Nu är det över...

Det där med relationer är viktigt men inte lätt. Det går upp o ner men båda måste bjuda till o vilja ha ett utbyte om det ska funka över tid. Ibland behöver man bryta upp om ömsesidigheten upphört. EM del relationer har ett bäst före datum och det behöver inte vara bra bara för att man följts länge.

Om man har en relation med någon som fuskar och är oärlig så tar det energi. Någon gång är en sak om ens motpart bekänner sina synder, tar ansvar och gör något åt sina problem. Tricks o lirande är inte kärleksfullt o jag har inte längre tid med det från någon.

Har man barn ihop så behöver man förstås oavsett vad försöka ha någon form av respektfull relation ändå över tid. Har man inga barn ihop behöver man inte nöja sig med att göra slut, då behöver man inte vara ens vänner längre.

Så Nordea, jag gör slut. Och inte för att du har något med det att göra längre men jag har frågat chans på länsförsäkringar som verkar vara väldigt lokala och medlemsägda med en uttalad tanke om att vinsterna ska gå tillbaka till medlemmarna. Jag önskar all lycka men ett litet tips är att gå i egenterapi för att utforska hur framtidens relationer bör byggas. Lycka till Nordea.

På tal om naturligt...

När vi var iväg och badade med jobbet pratade vi lite skrattande om att det är fullt normalt att en kvinna som fött barn inte har en platt mage. Blås upp en ballong till max och låt den vara maxad en månad innan du släpper ut luften så får du själv se. Har man dessutom "blåst upp den" fyra gånger så ska det vara lite mjukt och mysigt ;-).

Riktigt mysig tillställning att åka iväg med jobbet. Enda chansen för att få hinna prata till punkt också. Hamnade i badtunna med ett gäng från näringslivet. Härliga killar. De tyckte på fullt allvar att man borde personalvårda kommunalarbetare minst lika mycket som de privata. Personal som personal. Hejja! Och vi som liksom alltid har lite dåligt samvete för att vi över huvud taget gör något personalvårdande eftersom vi är offentligt anställda. Det var en lite ny vinkel.

Och så kom vi in ämnet människor och relationer. Riktigt kul. Konstaterade att det oftast blir någon form av utmaningar så fort det blir mer än en människa någonstans. "Alla är konstiga utom jag". Många exempel och en massa och innovativa lösningar levererades. Vi höll ungefär aldrig på att sluta skratta när vi kom på att det största problemet oftast är att få folk att sluta eller börja med något oavsett när det gäller familj/ vänner/ kollegor/ underställda osv. så är det där det blir tjafs. Och jo, det naturliga är inte alls att det fungerar, varken i arbetslag eller familjer. Tvärt om så är det underbart och ett under varje gång det funkar. Kan vara något att tänka på inför den stundande familjehelgen ;-). Tänk vilken ynnest det är att få möta kloka människor och diskutera livet och tingen. Kram på er

Schlager, logistik och relationer...

Eftersom ungefär allting verkade vilja hända här i helgen har vi haft det lite logistikigt. Mat hit och dit och skjutsande dit och hit. Lite kusiner på det. Massa roliga saker. Med en lånad bil och lite kommunikation så kan man få det mesta att fungera. Det mesta som man vill alltså.

Hips vips fick jag vikariera som vuxen på Melodifestivalens genrep. Passade på att ta med Lillebror och Lillasyster också. Tjoho! Säga vad man vill om melodifestivalen men det är show, det är fest och det är glims. Sånt där som februari annars inte brukar stoltsera med. Sen blir det ofta drama och så får vi ju förfasa oss också förstås. Fel låt vann, gräsliga kläder och hur kan man säga sånt i tv... Som om de flesta barn inte hört värre saker hemma (och som Ugglas sjöng om, till och med av folk som säger sig älska varandra) eller på skolgården ;-)... Jag tycker det är kul. Inte världens viktigaste förstås men schysst underhållning.

