantera igen...

Tänkte att jag är en rätt garvad 4 barns-morsa. Vid middagen pratade vi om döden en stund. Vad som skulle hända barnen om både Mannen och jag dog. Sen gick jag ut på facebook och fick se en delning om att en tjej i omgivningen var borta. Jösses... Så klart att jag spann igång en aning. Tänkte på allt möjligt som kunde ha hänt och jösses, ska jag verkligen släppa ut mina barn nu...

En stund senare var tjejen hittad välbehållen (så klart, det är ju så det faktiskt brukar vara). Och då började jag skratta, jo men det är farligt att vara människa, det är riskabelt att ha barn. Vi tror att det är farligt att leva nu men faktum är att det alltid har varit det (vi vet bara mer om allt som händer överallt nu). Det var till och med farligare förr, både att vara tjej och kille. Föräldrar släppte ändå ut sina barn och det behöver vi så klart också göra.

Sen sökte jag lite här på Bloggen då jag har "lärt mig igen" att hantera oro och då förstås också skrivit om det ett par gånger, här.

Hoppas att ni får en lagom farlig helg och att ni har människor att oroa er över, det betyder ju att ni har några ni tycker väldigt mycket om. Kram på er

onsdag 24 juni 2015

Varför står det en el-sparkcykel i hallen?

Lillasyster är inte den som brukar vilja bli hjälpt eller omhändertagen. Som den kavata unge hon är har hon skalat mandariner sen hon var dryga året och klätt sig själv så fort hon har kunnat. Inte är hon sjuk heller men idag har hon varit en het brud med mystiskt stopp i näsan och så har hon svettats från ögonen så fort hon inte sovit eller jag har läst högt för henne.

Syskonen må retas och småbråka andra dagar men när någon är krasslig/ hjärtesorg eller så, ställer de sig i "krisläge". Då är det stora batteriet av ompyssling som gäller från alla, intet må sparas. Lillasyster har blivit erbjuden att äta alla Storasysters kakor, låna finaste nerf pistolen av Lillebror och fått is, glass, vatten och allmän underhållning i den mån hon orkat.

Så Lillasyster och jag har varit i mörker i sovrummet idag. Storebror är bortrest men Lillebror och Storasyster har ägnat sig åt sommarlov med kompisar. Nerf pistolskrig i trädgården. Ena gången jag kom ut ur "grottan" stod det en el-sparkcykel mitt i skohögen i vår microskopiska hall. Nästa gång såg jag spår av bakning och sex smutsiga tallrikar efter rabarberpaj. Tredje gången hade de gjort någon slags fort i källaren och fjärde gången hade frysen blivit ett databord. Livet pulserar och är här och nu. Stora barn är också njutbara. Ibland får man be dom lite snällt att flytta på el-sparkcykeln och ibland får man som Mifflan föreslog ta på sig solglasögon inne för att slippa se Kaoset. Fast å andra sidan kan Kaos betyda att man haft något roligare eller bättre för sig än att ordna upp det :-).

Inte roligt alls med sjukdom men inget att oroa sig för. Lillasyster är frisk och stark i grunden så om ett par dagar är hon säkert på benen igen. Idag har jag varit där jag skulle, bredvid henne. En semesterdag hit eller dit. Det har varit mysigt att läsa för henne och alla människor behöver få vara stora men också små och ompysslade ibland.

Hoppas att ni har det fint, var än ni är. Kram

torsdag 18 juni 2015

Sommartider hej hej...

Sommarlov för barnen och semester för mig. Värmen har inte infunnit sig men ah, har man bara solglasögonen i pannan så är det sommarkänsla. Lyxigt att kunna vara betalt ledig i flera veckor.

Första veckan blir en äkta drällarvecka då Mannen jobbar och vi andra är lediga. Pratade med min utbrända kollega igår och hon konstaterade att man ska passa sig grymt noga för att gå in i väggen. Komma ihåg att återhämta sig i förebyggande syfte istället för tvärt om.

Jag tror att hon har otrevligt rätt och precis som hon säger så kan det drabba vem som helst om man inte är noga med sig. Har man det tufft på jobbet behöver man vila på fritiden och då räcker det inte att åka utomlands ens två gånger per år. Vi är gjorda för att springa och samla mat och sen vila i grottan typ. Man behöver lära sig att släppa saker och låta saker bero...

Ja men vilken tur då att vi lärde oss att "tagga ner" redan vid barn nummer tre. Det är inte en katastrof om man har ett tvättberg, disk på diskbänken och maskrosor (minidahlior) över hela gården. Jag tror också precis som Daniel Mendoza att vi behöver koncentrera oss mer på bra saker och värna om vårt viktigaste redskap. Det händer oerhört mycket bra saker i världen varje dag. Världen är full av goda stunder och människor som gör fantastiskt kärleksfulla saker varje dag.

Önskar er en kärleksfull midsommarhelg. Kram

lördag 13 juni 2015

Chips och te-bjudning...

