Add-vän(t)

Varför umgås inte vi så ofta med andra familjer? Frågan kommer från Storasyster och den är både berättigad och intressant.

Då när vi hade två barn så umgicks vi en del med andra familjer, mest de som också hade två barn. När Lillebror och sedemera också Lillasyster dök upp så hade vi fullt sjå med att hålla näsan ovanför vattenytan bland alla blöjor, kräkshinkar och rammel. Blev inte så mycket tid och energi för bjudningar och artigt facebook-dukande och umgåsande. Några familjer brukade vi träffa på badhuset och ibland bjöd vi hem någon (kändes nästan alltid bättre att vara hemma hos oss när en hel tomtearme´ kan kännas som en invasion).

Inte så svårt att umgås, man ställde fram Duplobacken/ brio järnvägen och sa till barnen att leka och så lekte de. Nu när barnen blivit äldre är det mycket som ska stämma på hela tillställningen. Intressen, personligheter osv. Har man fyra barn är det till exempel vanligt minst ett barn blir "över" och kommer att sitta kloss med föräldrarna och fråga om när vi ska hem/ tjata om att allt är tråkigt.

Faktum är att vi, när vi bara är vår familj redan är en hel flock. Vi kan spela en riktigt rolig fotbollsmatch, bara familjen. Det blir sällan tråkigt/ lugn och ro ens vanliga vardagar vid maten. Visste ni till exempel att barn till och med kan bråka om hur man häller ur ett mjölkpaket på det korrekta sättet?

Ibland blir det häng med lite kusiner som vi trivs riktigt bra med. Storhelgerna firas i stort sett uteslutande med en annan familj med stor flock. Till saken hör också att Kaosföräldrarna har hystat socialt krävande jobb. Själva livet gör så att man glider ifrån vissa vänner och andra tillkommer. Kan vara att vi inte umgås flockvis så ofta. Lite omärkligt har vi i stort sett övergått från att trassla ihop hela familjer till att vi vuxna på lite olika sätt umgås med andra vuxna.

Så nej Storasyster, vi umgås inte så ofta med andra familjer men vi har vänner som vi verkligen gillar. Vänskap går upp och ner och fram och tillbaka och kan från tid till tid vara väldigt olika. Det viktigaste är att man trivs och har vänner. Dagens improviserade glöggprovning och givande samtal med två nyfunna vänner är ett strålande exempel på att vänskap inte behöver vara trassligare än så. Stämmer allt kan det vara lika enkelt som att adda på facebook :-)...

Hoppas ni haft en underbara advent. Kram

Avdelning hur tänkte vi där?

Först städade vi, sen åkte vi till en sandstrand och en stund efter vi kom hem tryckte vi i oss chips... Kan ju bara gå på ett sätt förstås. Nåja, det var rent i förmiddags i alla fall...

Barndomsvännen och jag har fått till några verkliga möten under veckan. Vi träffades för första gången när vi var runt 3-4 år och sen var hon dagbarn hos oss och sen gick vi i samma klass. Vi umgicks jämnt. Vi skrattade, bråkade, grät, blev sams och skrattade igen (i alla fall efter ett tag, hon var aningens långsint).

Det är i dagarna 30 år sedan hon och hennes familj flyttade ifrån oss. Hur långt som helst flyttade de dessutom. Stor sorg och ilska var det. Ännu större saknad efter flytten då vi verkligen varit "tighta". Ingenting blev sig likt. Trots det har vänskapen överlevt. Först via brev och någon träff per år (hennes pappa bodde som tur var kvar i stan). Sen blev förstås breven glesare och även träffarna. Dock har vi försökt träffas så ofta livet tillåtit och varje gång är det likadant, man bara kopplar upp sig och kör igång. Pratar om livet och tingen, sorger, skratt och allt däremellan.

Humor och stor ärlighet har varit viktiga för kvalitén i vänskapen. Ibland har vi till och med varit brutalt ärliga. Som den gången då jag utan någon vidare artig omskrivning konstaterade att den dåvarande nya pojkvännen var ett rikspucko. Eller när jag ringde och berättade att vi väntade Storebror och hennes följdfråga var: Tror du att du kan hålla sams med Mannen även om han dumpar dig för någon blondin om några år? Raka puckar som vår vänskap byggts starkare av. Och så ett stort skratt på det.

På något sätt känns det som att vi känner varandras personligheter i grunden. Det har flutit mycket vatten under broarna sen vi träffades för första gången för ungefär 40 år sedan men det funkar ändå. Kanske är det till och med nästan lättare än att syskonrelation eftersom vi inte har samma föräldrar att förhålla oss till. Det är liknande känsla som jag har med de människor jag har jobbat med på de känslomässigt jobbigaste jobben. Man har en stadig grund att stå på, man känner varandra, gillar varandra och vill att det ska funka.