Men det klart det är lite ytligt. Lite väl mycket utseende och oviktiga saker. Det är därför som jag tycker att det är så viktigt att prata med barnen om det andra och om relationer. Vara en motvikt. Visst, sminka dig och lacka naglarna, skaffa löshår men det är ändå andra saker som är viktigast. Storebror ylar inte av lycka när det gäller relationsfilmer och "prat om saker" men jag försöker ändå. Annars blir det mycket spel eller filmer med ensam man räddar världen/ jagar skurk/ dödar massor med folk för att de inte tycker som han osv osv. Efter att i åratal pratat med både män och kvinnor har jag länge haft det här på känn och då sviker vi både killarna och tjejerna om vi inte försöker motarbeta stereotypa könsroller. Relationer blir bättre om vi får vara bara vi, inte ni kvinnor ska alltid eller typiskt karlar. Du och jag... Vill hela familjen samarbeta så går det...
Och där hamnar jag tillbaka till intresset igen. Om vi vill att relationer ska fungera gör de oftast det. Man kommunicerar och fixar. Pussas lite mellan skjustningarna. Lyssnar och gör det bra för varandra. Det viktiga är inte vem som städar, skjutsar, tvättar och vem som bakar brödet, bara fördelningen när det gäller arbete hemma är hyfsat rättvis. Under veckan har jag pratat i olika sammanhang om att hålla ordning på relationer. Lägga saker i rätt korg... Om Mannen och/ eller jag har en kris har barnen egentligen inget med det att göra. Det är vi vuxna som ska fixa det. Vi kan alla lagga lite ibland. Är det lite knepigt kan vi behöva hjälp av någon utifrån. Ringa en vän för att höra hur allt låter, gå till en kurator, läsa relationsbok, starta en grupp på nätet, vad som helst som inte är att dra in barnen. De behöver få vara barn i familjen och få ha sina relationer, utan att jag berättar vad de "borde" tycka och ha dom att ta ställning. Vad tänker ni om det här med könsroller, män från mars, kvinnor från venus och relationer? Kram på er

Månggifte, egentid och närhet?

Märkligt hur saker och ting går ihop. Var på trevlig middag med arbetskompisarna igår. Skratt och sång men samtidigt var det några diskussioner som började gnaga lite så där efteråt. Svårt att sätta fingret på men jag blev lite fundersam när en av kvinnorna med lite hysterisk röst sa sig vara beredd att göra vad som helst för att få ett vitt kök. Problemet var att hennes man verkligen gillade deras furu-kök. En annan kvinna sa sig ha lurat i sin man att han skulle få bestämma allt när det gäller toarenoveringen så skulle hon få bestämma allt i köket. Hon hade sedan med varsam hand styrt hans toaval men var nu våldsamt upprörd när han kom med köksförslag. De här paren har en massa barn tillsammans och har följts länge, lite förvånande att de tänker vinna eller försvinna på något sätt...

Lunchade med en kompis och pratade om relationer. Att de går upp och ner och att man i vuxna relationer behöver vara både stark och svag. Skifta, både ta hand om och bli omhändertagen. Vila hos varandra, vara ett men samtidigt åtskilda. Respekt. Få tycka och känna som man vill. Berätta om vad som är viktigt och sen resonera sig fram till saker, inte på bekostnad av varandra. Tänka efter på vad som är den kompromisslösa kärnan.

Gick in hos Kalebass där han skrivit om månggifte. Alltid intressant att se någon annans perspektiv på saker. Rent teoretiskt skulle det ju förstås kunna vara något om alla fick gifta sig med flera men praktiskt skulle det nog bli rätt trassligt. Svårt att få till riktig närhet också om man kan gifta sig med fler om det krisar. Och så gillar jag tanken på att efter femton år tillsammans fortfarande vara Mannens favoritfru ;-)...Kollektivliv med fler vuxna och fler barn vore väl inte så dumt. I dagens samhälle får man forma sin familj som man vill. Själv trivs jag ypperligt med att vara monogam men att ha en öppen familj. Idag har vi till exempel 6 barn som sover här hemma och jag blir uppriktigt glad när någon annan vuxen pratat med någon av mina barn om viktiga saker.

Och så funderar jag på där med egentid som alla småbarnsföräldrar pratar om också. Ibland blir det nästan otrevligt, som om barnen är ett jobb och sen behöver man fritid, så mycket som möjligt. Konstigt att vi gör problem av småbarnstidens närhet. Tror att dagens samhälle skulle behöva mer närhet, inte mindre. Är det inte egentligen ett underligt när man värderar ytliga bekanta och snygga hem framför kärlek, respekt och riktig närhet? Jag vet att man behöver ut hemifrån ibland för att inte bli hembränd men ändå... Varför måste vi bo på hotell för att mysa till det med Mannen/ Vännen/ Lekkamraten på kvällskvisten?

