så läste jag, när jag satt i väntrummet på sjukhuset, en massa tidningar. Mest var det såna där-titta-så-tjusigt-vi-har-det-hemma tidningar. Efter att ha sett ett reportage med vacker kvinna med det perfekta hemmet som poserar med ettåring skrattade jag nästan rakt ut. Kvinnan hävdade att hon ville ha många barn. Intressant, undrar hur många barn som skulle kunna landa i det där perfekta hemmet utan att någon skulle bli väldigt olycklig? På något sätt blev det nästan otäckt. Tanken som slog mig är, kan barn få vara sig själva i en sådan perfekt värld? Finns det plats för riktiga människor? Kan man glad ibland och alldeles rasande ibland eller sorterar man bort otäcka känslor i skoskåpen i hallen? Kan man vara både kärleksfull och svartsjuk i ett hem där allt är vackert eller åker ut... Svart eller vitt... Barn föds inte goda, inte onda heller utan alla människor är lite både och...
Fastän varenda reportage på sätt och vis var unikt så fanns det ändå förvånande många likheter. Samma typ av annorlunda saker liksom... Samma typ av annorlunda trädgård, planlösning och perfektionism. Samma beskrivningar. Har någon en "vacker gammal rostig cykel med blommor" så har någon annan en "vacker gammal gjutjärnsspis med blommor". Kusinhus och kusinträdgårdar. För mig känns det inte som om skrattande bråkande snorande barn hör hemma i den där perfekta världen. Ett liv med barn är bra mycket roligare än perfekt. Hoppas den där vackra kvinnan får alla de där barnen och att hennes liv blir bättre än perfekt. Här hittade jag en länk om hur heminredningstrenden även låser fast männen. Jämställt? Tjoho, jag tror att den är över snart... Kram på er
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Dom där jäkla artiklarna ger mig dåligt samvete. Här hemma ser det alltid ut som ett bombnedslag och jag vågar aldrig bjuda över någon eftersom jag utgår från att hela världen har det städat och fint, jämt!
De perfekta artiklarna hämmar mitt sociala liv!
Jag har länkat till dig i min blogg förresten, bara så att du vet ;) gillar ditt inlägg. Ska fortsätta kika på resten av bloggen så fort jag städat klart :D
Perny jag förstår precis vad du menar och ibland händer det här också... Sen brukar jag tänka att om jag bara är väldigt trevlig så tänker nog folk inte så mycket. I värsta fall kan jag väl vara en vän som de kan jämföra sig med och känna sig fantastiska, det bjuder jag på... En sån där feel-good kompis... Kul att du gillar det du läser, Kram
Instämmer i det mesta, gillar ordning själv och heminredning också men åt helgbilagorna nu kan jag nästan skratta och gör det, verkar som det är svårt att hitta något annorlunda men inte svårt att hitta folk som vill visa upp allt. Ibland/ofta är det absolut ingenting av intresse, "den här tog vi med från Indonesien, specialincheck;-) den här köpte vi på Indiska;-)" det är liksom inget unikt utan som vem som helst. Sedan står det ofta: oh vilken rymd, vilket ljus, luft....förmedlar herrgårdskänsla... det kan vara en etta på Söder;-). Andra fall, ett litet barn som sitter på en bil på ett kritvitt golv med kritvita väggar och kritvita soffor omgiven av statyer, kan/får ungen leka???? Ha absolut inte dåligt samvete:-)!
Härligt Monica, man får välja vad som ska begränsa en... skratta åt vissa saker och njuta av livet. Intressant fråga det där varför ska man ha vitt där det finns barn och kritor? Bäddar ju bara för att någon, antingen barnet eller föräldrarna ska bli olycklig. Barn brukar rita utanför... Trägolv med såna där sprickor emellan är förresten också ett intressant fenomen, vem vill ha skarvar? Jag har inte några problem med att folk gillar heminredning och fixande, bara inte det blir meningen med livet... Kram
Skicka en kommentar