Tur med integrerare...

Härligaste brorsan och syrran med familjer i mammas och pappas stuga. En hel flock kusiner som dräller i kanoter och runt ute och inne i husen. Mat och fika på längden och tvären förstås. Dock inte så många blöta handdukar och badkläder i år då vädret inte riktigt inbjuder till långa storbad.

Däremot blir det långa samtal om ursprungsfamiljer, nya familjerna och olika kulturer. För så klart har varje familj sin kultur som beror på antal barn och personligheter på både vuxna och barn. För och nackdelar med de gamla familjerna och rollerna och svårigheter att integreras i "nya" familjer. Riktigt intressanta diskussioner som kan hålla på till långt in på nattkröken.

Vid våfflorna i hembygdsområdet pratade en herre om sin hemby, att hans familj var utbyssare (inflyttade) och att det fanns några betydelsefulla och fantastiska integrerare i byn. Hulda som bjöd på bullar, han som klippte alla och de viktiga personerna som började prata. Människor som bjöd in, gjorde att man kände sig välkommen och hjälpte till så att man kom in, i byn även om man var inflyttad.

När Kaosfamiljen flyttade till det här lilla samhället var det effektiva vännerna som var våra största integrerare. Plötsligt hade vi någonstans där vi kunde fira valborgs och några att låna/låna ut saker till. Genom effektiva vännerna lärde vi känna andra och kände oss snabbt som en del av samhället. När man kommer till ett nytt ställe handlar det om att ha lite flyt med sammanhangen och det hade vi då vi "kom in under riktigt trevliga integrerares vingar". Faktum är att vi fortfarande umgås, när vindar/ fotbollsmatcher/ simträningar/ karateträningar osv är i gynnsamma lägen (läs vissa storhelger).

Så, när man kommer till ett nytt jobb/ ställe/ familj så handlar det om en själv förstås men också om man har lite tur med att träffa på en bra integrerare för att man ska känna sig välkommen. Ingen människa vill vara en ö. Känner mig enormt tacksam över att jag vid mina flyttar oftast hittat integrerare och att jag varken haft språkliga bekymmer eller något större avvikande utseende.

Kanske läge att kolla hur svågern, svägerskan och Mannen upplevt oss som integrerare till vår ursprungsfamilj ;-) Ha en trevlig vecka kära ni. Kram

Värdelösa tandfen

Lillasyster har det inte lätt. Hennes tandfe är den absolut sämsta man kan tänka sig. Inte en gång att det går automatiskt att hon får en peng för sin tappade tand. Oftast får hon rent ut sagt försöka tjata fram henne och det i flera dagar. Och alltid är hon den sista som får göra allt, ständigt för liten. Stackars stackars Lillasyster. Det är inte lätt att vara minst. Samtidigt finns det ett helt gäng fördelar med att vara minst också. Vi "spökar" inte så mycket på hur hon har det i skolan, hur hon ska klara det där med kompisar osv osv. Lillasyster funderar inte så mycket heller. Kors i taket, hon har ju tre storasyskon som klarar det mesta. Tanken slår liksom aldrig henne heller att hon inte skulle klara det. Inte tror hon på allt hon hör heller och hon kan på ett självklart sätt håva in en kram från vem som helst i familjen. Och det klart hon kommer att ha nytta av sin "tjat-förmåga" längre fram i livet. Låter vi bara bli att berätta för henne att hon är liten och gullig har hon det egentligen ganska bra. Vi stoppar dessutom sällan hennes olika projekt eftersom vi har så mycket annat att fundera på.

Tidigare tyckte jag nog lite synd om mig själv för min plats i min barnaskara och hade jag dåligt samvete och tyckte synd om barnen för en massa saker. Stackars Storebror som har så många syskon. Stackars Storasyster och Lillebror som är klämda i mitten och varken är störst eller minst. Och stackars Lillasyster som har så värdelös tandfe osv. Dåligt samvete och tycka synd om grejjen är inte bra för någon. Plötsligt ordnar med saker som man inte ska och försöker kompensera för saker som man inte kan göra något åt. Du bor där du bor och har den familj du har med dess för och nackdelar. Numera leker jag mer med tanken att varje barns stork landade i precis rätt hus. Attityden blir ungefär "jag kan krama dig och tycka om dig unge men det är ditt liv och det är ditt uppdrag att lära dig att hantera det." Vad tänker ni om det Bloggläsare? Ha en fin dag...

Livets olika skeden...

Somliga säger att det bara säger svish det där med tid. Alla tider är olika och tid är relativt. Personligen tycker jag att en kvart med en skrikande bebis är bland den längsta tid som kan finnas. Var tid har sina saker, att vara barn, tonåring, vuxen småbarnsförälder, barnförälder, tonårsförälder, vuxen med utflugna barn, pensionär, mormor/farmor osv. Det ser ut som om var tid har sina gåvor och vedermödor... Tricket är väl att i möjligaste mån var nöjd med sig själv och sin situation i den tillvaro man just är.

När jag tänker på saken så tror jag att man som person är olika bra på att vara i olika åldrar. En del tider ska man bara försöka stå ut med (hade jag behövt höra när jag gick i 7:an och min bästa kompis skulle flytta). Lägg därtill att vänner och kärlekar under hela livet kommer och går, om än, turligt nog, inte i samma tempo som i tonåren ;-).

Och så är vi alla olika och det berikar enormt om vi inte försöker göra om varandra. En del vill ha planer och struktur, andra vill ta dagen som den kommer. Somliga vill ha fart och fläkt, andra tycker att tillvaron gärna får vara lugn. Idag är det varmt. Jag är en barnförälder i mina bästa år. Kan bli sand emellan tårna för de som vill... Min bästa tid är nu... Kram

Sommriga puckon

Det har varit fint väder, äventyr och spring i benen. Storebror och Storasyster har inte träffats på hela dagen. Vid kvällfikat sätter de sig en micromillimeter ifrån varandra och börjar käfta... Vad gör du? Ja men du då... Sluta puttas, A men vaddå, jag gör väl inget... SKICKA SMÖRET! Lillebror och Lillasyster ligger i sitt rum och ropar: -Mamma, bara en sak till... Mamma jag kan inte sova...

Det är såna gånger jag känner för att bara packa en liten liten väska och gå rakt härifrån... Jag har aldrig gjort det men det känns så. Händer det er någon gång?