Senaste nytt från Kaosfamiljen

Lillasyster läser o har gjort om hela sitt rum till en kreativ kartongverkstad där hon pysslar o läser. Blippar mycket med telefonen.

Mannen jobbar på. Han och Lillebror kör karate och har hittat "Makers space", en typ uppfinnarverkstad som roar dom väldigt. Lillebrors övriga intressen kan nog sammanfattas i dator, mobil o Lego. Näst Storebror världens lugnaste tonåring.

Storebror har flyttat hem igen o ägnar sig åt att vara en lite hjälpande hand hemma i väntan på att han ska veta vad han ska göra av sig. Målet är nog universitetet men han har en bra bit kvar då han är långt ifrån godkänd i en enda termin på gymnasiet.  Storasyster tränar, praktiserar, pluggar, dräller med kompisar o snapchatar 24/7 med unge herr jättesöt-snäll-rolig-fast-det-är-komplicerat (jösses så skönt att inte vara 16 med alla känslor som det innebär fast det är kul att se henne glimra).

Kaosmodern har ploppat in en massa pengar på Coop kortet och tagit tjänstledigt från jobbet tills 1/8 för att plugga enstaka kurser på Universitetet.  Kommer att jobba 20% och plugga resten. Skönt med en paus från jobbet då jag jobbat länge o var lite matt på målgruppen,  cheferna o delar av arbetsgruppen i höstas. Ett sätt att inte bli bitter kärring utan söka ny input. Känns mer än jättekul.

För övrigt gläds jag åt att det trots allt det galna som händer i världen (läs Trump o Putin) så finns det hopp. Världen vaknar, reagerar och sluter sig samman. Rädsla kan bara botas med kärlek 💕.

Hoppas att ni också har det bra. Kram

Det där med tonåringar...

Tonåringar kan driva en från vettet på riktigt. De har hört alla ens argument lite drygt 200 gånger och inte går de bära någonstans heller. Etiska dilemman dyker upp som brev på posten. Livet med tonåringar blir sällan som förväntat. Oro, jag säger bara det oro. Som 45 åring vet man ju en miljon saker som skulle kunna hända och ändå behöver man släppa ut dom. Inte låta sig själv och dom förlamas av ens egna farhågor då det mesta som man tänker ändå aldrig kommer att inträffa.

Det vettigaste man kan göra som tonårsförälder är nog att skaffa sig vänner man kan ringa till när tonårsgrejset övermannar en. Så att man slipper slita av sig håret, skrika skallen av någon (som slutat lyssna för en stund sen) eller bara implodera. Genom att surra om sig med vännen får lite perspektiv på tillvaron och kan eventuellt lugna sig. Det är sällan en god idé att bara agera, om det inte är fara för livet, när det gäller tonåringar. Passivitet är inte heller bra. En smal balansgång där resultatet helt kan avgöras av att man ibland pratar med någon neutral som varken är tonåringen eller allt för insyltad (läs den andra föräldern, som ju gärna gör/ tänker lite tvärs emot en själv och då kan det ju bli stort tjafs eftersom alla rätt lätt blir känslomässiga).

Nu är den klar, dörren som får 3/4 av barnen att vilja flytta. Den fjärde han växer så det knakar, han bryr sig näppeligen om vilken färg det är på dörren då han uppskattar vårt (innan han parkerat där) skafferi och kylskåp alltför mycket för att bry sig om dörrdetaljer.

Ta hand om er allihop. Kram

Relationskriser....

Hur mycket lägger ni er i barnens relationer? Nya åldrar ger nya utmaningar, både som förälder och tränare. Just nu har vi en kris i fotbollslaget. Det är cup för smålag och några har gjort eget lag i laget. Fler vill vara med men de får inte plats. Föräldrar från både de valda och inte valda är upprörda. Min dotter är inte vald men det enda jag kan göra är att prata med dottern och peppa henne. Hjälpa henne att se mönster och fundera på hur hon vill ha det. Vägleda och stötta, som vilken tonårsförälder som helst.