Bjöd in ett par vänner ikväll på, ja, chips och te. Kom på precis när jag hade bjudit in dom att vi inte hade något att bjuda på så där. Men det fixade sig eftersom de är såna där underbara människor som man kan prata allt från relationer och tält till döden med. Väldigt lite vad har ni för projekt på gång då snack. Såna där som man också kan berätta om sin uselhet för och faktiskt komma vidare i diskussionen och få till sig lite nya tankar. Då blir det inte så viktigt vad man bjuder på och hur man har dukat eftersom man är vederkvickad och lite klokare efter tekoppen och chipsen än före.

Nu, dags att gå och knyta sig för att pallra sig upp till fotbollscup med Lillasyster imorgon. Kiosk, heja, fixa pris till lotteri och sånt. Kul ska det bli. Har börjat fundera på sommaren lite utifrån vad jag vill göra i sommar. Vad vill ni göra i sommar? Ha en trevlig helg. Kram

söndag 7 juni 2015

Ny årstid?

Som läget är nu känns det möjligt att vi i smyg har fått en ny årstid. Kall regnperiod skulle man kunna kalla det. Ilande kyligt regn varje dag.

Vi bor i ett väldigt tryggt land. Ett land utan naturkatastrofer, krig och svält. Ett land där jag blivit opererad två gånger som barn och genomgått fyra förlossningar utan att någon blivit ruinerad, trots att jag inte är special- välförsäkrad. Ett land där jag kunnat gå på universitet även om jag inte kommer från en rik familj. Och tänk att få bo i ett land där det strävas efter jämställdhet, rättvisa och alla människors lika värde.

Vi må tycka vad vi vill om vår politik och statsskick men det känns som om vi, på många sätt, bor i världens bästa land. Bara lyxen att få bo i ett land som människor vill fly till (trots nya klimatet) istället för ifrån är ju lyxigt. Och nej, vi tar inte emot jordens alla flyktingar. De flesta av de 50 miljoner människor som är på flykt flyr till sina grannländer...

Och eftersom det bor en massa människor här som jag gillar att "hänga med" så bor jag kvar. Det går att ha ett roligt 40-årskalas trots regn och det går att odla tomater i köket. Att ta det lugnt hemma inne är ganska skönt för att reparera sig från galna maj. När solen tittar fram brukar vi på de här breddgraderna bli glada och slänga oss ut. Det kan jag inte minnas hände Australiensarna när jag var i Australien. Kram på er

måndag 1 juni 2015

Tagande och givande...

Både Mannen och jag var riktigt dunderförkylda igår kväll. Plötsligt spelades hårdrock från köket och storebror körde igång med mat. Kallade till mat och stökade undan efter oss. Det blir nog folk av honom också, en som ser vad som ska göras och gör det. Rätt skönt att få bli bjuden på mat när man är krasslig.

Något som vi inte så ofta tänker på är det där med balansen mellan tagande och givande. Man tänker att man bara ska få, handla billigt, vinna, bli bjuden osv. På andras bekostnad blir det förstås om man tänker efter. Man får andra att göra saker för en, tar hjälp hela tiden utan att egentligen ordna med sina problem, vara tacksam eller ge något tillbaka. Kräva och kräva. Har man fått lite kan man få ännu mer och ännu billigare... Skaffar 3 fast man bara behöver 1. Snålhet mot andra, underfungerande...

Eller också är man så helt inriktad på att ge så att ingen behöver säga ett knäpp innan man har fixat åt dom. Försöker ordna så att ingen omkring en är ledsen eller vilsen någon gång. Kanske att människor omkring en inte ens behvöer tänka själva eftersom man sopar både före och efter. Aldrig vara liten och rädd utan alltid stor och duktig. Ett givmilt, överfungerande, kvävande helgon helt enkelt...

Sanningen är att det finns ett ”hemligt” avtal i universum som handlar om tagande och givande. Du kan inte få hur mycket som helst utan att bli tom, du kan inte ge hur mycket som helst utan att bli tom heller. Vi är alla både stora och små och bör vara givare och tagare. Ofta är vi lite olika i olika relationer men det är vettigt att sträva efter balans. I riktig kärlek både tar man och ger, hjälp, tips, råd, stöttning, peppning, tröst osv.

Dagens tankar från en sjuksäng. Varm kram på er

lördag 30 maj 2015

Tanken var god...

men det räckte tydligen inte riktigt att bara tänka... Kände mig lite hängig under barnkalaset, en ipren så fungerade det, även om det blev Storasyster som blev lekledare. Sen blev dragningskraften till sängen oemotståndlig. Började svettas väldigt mycket från näsan och kände stark kuling blåsa in genom ylletröjan när jag masade mig till köket.

Jahaja. Det här är inte alls något plötsligt händer det. Det här är Jenny-din-kropp-är-arg-för-att-du-tagit-hand-om-den-för-lite. Jag har känt det ett tag men inte haft "tid" att lyssna. Då skriker förstås kroppen lite högre åt en så nu är det dags, även om det inte är så roligt. Lägger mig rakt ner (utan alvedon eller dylikt för då brukar jag få för mig att jag är frisk och odödlig). Onödigt javisst, borde bromsat bättre och tidigare men...

