Varför all denna misstro?

Media, samhället och vi själva ägnar oss gärna åt seriös misstro. Tankar om att lärarna, läkarna, sjuksköterskorna, föräldrarna, socialtjänsten, politikerna, grannarna, invandrarna, poliserna, släktingarna, cheferna, tonåringarna, de arbetslösa, sjukskrivna osv inte gör sitt bästa, inte gör det de ska.

Antagligen för att det är praktiskt. Man känner sig lite bättre själv om man skriver ner alla andra. Tänker att saker måste göras på mitt sätt, annars blir det inte rätt.

Så klart det finns människor som inte gör sitt bästa i alla lägen (vem orkar det) och klart det finns de som gör fel. Det är djupt mänskligt att fela.

Kruxet är hur vi tänker. Att vi inte litar på att oerhört stora delar av världens befolkning vill väl och känner kärlek, empati och omtanke till andra. Att vi så gärna vill dra alla över en kam. Bra skrivet om det här. Hör jag talas om en otrevlig kvinna från säg Skövde så innebär det faktiskt inte att alla kvinnor därifrån är otrevliga. Tillit.

Tänker också på det här. Kanske är det också så att vår tillit påverkas av att vi läser och får till oss så otroligt mycket elände som händer. Om en chef någonstans i vårt avlånga land lurat till sig pengar så får vi veta det. Om någon på något ställe i världen rövat bort ett barn vet vi det också.

Jag tänker att grunden behöver vara mer tillit och att vi behöver tänka mer kärleksfullt om misstag när de begås. Det är inte lätt att vara människa, har aldrig varit och kommer antagligen aldrig att bli det heller. Har man kärlek borde man ha råd med tillit. De känslor vi ger ut kommer tillbaka.

Kärlek till er alla <3

Gott Nytt År

I väntan på att Storebror ska komma ut från duschen kan man ju blogga lite (en hel familj behöver ju inte banka o skrika på en toadörr). Vi skulle vara hos vänfamiljen halv sex. Ett år som bestått av allt möjligt är till ända. Skratt, gråt, mys, sjukdomar, kaos, stress, bus o väldigt mycket vänskap och kärlek. Många små saker som trots allt gör livet värt att leva. Klokare o lugnare än ifjol, vid den här tiden är jag definitivt. I jul har jag tänkt en hel del på det överflöd som vi i västvärlden (även när vi säger att vi inte har råd) ändå lever i. Vi är enormt många som till exempel har enormt mycket kläder och väldigt mycket mat...

Nu har Kaosfamiljen visst gafflat fram Storebror. Hoppas ni har någon att krama ikväll o att ni också känner er klokare, mer överseende o ännu mer kärleksfulla än tidigare. Kärlek till er alla.

Som om vissa saker bara vore dåligt?

Dags att låta vissa saker som hittills haft lite dåligt rykte uppgraderas. Det är konstigt att känslor som trötthet, ilska, sorg, avundsjuka har en sån negativ laddning. Alla känslor är naturliga och har ett syfte. Är man gravid, jobbar mycket eller har mycket att fundera på är det rimligt att man är trött tex. Känslor berättar något för oss.

Det är ett oskick att människor i allmänhet och föräldrar i synnerhet försöker bestämma vad som andra ska få känna och inte. Ilska är till exempel mycket bra. Det ger energi och möjlighet att sätta gränser för sig. Lek med tanken att man upptäcker att en kollega ständig sätter en i klistret, då är det läge att bli arg och kanske stryka personen från listan över pålitliga personer. Sorg har också sin plats men vi har liksom lust att dela upp känslor i bra och dåliga och försöker skippa dom, inte känna de känslor som vi tycker är dåliga helt enkelt. Mycket elände bottnar i att man försöker att känna bara de "bra" sakerna. Som om det inte fanns ett syfte med allt, som om det finns något som bara är svart eller vitt...

En person som känner en massa vill något. En treåring är inte arg bara för att... tonåringens trulighet har också en förklaring. Känslor är inga problem egentligen, det är hur vi hanterar dom. Sorg ska gråtas ut. Avundsjuka ska hanteras, inte gömmas undan. Vi behöver våra känslor, allihop på olika sätt... Shit, BÅDE Lillebror och Lillasyster har tydligen skridskor idag.... Stress är också naturligt... När man till exempel Bloggat istället för att kolla logistiken helt på sin plats med lite pulshöjning ;-). Sköt om er

Väntsam och vänsam...

På väg från kompis började Lillasyster och jag leka med ord. Ordet väntsam kom Lillasyster på och det känns som ett trevligt ord. Någon som väntar in en, troligtvis en vän. Någon som är väntsam bryr sig om, mysigt.

Runt Kaosmodern verkar vårfloden ha slagit till, det händer hur mycket som helst. Många saker skärskådas och vissa saker kan tänkas svepas iväg. Bland annat en person som jag upptäckt inte är det minsta vänsam (inspirerad av Lillasysters ordlek blir jag lite full i skratt). Nåja, när vårfloden flödar drar den gärna med sig saker och då blir det gärna sånt som inte är så välrotat och givande.

Jag är verkligen inte för slit och släng, framförallt inte i relationer men livet är sånt ibland. Ingenting kan vara för evigt. Somliga människor finns med en över tid, andra möten är kortare. Man lär sig något av alla man möter. Tacksamheten över tiden som varit finns där. Tänk så många livslektioner man fått. Kram på er

Mad monday

Japp, idag har väldigt mycket varit galet. Helt enkelt och på en massa håll och kanter. Inget som jag varken kan eller vill skriva om just nu. Kaos och känslor är inte omöjligt att hantera. I själva verket är Kaosmodern rätt bra på både Kaos och känslor. Jag behöver dock komma ikapp mig själv lite mentalt. Kram på er. Over and out!!