Mitt uppdrag i laget är att vara tränare. Skulle jag tänka för mycket och kliva in med hela huvudet i de relationsträningar som laget med jämna mellanrum håller på med skulle jag bli galen. Tror inte att det skulle vara bra heller. Mycket känslor blir det så ibland behövs det manas till lugn, både bland lagmedlemmar och deras föräldrar.

Tankarna vandrar till mina egna tonår o jag konstaterar att högstadiet inte varar för evigt o att man brukar skippa svekfulla o oärliga vänner allt eftersom. Det är inte konstigt att det blir jobbigt ibland. Tonåringar har av naturliga skäl inte svart bälte i relationer. Det finns gott om vuxna som inte kan. Det är sånt som man ägnar hela livet åt att träna på. Svår balansgång att vägleda och samtidigt låta ungdomarna göra saker själva. Träna eftersom de sedan (precis som alla andra) med jämna mellanrum hela livet kommer att behöva gå riktiga relationsmatcher på skolor, arbetsplatser, i föreningar och familjer.

Jag håller i alla fall fortfarande fast vid att alla tonåringar borde köra igång och längta tills de blir 40 för det är mycket som blir lättare då. Kram på er

Pojkar är pojkar?

För sexton år sedan skulle strax ett nytt barn födas och ett nytt föräldrapar få sitt första uppdrag. Storebror. Killen som lärt oss (eller framförallt mig) så mycket om hur killar också kan vara. Så mycket mer än den här traditionella pojkar är pojkar grejen.

Jag visste att det finns killar som klokt nog bara tittar på när de andra små tjurarna leker herre på täppan och sen konstaterar att den där leken verkar man mest göra illa sig av... Jag har bara haft lite svårt att inte säga: Varför leker inte du och stångas med de andra små tjurarna? Jag känner en hel del trevliga grabbar som inte är beredda att retas, förstöra saker, vråla, slåss och kliva på någons huvud för att komma ett litet snäpp högre i hierarkin utan hellre går därifrån och gör något annat när kompisarna börjar bete sig. Däremot måste jag bekänna att jag inte trodde att det skulle landa en (eller närmare bestämt två) såna gossar hemma hos mig.

Jag har i perioder oroat mig över att Storebror (och Lillebror, fast oro i mindre grad) varit lugna Legokillar snarare än hårda sportkillar. Han sportade ett tag och tyckte det var kul men stod inte ut med allt jobba-då-skrikande, även från folk som inte själva jobbade. Sport funkade men inte "sportfasonerna". Som han själv beskrev det så blev en del kompisar helt "dumma i huvudet" på hockey/ bandy/ fotbollsplaner. Han valde att sluta istället för att vråla tillbaka eller börja fälla folk och veva med klubban. Han har hittat andra sätt att träna på egen hand som fungerar bra för honom.

Trots att jag inte är överdrivet förtjust i traditionella könsroller har jag ibland trillat ner i diket och tänkt att pojkar borde väl.. Och så har jag sagt till Storebror att han borde umgås i flock och säga ifrån. Storebror har lugnt tittat på mig och sagt: Mamma en del är inte så kul att umgås med när man är fler än två, tre stycken och säga ifrån är ju lätt för dig att säga som är mycket liten. En del av killarna är ju rätt mycket mindre, om jag skulle börja vråla åt dom skulle de kanske bli rädda och det vore ju inte så roligt...

Ju längre tiden gått och ju mer jag har tänkt på saken desto mer har jag kunnat le åt mig själv och tänka att pojkar ska väl också få vara som de är. Det är en rolig, lugn, hjälpsam, trevlig och eftertänksam 16-åring vi har. En riktig vän och en sån där som är som gjord för att bli vuxen. Jag tittar på Mannen och ser att Storebror också kommer att bli en Man som man kan gifta sig med och bli lycklig med resten av sitt liv.