Sol ute snor inne. Åt just en hel rabarber utan att känna minsta smak. Var sak har sin tid. Hoppas ni har en fin helg Jättevarm kram :-)

måndag 25 maj 2015

Glömde ju...

Ja, men det är ju en massa saker som man glömmer. Det går helt enkelt inte att få ihop allt i maj. Man får satsa på att få ihop det mesta bara och så förlåta sig själv för resten. Och säga förlåt för att en är sen med att betala till Lillebrors klassresa, inte hinner vara med på fotbollssektionens möte och erkänna att en bara hade flyt som lyckas klämma in att titta på Storebrors konsert.

Koncentrera sig på det viktigaste, glädjas över det en kommer ihåg/ prioriterar, ge järnet på det och lata sig däremellan. Så här för jo, jag glömde ju länken till förra inlägget också.

Konfirmation igår. Lite förvånad över att ingen ställer sig upp och ropar förbjud tiggeriet när kollekthåvarna kommer fram ;-). Tycker att det är häftigt med kyrkor och kyrklighet även om jag kan bli galen över den inkrökthet som i vissa lägen råder inom kyrkligheten. Lite förvånad över att man moderniserar Fader vår då många kan den gamla men att man kör psalmer som ingen kan då när det äntligen är en hel hjord med människor i kyrkan. Hade ju varit intressantare om åtminstone någon av sångerna varit något som den stora massan av de församlade hade känt igen och på stående fot kunnat sjunga med i åtminstone refrängerna.

Nåja, allt rullar på i en hejdundrande fart får man säga. Bäst att inte glömma att lata sig då. Hej hopp, man ångrar aldrig ett dopp, dags för en tekopp. Kram på er

söndag 24 maj 2015

10 år med Lillasyster...

10 år sedan jag grät av lycka för första gången i hela mitt liv (men inte sista sen jag hade öppnat den tårkanalen). tjejen som enligt sig själv aldrig någonsin varit liten skulle bli galen om hon visste att jag omnämner henne som Lillasyster. Redan från sekund ett tittade hon på oss med något i blicken som sa -Vilken tur för er att jag har kommit nu.

Vi har verkligen tur. Lillebror har någon att göra alla sina ideér, upptåg och projekt tillsammans med. Storasyster har någon att dansa, klä ut sig med och måla naglarna på. Storebror har någon som han kan mysa med när vi är galna på honom för att han inte gjort det han ska (fast han kramas ju inte officiellt längre, har bara Lillasyster i knät eller kram-bär-runt henne en stund).

För Mannen och mig blev hon den fjärde pusselbiten. Den som gör saker som inte någon annan vill göra och den som vägrar göra saker som är självklart för de andra. Den som fick oss att ödmjukt verkligen förstå att det inte bara är kön, ögonfärg, plas i syskonskaran osv som avgör vilken person man har framför sig utan att det finns ett gry i varje barn som gör att de är sina egna.

Det faktum att vi med Lillasysters ankomst fick ungefär dubbelt så många barn som flera av de vänner vi umgicks med då gjorde också att vi fick ompröva det med tid, ordning och måsten. Efter -05 har vi inga som helst projekt på gång utom att jobba och ta hand om fyra barn. Och så det här förstås. Jag håller med Agneta Sandström det är vettigt att lata sig rejält mellan aren.

Hopas att ni också gör det bloggvänner. Kram på er

måndag 18 maj 2015

Väl unnad choklad...

Jodå, det var is i förgrunden på bilden. Ett äkta vårdopp helt enkelt... Och något som är vettigt att göra dagar som dessa. Då när det är göra hit och dit både på jobbet och hemma. Vårflod och en massa aktiviteter, känslor och saker som ska hanteras. Finns inte ett problem som inte känns åtminstone lite mindre när man doppat sig lite...
En annan sak som fungerar bra är att gå ett varv i trädgården eller ut i skogen. Titta på de där sakerna som bara är. Saker som inte någon behövt planera eller springa benen av sig för att de skulle bli. Påskliljor och igelkottar till exempel...
Att göra upp en eld och glo in i den en stund är också väldigt avslappnande. Vissa dagar, kanske när man är som mest värd det orkar man bara med choklad och en kopp te men då får det räcka. Återhämtning, viktigare än man kan tro när människor runt omkring bränner ut sig på löpande band.

Hoppas att ni har det fint. Kram på er

torsdag 14 maj 2015

Beach 2015 har börjat...

