Mad May

Idag sov kaosmodern till 12... Som värsta tonåringen men det var behövligt. Hostan från hell på nätterna o galna maj välkommen hela dagarna. Extra ordinära saker på jobbet o en vårflod av fixa nya skor till barnen som växer som ogräs. Massor med papper från när och fjärran om allt från utflykter till vårbalunser. Fotboll på längden och tvären samtidigt som vintern ska firas ut från de aktiviteterna. Sms, mail och messengermeddelanden om jobbtillställningar och matcher, att det ska säljas plastpåsar och fika, krattas fotbollsplaner o skjutsas.

Massor på jobbet och almanackan smockfull med minst en aktivitet per dag, där någon eller några medlemmar från Kaosfamiljen förväntas visa upp sig med diverse olika tillbehör. Trädgården frodas och man vill ut dit och bara vara. Domare till helgens match, nya mess om pengar som ska swishas för overaller cuper o kakor och vad ska vi äta till middag? 

Min vana trogen så har jag så klart försatt mig. Paprikor, tomater, dahlior, majs och pelargoner precis överallt. Som ska vattnas förstås...

Ha, det är maj och det är bara att hålla i sig. Ta det lugnt och hinna det man hinner. Prioritera hårdare än i december och känna sig grymt tacksam över att vi har tonåringar som är duktiga på att ordna mat när allt kör ihop sig. Tänka på att det inte är meningen att man ska vara pigg när kvällen kommer o vila sig hårt när man hittar dom möjligheterna. Hoppas ni har det bra. Kram på er

Lathet är underskattad...

En en kollega frågar om jag varit nära att bränna ut mig någon gång (det är på tapeten på jobbet då vi har 3 som gått in i väggen). Hm, ja, kanske har jag varit nära någon gång men jag vet inte. Inte för att jobbet inte är stressigt för det är det. Inte för att det direkt är lite på fritiden heller. Av allt man läst, hört och fått berättat för sig om utbrändhet så är det inte själva stressen som är vådlig. Mycket att göra kan man ha, däremot så behöver man återhämtning, vila. På något sätt tror jag att jag räddats av att jag kan vara riktigt rejält lat.

När det blir stressigt, som det ju gärna blir när det är vårflod på jobbet och man har en flock barn, så är det viktigaste av allt att man latar sig och sorterar. Jag har inga som helst problem med att sätta mig på bron och äta en lång frukost även om man kan tycka att jag har en miljard saker som jag borde göra. På bron eller på cykeln eller genom doppet i havet sorterar jag i vad är mitt problem och vad är någon annans. Slappnar av och släpper fram funderingar om hur mycket hjältinna man egentligen ska vara, är det egentligen bra för någon förutom mitt uppblåsta ego om "bara jag i hela världen kan göra det"? Raklång på Storsängen tänker jag viktiga tankar om vad måste jag göra nu och vad kan jag helt enkelt skjuta upp på en obestämd framtid... Mitt focus brukar helt enkelt vara relationer,

Om jag föll död ner imorgon så skulle det bli struligt på jobbet ett par veckor men de skulle klara sig. Det viktigaste uppdraget man har är barnen men inte ens för mina barn borde jag vara evig hjältinna, inte i längden. Förhoppningsvis är ju faktiskt ordningen sån att jag en vacker dag ska dö ifrån dom och de ska klara sig själva.

Så, svaret till min kollega är att jag inte tänker vara ens nära att bränna ut mig. Mitt viktigaste uppdrag måste vara att hålla som människa, prioritera om eller skaffa hjälp, göra vad som krävs för att kunna ha det bra. Livet är varken ett krig eller en tävling, livet är så mycket större, roligare och härligare än så. Så låt oss lata oss mellan varven. Vi är nog som skapta för stress och egentligen kroppsarbete men också att ta igen oss rejält mellan varven. Kram på er