Avveckla arbetardagen?

Jag misstänker att det är en och annan som njuter av arbetarrörelsens dag utan att ens reflektera över den (ledig eller mer betalt när man jobbar). Hur det har kämpats både internationellt och nationellt för olika rättigheter för arbetstagare.

Det känns som en hel evighet sedan jag var liten och det gick bussar för förmännen i brukssamhället. Fullt friska förmansgrannen blev till och med hemskjutsad på lunchen men arbetargrannen med fysiska bekymmer fick ta sig till fabriken själv. I slutet av 70-talet var det....

Fast vissa saker kommer tillbaka. Osäkra anställningar, skillnad mellan vård och vård, segregation åt alla håll, bostadsbrist osv. Solidaritet är ett vackert ord men det kommer inte av sig själv. Inte ens att ha mer än man behöver av något innebär att man automatiskt delar med sig...

Så vad gör vi då? Min generation engagerar sig fullt ut i sina egna boenden, sina egna barns aktiviteter, sitt eget matintag och sin egen träning. Klagar på Stefan Löfven och säger att sossarna brutit sina vallöften (om man ens reflekterar över politik). När lite politikerförakt. Tänker inte en sekund på att det är väldigt svårt att bedriva egen politik i en minoritetsregering. Lätt att gnälla på dom som tar ansvar.

Politik och politiker behövs för hela samhällets bästa. Förhoppningsvis blir dagens ungdomar snart rosenrasande och börjar engagera sig. De är de som blir drabbade av taskiga anställningsvillkor, för lite hyresbostäder och kommer att tvingas leva med miljön.

Kanske borde arbetardagen som helgdag avskaffas då den egentligen bara är en extra ledig dag för de flesta. Kunde bli ett sätt att tänka nytt i frågorna kanske. Vad tycker ni? Ha en fin dag...

Om hundra år bryr sig ingen om du oljade altanen i år eller inte...

Igår på valborgsmässoafton pratade vi engagemang. Svårigheten att få folk till styrelser och att skidbacken och folkets hus lagt ner sina verksamheter. Vi ojade oss en hel massa och tyckte att det var synd. Efter en stund blev kontentan att saker helt enkelt dör ut om folk inte engagerar sig...

Var på demonstration i stan idag. Ett hundratal vänsterpartister och några hundra socialdemokrater. Gemensamt för båda tillställningarna var att medelåldern var väldigt hög. Vart är alla i vår ålder kan man ju undra? Svaret är nog rätt enkelt. De är hemma och fixar med sina altaner, köper prylar på Blocket, ordnar vinprovningskvällar och trerättersmiddagar med fina dukningar istället för att fundera på och engagera sig i framtiden. (Ringde dessutom en vän på väg från demonstrationen som just höll på med sin altan så den tesen funkar ju hittills).

Dagen till ära var det en pappa som började prata klassresa med mig. En klassresa för Storasyster som går i sexan alltså. -Visst är du klassförälder, hög tid att börja jobba för 9:ans klassresa, alla kommer ju att vilja till Göteborg, kostar ju fem tusen per barn så nu måste ni... Vore ju katastrof om det inte blev av...


Väl hemma började jag fundera lite. Diskuterade med Mannen. Vad är det med folk egentligen? Är vi den korkade historielösa generationen? De som tror att saker bara blev och sen löser sig självt. Som helt enkelt inte fattar att det går fortare att riva än att bygga upp? Som får panik när vi ska skicka mat med barnen till skolan EN dag och samtidigt fnyser åt politik och tittar rakt in i vårt egen friska välordnade tillvaro när vi (om vi nu orkar) går till valurnorna.

Så, härmed har jag tänkt kliva in i ett politiskt parti, gå i maj-tåg varje år och stå för att jag inte tycker att man MÅSTE till Göteborg som klassresa. De kan göra en mindre sak. Vi kan gott ge pengar till Vi-skogen, Röda korset eller bli världsföräldrar eller något annat samhällsvettigt istället för att sälja sockar för att skicka klassen till Göteborg.

