Förvånande...

Egentligen är det förvånande att inte fler föräldrar råkar köra ihjäl sig. Om man kör bil och till exempel har bilar bakom sig och får möte av en långtradare samtidigt som man hör -MAMMA HAN KRÄKS!! från baksätet känns det som ett under att man överlever...

Så ja, ännu en dag när man kan vara tacksam... kram på er

Framme i det foerlovade landet :-)

Klockan 03.18 slog Lillebror och Lillasyster upp sina klara. 03.30 hade de lyckats se till att Storasyster vaknade. Storebror och Mannen har eget rum (eftersom de inte sov en sekund under resan). Resan gick fint. Barnen var hur duktiga som helst men det klart, stora flygplatser och mycket folk... 1,2,3,4... 1,2,3... shit, Lillebror kom hit... 1,2,3,4 puh, 1,2,3 shit Storasyster, vaenta... 1,2,3,4 puh...

En av de riktigt roliga sakerna med att resa aer att man traeffar roligt folk. Jag hade min plats brevid en Steven from San Diego. En mycket trevlig bekantskap. Vi pratade politik och allt mellan himmel och jord. Och som vanligt, av att traeffa andra laer man sig saker. Steven sa att han inte har "healthinsurance", han reser hellre. Hans farmor hade laert honom att resa. Jag beraettade att vi hellre reser aen fixar hemma. Steven skrattade och sa att barnen troligtvis kommer att minnas resor bra mycket mer aen vardagsrumstapeter. Mm, redan hittills har vi sett saker som vi kommer att minnas. Storebror och Storasyster, som annars krigat i sinne ett par veckor har som favoritgrej att tumbrottas. Sams... jag njuter.

Stevens farmor hade fler kloka saker i lager. Hon hade en skylt (sign) daer det stod:
My home is eunough clean to be healthy
and eunough dirty to be happy

Nu ska jag rasta de mindre resenaererna. Vi har ju suttit en del stilla och det maerks. Vi ser naer jag hittar internet igen. Jag skickar vaerme naer jag hittar den. Den haer delen aer inte varm, alls. Kram allihopa

Blir saker någonsin som man tänker sig?

Inga problem. Jag och fem barn skulle till namngivning. Vi var i god tid, alla barnen uppklädda och så körde vi iväg. Kaosmodern gnolade för sig själv och tänkte att hon minsann är som skapt för sånt här... vi var i så god tid så att Kaosmodern tänkte att detta är löjligt enkelt... I något ögonblick tänkte Kaosmodern till och med den förbjudna tanken... nu kan väl ta mig ... ingenting gå fel...

Sen stannade Kaosmodern bilen och köpte korv till oss. Klart vi inte ska vara hungriga när vi kommer fram, vi blir ju inte så smarta och trevliga då. Kände sig ungefär lika smart som Einstein, framsynt... Efter en kort stund hördes det -ehhhyyylll, KETCHUP från baksätet. Hoppsan, ett barn med finklänning hade lagt hela korven i knät. Ojdå, barnet lyfte på korven och la den på ett annat ställe i knät... -Jamen jösses, ta upp korven sa Kaosmodern. Varvid barnet lyfte upp korven och kletade all resterande Ketchup på ett tredje ställe på finklänningen. Finklänning med HELT röd kladdig framsida...

Ok, barnet i fråga är nära släkt och väldigt lik en person som Kaosmodern känner extremt väl. En person som hela sin uppväxt älskat finklänningar och att klättra i träd. En person vars mor säger att hon haft med extrakläder fram till ungefär 15 årsdagen. Ingen panik... Inget konstigt alls...

Av med klänningen och in på en toalett för att tok-tvätta. Mackägaren skrattade och sa: Ketchup på klänningar vet jag allt om, lägg den på huven så torkar den. Tiden började nu bli knapp så det fanns det inte tid för men bättre brödlös än rådlös. Kaosmodern lyckades övertala världens bästa Storebror, som hitttils hade suttit tämligen göralös i passagerarsätet, att göra en heroisk insats. Kaosmodern hade agerat tvättmaskin, nu blev det Storebrors uppdrag att vara torktumlare. Resten av gänget fick hålla upp humöret på finklänningsägaren och lyckades trycka i sig korvarna utan några större missöden.

Kaosmodern såg att vi inte skulle lyckas hålla tiden och började ringa till namngivningsfolket för att förklara sin förmodade sena ankomst. Ingen av de fem kända personerna med mobil svarade. Kaosmodern började svettas och hickade till när hon såg att Wacko Wolframs temperatur börjat kliva över 90 grader... Bil.... jag ska steka dig... banka sönder dig... eh, jag menar snälla... bara fyra mil till.... och sen ska jag skicka dig till bilhimlen... eller jag menar vara jättesnäll och tanka dig... eller lacka dig, bona dig, vad du vill (inte svära, inte svära, du har fulla bilen med barn)

Det gamla hederliga tricket fullt blås med högsta värme fick alltså praktiseras igen. Så, ja, befann ni er i Umeå och såg en bil som betedde sig konstigt igår var det garanterat vi. Ut genom ena framrutan hängde Kaosmodern och från den andra hängde Storebror med gula finklänningen fladdrandes ännu lite längre ut...

Nåja, klänningen blev torr, vi lyckades lura WW:n att inte koka och kalaset hade inte hunnit börja innan vi kom så slutet gott allting gott. För att förebygga ytterligare svettatacker funderar jag på att göra slut med både bilen och Ketchup. Relationen med bilen har länge varit på fallrepet och när jag tänker på saken så har jag, efter tolv år med barn, en riktigt risig relation med ketchup också. Jag funderar kraftigt på att uppfinna Ketchup som är ungefär lika fuktigt som gips... I väntan på det kommer jag att försöka trimma in barnen på rostad lök...