Add-vän(t)

Varför umgås inte vi så ofta med andra familjer? Frågan kommer från Storasyster och den är både berättigad och intressant.

Då när vi hade två barn så umgicks vi en del med andra familjer, mest de som också hade två barn. När Lillebror och sedemera också Lillasyster dök upp så hade vi fullt sjå med att hålla näsan ovanför vattenytan bland alla blöjor, kräkshinkar och rammel. Blev inte så mycket tid och energi för bjudningar och artigt facebook-dukande och umgåsande. Några familjer brukade vi träffa på badhuset och ibland bjöd vi hem någon (kändes nästan alltid bättre att vara hemma hos oss när en hel tomtearme´ kan kännas som en invasion).

Inte så svårt att umgås, man ställde fram Duplobacken/ brio järnvägen och sa till barnen att leka och så lekte de. Nu när barnen blivit äldre är det mycket som ska stämma på hela tillställningen. Intressen, personligheter osv. Har man fyra barn är det till exempel vanligt minst ett barn blir "över" och kommer att sitta kloss med föräldrarna och fråga om när vi ska hem/ tjata om att allt är tråkigt.

Faktum är att vi, när vi bara är vår familj redan är en hel flock. Vi kan spela en riktigt rolig fotbollsmatch, bara familjen. Det blir sällan tråkigt/ lugn och ro ens vanliga vardagar vid maten. Visste ni till exempel att barn till och med kan bråka om hur man häller ur ett mjölkpaket på det korrekta sättet?

Ibland blir det häng med lite kusiner som vi trivs riktigt bra med. Storhelgerna firas i stort sett uteslutande med en annan familj med stor flock. Till saken hör också att Kaosföräldrarna har hystat socialt krävande jobb. Själva livet gör så att man glider ifrån vissa vänner och andra tillkommer. Kan vara att vi inte umgås flockvis så ofta. Lite omärkligt har vi i stort sett övergått från att trassla ihop hela familjer till att vi vuxna på lite olika sätt umgås med andra vuxna.

Så nej Storasyster, vi umgås inte så ofta med andra familjer men vi har vänner som vi verkligen gillar. Vänskap går upp och ner och fram och tillbaka och kan från tid till tid vara väldigt olika. Det viktigaste är att man trivs och har vänner. Dagens improviserade glöggprovning och givande samtal med två nyfunna vänner är ett strålande exempel på att vänskap inte behöver vara trassligare än så. Stämmer allt kan det vara lika enkelt som att adda på facebook :-)...

Hoppas ni haft en underbara advent. Kram

Avdelning hur tänkte vi där?

Först städade vi, sen åkte vi till en sandstrand och en stund efter vi kom hem tryckte vi i oss chips... Kan ju bara gå på ett sätt förstås. Nåja, det var rent i förmiddags i alla fall...

Barndomsvännen och jag har fått till några verkliga möten under veckan. Vi träffades för första gången när vi var runt 3-4 år och sen var hon dagbarn hos oss och sen gick vi i samma klass. Vi umgicks jämnt. Vi skrattade, bråkade, grät, blev sams och skrattade igen (i alla fall efter ett tag, hon var aningens långsint).

Det är i dagarna 30 år sedan hon och hennes familj flyttade ifrån oss. Hur långt som helst flyttade de dessutom. Stor sorg och ilska var det. Ännu större saknad efter flytten då vi verkligen varit "tighta". Ingenting blev sig likt. Trots det har vänskapen överlevt. Först via brev och någon träff per år (hennes pappa bodde som tur var kvar i stan). Sen blev förstås breven glesare och även träffarna. Dock har vi försökt träffas så ofta livet tillåtit och varje gång är det likadant, man bara kopplar upp sig och kör igång. Pratar om livet och tingen, sorger, skratt och allt däremellan.

Humor och stor ärlighet har varit viktiga för kvalitén i vänskapen. Ibland har vi till och med varit brutalt ärliga. Som den gången då jag utan någon vidare artig omskrivning konstaterade att den dåvarande nya pojkvännen var ett rikspucko. Eller när jag ringde och berättade att vi väntade Storebror och hennes följdfråga var: Tror du att du kan hålla sams med Mannen även om han dumpar dig för någon blondin om några år? Raka puckar som vår vänskap byggts starkare av. Och så ett stort skratt på det.

På något sätt känns det som att vi känner varandras personligheter i grunden. Det har flutit mycket vatten under broarna sen vi träffades för första gången för ungefär 40 år sedan men det funkar ändå. Kanske är det till och med nästan lättare än att syskonrelation eftersom vi inte har samma föräldrar att förhålla oss till. Det är liknande känsla som jag har med de människor jag har jobbat med på de känslomässigt jobbigaste jobben. Man har en stadig grund att stå på, man känner varandra, gillar varandra och vill att det ska funka.