Vi får den värld vi förtjänar. Ha en fin första maj! Kram

Barns behov

Det pratas mycket om barn, vad de ska ha, behöver och bör få. Och barn får en hisklig massa på många sätt. Och när man ser sig omkring så vet jag inte om barnen är så värst mycket nöjdare än vad vi var när vi var små. Ibland tänker jag att vi glömmer ett perspektiv när vi pratar om vad barn behöver. Vi glömmer att barn behöver vara behövda, barn behöver få ge något. Barn får itne bara kärlek, de ger också och behöver få ge.

Ni såg bilden på vår walk-in-laundry (WiL), det är inga problem att få med sig barnen för att hjälpa till i tvättstugan ibland eftersom de också känner att det behövs. Om man är tre stycken och viker tvätt i fem minuter så får man rätt mycket gjort. Dessutom kan man ju påverka vilka kläder som prioriteras om man slår på en maskin ;-). Grunden är nämligen att vår WiL alltid ser ut ungefär som på bilden och så prioriterar vi favvokläderna. Funkar jättebra.

Storebror lagar mat till oss på tisdagarna eftersom aktivitetsschemat är lite ansträngt. Ve Storasyster om hon försöker hjälpa till (det här är min dag)... Det blir förstås enklare man men han lär sig mer och mer och växer med uppgiften. Storebror är en viktig kugge i att tisdagarna fungerar och det vet han om. Alla behöver bidra på något sätt i familjen och senare i samhället.

Jag hoppas verkligen att ungdomsarbetslösheten ger med sig snart så att ungdomar kan kliva in i vuxenlivet och känna sig behövda. Annars kanske vi i samhället måste tänka friare. Ingen blir nöjd av att bara få, jag tror att det ska vara balans mellan givande och tagande. Finns det uppgifter blir det lättare att skicka med dom känslan att världen inte skulle vara detsamma utan dom. Även om det går stråla mot barn så att de känner sig underbar så blir det lättare.

Nu behöver jag nog sova. God Natt

Vem bär ansvaret för att en person är lycklig?

Har haft anledning att fundera på den frågan, både på jobbet igår och hemma idag. Den frågan finns med mer eller mindre hela tiden. Det finns massor av saker att vara lycklig eller olycklig över i världen. Livet möter oss och det är inte upp till oss att bestämma vad som möter oss. Däremot är det upp till oss att bestämma vad vi ska göra med den tid som givits oss (citat knyckt från Sagan om ringen).

Mannen kan varken läsa mina tankar eller göra mig lycklig, även om vi till och med lyckades gifta oss till slut. Det vore ju förstås smidigt om jag kunde lasta över på honom när jag är velig och inte vet vad jag vill eller bara känner mig less men det är tyvärr upp till mig att uttrycka vad jag vill, tänker och känner och sen får vi se. Mannen har ju förstås också ett eget val och kan ju förstås vägra köpa blommor eller ge mig uppmärksamhet, fastän jag har bett om det. Då får jag ju fundera igen och kanske lägga fram att han kan skippa att laga mat och tvätta om han bara köper blommor eller hitta på något annat i förhandlingen. Att fundera över vad som verkligen gör mej lycklig är nog A och O. Barnen har inte kommit till världen för att göra mig lycklig heller, även om de råkar göra det. Det kan egentligen aldrig bli någon annans uppdrag att göra mej lycklig, aldrig "på rikt".

När jag tänker på saken så är det rätt tur att andra människor inte kan läsa tankar. Tänk bara dom gånger jag är så arg så att jag vill skjuta iväg mig själv i en jätteraket eller när jag tänker att jag aldrig någonsin mer vill se ett enda barn... Jag tror att det är många barn/ syskon/ föräldrar/ partners osv som skulle ha behövt åratals terapi om de kunnat läsa tankar.

Lite hemskt är det ju förstås att tänka att man själv är ansvarig för att göra sig lycklig. Samtidigt får ju då Mannen ta ansvar för sig och berätta för mig vad han vill. Barnen också, även om jag är lite ansvarig så är det inte mitt uppdrag helt igenom att göra mina barn lyckliga. De får de göra själva och vägen till lycka med andra människor tror jag är kommunikation. Enkelt men ändå svårt men mycket vågat hälften vunnet.