Ikväll bläddrade jag lite i en bok som jag läst under veckan. En bok om anknytning. Inte en sån där "all skuld till mamman bok" utan en bra bok. Hemligheten heter den och har en hemsida här. Den tar upp allas vårt behov av närhet och vår förmåga att skapa nära varaktiga relationer. Vänskapsrelationer i allmänhet men kärleksrelationer i synnerhet. Att vi går tillbaka till våra anknytningsmönster när vi hamnar i kris och lite sånt där smått och gott.

Kanske är svaret där. Rädsla för riktig närhet gör att vi tjafsar om kök, skaffar älskare och ylar om egentid när vi egentligen skulle behöva gå närmare andra människor. Relationer behöver inte hålla livet ut, de kan ju ha varit bra ändå... Är det rädsla som gör det fult med samarbete och närhet?? Vad tänker ni?

Stora snötäcket lägger sig över oss nu igen...

Vi väljer att inte ta det personligt. Vi lyder istället och drar ner tempot. Båkar och retas lite förstås men annars. Tjatfria dagar. Går i pyjamas och tjocksockar så länge vi vill. INGEN tar ansvar för att alla är mätta dygnet runt (även om somliga gärna vill låtsas som om det är någon annans fel att hen inte ätit frukost). Vi har micro, rester så att vi klarar oss och nu har till och med Lillasyster till sin stora lycka lärt sig koka makaroner. Tjoho!

Under julen har vi träffat en massa kloka och härliga människor. Vilken ynnest det är att få vara nära människor. Barnen kan och vi får lite nya, andra vinklar på saker. Se/ höra hur andra familjer löser saker. Fundera på hur vi gör/ tänker och om vi kanske bör modellera om lite. Och en massa bra snack om livet. Läge för att sortera lite tankar. Återkommer med dom när de är sorterade. Var sak har sin tid, nu håller vi på med återhämtning efter en intensiv december.

Ute är det antingen svinkallt eller toksnöar. Vi har skrotat runt ett par dagar nu. Gått ner i varv. Ser på gamla filmer, läser, bygger lego och sånt. Ibland sticker någon och träffar en kompis men för det mesta är vi hemma. Idag har Mannen dragit täcket över huvudet totalt, sjuk. Vi håller tummarna för att inte fler insjuknar, annars lär det bli en så här lugn nyår också. Hoppas ni har det bra. Kram

Väntsam och vänsam...

På väg från kompis började Lillasyster och jag leka med ord. Ordet väntsam kom Lillasyster på och det känns som ett trevligt ord. Någon som väntar in en, troligtvis en vän. Någon som är väntsam bryr sig om, mysigt.

Runt Kaosmodern verkar vårfloden ha slagit till, det händer hur mycket som helst. Många saker skärskådas och vissa saker kan tänkas svepas iväg. Bland annat en person som jag upptäckt inte är det minsta vänsam (inspirerad av Lillasysters ordlek blir jag lite full i skratt). Nåja, när vårfloden flödar drar den gärna med sig saker och då blir det gärna sånt som inte är så välrotat och givande.

Jag är verkligen inte för slit och släng, framförallt inte i relationer men livet är sånt ibland. Ingenting kan vara för evigt. Somliga människor finns med en över tid, andra möten är kortare. Man lär sig något av alla man möter. Tacksamheten över tiden som varit finns där. Tänk så många livslektioner man fått. Kram på er

Trytande ork och tagande och givande...

Ni vet ju att den här bloggen inte bara visar upp hur vackert, perfekt och strålande Kaosmodern har det. Här redovisas inte diverse lyckade projekt och inredningsstilleben heller. Sköter just nu Bloggen lite styvmoderligt men det är så det måste få vara. Det är ju det bästa med en Blogg, man gör så mycket som det passar en.

Efter den intensiva känsloveckan gick luften ur. Inte för att livet riktigt tillät hel urluftning på grund av lite fotbollsträning och borstökande från gårdagens 42 årsmddag men ändå. Hänga armarna rätt ner, äta och ta igen sig är riktigt skönt när luften gått ur. Var sak har sin tid. Ta det lugnt har också sin tid.