Däremot måste jag säga att jag skulle ha blivit en odräglig människa om vi bara haft Storebror. Jag behövde nämligen lära mig tålamod som Storasyster lärt mig om. Att vissas barn inte kan stoppas, bara styras om som jag lärt mig från Lillebror. Lillasyster har lärt mig att man inte ska tro att man vet något om barn bara för att man råkar ha tre sedan innan. Tur har jag.

I höst börjar Storebror musiklinjen på gymnasiet. Han verkar beredd. Grattis till honom på födelsedagen men mest grattis till oss som fått låna honom. Kärlek till er alla.

Och ibland blir man bara lite utslut...

Fotbollen går åt skogen. Tjejerna förlorar och förlorar. Gör bra matcher men får inte siffrorna med sig. Och då tappar alla nacken lite och så blir det än värre. Inte för att fotboll egentligen är hela världen men när man är tonåring så kan man behöva vinna lite. Medvind och sol i ryggen, lite mål bara...

Så vad gör man då som tränare? Nu när jag har tränarkollegor har man ju någon att lägga pannan i djupa veck tillsammans med. Fler träningar? Skälla lite? Teori? Vila?

Det enda jag kan komma fram till just nu är lite hederlig kärleksbombning. Att berätta för tjejerna vad de gör för bra saker. Vad man behöver när saker inte går som man tänker sig är ju folk som tycker om och peppar. Som vuxen får man ju ta ansvar för det själv. Ställa sig i hallen och efterlysa kramar när man haft en dålig dag. Berätta för Mannen att man vill höra att man är vacker (och tro honom när han säger det). De flesta tonåringar funkar inte riktigt så. De har inte lärt sig vad de behöver när livet kör ihop sig.

Så, imorgon ska jag och fina tränarkollegorna titta lite på fotboll och peppa varandra så att vi kan peppa tjejerna för det är de värda.

Har ni lite tid över så föreslår jag att ni lyssnar på Jason Diakité, Timbuktu, troligtvis ett av sommarens bästa sommarprogram. Jag ångrar att jag skrev blogginlägget om rasist javisst. Rasism är något annat än lite skepsis mot "främmande". Även om det är vettigt att vrida på begrepp så är det något annat. I höst ska jag och Lillebror se Timbuktu igen. Sköt om er, kram

Ljuvliga jävla tonåring...

Alla borde väl ha en tonåring som kan förgylla deras semester. Någon som inte vill ifrån sin säng, internet och kompisarna i första taget. Någon som kan stöna men åååååhhhh, måste jag... vid vart tillfälle någon förälder föreslår något som inte innebär helst alla de nyss nämnda sakerna. Någon som ger en arga blicken ett par gånger om dagen över olika allt från hur man hanterar en mjölkliter till en enkel begäran om hjälp. En regelrätt stämningssänkare helt enkelt. Dessutom en person som pendlar mellan att vara hungrig och trött, mestadels både och.

Vi har haft äran att ha denna charmiga partypajjare hela hans liv. Vi kommer ihåg när vi kunde ha hans lilla rumpa i vår hand. Vi har burit honom och fått oändlingt mycket kramar, teckningar och ljuvliga leenden. Mitt i all trulighet skrattar vi ändå ganska mycket. Tror dock att det är tur att de inte direkt levereras hem till familjen i tonårsförpackning ;-).

Vi träffade några vänner som har äldre barn på stranden igår. De konstaterade att 15 åringar inte är den charmigaste åldern men att det går över. Så klart det gör, man minns ju faktiskt själv hur det var. Som vuxen är det bara att hålla ut lite och försöka leverera tillbaka lite kärlek i den mån man får ;-). Med risk för att få en arg blick tänker jag gå in till Storebror och berätta hur fin han är. Händer det så avfyrar jag väl ett strålande leende och går ut. Svårare behöver det inte vara. Kram på er

Liite mycket nu...

