Juljakt....

En dag som innehållit alla möjliga känslor, tårar, ilska, skratt. Dock inte en gnutta julstress. Funderar lite på alla (företrädelsevis kvinnor) som ägnar december åt att se ut som jagade rådjur på grund av julen. En högtid förknippad med lugn o ro ger en dryg månads stress. Känns egentligen väldigt bakvänt.

Påminner lite som historien om fiskaren som satt o vilade mitt på dagen. En man kom förbi o målade upp en bild av att han skulle kunna fiska mer, skaffa större båt, anställda, fler båtar osv för att till slut kunna ta det lugnt. Fiskargubben konstaterade att han redan tog det lugnt :-).

Vad är det vi jagar o varför. Är det möjligtvis så att vi försöker ansvara för att alla runt omkring oss ska tindra med ögonen en hel dag. Som om det egentligen skulle vara möjligt... En del kommer att tjura, gnälla och bråka oavsett hur mycket mamman har sprungit en månad. Ibland gråter någon bara för att ladda ur lite spänning helt enkelt. Ingenting som ens världens godaste mor kan rå på alltså, inte med mindre än att riskera att bränna ut sig ;-).

Så, känn lugnet. Det blir jul oavsett vad. Ha en fin kväll allihop. Kram på er

Nä men vad händer?

När man åker tåg hinner man både se och tänka en del. I samma vagn satt en trebarnsfamilj där äldsta barnet var runt 6 år. De föräldrarna såg nog varandra inte i ögonen en enda gång mellan Lund och Göteborg. Precis som man gör när man har mindre, rörliga barn. De hade alltid någon som var på väg i eller ur sätena och för det mesta var en av föräldrarna ute och gick med minstingen. Jättefina barn men de var små och så där hade vi det för ett par år sedan också (fast vi hade en till). Så där var det för oss förr och vi upplevde det värre att flyga eftersom barnen var tvungna att vara stilla hela tiden... Förra gången vi var till Göteborg var Storebror nästan 7, Storasyster var nästan 5, Lillebror nästan 2 och Lillasyster ett par månader. Det var fullständig kalabalik. Lillebror hängde ut ur vagnen och ylade: TANNA, TANNA!! efter de galopperande Storasyskonen. Lillasyster satt i babybjörn och vi behövde massor med saker med oss bara för en pytteliten utflykt. När vi kom hem från den semestern skulle vi ha behövt en lika lång ny semester men nej... Då började ju det där andra, vanliga Kaosvardagen igen ;-). Inte konstigt att man somnade så fort man var stilla...

Faktum är att det inte är samma Kaos längre. Alla barnen är i åldrar då de går att prata med och saker händer inte bara så där lika ofta. Visst, sebror är alltid randiga så någon jätteordning har vi inte och så det händer fortfarande förunderliga saker. Som att låset till toan har lyckats hamna i mina föräldrars stuga till exempel. Reparationsfonden för Wacko Wolfram har sänkts till 200 kronor och det har utfärdats lavinfara på flera av trivselhögarna men vi behöver inte ständigt undra vartifrån någon ska ramla. Vi har inte samma beredskapsstress, man behöver inte vara på hugget 24 timmar om dygnet... Vi behöver inte heller bli RIKTIGT oroliga när det blir tyst här hemma.

Just ikväll har det till exempel varit väldigt tyst här. Lillebror är bortrest till kusinerna i två dagar och Storasyster sover hos kompis. Jösses!! "Bara" två barn och dessutom de som är ute på kanterna, Storebror och Lillasyster så det blev hur lugnt som helst. Inga bråk, ingen tjatoffensiv om något, inget ret och ja, nästan lite tråkigt faktiskt.

Det påminner mig om att Kaosfamiljen håller på att gå in i en ny fas. Större barn och tonåringar... En av de sakerna som jag la märke till när jag studerade större barn/ tonårsfamiljerna på resa var att de verkade ha lite längre till skratt än de resande yngre Kaosfamiljerna. I värsta fall hade de fastnat i någon form av praktiskt tjat-träsk med tillhörande surmulenhet... Ska bli verkligt spännande att se om vi kan behålla skrattet i familjen i den här nya fasen... Vad tror ni, hur gör man? Kram på er

Hemsk mat, trevligt sällskap

Japp, vi gjorde en favorit i repris. Hemskt ris och farlig falukorvsgryta. Vi skar för glatta livet, alla som kände sig manade fick hjälpa till. Korv är ett mycket förlåtande material att jobba i när man ska göra monster... Hela helgen har vi haft trevligt, om än inte alltid så vackert sällskap...

På kvällen svidade Mannen och jag ut oss och gick på fest hos grannarna. Helhäxa, ahhh.... Jag tvingade ett tonårsgäng som gjorde godis eller bus att sjunga en Halloweensång. Sötnosar, det finns hopp för framtiden när tonåringar bestämmer sig för att klä ut sig och göra godis eller bus en lördag. Livet är en mycket allvarlig sak och 100% dödligt. Hoppas ni tar varje chans ni kan att busa och skratta kära Bloggvänner