Vi har kommit fram till att vi numera är tacksamma över flytten även om det tagit oss några år. Eftersom vi är så olika vet vi inte om vår vänskap hade överlevt tonåren annars (ett smart sätt att tänka då alternativet, hur skulle det ha blivit om... inte skulle vara speciellt konstruktivt). Då vi numera stenhårt prioriterar varandra när läge finns har vi inte varit så noga med att fösa ihop familjerna. Det där med att umgås familjevis kan ju vara lite speciellt, plötsligt funkar inte barnen eller männen eller så har någon blivit tonåring och bara vill hem och plötsligt får man inte ut det man vill av mötet...

Då vi hade vårt riktiga vi-möte tidigare i veckan gjorde vi familjeträff i alla fall idag. Alldeles underbart. Plötsligt låg hennes dotter och Lillasyster inlindade i en filt på stranden och bara fnissade... Så där som vi gjorde för ca 35 år sedan. Grabben flöt in i resterande flock som vi hade med oss, Lillebror, Storasyster och två trevliga lånebarn. Sandslott, strandtennis, fika, tagen och surr...

Med en sån här dag i bagaget så kan man inte annat än le åt sand och chips på golvet. Vi tänkte rätt och kan dammsuga igen. Det är inte alla som har ynnesten att ha en vän som man träffar och verkligen tycker om 40 år senare. Hoppas att ni har det bra allihop. Kram

Det där med vänskap...

Vi firar födelsedagar, bröllopsdagar, mor och fars dag och alla möjliga andra dagar. Lite märkligt egentligen då flera av sakerna är ganska självklara. Födda är vi ju alla. Gift, förlovad och sambo länge kan ju vem som helst lyckas vara om man bara jämkar, somliga kanske jämkar väl mycket ibland för att bevara den heliga tvåsamheten. Om man blir förälder eller inte har rätt mycket med kroppen att göra.

Något som däremot firas och uppmärksammas för lite är vänskap. Beskrivs rätt bra här. En av de absolut viktigaste sakerna i livet. Är det något som behöver firas så är det verklig vänskap.

Personer som man kan berätta för att man för ögonblicket skulle vilja byta bort hela sin familj mot en etta med kokvrå och färdigpackad ryggsäck i hallen. Människor man kan ha uppbyggande riktiga möten om livet med. Skratta åt saker och gråta. Ta och ge, dela med sig av både sina förtjänster och tillkortakommanden. Individer som lyssnar när man är arg eller frustrerad och som själva också hamnar där ibland. Någon man kan sticka iväg med på en usel konsert en kväll utan att riskera att ryka ihop om vardags-småttet med. Såna som man kan prata mens, relationer och få perspektiv på saker för att få upp näsan ovanför vardagsytan.

Imorgon ska jag och min närmaste arbetskamrat sedan 12 år ha en skiljsmässo-middag. 12 år har vi kamperat ihop. Skrattat, gråtit, stångats, busat och lärt oss saker både om oss själva och av varandra. Hon har fått ett nytt jobb. Klart att det ska både sörjas och firas med en middag.

Jag har haft turen att träffa många riktiga vänner genom livet. Somliga har funnits med en kort stund, andra längre. De har alla varit och är oerhört betydelsefulla. Från och med nu ska jag börja fira vänskap. Kram på er

Om vänskap och möjligheter

Ligger just o tar igen mig i ett annat hushåll. Skidåkning med halva familjen. Bor hos gamla vänner som flyttat till fjälls . De är på jobbfest och jag är hemma med fyra av våra barn. Hur lugnt som helst. Barn som bara är och vänner där man bara kan vara.

Tid för eftertanke. Det där med vänskap. Oerhört viktigt och något som kommer o går. För nästan 30 år sedan, då en av de här vännerna dök in i mitt liv var det på ett sätt och sen försvann vi ur varandras sikte totalt ett tag .sedan dök vänskapen helt oväntat upp igen fast i helt annan skepnad och med en riktigt trevlig mor till sina barn. Vips fick jag ännu en vän. Skratt, allvar och en massa galna upptåg men även nya upptäckter. Hur gör vi, är vi och tänker vi numera?

Det finns en massa dynamik i gammal vänskap när den är som bäst. Och en av sakerna som just den här vänskapen lärt mig är att intresset aldrig ljuger. Vill man fixa saker är i stort sett ingenting omöjligt. Vänskap kommer o går men känslan av den består.

Man kan inte alltid hålla kontakten med alla men jag har gott om gamla vänner som jag börjar le när jag tänker på. Varje möte med en människa är en möjlighet och jag har hittills fått otroligt många möteschanser. Och fler blir det. Ringde nyss hem till Mannen. Han har fyra a hos oss också. Människor är alltid viktiga och barn i synnerhet. Tänk vad man lär sig av sina relationer. Kram på er

Vad är mod?