Kanske händer det lite väl mycket i livet just nu, till och med med en Kaosmoders mått mätt. Förkylningar, ny chef, andra arbetsuppgifter, fotbollsträning, cup, födelsedagar och körförbud. Puh... Mitt i allt det här är jag väldigt glad över att ha passerat 40 strecket. Att vara i syskonen stors åldrar, snart 13 och 15 är inte lätt. Där händer det mycket både på insidan och utsidan. Dessutom är kompisarna i samma läge. Massa krischanser helt enkelt, det kan "lagga" på alla möjliga sätt... I 40 årsåldern står man ändå hyfsat stadigt på marken och har åtminstone rätt bra koll på vad man känner och varför.

Igår hade Mannen och jag kvällsmöte. Pratade lite om livet och tingen. Fattade ett par viktiga beslut. Bland annat bestämde vi oss för att låta Wacko Wolfram få gå till den sista vilan. Vi köper oss en annan bil helt enkelt. Precis som Eva sa, det är en världslig sak. Det här att vi fick körförbud är ju inte någon olycka direkt. Det är ju för att det inte skulle ske någon olycka som det hände.

Och så måste jag få sjunga en lovsång till att ha ett bra nätverk i närheten. Vilken ynnest att ha den tryggheten att det finns fler vuxna, barn, bilar och möjligheter till kramar och skratt än "bara lilla" familjen. Nu när det snurrar omkring oss är det viktigare än någonsin att se till att ta det riktigt lugnt och förstås, att prata. Dags för tekopp med Mannen. Sköt om er...

Nä men vad händer?

När man åker tåg hinner man både se och tänka en del. I samma vagn satt en trebarnsfamilj där äldsta barnet var runt 6 år. De föräldrarna såg nog varandra inte i ögonen en enda gång mellan Lund och Göteborg. Precis som man gör när man har mindre, rörliga barn. De hade alltid någon som var på väg i eller ur sätena och för det mesta var en av föräldrarna ute och gick med minstingen. Jättefina barn men de var små och så där hade vi det för ett par år sedan också (fast vi hade en till). Så där var det för oss förr och vi upplevde det värre att flyga eftersom barnen var tvungna att vara stilla hela tiden... Förra gången vi var till Göteborg var Storebror nästan 7, Storasyster var nästan 5, Lillebror nästan 2 och Lillasyster ett par månader. Det var fullständig kalabalik. Lillebror hängde ut ur vagnen och ylade: TANNA, TANNA!! efter de galopperande Storasyskonen. Lillasyster satt i babybjörn och vi behövde massor med saker med oss bara för en pytteliten utflykt. När vi kom hem från den semestern skulle vi ha behövt en lika lång ny semester men nej... Då började ju det där andra, vanliga Kaosvardagen igen ;-). Inte konstigt att man somnade så fort man var stilla...

Faktum är att det inte är samma Kaos längre. Alla barnen är i åldrar då de går att prata med och saker händer inte bara så där lika ofta. Visst, sebror är alltid randiga så någon jätteordning har vi inte och så det händer fortfarande förunderliga saker. Som att låset till toan har lyckats hamna i mina föräldrars stuga till exempel. Reparationsfonden för Wacko Wolfram har sänkts till 200 kronor och det har utfärdats lavinfara på flera av trivselhögarna men vi behöver inte ständigt undra vartifrån någon ska ramla. Vi har inte samma beredskapsstress, man behöver inte vara på hugget 24 timmar om dygnet... Vi behöver inte heller bli RIKTIGT oroliga när det blir tyst här hemma.

Just ikväll har det till exempel varit väldigt tyst här. Lillebror är bortrest till kusinerna i två dagar och Storasyster sover hos kompis. Jösses!! "Bara" två barn och dessutom de som är ute på kanterna, Storebror och Lillasyster så det blev hur lugnt som helst. Inga bråk, ingen tjatoffensiv om något, inget ret och ja, nästan lite tråkigt faktiskt.

