Ska vi kalla dig Dobby eller RUT?

Storebror har bestämt sig. Kanske snarare åtminstone beslutat sig för vad han inte vill. Storebror o skolan har gjort slut. Eller i alla fall tagit en paus. Fast de är vänner i alla fall. Åtminstone är de så pass mycket vänner så att de planerar att umgås lite. Möjligtvis har det planerade umgänget med skolan från Storebrors sida lite grann att göra med att de så att säga har gemensam vårdnad om en bärbar skoldator.

Storebror vill ytterst ogärna ha en tvist med skolan om datorn med utsikter på ungefär 0% chans att vinna vårdnaden om den. Storebrors ekonomi är riktigt skral då han liksom inte levererat. Så nej, det blir inte något RUT avdrag, vi ska inte mörka, vi kallar det vad det är, husalf, Dobby. Behovet av att hålla sig väl med skolan är tämligen trängande då han använder den bärbara datorn till musicerandet som han är svårt förtjust i och med rådande inkomster inte kommer att kunna köpa sig en egen på överskådlig tid.

Så nu är Storebror Dobby, utan möjligheter till kläder, hemma hos oss fram till dess att han har hittat en praktik o fått ett umgängesschema med skolan i form av en aning svenska. Han fick påslakan i julklapp då vi tänkte att ett örngott näppeligen skulle täcka ens det nödvändigaste och ett påslakan ändå är lite varmare.

Rätt praktiskt att komma hem till en uppfart som är skottad och mat på bordet. Väcka något syskon, handla ibland, tvätta en aning och städa ibland. Inte största kraven då han har så pass mycket hår på benen så att han inte längre kan titulera sig som ett barn. Absolut bland marknadens softaste ställe för en husalf då vi dessutom är grymt tacksamma.

Om Storebror vaknar en morgon och känner sig skolmotiverad så kommer han att läsa in gymnasiet på en grisblink. Blir det inte mer skola får han väl söka jobb eller i värsta fall kurtisera unga damer med sina städtricks, kokkonster och matraggningstalanger (det är attraktivt med män som tar stora ryggsäcken och kommer hem med mat). Vi skolar ett riktigt giftasämne alltså ;-). Skämt å sido så är det skönt att tjata om skolan som vi gjort i åratal. Gymnasiet är frivilligt och det blir ju fånigt och dåligt för alla att skolka sig igenom det. Storebror är rätt tjänstvillig och nu får han åtminstone koll på hur man sköter ett hushåll och det är ju inte det värsta som kan hända en 17 -åring. Att ha husalf ett tag är inte det värsta som kan hända ett par Kaosföräldrar heller...

I dagsläget har Kaosföräldrarna kollegor med Cancer. Mannen har två och jag har en. Sånt ger perspektiv. Lev, skratta och kramas mina vänner. Kram till er

Hur mycket ska man försöka styra?

Julgranen klädd. Helt traditionsenligt är det inte då vi numera inte längre för säkerhets skull knyter fast granen i taket. Som vanligt ska allt från piprensar-glittrande stjärnor till räceränglar och ljusmanchetter upp. Röda glittret o åratals kaosbarnspyssel. I år blev det visst en flygande kamel också. Granen har numera ett mycket lugnare liv då Piff och Puff inte längre ständigt anordnar ängla och tomte fester som Jobbe och Jebbe kämpar med att avstyra. Förr kunde julgransstriderna bli till rena handgemäng men nu blir det mer smyg-omklädningar. Klart vi hade kunnat jobbat på att ha en mer matchande gran om vi hade styrt upp det hela lite men granen är charmigt levande och fortfarande en källa till stort nöje.


En som inte jobbar så där nämnvärt just nu är Storebror. Han skolkar som bara den från den där linjen på gymnasiet som han minst ogärna ville gå. Skoltrött sen i 8:an och vi sparkade honom genom högstadiet. Det klart att vi har grejat på med en hel massa föräldra-mumbo-jumbo. Dragit bort alla pengar, tjatat, gullbett, haft långa diskussioner, datorförbud, monologer, väckt, lockat, straffat, skojat, hotat, mutat, skjutsat, skrikit, skrattat, gråtit, struntat i det, bråkat, krävt dobbytjänster och allmänt slitit vårt hår. Det har gått så där kan man säga.

Det enda vi hittills inte har gjort är väl att ta tjänstledigt från jobbet för att bära pojken till skolan. Anledningen till att vi inte gjort det är nog mest för att det är så lönlöst att försöka baxa en 187 lång hyfsat vältränad ovillig 17 åring någonstans. Vi hade aldrig varit på skolan i stan innan 15.00 även om båda föräldrarna verkligen försökt "lägga manken till" (enligt min forskning på topp fem listan på vanligaste uppmaningen till skoltrötta klyftiga tonåringar och jodå, det sas även till mig när det begav sig). Resultatet av tjänstledigheten hade möjligtvis blivit att vi bränt ut oss, vilket man gärna gör om man försöker styra upp något som är ostyrbart.