Har upptäckt att cykling vid älv och skog fungera yppeligt för sortering av tankar och laddning av batterier. En av dagens stora tankar var om vikten av att få ge. Middagen igår innebar att jag bjudit hem ungefär så mycket folk som huset tålde och gemensamt för de flesta var att de, trots att jag uttryckligen sagt ifrån, kom med något. Helt ovetandes om varandra så kallade i stor sett alla det de kom med för opresent. Choklad, blommor, frukt, godis, skorpor, ostkrokar, kakor och älgfärs! Ja men underbara charmiga, man bara ler och tar emot.

Till och med skogen, även när den är frostnupen ger. Som här i form av världens naturligaste blåbärsglass ;-). Någonstans här började jag tänka att det är så det ska vara. Alla behöver ge. Inte alltid så där direkt men ändå. Relationer och möten, oavsett vilka om de fungerar bra, innehåller alltid ett tagande och ett givande. Till och med barn, klienter, patienter behöver få ge för att det ska fungera och bli bra. Människor som ger behöver ta emot och få, människor som brukar få behöver ge. Världen strävar efter balans och vi borde i större utsträckning också göra det. Vad tänker ni om tagande och givande? Kram

Tack än en gång facebook och allting har ett slut...

Plötsligt är den här, den där dagen ni vet... Man har vilat sig i form, har medvind, kraft i arm och mod i barm, nedförsbacke, god hårdag och stor draghjälp från facebook. Plötsligt hände det och som den sanna Kaosperson jag är körde jag igång lite överallt. Från källare till nock helt enkelt. Inte ett rum var orört och jag smög runt med min sökarblick. Vände på allt möjligt och insåg hur OERHÖRT långt ifrån minimalistiskt detta hem är. Om någon skulle sno hälften av våra grejjer så är vi fortfarande att betrakta som maximalister (så nej, Kaosbloggen kommer inte att byta namn eller upphöra)... Kaoset består...

Och tänka sig så bra internet är i allmänhet och facebook i synnerhet, hur klarade vi oss utan innan? Draghjälpen från facebook var gruppen Bortskänkes/bytes-ges/ mottages-doneras. Man kan lugnt säga att jag varit framgångsrik där och framgångar ger ju som bekant mersmak. Jag har bytt en framkallningsapparat med allsköns olika tillbehör, som jag inte använt på 13 år, mot två kilo köttfärs. Sen gjorde jag en kille väldigt lycklig över att få ta med sig vår minsta skrotcykel, den som alla barnen lärt sig cykla på, hem till sina barn. Jag är även kraftigt på gång att bli av med en antik soffa, två coola men knasiga solstolar, två till cyklar, hälften av våra gatkritor, frisbee (behöver man fler än två?), trickskidor, en trappgrind, ett fotbollsmål, ramryggsäck och diverse annat smått och gott som har bott färdigt hemma hos oss. Jag ger bort rubbet, om någon prompt vill byta får det vara något ätbart, vi behöver inte en pryl till. Vi sitter nöjd kan man säga och tacksamheten finns där.

Tack så hemskt mycket alla sakerna. Vi har haft väldigt roligt men nu är det dags att ni förgyller tillvaron för någon annan. Någons skrot blir en annans skatt. Och bra, både för miljön och sinnet att göra någon annan nöjd. Det är en riktig fröjd att ge bort grejjer som kommer till användning någon annanstans istället för som Henrik Schyffert konstaterade i sin show ljust och fräscht "ligger i garderober som ex relationer och ropar åt en -vi som hade det så bra, varför övergav du mig". Om jag i framtiden kommer på att jag behöver en nära relation med en framkallningsapparat kan jag väl köpa det då om jag ger rackarn i att starta en massa nya relationer till saker så har jag säkert råd också.