Livet är stort och oändligt litet

En dag när jag känt nästan alla känslor. Livet är stort och så oändligt litet samtidigt. Alla är inte lika lyckligt lottade som jag. För en del är det verkligen svårt att vara människa och livet är absolut inte rättvist. En del människor föds utanför och med mycket mindre möjligheter, till och med i ett sånt "civiliserat" samhälle som vi har. Hela samhället bygger ju på att en del har och ska fortsätta ha mycket mindre.

Tänk om vi har fel. Tänk om det är samhället, skolan och vi vuxna som är galna. Tänk om det är våra vansinniga prioriteringar, konstiga sätt att förhålla oss till världen och våra knäppa relationer som ställer till det. Hur kan det komma sig att vi, i ett land som haft fred i över 200 år, ändå beter oss som om saker var krigsviktiga? Pengar, prylar och saker... Varför är det så viktigt med betyg och att sitta stilla egentligen och hur kan det komma sig att en massa barn numera blir sedda som problem och får diagnoser? Vem vet egentligen vilka egenskaper och kunskaper som kommer att behövas om 10 år? Kanske är det inte lydnad eller prepositioner som är grejen då, vad vet vi?

Nu är det inte diagnoserna jag är ute efter utan mer att vi som vuxna kan ta oss funderare på vad vi skulle ha sagt och gjort om vi hade bara ett par månader kvar att leva. Och på tal om livets slut, tänk så myrsmå vi egentligen är historiskt sett. Nog med tänkande för idag, nu får jag svindel. Dags för lite popcorn och soffmys :-) Ha en trevlig kväll

Krig och fred och att Levla upp

Krig och fred har vi rätt ofta här hemma, samtidigt. Igår jobbade Mannen och då passade Lillebror på att pröva moderns gränser, försvar och tålamod å det kraftigaste. Kaosmodern, som fortfarande var en aning jetlaged svarade upp mot utmaningen och därmed var kriget i full gång. Kaosmodern förstod att Lillebror inte prövat sin mor på ett bra tag och därför behövde göra det på ett aldrig tidigare skådat sätt. Ändå var det lätt att hålla sig för skratt. Lillebror var så oerhört lyckad i sitt prövande att modern ett tag funderade om Napalm kunde vara den enda fungerande försvarsmetoden.

Under tiden detta pågick var resten av barnen fredligare än någonsin. Lillasyster fikade på en blixt, gapade lite för tandborstning och godnatt kramades i en av Lillebrors pauser i anfallen och tog sen på sig nattlinnet och smet i säng. Storebror läste Harry Potter högt för Storasyster en lång stund och sen visslade det bara till innan de fikat, stökat undan, godnattkramats med kämpande Kaosmoder och gått och lagt sig.

Efter en utmanande analys av kriget med tillhörande fredsförhandling kunde även Lillebror och Kaosmodern kramas och gå och lägga sig. Att vara arg är inte det värsta, inte att bete sig som en idiot när man är barn heller, när ska man annars göra det? Krig och fred samtidigt tär på krafterna man blir oftast varm på mer än ett sätt. Alltid skönt för de som inte bråkar att kunna glänsa lite och le igenkännande. Och av krigen lär man sig massor, både som barn och vuxen.

I helgen tänker jag åka iväg och uppgradera mig. Gå upp en Level...
Klokare än när jag var 10
Nöjdare än när jag var 20
Friare än när jag var 30
Äntligen 40!

För övrigt anser jag Tomas Bodström bör kunna beviljas föräldraledighet.

Kram på er och ha en trevlig helg

Vårt lilla träningsläger...

De små vanliga konflikthärdarna pågår som vanligt. Lite retande här och något tjafs om vem som skulle ha Hickeskivorna där. Lite puttande och knuffande blir det också förstås.

Och så har vi de där spännande stora konflikterna. De där som bara helt plötsligt dyker upp. I lördags hade vi en jättekonflikt med ett barn som varade i fem timmar. Jajjamän, FEM timmar (och nix pix, jag tror inte att barnet har någon diagnos). Barnet var fullständigt rosenrasande och försökte på alla sätt och vis men Mannen och jag stod fast. Det fanns utrymme för storbråk och vi tog det, det var dags. Ibland känns det bra att sätta ner foten och låta den stå kvar.

Och visst blir man trött på allt tjafsande ibland men samtidigt är det ju här i familjen man kan träna. Jag har sagt det förr och säger det igen, vi är ett träningsläger i konflikthantering.

Men, den här familjen är förstås mer än bara ett träningsläger i konflikthantering. Det är en lära för livet med hantering av alla möjliga känslor. Glädje, sorg, avundsjuka, trygghet, ilska, kärlek osv osv. I Kaosfamiljen får man känna vad som helst men inte göra vad som helst. Eftersom livet inte är enbart rosa moln (kan vara svarta askmoln också) så gäller det att förbereda sig. Vi kan inte välja vad som ska hända i livet men vi kan välja hur vi ska hantera det. Ha en trevlig kväll

Ps När det gäller vulkanutbrottet tycker jag mest synd om Islänningarna. Vi andra har väl i värsta fall fått oss en lektion i att vi är rätt små och sårbara, oavsett hur mycket vi försöker fixa och planera så funkar det inte alltid Ds