Ödmjukhet uppstår när man inser hur lite man kan styra över, till och med av de saker som man verkligen tycker är viktiga. Lev och låt leva. Den unge mannen, jo med den ansenliga mängd hår på benen som han har så är han en man, kommer absolut att klara sig fint framöver. Han kan städa, tvätta och laga mat. Artig, hjälpsam och smart så förr eller senare kommer han att veckla ut sina vingar och flyga, troligtvis till och med bättre om han får lära sig att styra upp sig själv. Som det är nu har han en plan som han tänkt försöka sig på. Det enda vi föräldrar kan göra egentligen är att sluta oroa oss,hålla tummarna och tycka om honom. Så som det är med alla stora barn egentligen. De flesta människor har perioder då det blir hack i flytet.

Dags att äta lunch med den unge mannen och sen pyssla med Lillasyster på hennes skola. Hoppas ni får en fin torsdag. Kram

Hoppsa på schemat...

Veckans 4:e föräldramöte avklarat. Skolan är bra och personalen gör vad de kan. Jag skulle säga att skolan är mycket bättre nu än när jag gick skola. Oh apparater, stenciler och inte var man så van att redovisa saker heller. Mobbning var något som fanns utan att någon reagerade nämnvärt. Kan inte komma ihåg att det var speciellt mycket vuxna ute på rasterna heller...

Låg och mellanstadiet går oftast av bara farten för barnen, högstadiet däremot... Hormonerna börjar hoppa i kroppen, man växer så det knakar och huvudet är fullt av tankar. Och då ska allt mätas, är du bra nog? Godkänd? högstadielärarna gör ett heroiskt arbete och rektorerna har det inte lätt. Läxor och nationella prov. Datorer och stillasittande. Det handlar ju om din framtid... Allvarsamt blir det ju.

Vuxlingar blir ofta väldigt allvarliga när det gäller skolan och framtiden. Barn och ungdomar också. Allvar kan pressa fram resultat om man själv känner att man vill/ måste. Har man redan mat på bordet, fred, gratis tandvård/ utbildning/sjukvård (som barn oftast inte tänker på att någon kämpat för), automatiskt får rösträtt när man är 18 och en egen tv osv är det svårare att locka fram goda skolresultat med allvarsprat.

Jag tror att man behöver tänka nytt. Mitt förslag är helt enkelt hoppsasteg på schemat. Från årskurs ett så att alla är vana när de kommer till högstadiet. Någonstans mellan ettan och nian slutar man hoppsa och det är synd. Det går nämligen inte att hata någon/ tänka ut dumheter/ vara deprimerad osv när man hoppsar. Leendet kommer automatiskt och det börjar bubbla skratt i kroppen. Till och med det faktum att 12,9% av sveriges röstberättigade som gick till valurnorna hade en tanke om att Sverigedemokraterna är ett bra parti som ska sitta i maktpositioner känns aningens lite bättre när man hoppsat. Jag tror att Salka Sandén har rätt men hoppsar ändå. Plötsligt har man både rört på sig och "fått upp hoppet".

Så låt oss starta en riktig folkrörelse med hoppsasteg. 10 hoppsasteg om dagen ger en bättre värld finns som grupp på facebook. 356 medlemmar. Jag tror att det stämmer. Om Obama, Putin och världens styrande ekonomiska makt vuxlingar ägnade bara ett par minuter om dagen åt hoppsasteg så skulle världen se bättre ut. Livet är så pass allvarligt att man behöver bryta av och hoppsa loss lite ibland. Inte ens om vi gör det till en religion kan det gå illa. Har nämligen svårt att se hur människor skulle kunna bli så fanatiska hoppsare att det skulle bli samhällsvådligt ;-).

Så, kör igång och bli fanatiska hoppsare. Känner man sig ovan kan man ju alltid ta ett barn till hjälp i början för att komma igång... Kram på er

Om skoltrötthet och att snabbt välja yrke...

Ikväll fanns chansen. Syskonen trassel och tov (Lillebror och Lillasyster) sa plötsligen ja till att bli klippta. Då gäller det att inte vila på hanen utan köra igång omedelbums. Sagt och gjort. Kaosmodern tog den vassaste av de slöa kökssaxarna och körde igång. Oj oj oj, det bara flög hår i frisersalongen.

När jag stod där och klippte mitt andra offer kände jag först stor oro för att jag skulle råka göra en riktig trollklippning då beställningen var att klippa av en massa hår. Sen blev jag nästan rörd. Tänk vilken tur att jag inte hade bättre betyg i nian. Då kanske jag hade kommit in på mitt förstahandsval till gymnasiet, ödes elände. Jag valde nämligen frisörlinjen i första hand. Anledningarna till att jag valde det var nog två om jag minns det rätt. Det ena var att jag klippt några killkompisar i högstadiet och tyckte att det var rätt kul. Värsta hockeyfrillorna men de var jättenöjda. En av dom vet jag att jag sa till att han inte skulle få säga att det var jag för han skulle ha så kort uppe på. Sen sa han det till alla på pin tji så jag fick klippa fler. Den andra anledningen var att den linjen inte fanns i stan och då hade jag blivit "tvungen" att flytta 13 mil bort och bo själv. Jippie!