Så, imorgon ska jag invänta de personer som tänker starta relationer till mina gamla grejer. Utan minsta svartsjukescen tar jag farväl. Alla relationer har ett slut och om det är bra relationer så kan man le i efterhand. Det är inte meningen att något ska få pågå för evigt och ibland kan man inte göra mera för varandra... Människor är svårare att släppa än saker men ibland måste man låta varandra gå vidare. Hur ska vi kunna låta varandra gå om vi inte ens kan skiljas från en frisbee eller en soffa?? (OBS, ny tanke, kanske blir det ett helt nytt inlägg) Vad tänker ni om det här med att släppa saker och personer??? Kanske finns det fler gemensamma saker... Som att de flesta prylar behöver precis som mänskliga relationer någon form av underhåll... Hm... Något att fundera på imorgon, vad tänker ni?

Ha en fin söndag Kram

Åh, dessa fantastiska män...

Lite funderingar på relationer igen. Hur kan det komma sig att vuxna kloka män inte lyssnar på de kvinnor som de säger sig älska? Vad är det som gör att de fortsätter med att inte lyssna ända tills kvinnan tystnar? Och vad är det som gör att mannen sen får för sig att kvinnan vill följa med honom till familjerådgivningen för att prata när hon säger att nu är det slut????

Japp, jag vet att jag generaliserar gruvligt mycket och jag HAR sett fall där det varit tvärt emot men det vanligaste är att det är männnen i relationen som inte lyssnar och frågan är varför. Alldeles vanliga härliga karlar som fungerar alldeles ypperligt i samhället. Det handlar inte om att de är obegåvade, otrevliga eller ens om att de inte älskar kvinnan. Efter viss påtryckning säger de: Klart jag älskar dig, jag säger till om jag ändrar mig. De ler och tycker de att de uträttat storverk genom att även skoja till det lite. Sen stänger de öronen när hon inte tycker att det räcker och naturligtvis har de ett personligt eget ansvar om de sen råkade bli dumpade.

Personligen tror jag att fenomenet också handlar om samhällstrukturen. Både pojkar och flickor är fostrade till att tänka att pojkar, vad de gör, säger, tänker och känner är viktigare. En man i ett sällskap med kvinnor kan uttrycka han är ensam utan att bli utskrattad. I själva verket får han full uppmärksamhet och förståelse av alla kvinnor som hört det. En man kan också komma fram till fyra tjejer vid ett bord och fråga: Varför sitter ni här ensamma? Faktum är att jag varit med om båda dessa exempel och det kändes mycket märkligt.

På mitt jobb är ca 90% kvinnor men det slumpar sig ändå så att de allra flesta cheferna är manliga. Det händer rätt ofta att män får jobbet bara för att de är just män. Mina manliga kollegor har lättare för att få högre lön och behöver inte vara lika ambitiösa som kvinnorna för att bli betraktade som fantastiska.

Men äh, vi lär väl vilja ha det så här. Vi tycker det är kul om småtöser ser "killfilmer" men inte tvärt om. Mönstret fortsätter som vuxna, det är mest nykära killar som ser Bridemaids och näppeligen att de läser samma böcker som frun. Vi fortsätter att försvara killar som "råkat" klappa till någon, inte lyssnar och vi charmas av karlars ansvarslöshet när det gäller relationer. "Han skulle aldrig komma ihåg sin mammas/min/barnens födelsedag/ julafton/vår bröllopsdag om jag inte påminde honom". Våra pojkar och flickor tittar på och vips har de lärt sig hur strukturen fungerar. Förunderligt nog är det mest kvinnor som vill gifta sig även om all hälsoforskning berättar att hon bör låta bli. För det mesta är det kvinnan som "jobbar på förhållandet" även i fall där det är så alldeles uppenbart att det är den fantastiska karl som hon sopar för som skulle få ett elände om hon dumpade honom. Jag tänker tuta i mina barn en tes som en av mina gamla chefer (man så klart)hade, intresset ljuger aldrig. Den tesen kan man hänvisa till väldigt mycket... Är man tillräckligt intresserad så...

Jag vill hemskt gärna höra vad ni tänker om detta. Sköt om er alla fina...

Problem, relationer och hållbarhet

Gårdagens bästa tankar snickrades ihop med utmed en kompis. Vi kom på att man ibland har så fullt upp med att lösa situationer så att man inte har tid att fundera på själva grundproblemet och lösa det. Och oj så ofta det blir fel personer som liksom "bär" problemen. Kruxet med det är att man oftast inte kan göra ett skvatt åt det utom att bli enormt frustrerad. När man är där så förstår man inte utan fortsätter bara med mer av samma som inte funkar... Riktigt riktigt svårt det där och det är därför som man har vänner och bör prata med dom men också LYSSNA på dom.

