Hoppsan...

Det är väl inte mitt fel att jag har byxor med dåliga fickor. Inte heller att jag hade en väldigt aktiv kväll igår heller. Följde Lillasyster på fotboll, lite Poke-cyklande över stock o sten (min cykel är en trapper). En stunds stök i trädgården, studsar iväg o tittar på forboll på ett annat ställe och sen Poke-cyklande igen.

När då Lillasyster tittar på mig och frågar vart hennes mobil är stiger min puls omedelbart. Eh, hm... Jaa den som jag hade i fickan... Jag känner alldeles tydligt att den inte är i fickan länge. Hennes nya fina mobil. Svär en riktigt lång harang inombords. Borta. Hopplösa jag, racklar tydligen inte bara bort mina grejer utan även ett av barnens typ viktigaste pryl. Lillasyster, som det ju är ordning på, kommer aldrig att förlåta mig.

Bekänner min synd. Sanningen är att mobilen kan finnas precis var som helst, jag har ingen aning. Lillasyster tittar på mig med -du -är-inte -en-mor-du -är-ett-världskrig blicken. Det har börjat skymma. Går ett varv i trädgården och förbereder mentalt för att cykla runt precis hela samhället med pannlampa... Tog jag verkligen genvägen genom skogen?

Vips, där är den, bland hallonen. Hurra men jösses att det gamla talesättet verkligen stämmer. Det är toka som har tur ;-) . 

Ha en fin dag på er.