Det påminner mig om att Kaosfamiljen håller på att gå in i en ny fas. Större barn och tonåringar... En av de sakerna som jag la märke till när jag studerade större barn/ tonårsfamiljerna på resa var att de verkade ha lite längre till skratt än de resande yngre Kaosfamiljerna. I värsta fall hade de fastnat i någon form av praktiskt tjat-träsk med tillhörande surmulenhet... Ska bli verkligt spännande att se om vi kan behålla skrattet i familjen i den här nya fasen... Vad tror ni, hur gör man? Kram på er

Tonåringar, livet och vårflod

Kanske kommer jag att ångra att jag skriver detta men hittills så gillar jag verkligen trasslandet, disskuterandet och argumenterandet med tonåringen och nästan tonåringen. Faktum är att jag tycker att det är roligt att få svar på tal och gnabbas i olika frågor. Höra de blivande vuxna relatera till andra och varandra. En ynnest att få hänga med lite i utkanten på deras träningsläger inför sitt egna vuxenliv. Jag tycker om att vi som provar oss fram och liksom driver med varandra lite...

För någon dag sedan skulle "vi" tvätta Storebrors keps och vips stod han där med händerna i tvättbaljan i full färd med att lära sig handtvätta. Dagen före handlade vi skor och förhandlade. Jag bestämde att jag lägger 500:- på ett par skor. Köper han DC skor eller något sånt får han lägga till, köper han billigare får han pengarna som blir över upp till 500:-. Killen konstaterade nöjt att han är en person som faktiskt kan tjäna på att köpa skor... Just nu googlar han på nätet om hur mycket pengar i månaden en 14 åring bör ha. Jag ser fram emot diskussionen. Jag har heller inga problem med att det ser helt annorlunda ut när jag kommer hem än det gjorde när jag for. Livet ska vara sånt tror jag.

Möjligtvis är en av anledningarna till att jag med lite skräckblandad förtjusning går in i tonårstiden med barnen att jag inte har så mycket emot att saker förändras, blir som de inte varit och lite hipp happ. Min trädgård är också efter samma princip. Jag sätter ner olika plantor och lökar och sen blir det lite som det blir... En ständig process där jag ingalunda är chefen. Jag är bara en liten liten del i det hela. På något sätt ordnar det sig ändå eller inte. Förhoppningsvis blir det så med tonåringarna till slut också. Har just läst Anna Gevaldas Jag älskade honom och där konstaterade hon att livet är på något sätt är starkare än vi... "Män och kvinnor som har torterats, som sett sina nära och kära dö och sina hem brinna ner har återigen börjat springa efter bussar, kommentera vädret och gifta bort sina döttrar." Vi är pyttesmå och livet är stort och med en enorm kraft. En tanke som både är förfärlig och förtröstansfull men mest förtröstansfull tror jag. Som vårfloden hittar livet sina vägar :-).

Kram på er

Gosedjurstrauman och ute ur trollmorsträsket...

För sjuttio-sjuttonde gången springer Mannen och jag runt och söker ett gosedjurshelvete. Jistane mig så mycket vi höll på med det förr. Ugglis och nin, Nalle, kossan, tigern, vitros, svartkatt, Leia, fladdris, stornalle, lillnalle, nöffe, lille Ho osv. Vi ler lite och konstaterar att det inte alls är som förr. Då var vi sex personer och en miljard gosedjur i familjen...

Och mirakulöst nog har vi också lyckats ta oss ur det som en kompis kallar trollmorsträsket... Då när man läser sagor, sjunger sånger, hämtar vatten, ligger brevid och nästan (jo ibland på riktigt) hatar... Frustrationen när man försöker söva ett ovilligt barn kan väl möjligtvis mätas med att mata en liten vägrare... Någon som blåser ut maten, prompt ska äta själv eller bara kniper ihop munnen.