Och så kan man läsa Harriet Goldhor Lerner förstås... Det kan verkligen hjälpa en att sortera. Som kuriosa inför jul och släktsammankomster så har hon en tanke om att problem med svärföräldrar egentligen inte har att göra med den ingifta utan relationerna mellan den gifta och föräldrarna. Hennes tips är att låta alla i familjen bråka med sina släktingar om det ska bråkas... Den andra kan helt enkelt ta en promenad eller nåt ;-). Ordning i släktleden alltså, en rätt intressant tanke...

Och även om det här är en Kaosblogg så är jag nog också lite för ordning. Ordning i relationer. Det kan inte vara en person som ska fixa, styra och ordna med allt i en familj. Då blir det en obalans som är osund för alla parter. Att man blir lite Barbamamma har jag skrivit om någonstans förr. Klart att när barnen är små måste vi fixa och rädda dom från att äta småsten och ramla ihjäl sig och så men sen behöver vi återta våra gränser. Vi måste släppa barnen fria, låta dom äga sina egna problem mer och mer ju äldre de blir. Jag kan inte göra någon lycklig, det måste de själva bli. På samma sätt som att ingen egentligen kan göra mig lycklig. Jag måste tyvärr själv ta ansvar för min lycka, mitt sätt att hantera saker, och se till att få hjälp med att lösa problem.

Ok nix pix, jag är inte "klar" än. Noll julklappar ordnade. Blir lite så där illamående över alla pengar som strös på oviktigheter. Köpstoppet är slut men jag funderar på att göra någon form av konsumtionskompensation. Att ge motsvarande summa pengar som jag shoppar mer tjafs som vi ska sprida runt huset till någon som gör något vettigt av pengarna. Har inte funderat klart på det än men något ska det bli. Länkar till en Hållbar Julkalender så länge. Annars rullar livet på rätt fort för eder Doris. Nu, te med Marvin/ Marlon eller vad han nu hette. Mannen! Sköt om er, Kram

Ibland är jag bara så usel...

Ibland kan jag bara inte hejda mig och låta bli att tjafsa med tonåringen. Inte med hans syskon heller. Jösses, kan vara rena bagateller och det händer att jag kör med taskiga vapen som hot om indragen speltid eller något annat som barnet tycker är jätteviktigt. Makt utan resonemang funkar dåligt och framförallt är det alltigenom förkastligt med lite äldre barn. För att två-åringar inte ska ramla i älvar och så är det ju ibland läge men sen... Och när jag tjafsat så känner jag mig så usel.

Sen slår mig tanken att precis ALLA relationer, i alla fall i min värld, om de ska fungera bra i längden är ömsesidiga. Ett tagande och ett givande där båda är intresserade av att den andra har det bra. Om det bara är den ena som prompt ska ha igenom sin vilja blir det ingen vettig relation. Om man inte lyssnar på den andra och försöker tänka sig in i den personens situation så blir det ren envägsrelation och för det mesta blir det i längden inte intressant för någon. Om det bara är den ena som får ut något av relationen rinner den lätt ut i sanden. Som jag ser det är de relationer som blir viktiga något som båda två vill ha och är beredda att jobba för. Blir det bara den enas ansvar att se till att det är en relation och att den funkar så ledsnar man. Och beter en person sig nonchalant eller som en maktgalning är det inte någon relation utan bara en show.

Om man nu vet alla de här sakerna om relationer, hur kan det då komma sig att man är en sån komplett idiot utmed sina barn ibland? Faktum är att barn faktiskt (även om de brukar vara grymt lojala) kan välja bort sina föräldrar...

Och för övrigt tänker jag mycket på vännerna som opererat sin sjuka 4-åring. Livet är så otroligt orättvist. När jag tänker på det blir jag ännu mer skamsen över att jag tjafsar om småsaker...

Hoppas att ni har det bra.

Trick för att hålla spänning i en lång relation?

Mannen och jag har nu över 14 år tillsammans och det flyter på bra. Eller, ja, flyter på och flyter på. Det blir ordentliga hack ibland men det brukar reda upp sig. De mesta hacken brukar vara inte vara känslomässiga oss emellan och det är ju skönt. I detta Kaos som ofta uppstår på alla möjliga andra flanker känns det bra att vi valt varandra och står "rygg mot rygg". Vi gillar varandra och trivs tillsammans.

