Hej och välkommna till årets gnällföreställning...

Denna obekväma tanke slog mig som en blixt i huvudet för någon dag sedan. Vilken gnäll-kärring jag är, nej, inte ens det, en liten gnällig unge är vad jag är. Utan någon egen förskyllan och utan några som helst möjligheter att välja (?).

Något barn som är lite jobbigt just nu. Snöyra, jul och en massa annat. Ja men jösses... Är jag vuxen och tar ansvar för mina egna handlingar och val?

Om vi börjar med barnet så är det just ett barn med all rätt att göra fel eftersom barn ska träna sig på saker, på att leva livet. Jag däremot är den vuxna i kråksången. Jag är den som levt x antal år före barnet föddes och därför bör kunna visa allt jag lärt mig och be om ursäkt om jag inte lyckas. Ansvaret är alltid mer mitt än barnets när vi hamnar i konflikt.

Snöyran är som den är och den är åtminstone rättvis, den drabbar alla och får oss att än en gång inse att vi är små och att det finns saker som är större som vi inte kan påverka, bara förhålla oss till. Men snö förenar också. Plötsligt byter man ett par ord med andra som strävar på i snöyran. Vips har man bytt en hel massa ord med morsan och farsans grannar. På affären ler alla mot varandra, pratar lite och har inte alls bråttom ut ;-).

Och så tänker jag att julen liksom snön är en händelse, inget problem. Det är något att förhålla sig till och som man kan välja att njuta av. Så trots att vi håller på att fullständigt snöa över och julen är i antågande så är det rätt lugnt. När vi tittar ut genom fönstret ser det ut som ett julkort, inne är det lugnt och skönt. Nä, men hej och välkommen Julfrid...