Vi har kommit fram till att vi numera är tacksamma över flytten även om det tagit oss några år. Eftersom vi är så olika vet vi inte om vår vänskap hade överlevt tonåren annars (ett smart sätt att tänka då alternativet, hur skulle det ha blivit om... inte skulle vara speciellt konstruktivt). Då vi numera stenhårt prioriterar varandra när läge finns har vi inte varit så noga med att fösa ihop familjerna. Det där med att umgås familjevis kan ju vara lite speciellt, plötsligt funkar inte barnen eller männen eller så har någon blivit tonåring och bara vill hem och plötsligt får man inte ut det man vill av mötet...

Då vi hade vårt riktiga vi-möte tidigare i veckan gjorde vi familjeträff i alla fall idag. Alldeles underbart. Plötsligt låg hennes dotter och Lillasyster inlindade i en filt på stranden och bara fnissade... Så där som vi gjorde för ca 35 år sedan. Grabben flöt in i resterande flock som vi hade med oss, Lillebror, Storasyster och två trevliga lånebarn. Sandslott, strandtennis, fika, tagen och surr...

Med en sån här dag i bagaget så kan man inte annat än le åt sand och chips på golvet. Vi tänkte rätt och kan dammsuga igen. Det är inte alla som har ynnesten att ha en vän som man träffar och verkligen tycker om 40 år senare. Hoppas att ni har det bra allihop. Kram

Vad gör jag nu för tiden?

Varför hör jag aldrig av mig? Det är nog något som man skulle kunna fråga sig. Det där med fyra barn i åldrarna 6-13 år gör inte att man är supersocial direkt. Ikväll tänkte jag nog att jag kanske skulle ringa till någon som det vore väldigt trevligt att prata med...

Men så var ju Mannen borta och så blev det pepparkaksbak och lite schack samtidigt. Sen skulle Lillasyster i säng tätt följd av Lillebror. Tandborstning och pyjamas. Kram och litet snack på sängkanten. Storasyster bakade vidare så jag assisterade och pratade lite med henne. När jag kramat Storasyster god natt dök Storebror upp och fikade så vi pratade lite. Sen kunde vi tydligen inte låta bli att brottas lite och efter det gav jag instruktioner inför morgondagens lax-middag (del i vår win-win förhandling om speltid ;-)). När jag sedan gått loven i hans rum för att godnatta honom och pillrat ner de nya pepparkakorona i burkar var klockan en bra bit efter anständig ringa till kompis-tid.

Det var alldeles för länge sen vi sågs... Skulle man ju också kunna prata lite om. Vi känner en massa trevliga människor som vi väldigt gärna träffar men... Är det inte det ena så är det det andra. Vi har ju en hyfsat stor flock och just nu ligger oftast prioriteringen på den. Kvalitetstid, kvantitetstid och all möjlig annan tid som vi kan komma åt. Det kommer säkert en tid framöver som kan innehålla mer höras och umgås med vänner på annat sätt än via facebook ;-). Var sak har sin tid.

Jag har ett jobb där folk med jämna mellanrum bränner ut sig. Det tänker jag förstås inte göra, men jag har insett att man måste tänka sig väldigt noga för. Det viktigaste jag har förutom mig själv är hemma på kvällarna, familjen. Funkar inte den fungerar ingenting. Jag tror att fler vi känner är i samma läge och annars får vi hålla tummarna för att de förstår. Eftersom vi inte vet hur mycket tid vi har får man ägna sig åt det viktigaste först. Här är ett julklappstips som handlar om att vi, de allra flesta av oss faktiskt har MASSOR med tid som vi kan göra vad vi vill med. Imorgon vill vi nog, för tredje dagen på raken, baka pepparkakor. Sköt om er

Om att mötas

Funderar lite på det där med umgås. Vi har himla trevliga vänner men det är verkligen inte ofta man hinner träffas. I sommar har vi knappt hunnit träffa någon förrutom oss själva och lite släkt. Klart man kan boka in träffar men det kan vara lite vanskligt att veta i förväg i vilket skick vi är. Ni vet att hela familjen har medvind, sol i ryggen, är utvilade, friska osv osv. Eftersom de flesta av våra vänner också har barn så är det rätt många variabler...

Vi får väl hoppas att våra vänner har överseende med oss för att vi inte alltid är så sociala. Ibland, om läget är gynnsamt kan man ändå få till det. Riktiga möten, stunder som ger något och som man kan lära sig något av och bära med sig... Att verkligen få mötas med en annan människa är en ynnest. Mötte en kvinna som har fyra utflyttade barn för ett tag sedan. Hennes budskap var ungefär att var sak har sin tid. Hur tänker ni när det gäller umgås/ vänskap och småbarn?

Nu tänker jag dricka te med Mannen i mitt liv... Kram på er