Idag ska vi flyga lite. Lillasyster har 38.5° och Storasyster och Lillebror är täta i näsan. Storasyster har ont i ett öra redan nu... Tjoho, men det klart, när man är en hel flock människor kan ju allt hända. Mannen skulle skriva ut biljetterna och skrivaren strejkade. Inte något stort problem. Mannen ringde en kompis, som i och för sig var i sin stuga men som har föräldrar som bor hos honom i helgen. Vi kunde låna skrivare. Då så.

Väl hemma konstaterade Mannen att han inte har biljetter till mig. Eh, jaha... Ett litet lätt missförstånd tydligen. Eftersom jag skulle vara kvar i Stockholm med jobbet trodde Mannen att jag hade bokat även resan vidare... Jamenjippie så BRA! Två timmar kvar till avgång! Föräldraparet såg varandra djupt i ögonen, drog efter andan och konstaterade att det inte skulle ge något om vi började smiska varandra eller klämma oss själva i ugnsluckan. Jösses, tåg för mamma? Kanske kan vara bra om någon har bekymmer med öronen om de får hänga med också? Efter en stund kändes det som att det kunde funka.

För säkerhets skull bad Mannen mig att kolla min mail och DÄR var den. Biljetten. När livet går undan kan man glömma såna där små detaljer som en bokning. Skratt och lättnad. Cyklade till kompisens pappa och skrev ut min biljett också. Han skrattade högt när jag berättade om vår miss. Däremot var han, som varit gift i över 40 år, lite skeptisk till min teori om att det håller spänning i relationen. Nåja, vi skrattar i alla fall ofta i efterhand och har sällan tråkigt Mannen och jag. Nu ska jag packa det sista och göra ett sista röj. Håll tummarna för oss gott folk och Kram på er

Angående städning och hus...

Lillebror har tappat bort sitt DS, i sitt rum och hos Storasyster är det också en ohejdad röra. -Men, vill du aldrig städa frågade jag Storasyster så där moraliskt förvånad... Hon tittade på mig med en förundrad blick. Ibland säger handlingar mer än ord. Självklart vill hon aldrig städa...

Jag tänkte äh, varför starta storbråk om det nu och så gick jag ner. Såg mig omkring och började gapskratta. Det hänger massor med tvätt i vardagsrummet och överallt ser det ut ungefär så här:



Tänkte att jag kan leva med att det ser ut så här. Vi har en alldeles underbar sommar, kanske tack vare att det ser ut så här (och lite vädret ;-)). Jag vill heller aldrig städa, plocka undan varje dag hela tiden är inte min grej. Jag Bloggar hellre om att det kan finnas kärlek i en stökig Kaosfamilj. Ni vet, min anledning till att Blogga är att vara motvikt till det där inredningstidningsaktiga idealet. Att någon läsare ler igenkännande och känner sig underbar istället för kass. Ärliga vänner och respons från er betyder jättemycket för mig, tack. Jag tror att vi alla är både underbara och kassa... En del är bara aningens mer hysteriska med att dölja det.

Underligt att vår generation städar och renoverar som om det handlade om överlevnad. Och så gick jag in på kompisen Manos sida och läste om hennes resonemang om hus. Jag håller med, ett hus är bara ett hus. Vi har vårt hus för att vi ska trivas här och för mig handlar det mer om relationer än städning, inglasade verandor och tapeter om jag trivs eller inte. Den dagen jag tror att det är nyansen på kakelfogarna som bestämmer vår lyckofaktor hoppas jag att vi redan lagt ut huset på Blocket till högstbjudande... Inte har jag något behov av att visa upp vackert heller. Och vem är det förresten som bestämmer vad som är vackert? Jag tycker att människor är vackra. Ha en bra dag alla vackra...

I nöd och lust...

