Klassträffen...

-Tjena Trassel!
- Nä men hej pucko, du vet att jag inte kramar folk som kallar mig Trassel!

Plötsligt dras vi en eon år bakåt i tiden, mina gamla grundskolekompisar och jag. 30 år sedan vi gick ut nian. Mycket vatten har flutit under broarna men vi är ändå oss lika. Eller också gör vi oss lika. Börjar liksom automatiskt käfta med de som jag käftade med då. Klart han fick en kram, även om han kallade mig Trassel. Högstadiekompisars enda önskan är ju inte alltid att man ska trivas, klassen vill ju få sig ett gott skratt också så rätt många hade såna där smeknamn som man inte var så där rysligt förtjust i.

En del har jag gått med i 10 år, andra kom in i klassen lite senare. Några jobbade, någon bor söderut, några ville nog inte komma och en dog i en överdos för drygt 10 år sedan. 16 av 25 kom. Från andra klassen var det bara en som anmält sig till den stora festen så honom adopterade vi.

Vi vet mycket om varandra. Vi har sett de flesta både skratta, gråta, vara rasande, kära, avundsjuka, snåla, givmilda, retas, bli retade, försova sig, i badkläder, hångla, svara fel på frågor, göra dumheter, vara omtänksamma, slåss osv. Vi vet vilka som är kittliga och kan fortfarande namn på förvånande många föräldrar o syskon. Vi vet vilkas föräldrar som drack och några som nog hade skilt sig om det vore idag. Klassen träffades fem dagar i veckan under den där tiden då man växer, hamnar i hormoner och relationstränar som mest. På gott och ont...

Efter ett par vinglas ställde sig en tjej upp och berättade att hon känt sig väldigt utsatt i klassen, med tydligt fokus på grabbgänget (som jag "hängde med" från 8:an när min bästa kompis flyttat). Hon berättade om att hon varit utsatt efter det också, egentligen mer eller mindre ända sen dess. Hon hänvisade till en annan tjej som ännu mer utsatt. Hade jag fått gissa så tänkte jag nog att om någon av tjejerna hade känt sig utsatt så skulle det vara den andra tjejen, men all respekt för den första tjejens känslor.

Vad gör man när man får höra en sån sak? Rannsakade mig själv och kunde inte komma på något konkret men bad om ursäkt. Förlåt om jag har gjort så att du känt dig utsatt, det var verkligen inte min mening... Den första tjejen sa att det var lugnt men ville inte prata mer om det.

Den andra tjejen skrattade och konstaterade att "det var skoltiden, det kan ju bli så där i skolan och jag var aldrig ensam. Ingen i klassen var ensam och det var ju då, 30 år sedan. Det blir ju så där, alla kan ju inte vara med alla. Jag har det bra och har haft det länge." Det var väldigt tråkigt att den första tjejen fortfarande hade det jobbigt men skönt att höra att den andra tjejen "kommit över oss".

Sen dansade vi och pratade om andra saker men med jämna mellanrum var det någon som kom in på det det där med klassen. En skum känsla att få en möjlig 30 årig skuld presenterad för sig (ingen nämndes men ingen fråntogs heller). Högstadiet är, i alla fall för mig, en period i livet då jag inte alltid gjorde glimrande smarta saker.

Någon började prata om att vi antagligen alla haft perioder i livet då vi "inte kommit in rätt" och känt oss utsatta men att man får försöka ordna med det. En annan frågade upp lite och fick höra att han varit dryg. Några började prata om omöjligheten i att en klass på 25 pers kan bli en grupp, det blir automatiskt grupper i gruppen. Någon annan sa sig inte känna att ursäkt vore bra då han inte visste vad han skulle be om ursäkt för. En sa att en grupp alltid är mer korkad än varje individ för sig...

Kontentan var att det blev en rolig men också väldigt tankeväckande kväll. Sist jag var på återträff var det vid 10 årsjubilieet. Vid 25 har man inte hunnit så långt in i vuxenlivet. Då var det mest en kul grej och efteråt funderade jag mycket på vår fotbollstokiga gamla vän som hamnat i missbrukets klor och tyckte det var bra att jag jobbadeed missbrukare "för det här är inget liv".

Att se sin skolgång med vuxenögon är något annat. Att livet handlar om flyt eller oflyt med sammanhangen och vad man gör av det. Allt påverkar men vi påverkar själva också. En dimension till blev det att vi var många som numera har barn i den åldern som börjar veckla ut sina vingar för att bli flygfärdiga. Det pratade vi också om, vi som var högstadiepuckon för 30 år sedan.

Nå, nu ut i ljuset och livet 30 år senare. Till stugan med syskon o deras barn. Tugg bland syskon o kusiner. Ha en trevlig helg på er. Kram