Bättre att vara 42 än 13 år...

Cyklade till jobbet igår och sen försvann cykeln. Fina gamla Bettan borta, stulen. Vi som har haft så kul... Hon som tagit mig över stock och sten i 13 år. Aldrig svikit, gått otroligt många mil. Ensamma upptäcktsfärder och cykelfrukostar. Tagit mig till träningar, jobb och vänenr. Fraktat hem oerhörda mängder mat från affären och allsköns andra bra och ha saker.
Har dragit runt på stan och spanat. Inte ett spår. Trettonårstjejerna som var med var mycket upprörda, fast det är ju såna damer nästan jämnt. De var 3 mot 1 när det gällde klackskor, hetsen var stor och argumenten höll. Först sprang jag ifrån dom men en stund senare gav jag leende med mig. Klart att det ska finnas någon fördel med att bli tonåring, om nu högklackade skor någonsin kan vara en fördel. Och självklart ska man få vinna diskussioner ibland.

Angående cykeln är det förstås irriterande. Någon annan cyklar runt på min favvo-cykel. Någon som kanske inte ens är snäll med den. Ve den i så fall. Bettan förtjänar ett gott nytt hem om nu inte jag ska ha henne. Men som jag konstaterade till Storasyster och hennes kompisar. Anledningen till att jag ändå inte är så upprörd är att jag är just 42 år. Jag tycker verkligen om min cykel men i min ålder vet jag att det finns viktigare saker. Jag har vänner som har sjuka barn och vänner som inte längre lever. Livet är så mycket större än en försvunnen cykel. Kanske var det någon annan som behövde henne. Kanske tyckte hon att det var dags att bege sig (smygtittade jag inte på en ny en gång ifjol?).

Att livet får verkliga perspektiv är anledningen till att det är mycket bättre att vara 42 än 13. När jag kom hem hade en vän skrivit på facebook om att hennes fina svärmor gick bort igår kväll. Nuet är det enda vi har, låt oss njuta av det ända tills vi, någon annan eller en cykel ska vidare. Kärlek till er alla :-)

Plötsligt händer det...

Veckan har gått i alligatorns tecken, lite mindre soligt och varmt bara. Så fort jag inte haft något jätte-måste på överlevnadsnivån för mig har jag lekt alligator. Ofta vet jag det men jag gör det inte, nu har jag lyckats. När jag koncentrerat mig på att göra det jag riktigt måste och sen bara vara, kommer energin smygandes på mig igen. Naturligtvis kräver det verkligen sin kvinna att bara gå förbi trivselhögar och dammråttor på väg till soffan men jag gillar resultatet. När jag vilat mig i form är jag nöjd med både mig själv och tillvaron (även om det råkar vara aningens stökigt). Och när jag är i balans är jag bättre på att sortera ut vad som är viktigt/ mitt problem osv. Då bränner jag inte en massa energi på saker som jag inte kan göra något åt till exempel.

Riktigt roligt är det med vår lilla samarbetshärva också. Så här i lusse och tomtetider är den riktigt aktuell. Vi har några kompisar som vi liksom byter allt möjligt med. Allt från salvor och sjörövarlappar till kryckor, skidor och barn. Jättekul att kunna bidra i härvan och guld värt när man själv har behov av något.

Så, hoppas att ni också kan leva lite alligatorliv mitt i decemberhetsen.

Firad och färdig-fylld?

En del brukar försöka börja med att sluta fylla år, jag kan nog tänka mig en lite annorlunda väg. Jag tror att jag kombinerade det bästa av två världar på min födelsedag. Jag rymde (för att slippa klappa ihop tårtor och diska kaffekoppar) och så sa jag till de trevligaste jag känner att de kunde komma dit och boka in sig med mig här om de ville/ kunde /orkade. Inga presenter, inga krav och inget planerande. Soft och trevligt, tokigheter och lite allvar. Andlöst vacker utsikt, snöänglar, god mat, bubbelbad, snöbollskrig, badtunna, tårta, promenader, lugn, snöbad, bus , sång och lite dans. Antagligen var vi inte ställets lugnaste bokning, hm, kanske inte stökigast heller, en del konferenser kan nog vara stökigare. Jag tror nog vi kan säga att vi njöt av tillvaron allihop.

Glasvaser och högtravande tal har aldrig varit min grej. Däremot är en helg med folk jag gillar aldrig fel. Nu börjar man dessutom vara i ålder så man får vara glad för varje år som föräldrar, barn, vänner och en själv vill och kan hänga med. Lite rörd blev jag allt av alla som dök upp, extremt kul. Jag skulle vilja citera Lillasyster när hon åkt Zebra tåget på Legoland. -Göra igen! Jag tänker aldrig sluta fylla år, tvärtom. Tror ni att de går på att jag fyller år i februari igen? Maximering, att fylla år två gånger per år är väl inte orimligt?