Häromveckan tog en vän och jag oss ett litet vårdopp. Kvinnor i sina bästa år med kroppar som tjänar oss väl och som vi fortfarande kan ha roligt med. Eftersom vi burit, fött och ammat barn, så har de verkligen fungerat som de ska. Och längst upp sitter två huvuden som är oerhört mycket klokare än när vi var 20 år (i alla fall jag). Eftersom vi har var sin kropp som man kan stoppa in i en bikini/ baddräkt och har gjort säsongens första bad så kan man säga att beach 2015 har börjat...
Vårfloden forsar vidare, både på jobbet och hemma. Något jag blev varse i veckan är vikten av att man försöker hålla sig kärleksfull och lugn även när det är sju miljoner saker att göra. Ett utvecklingssamtal som tvärflyttas en och en halv timme framåt kan stjälpa kvällens planering. Framförallt om man blir galen men håller man lugnet, ler lite och tänker att läraren gör sitt bästa ordnar det sig ändå. Det mesta som händer eller inte händer är trots allt inte världskatastrofer.

Ingen fikalista till Storasysters match och inte någon körlista till Lillasysters. Ah, jag bakar väl lite och tar bilen och ser vad som händer. Världen behöver inte mer skäll och gnäll och stress, den behöver mer kärlek. Kram på er


tisdag 5 maj 2015

May Day, Mad May

Det finns en del saker en inte tänkte på när en grät av lycka när Lillasyster föddes.Fyra friska barn är verkligen en ynnes, på riktigt. Samtidigt kan det nästan driva en till vansinne. Galna Maj med aktiviteter som ska påbörjas o avslutas. Skolresor, cuper, räfsning o utvecklingssamtal. Galet på jobbet och så de vanliga små städ tvätt o matlagningssakerna.

Ovanpå detta så skolkar Storebror från skolan. Inte så att han ränner på stan o hittar på dumheter utan han blir hemma. Galna blir vi förstås. Skriker , skojar, mutar o hotar. Sånt där som föräldrar gör. Men det går inte bära en stor 17- åring någonstans.

Visst är det mycket fast på ett plan är det rätt lugnt. Vi är vana vid Mad May, Storebror är en smart kille som säkerligen kommer att klara sig ypperligt i livet. Måhända blir det studier på någon folkhögskola när motivationen dyker upp. I grunden har vi det bra. Hoppas ni hat det fint. Kram på er

fredag 1 maj 2015

Avveckla arbetardagen?

Jag misstänker att det är en och annan som njuter av arbetarrörelsens dag utan att ens reflektera över den (ledig eller mer betalt när man jobbar). Hur det har kämpats både internationellt och nationellt för olika rättigheter för arbetstagare.

Det känns som en hel evighet sedan jag var liten och det gick bussar för förmännen i brukssamhället. Fullt friska förmansgrannen blev till och med hemskjutsad på lunchen men arbetargrannen med fysiska bekymmer fick ta sig till fabriken själv. I slutet av 70-talet var det....

Fast vissa saker kommer tillbaka. Osäkra anställningar, skillnad mellan vård och vård, segregation åt alla håll, bostadsbrist osv. Solidaritet är ett vackert ord men det kommer inte av sig själv. Inte ens att ha mer än man behöver av något innebär att man automatiskt delar med sig...

Så vad gör vi då? Min generation engagerar sig fullt ut i sina egna boenden, sina egna barns aktiviteter, sitt eget matintag och sin egen träning. Klagar på Stefan Löfven och säger att sossarna brutit sina vallöften (om man ens reflekterar över politik). När lite politikerförakt. Tänker inte en sekund på att det är väldigt svårt att bedriva egen politik i en minoritetsregering. Lätt att gnälla på dom som tar ansvar.

Politik och politiker behövs för hela samhällets bästa. Förhoppningsvis blir dagens ungdomar snart rosenrasande och börjar engagera sig. De är de som blir drabbade av taskiga anställningsvillkor, för lite hyresbostäder och kommer att tvingas leva med miljön.

Kanske borde arbetardagen som helgdag avskaffas då den egentligen bara är en extra ledig dag för de flesta. Kunde bli ett sätt att tänka nytt i frågorna kanske. Vad tycker ni? Ha en fin dag...

lördag 25 april 2015

Fotboll och machogrejer...

På väg till fotbollscup med Lillasyster, kanske. Hon både vill och inte vill. Och då hamnar ju en fotbollsmorsa som jag i ett lite etiskt dilemma. Planerat inbetalt och klart men Lillasyster tvekar. Samling sju imorgon bitti och jag har bestämt mig för att inte tvinga henne. Fotboll ska man spela för att det känns kul. Annars kan man hålla på med andra saker. Det finns gott om saker i livet som man behöver göra även om det inte är kul, fotboll borde inte vara en av dom...

Och så funderar jag lite på vår machokultur som ändå finns i oss någonstans. Att drygt 80% av det jag sysslar på dagarna är manlighetsgrejer som gått över styr. Specialfall förstås men det finns lite överallt. Mögliga könsroller som gör att manliga kollegan får spott och spe på facebook för att han inte är teknisk. Vanliga karlar som super till och tafsar på någon eller skickar slippriga sms. Som om det vore ok, en komplimang. Väld, hot om våld och kärlekslöshet. Tänker man på sånt för länge blir man galen och tycker att det går otroligt sakta för oss att ändra det gamla mögliga. det där som ingen egentligen vill ha kvar....