Jisses Amalia vilken flax man har som var aningens skoltrött i högstadiet. En sak är säker, livet skulle ha kullrat åt helt annat håll om mina betyg hade räckt. Ni vet om om hade varit ;-). Jag känner mig till exempel rätt övertygad om att det hade blivit ett otroligt dåligt yrkesval eftersom jag inte tror att jag känner någon kvinna och näppeligen någon karl som är så oerhört ointresserad av hår som jag är...

Så nej, jag tror inte att livet är över om man inte får strålande betyg. Jag tror inte att man ska välja för resten av livet när man väljer till gymnasiet och tur är väl det. Man vet inte allt om sig själv och sina talanger och begränsningar när man är 15 år. Påminn mig gärna om detta när mina barn ska göra sitt "livsavgörande" gymnasieval eller om jag gnäller på att någon är skoltrött. :-) Vad hade ni för planer när ni var 15 år och har de slagit in?
Kram på er allihop
Ps. Jag har ringt släktens "riktiga" frisör som ska komma och jämna till kalufserna lite me på riktigt någon dag...Ds

Räddade av noll-koll!

Är vi månntro familjen Jack Sparrow? Någon av oss måste gjort ett schysst jobb i förhandlingarna (eller också är det den här dåren). Känns som om vi fick till ett alternativ som egentligen inte fanns. Hips vips så är det här dagen före ingenting... Som genom ett under har vi förstått att skolan har K-dag imorgon. På riktigt alltså, barnen är lediga en extra dag. Är det inte magi så säg? Tack alla sjörövare, trollkarlar, häxor, hobitar, alver, rektorer, troll, tomtar, osv som gjort detta möjligt. Det räddade oss och det bästa med det var att vi inte hade koll på det förrän idag...

Storebror avfyrade ett SÅNT leende när jag meddelade att det tyvärr inte blir skola förrän på tisdag. Då fick han ju plötsligt en ärlig chans att vrida till dygnet. Storasyster vann en dag på badhuset+ att hon nog hinner göra klart en skolgrej. Lillebror väljer att vara hemma från fritids så han får en såsardag till. Möjligtvis sällskapar han med Storasyster till badhuset men troligt är också att det blir Lego för hela slanten. Det är som att de vunnit en bonusdag tack vare vår okoll...

Den enda som gnölar lite är Lillasyster. OM hon ska hemifrån skulle hon åtminstone vilja gå i skolan. Inte för att skolan än så länge har lärt Lillasyster så mycket men ändå... Som barn nummer fyra blir det tydligen lätt så att man har ett häftigare fritids hemma (storasyskon och deras kompisar) och att man då också lär sig saker snabbt som blixten, hemma. Så vi kör iväg henne för att hon ska få frotteras lite med jämnåriga helt enkelt...

Det har sina för och nackdelar att vara äldst, mitten och yngst i en barnaskara. Att ha föräldrar med koll eller noll-koll också. Den här gången är det fördel storasyskon och föräldra-noll-koll :-). Sköt om er... Kram

Ps. Vi har inte kastat ut julen än heller...Ds

Livet är stort och oändligt litet

En dag när jag känt nästan alla känslor. Livet är stort och så oändligt litet samtidigt. Alla är inte lika lyckligt lottade som jag. För en del är det verkligen svårt att vara människa och livet är absolut inte rättvist. En del människor föds utanför och med mycket mindre möjligheter, till och med i ett sånt "civiliserat" samhälle som vi har. Hela samhället bygger ju på att en del har och ska fortsätta ha mycket mindre.

Tänk om vi har fel. Tänk om det är samhället, skolan och vi vuxna som är galna. Tänk om det är våra vansinniga prioriteringar, konstiga sätt att förhålla oss till världen och våra knäppa relationer som ställer till det. Hur kan det komma sig att vi, i ett land som haft fred i över 200 år, ändå beter oss som om saker var krigsviktiga? Pengar, prylar och saker... Varför är det så viktigt med betyg och att sitta stilla egentligen och hur kan det komma sig att en massa barn numera blir sedda som problem och får diagnoser? Vem vet egentligen vilka egenskaper och kunskaper som kommer att behövas om 10 år? Kanske är det inte lydnad eller prepositioner som är grejen då, vad vet vi?

Nu är det inte diagnoserna jag är ute efter utan mer att vi som vuxna kan ta oss funderare på vad vi skulle ha sagt och gjort om vi hade bara ett par månader kvar att leva. Och på tal om livets slut, tänk så myrsmå vi egentligen är historiskt sett. Nog med tänkande för idag, nu får jag svindel. Dags för lite popcorn och soffmys :-) Ha en trevlig kväll