Lillasyster har laddat i veckor för att se filmen modig och vi har pratat en hel del om mod. Vad är mod?

Hittills har jag haft förmånen att leva ett liv där jag fått möta många människor. En del människor har jag bara träffat lite tvärt, andra har kommit och gått och ett par stycken har funnits med under längre tid. Flyttar, byte av jobb och olika faser i livet har gjort att man tappat kontakten med somliga men de är/ var inte mindre betydelsefulla för det.

Varje möte, varje riktigt möte, kräver mod. Mod att våga öppna sitt hjärta och vara helt ärlig. Det enda som hindrar oss att möta varandra på riktigt är rädsla. Att gå nära någon i en relation fastän man riskerar att bli dumpad, lurad och blåst kräver mod men det är sällan man ångrar sig. Varje sånt riktigt möte lär man sig något av. Varje människa jag skrattat och gråtit med betyder mer än stjärnorna på himlen. Det är dom stunderna som gjort mig till den jag är.

Jag är otroligt tacksam att jag haft/ har så många modiga människor runt omkring mig. Om Lillasyster frågar mig vad mod är igen så ska jag prata om att våga älska fast man hela tiden riskerar att mista, att vara ärlig även om man riskerar att blir lurad och att gå nära trots att man är rädd. Att man vågat gå någon nära kan betyda hela skillnaden på om man vågar kasta sig ut i förändringar då det behövs och hur man klarar de förändringar som bara kommer även om man inte tänkt sig dom.

Tänk att jag har haft turen att träffa så många modiga människor. Jag blir nästan lite rörd när jag skriver, tack allihop och kram på er

Relationsteori...

Genom barnen funderar jag på vänskap och relationer i ännu andra perspektiv än mina vanliga. Oavsett hur man är och hur man gör så behöver människan relationer. Vänner kommer och går. En del människor träffar man en kort tid och andra fortsätter att betyda mycket för en över tid. Personer kan betyda oerhört mycket för en under en period och på något sätt är det naturligt även om det är alldeles nyligt jag börjat tänka så.

Syskon är den längsta relation man har och samtidigt måste man även som syskon välja varandra igen. Som vuxna kan vi, i motsats till när vi är barn, kapa de relationer som ger för lite eller tar för mycket energi (kan ju vara vettigt för oss som föräldrar att tänka på, vi KAN faktiskt bli bortvalda sen). Inga relationer varar för evigt... Nä men så klart, ingen av oss tar oss ju ur detta livet levande ;-).

Somliga personer har man de djuplodade utvecklingssamtalen med och andra bara trivs man med. Relationer går upp och ner, fram och tillbaka. Närhet och avstånd avlöser varandra. Ibland förändras balansen, man utvecklas åt olika håll och kanske är det så det ska vara, man kan inte hålla igång massor med bra relationer samtidigt. Ibland behöver man släppa taget lite för att kanske återkomma.

Livet är föränderligt, förändring utvecklar och utveckling förändrar. Om kärleken är störst så är vänskapen kärlek i sin yttersta form. Jag tänker att det egentligen inte kan vara kärlek värd namnet om det inte finns med ett visst mått av vänskap, att jag vill dig väl och du vill mig väl. Vänskap är vackert. Att personer strålar mot varandra, pratar ärligt med varandra och trivs är vackert. Vänskap kan i bästa fall utveckla, puffa framåt, stötta, få en att skratta, gråta och trivas med sig själv. Flera av er läsare som kommenterar har jag "känt" i flera år, häftigt med någon sorts "nätrelationer"... Jag läser just nu Ana Gevaldas Tillsammans är man mindre ensam. Mycket bra bok. Vad tänker ni och vänskap och relationer?
Kram på er vänner

Flera olika -skap...

Har funderat extremt mycket på utanförskap, vänskap och äktenskap i helgen. I Stockholm med en barndomsvän. Bara det att vara i Stockholm för en lantlolla som undertecknad gör att man funderar på utanförskapet. Kändes som mycket fler uteliggare och tiggare än när jag bodde där i början av -90 talet. Köpte Situation Stockholm, alltid spännande. Bodde på vandrarhem på Långholmen, också en studie på samma tema. Ny ledare i Socialdemokraterna och intervju med Jonas Sjöstedt. Tid att läsa morgontidningar. Artikel om August Strindberg, inte en sympatisk kille ALLS.