Nåja, nu ska jag gå och packa regnkläder och sussa. ha en fin helg allihop. Kram

måndag 20 april 2015

Ah...

Hemma igen efter en helg på kurs med en massa trevliga nya bekantskaper. Låtit tiden stanna upp tillsammans med en bunt såna där människor som ser livet större och vidare än den lilla vanliga vardagen. Häftigt.

Plötsligt får vardagen lite vettiga perspektiv. Det mesta som man stressar över är inte dödsviktigt, inte ens i april. Lev och låt leva. Skor, fotbollskläder, vattenflaskor, skolväskor och jackor må föröka sig som kaninerna på Gotland på hallmattan, vi har det bra ändå. Vi kan ha roligare än att stå och tjata i hallen och vackert kan man ha på annat håll.

Det är kärlek och skratt som får livet att vara riktigt gott. Kram

onsdag 15 april 2015

April april

Ljust o fräscht ute igår morse. Och då startar klagosången. Ja men jösses, man blir nästan full i skratt. Bor vi inte i Sverige (till o med norra Sverige), då kan man ju ägna sig åt att bli bitter över vädret om man vill, det är liksom inte tänkt m tropisk värme varje dag i april...

Annars rockar livet på. Känns som om galna maj dragit igång redan i april. Fast det är heller inget att tjuta över. Klart det blirmycket konfa,fotboll, karate o klassresor när man har 4 barn. Lite sport att få ihop det bara. Vad som också verkligen är en sport är ju att fostra barn tillsammans. Med varje barn hamnar man med jämnamellanrum i situationer som gör att man står o tittar på varandra som Q:n och tänker diametralt helt olika saker. Intressant men inre helt lätt. Hoppas ni har det bra. Kram

torsdag 9 april 2015

Sock-bingo-party

Bara för att någon (läs Mannen) tidigare brukat sortera Kaosfamiljens sockar behöver det inte innebära att det fortsätter för alltid. Kan tänkas att någon eventuellt tyckte att det var lite vilsamt att stå i tvättstugan med lite musik, för sig själv, när barnen var små. Det enda man säkert kan veta om livet är att det förändras och att man får anpassa sig till det. När stora delar av familjen har ungefär lika stora fötter och ganska svarta sockar tog det frivilliga socksorterandet slut. Inget mer med det. Hm, dags att anordna sock-bingo-party.


Popcorn gjorde susen, det var flera som höll mig sällskap genom ett gäng sockar :-).

Det har blåst ett par dagar här nu. Folk är ungefär upprörda på vinden. Som om det vore personligt. Som om ingenting någonsin skulle kunna kullkasta planer. Som om ingenting borde påverka oss och världen inte ständigt vore i förändring. Vi må försöka låtsas hur mycket som helst. Att vi ska fortsätta vara unga, rörliga och att ingenting kan/ ska hända oss eller någon i vår omgivning. I själva verket är det tvärtom. Hur mycket vi än kämpar och planerar så kommer förändringar, oavsett vi vill det eller inte...

Det ligger mycket i det min mormor en gång så klokt sa om lycka. Hur lycklig man blir handlar mest om hur man hanterar de förändringar som kommer till en, framförallt de som man inte själv har valt.

Hoppas att ni har det bra allihop. Kram

söndag 5 april 2015

Påskmiddag på var sitt håll...

Kaosfamiljen har delat upp sig. Lillasyster o Kaosmodern är i fjällen o de andra är hemma. Mannen o jag har enats om att det är kärlek att försöka låta bli att tvinga varandra till både det ena eller det andra bara för att familjer borde hålla ihop o gilla saker. Faktum är att Mannen o jag är rejält olika o tycker om olika saker, barnen är också olika även om de har samma föräldrar. Det är inte så ofta vi kör familjtvång eftersom tvingade människor brukar ha tråkigt o sprida det till omgivningen. Den här gången var det lättare än så eftersom några var lite krassliga o en totalt inte ville.

Så här är vi nu, Lillasyster o jag i en fjällstuga. Lite ovant är det förstås att bara vara två, Lillasyster är duktigt van att ingå i en flock, men det är kul med lite omväxling o väldigt enkelt. Två skidutrustningar, lite mat o väldigt lite bråk då vi båda verkligen gillar skidor o har ungefär all tid i världen. Åt påskmiddag med vännerna som bor här i fjällen. Em glad påsk.. Imorgon åker vi antagligen hem. Simpel städning o löjligt lite packning. Hem o återförenas med övriga Kaosfamiljen. Ha en fortsatt glad påsk på er <3

onsdag 1 april 2015

Årets jobbigaste dag?

Kaosfamiljens 1:a april är en dag att bäva lite för. Makaroner på toasitsar, kiwi bland äggen, gömda soffkuddar och april april från morgon till kväll.

Stod i hamburgerkö för någon dag sedan. Började artighetsprata väder med en kvinna. efter en stund ler hon och säger att hon är från Tjetjenien. "Det är skönt att var i ett land där man gnäller på vädret. När man hört barn skrika och sett dom dö i krig är man tacksam över att få komma till ett land där man gnäller på vädret." Ja, jösses. Det klart att kvinnan har rätt, gnäller man på vädret har man det riktigt bra. Jag tackade för pratstunden, ett magiskt möte med lite perspektivförändring.