Det är de här sakerna människor som säger små barn små bekymmer och som vill låta påskina att de är extrema hjältar som har tonåring helt har förträngt. Antagligen har de också glömt vilken fröjd det är att slippa, skötbord, bilbarnstolar och barnvagnar. Tanken slår mig att jag aldrig ens funderar på om Storebror ska ramla, proppa saker i öronen, äta galltvål, stoppa fingrarna i eluttagen och sånt. Han verkar överleva alldeles fint ändå...

Och inte är vi lika bundna längre heller... Vilken lycka det är att kunna cykla iväg med barnen (eller utan). Sånt är vardagslyx... Nu skördar vi från våra tidigare hjälteinsatser. Jag har sagt det förr men säger det igen. Vår bästa tid är nu. Dags för tekopp med Mannen. Sköt om er alla fina, Kram

Effektivitetens pris, vickningstävling och tonåringar

Föga anade jag imorse att jag skulle vara så rasande effektiv på jobbet så att det skulle generera en hel massa ännu mer jobb. Konstigt men på mitt jobb blir det ofta helt sant. Ju mer jobb man gör desto mer jobb får man. Hemma kan det också vara sant fast på ett lite annorlunda sätt. Ju mer man gör desto mer ser man som borde göras. Kanske borde man fundera på att ibland vara lite mindre effektiv...

Inte hade jag heller någon aning om att jag innan dagen var slut skulle vara kommentator i en vickningstävling. En riktig höjdare som gick av stapeln här på Kaosfamiljens toalett klockan 20:15. Tävlingen är inte avgjord men Lillasyster ligger väldigt bra till. Envisa rykten har florerat och har ikväll bekräftats på hennes fan-clubsida. Vadslagningsfirmorna har börjat dra åt sig öronen. Allt tyder på att det händer imorgon. Storasyster är det däremot ingen med vettet i behåll som skulle satsa pengar på. Möjligtvis att hon kan lyckas slita ut sin tand mellan det att Lillasyster tappar näst-nästa och näst-näst-nästa tand men då krävs det allt ett idogt vickande ;-)...

På tal om tonåringar, jodå, det blev tvådagarsLan för Storebror, han kommer att vara helt slaktad imorgon men vi sopar ihop honom. Ah, kul har de, vi har tittat till dom. Livskloka Helena Harrysson har skrivit en bok om tonåringar, Släpp taget och håll i. Väl värd att läsa. Den här intervjun är också härlig. Man behöver inte tänka allt klokt själv. Bra med lite tips för vi har liksom försatt oss i situationen att vi måste våga oss på att ha fyra tonåringar i lite tät följd ;-) Kram på er

Om att "driva upp" olika saker

Det är mycket som växer och frodas här hemma och det kräver olika mycket och är olika häftigt. Att sätta en Paprikor kan egentligen vilken idiot som helst. Det är bara att peta ner lite frön i jord och sen vattna. Ibland lyckas man, ibland inte och då kastar man dom. Om det blir bra paprikor äter man upp dom. Helt enkelt och inget mer med det...

Husdjur är väl nästa nivå. Hm, fiskar är nog nära blomnivån, men annars. Husdjur ordnar man en massa med och sen fortsätter man att bestämma när och om de ska få föröka sig. De flesta som skaffar husdjur har inga planer på att släppa ut dom så att de ska klara sig själva.

Det här med barn är en helt annan sak. Det är rätt hisnande att ha en tonåring tycker jag. Tänka sig att Storebror kan ha körkort, rösta, gifta sig och får skriva på vilka papper som helst om mindre än fem år. Nu handlar det mer om vägledning än fostrande. Försöka resonera om saker istället för att bestämma. Skapa jordmån för växande. Verkligen en utmaning... Författarna Lars H Gustafsson och Jesper Juul skriver mycket tänkvärda saker om detta.

Ha en trevlig helg alla ni andra med "drivhus".