Och så vänskap. Detta fantastiska... En sådan ynnest att få lära känna en person "på rikt". Verklig vänskap som håller över tid kräver äkta omtänksamhet, ärlighet och mod. Ibland går vissa vänner bara en stund vid ens sida, ibland går de med en längre bit. Och som vi konstaterade i helgen så kan man inte behålla alla vänner på samma sätt hela tiden, det skulle bli för fullt. Om man som jag, bott på sju olika ställen i vuxen ålder får man leva med att man tappat kontakten med en del alldeles underbara människor som betytt otroligt mycket. Ibland bryts vänskap, andra gånger byts den ut och ständigt förändras den. I olika lägen i livet har man behov av olika saker. Ibland vill man ha aktivitet,ibland skratt, ibland lugn, ibland ärlighet och ibland medhåll. Och som vi konstaterade så handlar det där med vänskap ibland också om ren tur, att vara på rätt plats vid rätt tid. Det är en gåva att ha människor som man kan lätta sitt hjärta för.

Och lättare om hjärtat blev vi barndomsvännen och jag. Ända tills vi såg teatern Äktenskapet på Stockholms stadsteater. Riktigt bra. En relationsrysare där man har alla chanser att känna igen sig i någon samtidigt som det var kul och tankeväckande. Mer tankar, mer att prata om och mer att ta med sig hem. På sätt och vis hör de här skapen ihop, utanförskap/gemenskap, vänskap och äktenskap. En givande och intressant helg... Hoppas ni har det bra!

Ibland är jag bara så usel...

Ibland kan jag bara inte hejda mig och låta bli att tjafsa med tonåringen. Inte med hans syskon heller. Jösses, kan vara rena bagateller och det händer att jag kör med taskiga vapen som hot om indragen speltid eller något annat som barnet tycker är jätteviktigt. Makt utan resonemang funkar dåligt och framförallt är det alltigenom förkastligt med lite äldre barn. För att två-åringar inte ska ramla i älvar och så är det ju ibland läge men sen... Och när jag tjafsat så känner jag mig så usel.

Sen slår mig tanken att precis ALLA relationer, i alla fall i min värld, om de ska fungera bra i längden är ömsesidiga. Ett tagande och ett givande där båda är intresserade av att den andra har det bra. Om det bara är den ena som prompt ska ha igenom sin vilja blir det ingen vettig relation. Om man inte lyssnar på den andra och försöker tänka sig in i den personens situation så blir det ren envägsrelation och för det mesta blir det i längden inte intressant för någon. Om det bara är den ena som får ut något av relationen rinner den lätt ut i sanden. Som jag ser det är de relationer som blir viktiga något som båda två vill ha och är beredda att jobba för. Blir det bara den enas ansvar att se till att det är en relation och att den funkar så ledsnar man. Och beter en person sig nonchalant eller som en maktgalning är det inte någon relation utan bara en show.

Om man nu vet alla de här sakerna om relationer, hur kan det då komma sig att man är en sån komplett idiot utmed sina barn ibland? Faktum är att barn faktiskt (även om de brukar vara grymt lojala) kan välja bort sina föräldrar...

Och för övrigt tänker jag mycket på vännerna som opererat sin sjuka 4-åring. Livet är så otroligt orättvist. När jag tänker på det blir jag ännu mer skamsen över att jag tjafsar om småsaker...

Hoppas att ni har det bra.

Skrotar-söndag

En dag då vi mestadels bara varit i hösten. Barnen har flutit in och ut genom huset. Själv har jag mest suttit ute och njutit i höstsolen. Funderat lite på det där med vänskap. Kanske det viktigaste av allt här i livet. All form av kärlek värd namnet innehåller ett stort mått av vänskap. Känslan av att vilja varandra väl, peppa och stötta varandra även om det kanske innebär lite omak för egen del. Jämlik och ömsesidig med ett tagande och ett givande. Förmågan att ha överseende och inte fördöma varandra.

Vänskap är ett väldigt intressant fenomen. Kan vara både lätt och svårt, ibland samtidigt. Vänner kommer och går och olika vänskaper ser olika ut över tid. Både när det gäller kvalité och kvantitet. Ibland fasar gamla vänner ut sig lite och nya dyker upp. Mycket beroende på den situation man just nu är i livet. Just nu har vi till exempel en period då vi inte umgås så mycket. Vissa vänner finns med under lång tid, andra gör korta gästspel. Vänskap kräver oftast underhåll men ibland är grunden så stabil så att det funkar ändå. I bästa fall utvecklas man och får rätsida på frågetecken via vänskap. Vänskap kan ha alla möjliga olika skepnader, allt från barndomskompisen som jag inte ens träffar varje år, de fysiskt närmare som jag stöter och blöter allt möjligt med till personer som de flesta av er som läser Bloggen, som jag aldrig ens har träffat. Ni är verkligen jättemysiga, även om vi inte setts. Alltid kul att höra någon annans tankar om saker. Riktig vänskap är mjuk som mossa. Vad tänker ni om vänskap? Ha en fin måndag KRAM

Ps. För övrigt anser jag att det inte är lämpligt att vara utrikesminister och sitta med i en styrelse för ett oljebolag heller. Kanske kan Bildt följa Juholt till Arbetsförmedlingen Ds.