Klart att man kan gnälla lite om vädret men vi har det löjligt bra. Ännu bättre har man det när man gnäller om barnens aprilskämt. Imorgon åker tre till fem personer till fjälls. Lillasyster och jag åker oavsett hur många fler som vill med. hoppas ni får en underbar helg. Kram

söndag 29 mars 2015

Det är min fest...

Klev upp en stund innan tuppen idag för att åka iväg och träna fotbollstjejerna. Samling 08.45, med nya sommartiden alltså. Ett trött gäng men oh så kul. Hängt med tjejerna sen de började spela fotboll och det har varit löjligt roligt. Inte alltid förstås, precis som livet i övrigt. Men åh så givande.

Det är roligt att engagera sig i något utanför familjen och jobbet. Fotboll är urkorkat men ack så avkopplande och enkelt. Det är vi mot dom punkt slut och de som vill spela ska spela. Och jösses så duktiga tjejerna blivit sen vi för 6-7 år sedan typ började med att berätta att när man sparkar bollen till en kompis kallas det pass. Stora damerna som ibland flyttar undertecknad flera meter i närkamper.

Livet blir större när man engagerar sig i något utanför sin lilla värld. Vissa saker blir mindre också. Som det där med pensionsförsäkringar till exempel. Jösses, vem vet om man ens lever då och rimligtvis borde väl någon vilja fira jul med en. Annars får man väl göra alternativ jul till sin grej. Kanske engagera sig i den förening som har det bästa fikat på mötena för att få lite guldkant på tillvaron ;-). Vill man utomlands så kanske Röda korset behöver hjälp någonstans...

Livet är här, livet är nu och det förändras ständigt. Låt oss suga musten ur det så länge vi kan.
Livet e en dans o jag kan inte stå still / för det e min fest o jag får göra vad jag vill / du kan backa bak om du nu ska tycka till / för det e min fest o jag får göra vad jag vill / livet e en dans o jag kan inte stå still / för det e min fest jag får göra vad jag vill / du kan backa bak om du nu ska tycka till / för det e min fest o jag får göra vad jag vill tillslut
Citat Timbuktu

Så ta hand om er själva och varandra och kör så det ryker. Kram



torsdag 26 mars 2015

Tok-torsdag...

Nya grannar och då vill de förstås titta på Kaoshuset då det är lite som deras fast ändå inte. När Kaosfamiljen i veckor flängt runt, jobbat och roat sig är det förstås stökigt. Äh, det är ett hus där vi lever i kärlek, då blir det stökigt. I alla fall om det finns en Kaosmoder i huset. En sån som hellre badar och åker slalom i skogen än viger sitt liv åt ordning.

Jodå, jag har levt med mig själv i 45 år till hösten. Jag vet mina nackdelar och förtjänster, fram och baksidor av samma mynt. Som idag till exempel. Ledig och vaknar med massor av energi. Kör förstås igång på bredden. Börjar dammtorka bokhyllan, hittar saker som ska ner i förrådet, river ut lite saker från förrådet och hittar saker som barnen vuxit ur som ska bort, slår igång en tvättmaskin, slänger några döda blommor och sätter om några andra, vädrar lite kläder, stökar ihop lite på altanen på baksidan, funderar på att putsa balkongdörren med tidningspapper, slänger ut mattorna för att kanske dammsuga. Förresten, borde jag inte cykla till mormor för att få hjälp med att tänka till om Lillebrors tröja som jag stickar lite utanför mönstret. Det här är nackdelen med att tänka utanför boxen och att nästan aldrig tänka att någonting är omöjligt...

Ska bli spännande att se om det ser värre ut här hemma ikväll eller om jag lyckas avsluta saker. Oddsen är ungefär 50-50. Kan ju tänkas att nya grannarna gick hem från fikat här igår kväll och tänkte att så där ska vi aldrig ha det. Det är förstås möjligt att de tycker att vi är galna och aldrig mer vill komma hit. Då må det vara så. Annars finns chansen att vi blir lite motvikt mot allt det jösses-så-viktigt-varje-val-är som väller in över ett ungt par som nyss köpt hus. Vårt hus är ingen show, det är ett ställe där vi lever, slappnar av, bråkar, skrattar och älskar. Om det är något jag önskar att barnen får med sig härifrån är det att värdesätta människor och relationer med än pengar och saker.

Läser Underbara Claras blogg, bra skrivet om typ världens mest omtalade böcker. Jag har inte läst en rad av dom, varför? Inte ett spår intresserad helt enkelt. Känns inte som en kärlekshistoria alls. Att leva i kärlek är en ynnest. Kan säkert se väldigt olika ut men för mig handlar det inte om makt, styrning, kontroll. Konstaterade för ett tag sedan med en gammal vän att en god relation sällan behöver diskuteras speciellt mycket och tar inte energi...