Jo, en del relationer gå liksom lite upp och ner. Vänskap kan växla väldigt över tid men det krävs att båda bjuder till för att det ska bli bra. När det gäller vissa relationer (till exempel barn) har man gjort åtaganden som man bara inte kan svära sig fri ifrån när det blir jobbigt. Andra relationer, som den här kan man, även om man gått igenom en del tillsammans bara göra sig av med. Kanske... eller har vi möjligtvis lovat i nöd och lust? Just nu är det som synes en knippe nöd i relationen med Wacko Wolfram. Utan ljuddämpare för han ett sånt oherrans liv att ingen kan tänka inom mils radie.

Men, han har varit på väg ut i kylan förr, vi får se hur det blir. Tur att vi inte planerat in någon bilsemester i år heller ;-). Eftersom jag gästspelar på jobbet i veckan måste jag gå och lägga mig nu. Faktum är att det är skönt att åka buss eller cykla. Kram på er

Åtta olika föräldrar i samma hus?

Föräldramöte inför Lillasysters förskoleklass. Samma lokal och några föräldrar är dom samma men jösses. Det känns som det är en evighet och väldigt stor erfarenhet senare...

Jag konstaterar att det är mycket mindre oro och mycket mindre krig den här gången. Både med och över ungen och allt runt omkring. Det är som om jag själv blivit en annan förälder fast ändå mig. Möjligtvis kanske jag blivit lite för cool. Till exempel borde jag kanske reagera på att dagis tycker att Mannen är charmigt slarvig och ler när han glömmer saker, har dålig koll och risig framförhållning. Jag misstänker att det är för att han är man som han "går iland med" att vara charmigt slarvig inför dagispersonal. Men äh, de har en bra verksamhet och alla barnen har trivts så jag låter det vara och låter honom erkänna sin charmiga slarvighet när vi behöver byta schema. Samma sak med vården. Vi delar upp det så att Mannen ringer till sjukvårdsrådgivningen/ åker till akuten om det behövs med barnen. En pappa blir nämligen aldrig avfärdad som en hönsmamma. Och jo, det är jag som besiktar Wacko Wolfram också, av ungefär samma anledningar fast tvärt om. Livet är tydligen sånt...

Tillbaka till att jag är olika föräldrar till alla mina barn. Jag tror att det är sant, det ger inget att låtsas som om man är rättvis och likadan. När Storebror ska göra något är allt alltid första gången. Med Lillasyster fjärde. Klart det spelar roll. Det är på gott och ont men det känns som att jag slutat ha dåligt samvete för att Storebror är den första testpiloten, Storasyster och Lillebror mittemellan och Lillasyster den som vi höjer lite på ögonbrynet åt och säger, jasså, det är din tur att ramla av stolen på det där "6-årssättet" nu. Det är för och nackdelar med "alla mammorna". Som vanligt får man ta det onda med det goda. Kanske är jag mer uppmärksam när det gäller Storebror men det slår lätt över i idiot-oro. Kanske är jag lite väl cool när det gäller Lillasyster men det gör också att hon är ganska fri och jag litar på att hon ska klara det mesta för det har ju de andra gjort...

Och så ska man ju inte glömma att barnen är olika och har olika relationer till varandra. Och att far i huset har olika relationer till alla sina barn... Inte konstigt att vi behöver vara noga med kommunikation. Om jag har räknat rätt innebär det 8 olika föräldrar bara i detta huset. Diskussionerna kan var spännande till tusen. Ha en fortsatt trevlig helg.

Varm och go´

Det är kallt som jag vet inte vad ute. Då är det enda som funkar riktigt bra att sitta framför den här. Har startat en stickning och funderar på livet och tingen. Vad jag vill och vad jag inte vill. Hur jag vill ha det och hur jag inte vill ha det. Funderar på vad som är viktigt och inte och vad kan jag påverka och inte, Tänker lite över de olika roller jag har, vad det innebär och hur de stämmer. Upptäcker att jag i vissa sammanhang blir tagen för given. Funderar på vad jag kan göra åt det. Gör en omprövning av saker och funderar lite över mig själv också. Känner efter. Läge för förändring någonstans månntro?

Såna här kalla dagar är riktigt bra för att sortera lite mentalt och se så att man är på rätt kurs. Överväga saker så att man inte springer in i fel fålla av bara farten. Bara för att jag hittills har haft en Kaosblogg betyder det inte att allt är Kaos. När det gäller de allra viktigaste sakerna brukar det inte vara Kaos. Såna här dagar är som gjorda för att ta tillfället i akt och fundera lite. Kram på er