Måndagsmys...

Vår lilla stick-sammankomst gick utmärkt får man säga. Ett gäng kvinnor med olika nationaliteter träffades och stickade efter förmåga. Själv höll jag mest på och ordnade med trassel. Inte för att vi förstod varandra hela tiden men med kroppsspråk tar man sig en bit och skrattade gjorde vi. Så länge det finns skratt finns det hopp. Jag tror på Tomas Sjödins myrstegsrevolution. De små små sakerna som var och en gör kan ta oss tillsammans åt det håll vi vill...

Jag upptäckte än en gång att han har fler kloka saker att säga. Omtanke är långtidsverkande och människor går aldrig över är också något man kan bära med sig i hjärtat.

Och som min nyfunna vän Maronga sa ikväll, när man har varit med om mycket dåliga saker är det viktigt att skratta och att träffa andra människor.

Med perspektiv på att det finns människor som verkligen varit med om dåliga saker i livet kliver jag in i årets julmånad med en känsla av att jag tänker vägra julstress. Pepparkaksbak ska man göra för att det är kul, annars inte alls. I vår familj brukar det alltid bli kul då vi har vissa individer som alltid ser till att det blir en fullkontaks-sport ;-). Sköt om er

Vådliga, vansinniga, varma, välkommna vardag...

Vardagens stålbad äger rum nu. Kaosfamiljen transformerar sig från att vara ett drönande ledigt lovgäng till att bli en hyfsat duglig vardagsflock. Det går lite så där men det är bra. Dags för jobb, skola, fotboll, karate, dans, konserter, läxor och allsköns roligheter igen.

Mycket häftiga härliga och roliga saker inplanerade i vår. Det blir också en del på-soff-locket-vilosamma saker som Tomas Sjödin beskriver i sin bok Det händer när du vilar. Vardagsvila, släppa allt och ta det lugnt. På sofflocket eller ute i skogen... Pratade en stund idag med en kollega som alldeles nyss haft näsan i väggen om det. Det kloka i att göra ostressiga avbrott i vardagen. Att det är de små sakerna som vi gör i vardagen som avgör och att det sällan är alltigenom jobbet som bränner ut någon. Hemmet kan vara minst lika stressande om man ändrar, fixar och har höga krav. Missar den viktiga vardags vilan...

Guldkanten på vardagen imorgon. Lediga torsdagen. Lillasyster blir 9 till våren men varken Mannen eller jag har några planer på att skaffa oss utgifter så att vi behöver jobba heltid. Tids nog hinner vi med det. Jag har sagt till min chef att hon får slita mig i håret resten av dagarna men att jag vill vara ledig på torsdagarna. Jag tror att både jag, familjen, kollegorna och de jag träffar tjänar på det. Down shifting eller frivillig enkelhet kallas det visst. Jörgen Larsson har visst till och med doktorerat i ämnet. Jag är i alla fall nöjd.

Ganska kul att kollegan på gränsen till utbrändhet också berättade att hon blev inspirerad av vårt stök, lugn och mysiga kök (även om hon konstaterade att vi inte har någon speciell stil) när hon var förbi för några veckor sedan. Med lite frivillig enkelhet är vardagen ok. Hur går det för er att komma igång med vardagandet? Kram på er

November rain...

Väldigt mycket november nu. Snön tinar på grund av regn, alla vägar är såphala. Sjukt mycket på jobbet, det brukar vara det i november, ändå blir man nästan förvånad. Brukar möjligtvis lugna ner sig innan jul, annars blir det i januari lugnet lägger sig lite. Hemma kan man också säga att det rör på sig.

Åt lunch med en kompis idag och pratade om utbrändhet. Kom fram till att mycket kan förebyggas om man kan hålla ordning på vem som är problemägare. Om någon bråkat med en kompis, valt kalla jackan eller inte trivs i skolan så är det naturligtvis något man kan prata om och eventuellt hjälpa till att hantera, om personen vill det. Annars är det inte ens eget problem, inte ens om det är ett lite yngre barn...

Lite mycket ja. När jag skulle shoppa lunch upptäckte jag att jag hade Visa kortet hemma. När jag hoppade på bussen upptäckte jag att jag glömt plånboken på jobbet. Hurra! Som tur var hade Mannen hoppat på samma buss så jag tog mig hem.

Väl hemma hittar jag inte Visa kortet. Borta, puts väck, syns inte- finns inte. Kollade ekonomin i söndags och sen har korteländet tydligen fått ben. Ja men jippie. Den galopperande dropphanden har slagit till igen. Det kan vara ungefär var som helst i hela huset... AAAAAGGGHHHH, man kan ju bli galen för mindre...

Frågan är nu om jag ska springa runt som en yr höna och söka på samma ställen ett par gånger till eller om jag bara ska ge upp och tänka att det återkommer väl, kanske. Flinar lite över dagens tankar om utbrändhet. Är man bara tillräckligt rörig i huvudet kan man nog bränna ut sig alldeles själv. Läste ett citat från Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar. " vilan har hamnat i vanrykte. vi ursäktar den som vore den en synd. Vi försvarar den som vore den en brottsling. Och vad värre är, vi hanterar den som om den vore något vi egentligen klarade oss lika bra utan". Hm, tror det är dags att vila huvudet lite (som faktiskt varit på högvarv ett tag).

Filt, vila och fotboll. Låter som en plan. Kommer inte kortet fram så spärrar jag det väl. Allt annat borde ordna sig på något sätt.
Har erbjudit Mannen en möjlighet att backa ur detta äktenskap med denna galna fru men han framhärdar. Jag fick ett leende och en stor kram. Det är kärlek. Kram på er alla