Ojsan, nu sjönk oddsen för att det ska bli fint inne. Tittade ut genom fönstret och det är fint ute. Kan bli att titta till vårlökarna lite. Damma kan jag göra en annan dag. Gå i kärlek mina vänner oavsett vilka nyanser ni har på väggarna ;-). Kram

fredag 20 mars 2015

Om att ge av sin tid och prioritera...

Brorsan och jag har gett bort oss själva till syrran i 40 års present. Det innebär att syskonen gör en skidresa tillsammans. Vi gjorde samma när brorsan fyllde år. Riktigt kul att tillbringa en helg tillsammans så där, bara syskonen utan barn. Det sägs att syskon är den längsta relation man har i livet (om man har tur). Känns riktigt kul att ge bort sig själv och det brukar uppskattas av oss alla.

Det där med tid är intressant. Har just tillbringat en kväll som valberedning på ett årsmöte för idrottsklubben. Vad är det som gör att somliga liksom aldrig har tid med någonting och andra har tid med allt. Att engagera sig är kul men att vara i valberedningen har varit lite drygt. Framförallt då man är tränare samtidigt eftersom man inte har fler timmar på dygnet än de man ringer och försöker locka till uppdrag och uppdraget inte till närmelsevis (om man inte sitter i presidiet) tar lika mycket tid som tränarskap.

Vi får de klubbar vi förtjänar och det samhälle vi förtjänar. Visst kan man tänka att man inte har tid att engagera sig men man missar något, nämligen förmånen att få vara med och påverka. Att man är med och bygger framtid tillsammans. Det finns ett talesätt som säger att om man ska ha något gjort så fråga någon som har mycket göra för då blir det gjort. Vi har alla 24 timmar på vårt dygn men ibland känns det som om somliga har mer. Eller handlar det om att de har mer fart eller prioriterar bättre.

Vi väljer alla vad vi ska ha våra dygn till. Oavsett vad så finns det val (även om en del av dom inte känns så lockande). Jag väljer vad jag vill lägga tid på. I helgen tänker jag prioritera min bror och min syster. Packning sker imorgon bitti. Ha en trevlig helg och sov gott på er. Vad tänker ni prioritera i helgen? Kram



söndag 15 mars 2015

Ibland har man tur...

Kön på affären var lång. Plötsligt tappade jag en en 1,5 liters Trocadero rakt ner i golvet vid kassan. Den formligen exploderade, som en Trocaderofontän. Kladdig dricka precis överallt. Över hela mig, kassan, kassörskan och en stor sjö på golvet. Förvånande så mycket kletig vätska det blev. När kalablaliken lagt sig och Lillasyster och jag cyklade hem skrattade vi högt och framförallt konstaterade vi att det var tur att Storasyster inte hängde med mig och Lillasyster till affären idag. Hade hon gjort det hade hon nog tappat sansen. Ni vet gjort en sån där mamma-skämmer-ut-mig-och-jag-kan-nog-aldrig-mer-visa-mig-i-dagsljus-någonstans-utan-påse-på-huvudet-svimmnining. Jag kände mer att jag bjudit en hel affär på ett lördags-skratt och skratt får man ju liksom sällan för mycket av ;-).

Och så har jag tur som har tonåringar. Visst är de lite hormonella ibland, ifrågasätter och fräser men de är roliga. Hur kloka som helst i vissa stunder för att i nästa stund ha helt vettlösa resonemang. Ett av de stora tricken är att försöka hålla sig från att bli arg, inte ta saker personligt och tjata ihjäl dom. Se tjusningen med diskussionerna, att de sover i långa sammanhängande sjok och kan klara sig själva i många timmar utan att man behöver fundera på om de trillat ihjäl sig eller satt något i halsen.

Just nu har Storebror och jag en riktigt rolig diskussion om Star Wars som har pågått ett bra tag. Tidigare i veckan "trappade jag upp striden" genom att tejpa upp den här på en skåplucka i köket. Längst ner till vänster har Lillebror skrivit -Nej det är det inte alls. Jag hävdar alldeles bestämt att det är Obi-Wan och Yodas fel att Anakin blir Darth Vader. Storebror blir vansinnigt frustrerad över detta och försöker med jämna mellanrum övertala mig för att jag ska förstå att det är Anakin själv som bär ansvaret. Ett tag hävdade han till och med att mamman hade något ansvar, vilket jag naturligtvis fick avvisa å det bestämdaste. Det är en ytterst hypotetisk fråga men riktigt roligt när han funderat lite och gör ett nytt argumentationsanfall.

Nu till frukost och sen ut i vårvintersolen. Levi kärlek. Kram på er

onsdag 11 mars 2015

Nyss avslutad frisersalong på kvällskvisten...

Nä men varför inte? När man råkar hitta en massa djur i Lillasysters hår åker saxarna och kammarna fram. Lockigt hår och håröm, ingen lek att luskamma. (Lillasyster har blivit större, så och håret)
Klippning anbefalles och sen i med schampojox och luskamma sen. Sånt där schampo som ska vara i en timme så det tog lite tid. Kamning på varenda kalufs i hårfagra fluffiga Kaosfamiljen. Ja men tjoho. Det börjar ju klia på alla bara man tänker på det. Lillebror hade en stackars krake så där åkte rakapparaten fram och sen räckte resten av raketsprayen till honom. Vi andra luskammade oss på längden och tvären men hittade inget.

Storebror var den enda som inte joxade med löss eller läxor så till Storasysters stora gapskratt tvingade jag honom att klippa mig ungefär fem centimeter. Storebror är väl inte något riktigt frisörämne men mitt hår är lockigt så det är inte så noga. Om man inte är Storebror och lite precis utav sig. Till min förvåning gjorde han ett aktivt val och slängde perfektionismen över axeln och började klippa. Måste bekänna att jag fick lite hicka när Storasyster aldrig höll på att sluta skratta och han plötsligt sa "det blir fint med lite kortare fram och så noga kan jag ju inte vara nu, det får bli något bara, annars måste vi ju stå här hela natten"...

Faktum är att det blev väldigt fint, jag är riktigt nöjd och alla hade roligt. Jag tror att vi får leka frisering lite oftare, fast helst utan smådjur och schampo då. Löss må vara otrevligt men det är inte dödligt. Sköt om er allihop. Kram

måndag 9 mars 2015

Kvinnodagen, slutet på en känslo och tänkar-resa...

Firat internationella kvinnodagen som sig bör med några kvinnor. Klart att vi ska fira den, vi behöver ju inte var emot något, vi kan ju vara för...

Annars har det varit en ytterst händelserik vecka. Fjällresa med effektiva vännerna. Vi hann ikapp dom och kom för en gångs skull fram samtidigt. Har aldrig hänt förr. Har inte hänt förr att vi haft en ungdoms och en vuxenstuga heller. 7 barn mellan 9 och 16 år. Förutom lite trassel om disken fungerade det riktigt bra. Ganska lugnt i vår stuga med 4 vuxna kan man säga.

Direkt från fjällen gjorde Mannen och jag en roadtrip på sisådär 200 mil. En walk down the memory-lane och begravning. Mycket tankar, känslor och prat. Tog avsked av fina vännen som betytt mycket för oss och kramade om andra som också betytt mycket. Utbytt minnen och historier, skrattat och gråtit lite igen.

På minnesstunden var det en kvinna som sa att muslimer, i motsats till oss, tänker att själen lämnar kroppen när den är färdig med sitt uppdrag. En mycket intressant tanke. Dock tydligen inte helt riktig då jag kontrollerade saken med min praktiserande muslimska vän men jag behåller tanken ändå. Det är vi som är kvar som sörjer, själen har gått vidare för att den behövde det.

Och när det gäller att gå vidare så behöver man göra schyssta avslut. Knyta ihop säckar för att kunna lämna dom bakom sig och öppna upp för nya saker. Förlåta både sig själv och andra för allt man lärde sig när man gjorde misstag och taskiga avslut. Mycket tankar om livsval dyker också upp när man gör en walk down the memory lane. Om inte om hade varit så...

Även om det gjorde ont ibland och inte blev som man tänkte sig kanske allt blev som det skulle helt enkelt. Det enda vi kan bestämma är vad vi ska göra av den tid som har blivit given till oss... Kram på er

söndag 1 mars 2015

Värsta sportlovssporten....

Ja men då är vi där igen. Det brukar ju vara nog trix att få ut Kaosfamiljen genom dörren med bara var sitt par skor och en jacka. Nu ska vi har full slalomutrustning, vinterkläder, vantar, kuddar och mat mm. Dessutom begravningskläder. Jösses, känslorna svallar. Imorgon bitti ska vi åka.

Frågan just nu är om det är värt det. Några blir ovänner, någon retas, någon vill hålla på med annat, någon skojar till det, två har vuxit ur pjäxorna och någon har just kommit på att en del kläder är smutsiga. Man kan ju bli tokig för mindre men man känner igen känslan. Vi kommer att åka imorgon. Så klart en stund efter effektiva vännerna och naturligtvis kommer vi att ha glömt något men det brukar ordna sig. Vi kommer att ha kul. Det är bara tiden fram till imorgon bitti som är lite dryg.


Pratade nyss med effektiva vännen. Samma tankar och känslor rörde sig i det hushållet. Styrkan med att dela med sig är att man förstår att man inte är ensam. Det är därför som den family living, the true story är så populär på facebook. Delar man man med sig och ler åt alltihop kan man få kraften att verkligen ta tag i saker. Effektiva vännen och jag skrattade och lovade varandra att vi skulle försöka låta bli att hata våra familjer under packningen. Skulle tro att vi båda när vi är på väg hem ändå kommer att tycka att det var värt det och planera för nästa år. Redan när vi kommer fram känns det säkert så här. Det är så det brukar vara. Dags att göra ett ryck :-). Ha en fin vecka allihop. Kram